Episod 15 - En svensk jul/Mer orm

Vi är tillbaka i Voinjama efter att ha tillbringat några veckor i Nimba. Piloten, som flög vårt plan, ordnade en minibuss och skjutsade hem oss igen. Eftersom gipset hindrar mig från att böja benen tillräckligt för att sitta i en personbil, passar minibussen utmärkt.

Nu behöver skolgården göras färdig. Det återstår en del stubbar som behöver dras upp. En vänlig man, från byn, kommer och hjälper oss med det. Han ordnar en vägmaskin som klarar det mesta. Jag hittar en stor sten, där jag kan sitta och dirigera gubbarna hur de skall planera området. Det går ganska bra att vara arbetsledare även med gips.

Vi har fått massor med böcker till skolan från USA. Det finns några amerikanska fredskårister här i Voinjama. Flera av dem arbetar som lärare i skolorna i området. De erbjöd sin hjälp med att skaffa fram böcker till vårt bibliotek. Smithsonian Institut har skänkt en hel trucklast med böcker. De kom med ett militärfartyg till Monrovia. Och nu är det dags att göra i ordning biblioteket i den stora administrationsbyggnaden.

Vi gör också färdigt ett rum för skolsköterskan. Den här gången är det Irene Stålberg, som finns i Voinjama. Mitt kontor ligger också i samma byggnad. Huset ligger i skuggan av några höga träd och inomhus är det svalt och skönt, när dagen är som hetast.

Från SIDA har vi fått en stor sändning med material till vår nya skola. Vid ett tidigare tillfälle, när vi var på besök i Nimba, träffade jag Ernst Michanek - chef för SIDA. Han var nere för att besöka yrkesskolan där. Jag berättade då för honom om vår nya skola. Och att vi behöver utrustning till den. Han bad mig skriva ned allt vi behöver. Några månader senare kommer en stor lastbil upp till oss med allt jag beställt. Våra tidigare skolbänkar, helt i trä, har termiterna kalasat på. Så jag beställde bord och stolar med ben av metall. Och de bör ju hålla ett tag.

Mina 10 veckor med gipspaketet har nu passerat. Och det är dags att åter igen göra en tripp till Nimba. Vår pilot ordnar samma transport som tidigare och hämtar oss och skjutsar oss upp till Nimba. Vi får bo några nätter hos goda vänner och så är det dags för sjukhusbesök igen. Men den här gången handlar det om befrielse från ett varmt, tungt gipspaket.

Vi möts av Dr Bazarghani. Med en mindre motorsåg sågar han itu gipset.

Känslan av befrielse och lättnad är helt obeskrivlig. Så bär det av till röntgen igen.

När doktorn fått se plåtarna, visar han dem för mig med orden; ”Your back is perfectly healed”. Vi ser inte bara Dr Bazarghanis skickliga hän-

94 EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM der. Vi ser också Herrens helande hand. Tacksamma återvänder vi hem till Voinjama. Jag kan nu åka ned till Monrovia och hämta vår bil. Man är verkligen handikappad, när man inte har ett fordon. Det är januari 1967 och vi har firat jul igen. Strax innan jul reste Beda Wahlström och Margit Johansson upp till Nimba och handlade julmat. För första julen, i Liberia, hade vi svensk julskinka, leverpastej, kalvsylta, julkorv och lutfisk. Vi inbjöd en amerikansk missionär, från Monrovia, att komma upp och fira jul hos oss. Hon var ensam över julen och blev glad över inbjudan att komma upp till inlandet. Paulssons firade också jul här. Men den här gången bodde de hos Lilian och Irene. På julaftonskvällen bjöd vi 14 personer på julgröt. Det var livat. Porslinet och stolarna räckte. Juldagens morgon klockan fem hade vi julotta i kyrkan. Det bör vara tidigt och mörkt för julotta. Här kommer ljuset redan kl. 6. Pojkarna var ensamma hemma. Vi tyckte det var brutalt att väcka dem så tidigt. Särskilt som det var julafton kvällen innan. De hade fått instruktioner av föräldrarna att vara vänner och klä på sig när de vaknade. Och sedan gå upp till Perssons barn. När vi kommer hem från kyrkan vid halv sjutiden, möter vi dem hand i hand på väg upp till Perssons hus fullastade med julklappar. Nu, i dagarna, har vi presidentval här i Liberia. Tubman har lovat att sitta kvar ytterligare fyra år. Vår superintendent Kennedy frågade min fru, om hon ville göra en tavla av liberiapengar till presidenten att överlämnas från Lofa county. Hon har tidigare gjort en sådan tavla till Kennedys. Och de som har sett den har blivit förtjusta i den. De här pengarna är gjorda av myrmalm och liknar inte alls mynt. De är långa, smala, vridna pinnar av järn. Valutan, i landet, är dollar och cent. En pinne av det här slaget har ett värde av 1 cent, oavsett längden. De har alla olika längd. På marknader i djungeln kan man handla för pengar av det här slaget. Turistvärdet, i dag, är flera dollar för en enda peng. Min fru gör en tavla av större modell, som föreställer en fisk. Fisken är symbol för Lofa County. I morse hörde Alice, över radion, att tavlan hade överlämnats till presidenten. Där han också tackar för presenten. Vi har inte skaffat oss en ny katt sedan vi kommit tillbaka från Sverige. Det har däremot Perssons - en söt liten kattunge. Våra pojkar är vana att umgås med djur och vi har lärt dem att vara rädda om dem. Björn tycker om att umgås med kattungen och bära omkring på den. En dag tycker han att katten skall prova på att hoppa ned i ett latrinhål som är grävt utanför den gamla skolan. Runt hålet, som är omkring 3 meter djupt, finns ett primitivt staket, för att ingen olyckligtvis skall ramla ned i hålet.

EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM 95

Med kattungen i famnen klättrar Björn upp på den nedersta tvärslån.

Han kastar ned katten som vigt hoppar åt sidan, medan Björn istället hasar ned under tvärslån och ned mot hålets botten!? Som tur är finns det barn i närheten som ser händelsen. De hittar mig i garaget och berättar vad som hänt. Jag hoppas innerligt att inga armar och ben är brutna. Han kan ju ha fått en hjärnskakning. Det kan ju finnas en giftorm i botten på hålet?

Jag hittar en lång stege och rusar mot skolan. När jag kommer närmare, hör jag gråt nerifrån hålet. Han är i alla fall vid liv. När jag kommer fram och tittar ner i hålet står grabben med upplyfta armar och bara längtar efter att få komma upp ur gropen. Stegen är tillräckligt lång och jag klättrar ner för att ta upp min son. En noggrann undersökning visar att ingen skada är skedd förutom ett blåmärke på ena låret. Änglavakt igen!

Min fru dödade just en liten orm som låg utanför vår kökstrappa. Hon skulle hämta in hundens matpyts, då hon upptäcker en brun-svart, smal sak som ligger alldeles stilla. Den hade säkert räknat med att komma in i huset. Vi tycker det räcker med ormar utanför huset.

När jag sist var i Monrovia, slog hon ihjäl en grön mamba. Hon var på väg till Lilians hus för eftermiddagsfika. Våra pojkar sprang i förväg och genade över gräset. När hon går på vägen från vårt hus ser hon ormen.

Den rör sig i gräset, precis där pojkarna nyss sprungit. Hon stannar tvärt på vägen. Ormen stannar också och lyfter huvudet. Avståndet är tre meter. De fixerar varandra i flera minuter. Marianne rör inte en fot. Då skulle ormen genast känna vibrationer i marken och röra sig genom gräset mot grusvägen. Grön mamba.

Hon ropar till Alice att hämta en spade från vedskjulet. Där finns en med längre skaft. Alice kommer med spaden. Men i det ögonblicket hon överlämnar spaden, tar ormen sikte på vägen. Den är på väg mot vårt garage. Och där bor ett par av våra skolpojkar.

I gruset har ormen svårare att ta sig fram. Min fru hinner ifatt den och kastar spaden mot ormen. Hon klyver den nästan en halv meter från huvudet. När ormen känner smärtan, hugger den sig själv i såret.

96 EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM Kanske för att ge tillbaka ett dödligt bett? Men delen med huvudet ser ut att vilja fortsätta. Hon tar spaden och daskar till ormen. Striden är över. Under tiden har Gerhard kommit ned för backen. Han bli ombedd att föra bort ormen. Han tar spaden, skyfflar upp ormen och går för att slänga den i en dunge med elefantgräs. På väg därifrån ser han två stora, svarta mambor. Björn kommer hem en dag från Perssons hus. Han har lekt med barnen i deras sovrum. I ena hörnet av rummet står en plåtkoffert. När Björn ser mot kofferten, sticker det upp ett ormhuvud: “Han tittade på mig så här,” säger han. Och visar med händerna runt ögonen. Det blir ett ordentligt letande, men ormen hinner försvinna. Om det varit en spottkobra kunde den ha sprutat gift rakt i ögonen på grabben. Vi tror på änglavakt. Mera ormar! En dag, när jag sitter och arbetar i mitt kontor, i den nya skolan, hör jag ett förfärligt skrik från sköterskemottagningen. Jag rusar dit och där står Irene helt paralyserad. När hon drar ut en låda i en bänk, som står mitt i rummet, ligger det en stor, fet spottkobra där. Och den är inte glad över att ha blivit störd. Den spottar sitt gift på väggen mitt emot bänken och giftet rinner ner utmed väggen. Jag kallar på några modiga skolpojkar. De kommer omedelbart iförda solglasögon, käppar, långa knivar och handskar. Efter en häftig strid med ormen har pojkarna segrat. Ormen är över 2 meter lång. Vi har fått tillökning i den svenska kolonin här i Liberia. Fyra fiskebåtar, från västkusten, har kommit hit för att lära liberianerna att fiska effektivt. Vi väntar deras besök hit inom den närmaste tiden. Det är alltid roligt med nya, svenska bekantskaper. Det är februari och just nu är det tryckande värme. Inte bara på dagen utan också på natten. Pojkarna vrider sig i sängarna av värmen. I natt kl. 2 tog Marianne en promenad med hunden för att få litet svalka. Det började blåsa och vi trodde att nu kommer regnet. Men inte en droppe kom det. Vi fick en ny hund av en familj i Nimba. Tre månader gamal är den och vi kallar den Checker. Nalle, vår förra hund, gav vi bort till old man Gissi. Checker har lätt för att lära. Han är inte renrasig, men det hindrar inte att det är lätt att dressera honom. Mamman är schäfer, vad pappan är, det kan man inte veta. Pälsen är svart med ljus teckning. Pojkarna är så glada i honom och han i dem. Man ser redan, att han blir en bra vakthund. Här i Liberia, har det hänt en stor flygolycka. En DC-8 tillhörande det sydamerikanska flygbolaget Varig, på väg från Beirut via Rom till Rio, störtar vid inflygningen på Robertsfield. 55 personer dog, däribland en indisk familj från Voinjama. De var på väg tillbaka hit efter semester i

Flygkrasch i Monrovia.

Indien. Båda föräldrarna var lärare på High school här. Jag har tills vidare hoppat in som mannens ersättare i matematik på deras Senior High School. Jag har klass 10, 11 och 12 fyra timmar i veckan på eftermiddagarna. Det känns bra att få undervisa på en annan nivå.

När vi sist var i Monrovia, såg vi flygplansvraket. Cockpit och stjärtpartiet var helt intakt. WC-dörren är helt oskadd. Däremellan är det en sjö av smält metall mellan stjärtpartiet och cockpit. Vid nedslaget blockerade ett kylskåp utgången, så att passagerarna inte kunde ta sig ut.

Hettan var så stark, att brandmännen inte kunde komma i närheten av vraket för att släcka elden. Det var närapå omöjligt att identifiera passagerarna. Men dr Engar, hade sin 4-åriga dotter i famnen och det gjorde, att de kunde känna igen honom och flickan.

Orsaken, till kraschen, sägs vara att belysningen på flygfältet slocknade just som planet skulle landa. Piloterna missbedömde höjden och gick ned för tidigt. Man kan se, hur planet kapat palmtoppar och hustak på sin väg ner. Flygmotorerna, stora som mindre bilar, låg spridda runtom på marken. Det var en fruktansvärd syn.

Vi har köpt en hopfällbar badbassäng till våra pojkar. Vi köpte den i Sverige. Meningen var att det skulle bli en julklapp. Men det blev en försenad sådan. Den är gul och rektangulär i formen. Fyller vi den med vatten går det åt ett par bensinfat. Och det vore lyx i detta land. Särskilt

Baddags.

som vattnet bärs på huvudet i hinkar, om inte regnet fyller tunnorna förstås. Nu nöjer vi oss med några hinkar i bassängen.

Det behövs inte mycket vatten, bara det är litet blött i botten, så är det lika roligt. Bassängen är så rymlig, att alla fem barnen, på stationen, får plats samtidigt. Då går det ganska blött till. Men gräset, runt bassängen, får en skvätt vatten och det är litet tacksamt speciellt under torrtiden.

Björn älskar vatten. Han har en alldeles egen balja som han använder till kvällsbadet. I den blandar han själv badvattnet. Då tar han “fampen” och tvålar in den ordentligt, så gnider han på kroppen, fyller skopan med vatten och häller över sig. Vid det här laget är det översvämning i badrummet. En kväll, när mamma kommer och skall torka honom, har han glömt “bakvagnen”. Då tvålar han in svampen, gnider litet på baken och plaskar på litet vatten.

Men det roligaste är, när han berättar om de tre små grisarna. ”Då buskade det i skogen och så kommer det en varg”. Inte är det långtråkigt med de här killarna.

Manne kom häromdagen med en sköldpadda. Han var nära att köra på den, när han var på väg hit från Balahun. Den börjar bli ganska tam nu.

Vi kallar honom Tjalle. Marianne har gjort en liten inhägnad av hönsnät. Så har hon grävt ned ett handfat med vatten. Där brukar han

Paramounthövding Tellevoyans begravning.

ligga och gona sig på eftermiddagarna när det är som varmast.

Förra veckan blev vi inbjudna till begravning. Vår gamle paramounthövding dog 125! år gammal. Han var en mycket god vän till oss. Han brukade berätta om tider då det var kungar i de olika distrikten, långt innan det blev presidenter. Det var en mycket intressant begravning. Bland andra gäster var där en gammal krigare med unik utstyrsel. Han utförde också en speciell krigsdans. Han verkade vara jämnårig med paramountchefen.

När Mia firade sin 50-årsdag for vi alla dit för att fira henne. Många infödda vänner var också där. Av dem fick hon en levande, ung tjur. Det var en tanke bakom den presen-

En gammal krigare.

100 EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM ten. Meningen var att göra en stor fest där alla fick vara med och smaka på presenten. Mera besök! Vid halv sju-tiden en kväll kommer det en stor Ford Galaxie och svänger in framför vårt hus. Det är högsta chefen för Lamco med fru och två pojkar 14 och 7 år gamla. Det var litet oväntat. Men vi har ju träning på att logera folk vid det här laget, så det ordnade sig. Häromnatten fick Voinjama besök av en tromb. Flera hus i byn fick sina tak avslitna. Den valde att passera vårt område. Och flera av våra hustak lyfte också. Ljudet var så starkt att det lät som när ett tåg närmar sig. Efteråt, på morgonen när det ljusnat, liknar området en krigszon. Fem av våra stora träd har knäckts som tändstickor. Det blir en hel del extraarbete, som vi inte har räknat med. Vi är glada, att ingen människa kom till skada. En del av våra böcker blev vattenskadade, så vi fick torka dem i solen på bänkar och bord. Och nu får vi sätta igång att reparera skadorna på vår skola.