EPISOD 15 – EN SVENSK JUL/MER ORM 93
Episod 15 – En svensk jul/Mer orm Vi är tillbaka i Voinjama efter att ha tillbringat några veckor i Nimba. Piloten, som flög vårt plan, ordnade en minibuss och skjutsade hem oss igen. Eftersom gipset hindrar mig från att böja benen tillräckligt för att sitta i en personbil, passar minibussen utmärkt. Nu behöver skolgården göras färdig. Det återstår en del stubbar som behöver dras upp. En vänlig man, från byn, kommer och hjälper oss med det. Han ordnar en vägmaskin som klarar det mesta. Jag hittar en stor sten, där jag kan sitta och dirigera gubbarna hur de skall planera området. Det går ganska bra att vara arbetsledare även med gips. Vi har fått massor med böcker till skolan från USA. Det finns några amerikanska fredskårister här i Voinjama. Flera av dem arbetar som lärare i skolorna i området. De erbjöd sin hjälp med att skaffa fram böcker till vårt bibliotek. Smithsonian Institut har skänkt en hel trucklast med böcker. De kom med ett militärfartyg till Monrovia. Och nu är det dags att göra i ordning biblioteket i den stora administrationsbyggnaden. Vi gör också färdigt ett rum för skolsköterskan. Den här gången är det Irene Stålberg, som finns i Voinjama. Mitt kontor ligger också i samma byggnad. Huset ligger i skuggan av några höga träd och inomhus är det svalt och skönt, när dagen är som hetast. Från SIDA har vi fått en stor sändning med material till vår nya skola. Vid ett tidigare tillfälle, när vi var på besök i Nimba, träffade jag Ernst Michanek - chef för SIDA. Han var nere för att besöka yrkesskolan där. Jag berättade då för honom om vår nya skola. Och att vi behöver utrustning till den. Han bad mig skriva ned allt vi behöver. Några månader senare kommer en stor lastbil upp till oss med allt jag beställt. Våra tidigare skolbänkar, helt i trä, har termiterna kalasat på. Så jag beställde bord och stolar med ben av metall. Och de bör ju hålla ett tag. Mina 10 veckor med gipspaketet har nu passerat. Och det är dags att åter igen göra en tripp till Nimba. Vår pilot ordnar samma transport som tidigare och hämtar oss och skjutsar oss upp till Nimba. Vi får bo några nätter hos goda vänner och så är det dags för sjukhusbesök igen. Men den här gången handlar det om befrielse från ett varmt, tungt gipspaket. Vi möts av Dr Bazarghani. Med en mindre motorsåg sågar han itu gipset. Känslan av befrielse och lättnad är helt obeskrivlig. Så bär det av till röntgen igen. När doktorn fått se plåtarna, visar han dem för mig med orden; ”Your back is perfectly healed”. Vi ser inte bara Dr Bazarghanis skickliga hän-
