Episod 3 - Eliah

Att vara internatelev betyder att man själv får tvätta sina kläder. Man har också sina indelade pass, då man ingår i ett matlagningsteam. Att tvätta kläder i urskogens djungel är ett kapitel för sig. Eftersom det inte finns vattenledningar där man bara öppnar en kran och det kommer vatten, får man istället hitta en hink. I den lägger man de smutsiga kläderna. Man lägger i en bit tvål, sätter hinken på huvudet och vandrar den branta, smala stigen ned till vattenstället. Där är alltid temperaturen sval och behaglig under det täta lövverket. Det gör att smådjur, av varierande arter, söker sig till vattnet och svalkan.

Eliah, en av våra skolpojkar och ganska kort till växten, har tvättdag just den här dagen. Förutom hinken med kläder och tvål, tar han också med sin trogna slangbella. Man kanske får syn på något ätbart till middag, tänker Eliah. Och just då får han se en fågel alldeles ovanför honom. Eliah ställer ned hinken med kläderna på marken och tar försiktigt upp sin slangbella. Men just som han tänker skjuta iväg stenen, känner han något som rör sig över hans bara fötter.

Snabbt ändrar han fokus från luften till marken och vad får han se? En fet giftorm som makligt rör sig över fötterna på jägaren. Eliah siktar på ormens huvud - och träffar. Ormen dör omedelbart. Pojken glömmer både hinken, tvålen och kläderna nere vid vattnet. Istället tar han ormen i stjärten, lyfter den över axeln och börjar klättringen uppför den branta sluttningen.

Ormen, som är fet och tung är mer än en och halv meter lång, ger Eliah vissa problem. Själv är han inte mycket längre än ormen. Men han vill väldigt gärna visa sina skolkamrater det fantastiska bytet. Väl uppe på skolgården möts han av en skara beundrande kamrater. Det är inte svårt att gissa vem som är dagens hjälte.

Skolans huvudlärare, Edward MacArthy, hämtar en zinkplåt och lägger ormen på den. Så skickar han en av pojkarna upp till vårt hus med en undran, om vi är intresserade av att komma och titta på ormen. Det är vi och nere på skolgården får vi en mycket intressant lektion.

Ormen, en Gaboon Viper, är den största men inte längsta giftormen i Afrika. Den kan bli upp till en och en halv meter lång och väga nästan 8 kg. Ett exemplar, påträffat i Sierra Leone, var 2 m. och vägde nästan 20 kg. innan den födde 59 fingertjocka ormungar.

Edward tar fram en kniv och sprättar upp magen på ormen. Ut kommer 54 st. mer eller mindre färdigkläckta, decimeterlånga ormungar. Ganska äckligt faktiskt. Medan vi står där och betraktar ormen, kommer en gammal medicinman från byn. Djungeltelegrafen arbetar snabbt. Han undrar vem som är ägare till ormen.

30 EPISOD 3 – ELIAH Då träder en stolt Eliah fram. Mannen undrar, om han kan få ta med sig allt som ligger på zinkplåten utom ormskinnet. Det får han. Omedelbart börjar han hiva ner allt i en apskinnsväska, som han har hängande över axeln. Kanske blir det medicin av det - eller också middag?? Vi har ormskinnet som ett minne av den här händelsen. En påminnelse om vad som lurar på marken bland löven i Afrikas djungler. En morgon, när jag är på väg ned till skolan, får jag se något som rör sig i ett hål vid sidan av vägen. Jag stannar tvärt. Och när jag undersöker saken, är det en svart orm av något slag. Jag går ner till skolan och ber MacArthy ta med sitt hagelgevär och följa med mig tillbaka till hålet. Han sätter gevärspipan rakt ned i hålet och fyrar av. Upp fiskar han inte en utan två stora, svarta mambor. Man kan föreställa sig, vad som kunde hänt i mörkret, när ormarna kommer upp ur hålet för att jaga. Vägen till skolan är starkt trafikerad av skolbarn och bybor. Alla äger inte ett par skor. Därför går de flesta här i djungeln barfota. Ormar är nattjagande djur. Möss och råttor är favoritfödan. Jag kan inte minnas, att jag sett så många råttor under vår tid i Liberia. Däremot vimlar det av ormar av alla sorter och storlekar. Kanske man kan säga, att ormen har vunnit över råttan! Vi hade ofta ormar i vårt hus i Porluma. Spindlar fanns det också - stora monster. Innertaket, i vårt hus, består av en flätad matta. Flätningen är ganska gles, så det är möjligt för både ormar och spindlar att komma på besök. En kväll, i fotogenlampans sken, får vi se ett stort spindelben sticka ner mellan taket och väggen i vårt vardagsrum. Vi larmar genast vår kökspojke Edward. Han hittar en stör och skall just klämma till benet, när benets ägare hastigt drar upp det igen. Det monstret levde kvar på vår vind under den tid som vi också bodde i huset. Byn Porluma ligger i det nordvästra hörnet av Liberia. I väster gränsar landet till Sierra Leone. För oss är det bara någon mil till gränsen att gå genom djungeln. I norr gränsar landet till nuvarande Guinea - tidigare fransk koloni. Till den gränsen är det också bara någon mil för oss att gå genom skogen. Ett par gånger per år brukar jag vandra över till Guekedou - en by innanför gränsen till Guinea. Där finns det flera affärer med större sortiment och där kan man handla mat i form av konserver. En gång provade jag på att köpa en låda potatis. Det hände en enda gång. Mycket av innehållet var i oätligt skick och vi fick kasta halva lådan. Själva lådan, som var gjord av träspont, fick bli ett hus till Bobbi, vår markatta. I Porluma finns inga affärer. Det finns en bymarknad några kilometer från byn. Där hittar vi frukt och grönsaker, men ibland behöver man litet omväxling i maten.

EPISOD 3 – ELIAH 31

Varje gång vi gör vandringar i djungeln har vi sällskap av några skolpojkar. Dels behöver vi hjälp med tolkning. Det är ytterst få människor som talar engelska i djungeln. Men våra skolpojkar behärskar flera av de stamspråk som talas i hela området - även över gränserna. Dels behöver vi hjälp med att bära förnödenheter. Bördor bärs på huvudet och det är afrikanerna mästare på. Vi upphör aldrig att förundras över hur de kan balansera en butelj med palmolja på huvudet?

När vi talar om balans, är jag ingen stjärna i den konsten precis. Det blev jag medveten om en gång, när jag varit över till Guekedou.

Jag hade gjort mina inköp och var på väg ner till floden, som utgör gränsen till Liberia. Just som jag skall stiga i kanoten, för att åka över floden, får jag syn på en stor krokodil som ligger och solar sig på en omkullfallen trädstam. Kameran - tänker jag och får fram den i en fart. Men i det ögonblicket jag sätter foten på trädstammen kastar sig krokodilen i vattnet. Resultatet av fotograferingen blir bara en kaskad av vatten. Det är det närmaste jag kommit en krokodil under de år vi levt i Liberia.

32 EPISOD 4 – DEN BLINDE MANNEN