Episod 14 - Flygkrasch

EPISOD 14 – FLYGKRASCH 87 Episod 14 – Flygkrasch

Vår “viloperiod” i Sverige är över och det är dags att tänka på återresan till Liberia. Första gången, när vi åkte ut i jan. 1957, var vi två personer. Nu är vi en familj på fyra. Efter avsked till nära och kära, reser vi med tåg från Nyköping till Malmö. Därifrån blir det färja över till Köpenhamn. Vidare med flyg till Zurich där vi får några timmars paus.

Där går vi ombord på en Coronado - ZwissAires stora flaggskepp. Det är en jätte och man undrar hur den skall orka lyfta när det väl är dags? Men det gör den.

Vi kan se Alperna glittra i solen. En och annan molntuss skymtar förbi. Efter en stund går Björn och mamma in på minitoaletten. Det är inte större utrymme än att det finns plats för en stående, vuxen person. Plötsligt åker dörren upp och ut kommer mor och barn med en väldig fart. När handtvättningen är klar försvinner golvet under dem. Inte undra på att man vill komma ut fort.

Vi andra sitter med fastspända säkerhetsbälten och stämningen är tryckt i kabinen. Alla, som har flugit någon gång, vet att det förekommer luftgropar - särskilt över Alperna. Problemet är, att man aldrig vet hur långt man faller, innan vingarna tar emot. En flygkapten sa en gång att 25 meter är vanligt, men ibland faller man mer än så!

Resan slutar lyckligt och vi landar på Robertsfields flygplats. Där möter oss några amerikanska vänner. Vi blir inbjudna att bo några dagar i deras hem tills vi hunnit med att registrera oss på de olika kontoren. Samma procedur varje gång!

Kliniken i Foya har fått en jeep, som skall användas till ambulans. Familjen Wallström har flyttat över till Foya. Och Tage har kommit för att ge oss lift upp till Voinjama. Vägen är ganska sönderregnad, så det är skönt att ha ett terränggående fordon. Framme i Voinjama blir vi varmt välkomnade av både svarta och vita, unga och gamla. I skolan har man ordnat ett fint välkomstprogram för oss.

Den här perioden kommer vi att bo i “bönhuset” - huset vid kaffeplantagen. Jag byggde det huset tillsammans med Birger och Tage Wallström under vår förra period. Huset är nytt och man hoppas att det får stå i några år.

Termiterna går hårt åt allt trävirke i våra hus och de är svårstoppade. Trots att vi får flytta in i ett nybyggt hus, är det ändå en del som behöver göras.

Vi behöver lägga plattor på golven och måla en del väggar. Vi har tapeter med från Sverige, som vi skall sätta upp på en vägg i vardagsrummet. Dessutom tänker jag göra en bokhylla, som delar av vardagsrummet. Det är i mitten av oktober och vi har varit här i en vecka nu.

Vårt hus i Voinjama.

Dagarna rusar iväg och året är 1966. Det är november. Vi har tapetserat vardagsrummet och lagt plattor på cementgolven. Nu återstår att göra färdigt piazzan,så vi kan sitta där och dricka kaffe. Den är på husgaveln mot infarten till området, så vi ser vad som händer på stora vägen ned till Voinjama by.

Huset ligger i en sluttning. Och vi har gjort en trappa för att komma upp till piazzan. Vi tänker också göra en nätdörr, så att barn och hund inte ramlar utför trappan. På långsidan, av piazzan, är en halv meter hög vägg med stora öppningar som fönster. Säkrast är nog att sätta nät för dem också.

Vi har ordnat en liten svensk skola för våra barn. Det är sex elever i olika åldrar. Skolan blir därför i B-form. Lilian Tränk har lovat undervisa om jag tar hennes liberianska elever. Det är Perssons tre barn Thomas, Sol-Britt och Ingalill och vår Peter i Voinjama. Och från Foya kommer Mari och Astrid ett par dagar i veckan.

På området är det full aktivitet. Ett par män röjer den värsta växtligheten.

Allt växer i rekordfart i växthusvärmen. En man kör min gräsklippare. En annan man hugger ved. Två snickare gör köksskåp till vårt hus. En murare reparerar den gamla skolan. Och själv undervisar jag vissa timmar i skolan, även om jag officiellt inte har övertagit ansvaret ännu. I köket basar Marianne över två flickor. Båda heter Alice. Den ena Alice

var hos oss förra perioden, när Björn föddes. Det blev ett kärt återseende. Den andra Alice var skolflicka i Porluma, när vi arbetade där. Marianne har lärt dem att baka, städa och tvätta. De är en stor hjälp för henne.

Klimatet gör att vi nordbor inte klarar av så häftigt kroppsarbete i värmen. Det vanliga är, att vita människor oftast anställer boys. Men vi tycker, att flickorna ska få en chans att lära sig hushållsarbete.

Vår första Alice är suverän att laga mat och baka. Marianne har översatt en del svenska recept, så att hon på egen hand kan sätta igång och baka.

Alices kanelbullar är utsökta. En gång, när vi hade besök av Manne och Mia, ville Alice överraska oss med nybakade bullar. Kaffet väntade och doften av nybakat bröd spred sig över Svenska skolbarn i Voinjama med lärare Lilian Tränk. nejden. Den här gången ville hon prova mald kardemumma istället för kanel. Men när vi satte tänderna i bullarna fick vi en mindre chock. De brände som eld i munnen. Problemet var, att burkarna med mald kardemumma och vitpeppar ser likadana ut. Flickorna i köket, tog gärna hand om bullarna. Och det var många vänner som stod i kö för att få smaka. Liberianerna har en viss vana av peppar även om det inte hör hemma i kaffebröd.

Gerhard Persson med familj bor nu i det stora huset. De avlöser familjen Wallström som behöver komma hem för en tids vila. Efter tre år i tropiskt klimat är man ganska trött och i behov av att andas frisk luft i Sverige. Wallströms har sina bopålar i Arjeplog och där är det gott om fjälluft. Gerhard och jag beslutar oss för att åka upp till Nimba. Gerhard för att serva sin bil och jag för att ordna med skolmöbler från SIDA.

Lilian Tränk och Agnes Mulich passar också på att följa med. Det är ett bra tillfälle att sälja julskrifter till alla svenskar som bor där uppe. Familjen stannar i Voinjama för att packa upp våra saker. Vi har nyligen

90 EPISOD 14 – FLYGKRASCH kommit tillbaka från Sverige och det är mycket som måste ställas i ordning. Vi lämnar Voinjama för ett par dagar i Nimba. På morgonen, den 18 nov. får Gerhard och jag ett erbjudande att följa med i ett litet sportplan till en “camp” ute i djungeln. Piloten skall leverera några fåtöljer. Vi följer med och kommer lyckligt fram. Vi lämnar av våra fåtöljer. Mannen, på “campen” vill bjuda på mat. Men det är sent på eftermiddagen och vi vill starta återresan innan det blir mörkt. Vi startar motorn och börjar lyfta. Piloten gör stigningen för brant och motorn börjar strejka. Vi har då kommit ungefär 25 m upp i luften. Piloten försöker då göra en nödlandning och vänder planet nedåt. Han lyckas nästan, och det blir en omild kontakt med marken. Landningsställen ryker all världens väg. Planet studsar upp i en palmtopp, kanar nedför stammen, landar på ena vingen och bryts itu. Som tur är, hamnar vi inte i floden, som flyter ett hundratals meter bortom flygfältet. Jag sitter i stolen bredvid piloten, men har inte säkerhetsbältet på mig!? Så när planet dunsar i marken, slår jag upp ett sår ovanför ena ögat och får en knäck på ryggraden. De övriga klarar sig med blåmärken och skärsår. I ett ögonblick ser jag en gnista i motorn. Instinktivt kommer tanken - vi måste ut! Jag öppnar min dörr - den enda dörr som går att öppna och hoppar ned på marken. Sedan springer jag runt på andra sidan planet och drar ut de andra. Vi hinner springa ett hundratal meter, innan planet exploderar i lågor. Då först känner jag smärtan i ryggen. Jag lägger mig ned på gräset och piloten, som är sjukvårdsutbildad och tidigare tjänstgjort i Koreakriget, plåstrar om mitt sår i pannan. Samtidigt kommer mannen, som är bas på “campen” och meddelar, att han varit i kontakt med sjukhuset i Nimba om vår olycka. De svarar, att det kommer ett malmtåg från Buchanan om fyra timmar som vi kan få transport med. Platsen, där vi störtat, ligger nära järnvägen som går från Nimba ned till Buckanan vid kusten. På den järnvägen fraktas endast malm från gruvan i Nimba för vidare befordran med båt till Europa. Tågen går tillbaka med tomma vagnar. Medan vi väntar, kommer det plötsligt en man på dressin farande i riktning mot Nimba. Han är på inspektionsresa för att syna tågrälsen. Han tar gärna med mig som är i behov av akut vård och vi lägger en madrass på golvet. Där gör jag så bekvämt jag kan för mig. Och resan börjar. Den tar ett par timmar. Luften är svalare nu när kvällen är på ingång. Det är mörkt, när vi anländer till Nimba. Där möter oss ambulans och sjukvårdspersonal. Vi kör direkt upp till sjukhuset. Där blir det rönt-

EPISOD 14 – FLYGKRASCH 91 gen av ryggen och jag placeras i en säng på en avdelning. Morgonen därpå får jag besök av sjukhuschefen - en dansk läkare. Han undrar, om jag kan stå på benen. Inga problem, jag kan också gå en sväng. Men när han ber mig att böja ryggen, är det stopp.

Han går då ned till röntgen för att själv se bilderna. När han kommer upp igen, ser han allvarlig ut och talar t.o.m engelska. Han förklarar, att det är ett brott på ryggraden och att jag kan bli lam från midjan och nedåt. Han ger order om att jag inte får röra mig och sätter en sjuksköterska vid fotänden av sängen. Hennes uppgift är, att prova med en nål om jag har känsel i tårna. Det har jag. Och jag börjar fundera på, hur jag skall meddela min fru vad som hänt. Jag skriver ett brev till henne och förklarar och ber att hon inte ska vara orolig för mig.

Efter någon dag kommer mina vänner, för att höra om jag skall följa med hem till Voinjama. Men det går ju inte så bra. Särskilt som doktorns ordination är, att jag skall ligga orörlig i min säng, tills de har beslutat vad de skall göra med mig. Tanken är att flyga mig hem till Sverige.

Jag skickar med brevet till Marianne och förklarar situationen.

Under tiden, som jag ligger i min säng, funderar jag också över hur jag skall finansiera min sjukhusvistelse. Det kostar 25 dollar per dygn, att ligga på detta sjukhus. De anställda, på Lamco, har gratis sjukvård.

Jag hinner knappt tänka tanken färdigt, förrän en dansk sjuksköterska kommer in i mitt rum. Hon sätter sig på en stol vid min säng. Och säger: ”Du skall inte vara orolig för finansieringen av din sjukhusvistelse. Vi anställer dig på Lamco.” Jag behöver inte säga, att en stor sten föll från mina axlar.

Det går några dagar. Plötsligt öppnas dörren av en lång reslig herre.

Han presenteras sig som dr Bazarghani - ortoped. Tidigare chefsläkare 13 år i Hamburg. Den mannen kommer till min undsättning här långt ute i Afrikas djungler. Dr Bazarghani kommer ursprungligen från Persien (numera Iran), och har stora likheter med shahen av Persien.

Han frågar om jag låter honom ta sig an min rygg. Då slipper jag flyga hem till Sverige. Jag tackar och ger honom mitt förtroende. Men först måste jag skriva under papper, där jag friar honom från allt ansvar om något skulle gå fel.

Jag får en lugnande injektion. Och får vänta i mitt rum en halvtimme. Jag får veta, att operationsbordet inte är en lämplig plats för behandlingen. Doktorn beslutar sig för att hänga upp mig i en dörrstopp för att få fritt utrymme att gipsa mig.

Han fäster ett starkt läderbälte under mina armar runt kroppen. Och med hjälp av personal lyfter de sedan upp mig och fäster bältet i dörrstoppen. Sedan drar de sängen bakåt, tills endast fötterna har stöd av sängen. Doktorn ber mig simma bröstsim d.v.s. armarna utåt sträck. Sedan börjar han klämma på min ryggrad med början från halskotorna och

92 EPISOD 14 – FLYGKRASCH vidare neröver. Det går bra, tills han kommer till brottstället. Då klarar jag inte mera. Svetten rinner och jag är nära att svimma. Doktorn förklarar, att han är strax färdig. Och det är dags att vira in mig i ett massivt gipspaket. Det täcker från skulderbladen och ned över höfterna. Doktorn sågar ett stort hål för diafragman och ett litet hål i ryggen där brottet är. Sedan bär det av till röntgen. Efter en stund kommer doktorn med plåtarna, för att visa mig hur han lagt kotorna tillrätta. Nu är det upp till mig att försöka stå på benen med detta enorma gipspaket. Men efter några dagar går det riktigt bra. Vi har just återkommit från Sverige. Vi har beställt en Volkswagen i Monrovia som inte kommit ännu. Och familjen vill så gärna komma upp till mig i Nimba. Våra fantastiska vänner där upplåter ett fint hus till oss nära sjukhuset. Och de skickar ned en chaufför till Voinjama för att hämta familjen. Själv får jag tillstånd av läkarna, att flytta ned till familjen i huset. Men de befarar, att jag inte klarar av värmen med gipset. Men då jag inte lider av värmen, klarar jag det utan problem. Marianne går upp till yrkesskolan för att låna en tumstock. Så virar hon en våt trasa på den och försöker komma så långt ned det går under gipset. Det svalkar skönt. Kilona försvinner i värmen, och ju längre tiden går, desto större plats blir det att komma åt. Medan vi väntar på att jag skall komma i form att åka tillbaka till Voinjama, följer jag med familjen och handlar och ser på när de badar i poolen. Jag behöver träna min rygg och det är bra att gå och stå. Men gipset är tungt och väger en del kilon. Efter ett par veckor får jag tillstånd av doktorn att åka hem till Voinjama. Jag behöver komma hem och fortsätta med skolverksamheten. Det är nu i slutet av januari 1967.