Episod 7 - Back to basic

EPISOD 7 – BACK TO BASIC 43 Episod 7 – Back to basic

Vi, Manne och jag, har lyckligt återvänt till Voinjama, där våra fruar väntat i veckor, på att vi skall återvända. Nu återstår bara några mil på den usla vägen. innan vi är framme vid Paulssons hus i Balahun. Vi gör oss i ordning för avfärd.

Nu är vi plötsligt 7 personer plus en hund i jeepen! Manne kör, han sitter på ett alldeles eget säte. Mia sitter på mittensätet. Det är nämligen tre säten fram. Jag sitter på det tredje sätet med Marianne, min fru, i knäet. Jan då? Han får plats på förardörren med Mannes arm omkring sig. Dels är han liten och lätt bara 7 år och hastigheten kommer inte att överstiga 40 km i timmen. Moses och hans bror Joseph knölar in sig längst upp och bak i jeepen. Hunden får plats den också.

Jeepen är packad ända upp till taket och släpet är ännu mera packat med kartonger som innehåller konservburkar m.m. En tvättmaskin, några fat med dieselolja och fotogen. Minns att det ena hjulet på släpvagnen är ditpressat med våld och insmort med konsistensfett för att över huvud taget gå runt.

Vi börjar vår sista färd mot Balahun. Det är fortfarande regntid och det betyder strilande regn utan uppehåll, vilket gör vägarna stundom ofarbara. Vi har ett par vattendrag som vi måste ta oss över. “Broarna” består av palmstockar, mer eller mindre ruttna och såphala på grund av regnet. Vi kör och passerar danskarnas kaffeplantage. Där är vägen bred och ganska slät, men en skock kor har etablerat sig tvärs över vägen. Det går åt en halvtimme att få undan korna, och vi kan passera.

Efter ytterligare en halvtimme ser vi den första bron. Manne siktar med ena hjulet på den stock som ser mest förtroendeingivande ut. Bron håller! Och vi fortsätter till nästa bro. “The dubbelbridges” dubbelbroarna som är ett ökänt ställe för de som nu råkar ha ett fordon. Manne siktar igen på den stock som han tycker ser ut att hålla vår ansenliga tyngd. Men se den håller inte alls. Jeepen dras åt sidan av släpet och vi fastnar på kardan med hjulen mellan två stockar.

Där sitter vi bra. Ingen hjälp finns att få mitt inne i urskogen. Klockan har hunnit bli eftermiddag, solen steker och vi är redan trötta och hungriga.

Då, helt plötsligt hör vi motorljud. Vi undrar vem som är ute på dessa vägar i leran. När jeepen närmar sig ser vi att det är “ljugarn”, en affärsman på väg mot Voinama. Varför han fått det smeknamnet har vi inte lyckats reda ut. Men han är vänlig nog att hjälpa oss ur knipan. Med sin jeep kan han dra oss upp ur palmbron. Även om kalaset har kostat oss 4 extra timmar.

44 EPISOD 7 – BACK TO BASIC Nu återstår ytterligare en bro. Sedan bör vi vara i Balahun. Det har börjat mörkna. Vi passerar Johnny-town. Där är Mannes gode vän Johnny hövding. Vi stannar till och hälsar. Vi undrar också om det går bra att lämna släpet hos Chef Johnny för att dagen efter komma tillbaka och hämta det. Manne tror nämligen, att det är det vinglande hjulet på släpet som drar ner ekipaget mellan brostockarna. Självklart går det bra att lämna släpet. Chef Johnny lovar att ta väl vara på skatten. Allt är övertäckt med presenning, så det är ingen risk att lasten blir blöt av regnet. Vi kör vidare. En halvtimmes körning och vi är framme - tror vi. Trehundra meter efter Johnny-town möter vi den sista bron på resan. Den har ett svårt läge, då den ligger i en svacka, med en brant sluttning nerför och sedan lika tvär uppförsbacke direkt efter bron. Manne kryper nerför slänten med jeepen och siktar på en stock. Men den går av med ett brak. Och där hänger hela ekipaget på de resterande stockarna. Mia, Jan, Marianne och jag lämnar jeepen. Vår enda möjlighet är att gå de trehundra meterna tillbaka till Johnny-town. Manne sitter kvar och vaktar jeepen, så att vi inte blir bestulna på innehållet. Nu är det mörkt - kolsvart. Här finns inga gatlyktor. Månen lyser med sin frånvaro under regntiden. De höga träden står tätt på båda sidor av vägen. Vi ser upp mot natthimlen, men den ger oss inte mycket ledljus. Dis och lätt dimma gör det svårt att se vägen. Inte en ficklampa har vi. Med tanke på ormar och andra farligheter, som kan ligga framför oss på vägen, försöker vi göra så mycket oväsen som möjligt för att skrämma iväg dem. Jan gråter och är trött. Chef Johnny möter oss och erbjuder logi över natten. Han har en säng och en hammock i sin hydda. Vi drar lott och jag och min fru får sängen. Mia och Jan tar hammocken. Men vi är utsvultna. Johnny ordnar fram en gryta med ris. Jag går till släpet för att leta fram några konservburkar. Vi är ju, som tur är, välutrustade med den varan. Johnny, ger oss till present, en stor, härlig ananas. Moses styckar den och vi har desserten klar. Jag går till släpet och trevar under presenningen. Jag lyckas hitta några konservburkar, men i mörkret kan jag inte urskilja vilken sort det är. Men i skenet av elden, under grytan, ser jag att det är Campbells Mushrom soup. Jag öppnar burkarna. Och vi skär skivor av den koncentrerade soppan och lägger över riset. Sedan samsas vi om den enda skeden och äter i tur och ordning. Aldrig har koncentrerad svampsoppa smakat så gott! Moses gör i ordning en tallrik åt Manne där borta i jeepen och stannar kvar där över natten. Man vet aldrig vad som kan dyka upp. Vi övriga smörjer in oss med fotogen mot mosquiter och andra kryp. Här finns inget nät över sängen. Men fotogenlukten håller spindlar och annat på avstånd. Vi drar över oss våra regnrockar och försöker somna. Men det blir inte många timmars sömn den natten. Det ljusnar så små-

EPISOD 7 – BACK TO BASIC 45 ningom. Och med hjälp av flera män från byn, lyckas vi få upp jeepen på stockarna igen. Nu äntligen kan vi påbörja den sista vägsträckan fram till Paulssons hus i Balahun. Det var därifrån resan startade för några veckor sedan. Men för oss, som skall vidare till Porluma, är resan ännu inte slut.

Väl framme, i Balahun, kan vi pusta ut. Här finns kylskåp, riktiga sängar, ett badrum med toalett. Kort sagt en del av civilisationen. Innan vi kan dricka vattnet, måste det först kokas i 20 min för att sedan svalna och filtreras genom ett filter. Men vi nöjer oss med att låta vattnet svalna och sedan dricka det. Bakterierna är ju ändå döda vid det här laget. Dessutom är vattnet här ganska klart. På många andra platser är vattnet grumligt av lera. Det visar sandstenen i vattenfiltret efter några dagars användande. Efter en smaklig lunch är det så dags att packa de konserver som är våra. Den sista vägsträckan består av en djungelstig, med hängbroar och bergsklättring. Därför måste allt packas i mindre emballage för att kunna bäras på huvudet. Vi får hjälp av villiga bärare från Balahun. Och vi vill starta så snart som möjligt.

Vandringen beräknas ta 3-4 tim. Vi, som nordbor, orkar inte hålla samma fart som liberianerna. Och en vandring på två mil i tropisk djungel även under regntid, när solen inte steker, är ganska pressande.

Medan det ännu är ljust, strax innan mörkret faller, skymtar vi vårt hus på kullen i Porluma.

Skönt att vara hemma igen även om det innebär att först kolla att inga ormar, eller andra farligheter, har etablerat sig i huset medan vi varit borta så lång tid. Till att börja med, och det viktigaste av allt, - dricksvattnet. Villiga skolpojkar anmäler sig genast att bära upp några vattenhinkar från källan. Det betyder extra fickpengar att köpa jordnötter eller bananer för på marknaden.

Vår markatta Bobbi, katten och jordekorren Kurrekurr lämnade vi i gott förvar hos Edward, vår kökspojke. Han bodde dessutom i vårt hus medan vi var borta. En fantastisk kille som tagit som sin uppgift att ta väl hand om oss, under den tid vi är gäster i hans land. Dessutom är han duktig i skolan. Hans far har en stor sockerrörsfarm i ett annat distrikt av landet. Edward är proper och renlig. En viktig egenskap med tanke på att han ibland hjälper till i köket.

En dag blir vi inbjudna av Edwards far att komma och hälsa på i hans by, som ligger inom Gbandi-stammens område. Porluma ligger i Gissi-området. Liberia som land är indelat i 28 stammar. Varje stam har sitt språk. Det händer ofta att folk inte kan kommunicera med varandra utan tolk. Engelskan är det civiliserade språket i landet. Men då måste man ha gått i skola för att lära sig det. Och hur många har fått göra det?

Vi förbereder oss för en lång vandring i djungeln. Vi klättrar över berg. Vi balanserar på hängbroar. Vi passerar byar, som har omringats med lianer på marken. Edward förklarar, att man på så sätt skyddar sig för andar. Vi ser ett stort träd med stora luftrötter och djupa hålor.

46 EPISOD 7 – BACK TO BASIC Framför trädet står en skål med ris. Vi undrar varför riset står där. Edward svarar att det bor stora ormar i trädet och de beskyddar byn från just ovälkomna andar. Maten är ämnad för ormarna. Vi lämnar den byn och kommer ut på en savannlik slätt. Efter ytterligare en halvtimme är vi återigen inne i tropisk djungel. Stigen är smal och krokig. Edward går först. Sedan kommer Marianne. Sist kommer jag. Rätt som det är möter vi en gammal, böjd kvinna. Hennes hår är alldeles vitt och hon faller ned framför min fru på stigen. Marianne stryker med handen över hennes vita hår. Kvinnan vågar inte se upp. Och när hon ser ännu en vit varelse, större än den första, skakar hon av förskräckelse. På vår fråga svarar Edward, att kvinnan tror att vi är gudar. Hon har aldrig tidigare sett en vit människa. Edward förklarar för henne, att vi är helt vanliga människor. Då först vågar hon resa sig. Vi närmar oss vårt mål. Nu har djungeln bytts mot fält av höga sockerrör. Vi marscherar vidare genom sockerrörs-skogen. Där, på en kulle ser vi huset. Mr Casell kommer för att möta oss. Han verkar civiliserad, han talar fin engelska och vi välkomnas in i hans hus. Där väntar kall CocaCola och Fanta. Senare också en underbar liberiansk middag med kyckling och ris. Vi visas runt i huset och blir tilldelade ett svalt sovrum med mosquito-nät. Mr Casell berättar om livet på farmen. Han berättar också om alla sina fruar. Vi tänker, att det måste vara jobbigt att ha så många fruar att hålla reda på. Och tänk, alla barn som ska kläs och matas! Men fruarna använder han som arbetskraft. Det är billigare än att anställa folk. En fru kostar 40 dollars - samma pris som för en ko!? Vi undrar över Mr Casells fina engelska? Då berättar han, att han tidigare varit sjöman och seglat på världshaven. Därför har han haft möjlighet att lära det engelska språket. Efter några fantastiska dagar bryter vi upp och planerar återfärden tillbaka till Porluma. Då, när vi är på väg att lämna, vill Mr Casell ge oss en avskedsgåva. Han tar ned ett gammalt “muskedunder” från väggen, och överlämnar det till mig. Ett handgjort jaktgevär - en mynningsladdare som hans far har tillverkat. - En släktklenod. Jag blir alldeles ställd och framför mitt allra varmaste tack. Med geväret på Edwards axel börjar vi vandringen mot Porluma - “ byn långt borta”.