EPISOD 7 – BACK TO BASIC 43
Episod 7 – Back to basic Vi, Manne och jag, har lyckligt återvänt till Voinjama, där våra fruar väntat i veckor, på att vi skall återvända. Nu återstår bara några mil på den usla vägen. innan vi är framme vid Paulssons hus i Balahun. Vi gör oss i ordning för avfärd. Nu är vi plötsligt 7 personer plus en hund i jeepen! Manne kör, han sitter på ett alldeles eget säte. Mia sitter på mittensätet. Det är nämligen tre säten fram. Jag sitter på det tredje sätet med Marianne, min fru, i knäet. Jan då? Han får plats på förardörren med Mannes arm omkring sig. Dels är han liten och lätt bara 7 år och hastigheten kommer inte att överstiga 40 km i timmen. Moses och hans bror Joseph knölar in sig längst upp och bak i jeepen. Hunden får plats den också. Jeepen är packad ända upp till taket och släpet är ännu mera packat med kartonger som innehåller konservburkar m.m. En tvättmaskin, några fat med dieselolja och fotogen. Minns att det ena hjulet på släpvagnen är ditpressat med våld och insmort med konsistensfett för att över huvud taget gå runt. Vi börjar vår sista färd mot Balahun. Det är fortfarande regntid och det betyder strilande regn utan uppehåll, vilket gör vägarna stundom ofarbara. Vi har ett par vattendrag som vi måste ta oss över. “Broarna” består av palmstockar, mer eller mindre ruttna och såphala på grund av regnet. Vi kör och passerar danskarnas kaffeplantage. Där är vägen bred och ganska slät, men en skock kor har etablerat sig tvärs över vägen. Det går åt en halvtimme att få undan korna, och vi kan passera. Efter ytterligare en halvtimme ser vi den första bron. Manne siktar med ena hjulet på den stock som ser mest förtroendeingivande ut. Bron håller! Och vi fortsätter till nästa bro. “The dubbelbridges” dubbelbroarna som är ett ökänt ställe för de som nu råkar ha ett fordon. Manne siktar igen på den stock som han tycker ser ut att hålla vår ansenliga tyngd. Men se den håller inte alls. Jeepen dras åt sidan av släpet och vi fastnar på kardan med hjulen mellan två stockar. Där sitter vi bra. Ingen hjälp finns att få mitt inne i urskogen. Klockan har hunnit bli eftermiddag, solen steker och vi är redan trötta och hungriga. Då, helt plötsligt hör vi motorljud. Vi undrar vem som är ute på dessa vägar i leran. När jeepen närmar sig ser vi att det är “ljugarn”, en affärsman på väg mot Voinama. Varför han fått det smeknamnet har vi inte lyckats reda ut. Men han är vänlig nog att hjälpa oss ur knipan. Med sin jeep kan han dra oss upp ur palmbron. Även om kalaset har kostat oss 4 extra timmar.
