Episod 6 - Resa med komplikationer

Fem personer har packat in sig i Mannes Land Rover plus två tuppar.

Eftersom det inte finns några bensinstationer efter vägen, som går genom ändlös djungel, måste vi vara självförsörjande på den punkten. Vi har därför med oss ett halvfyllt bensinfat med dieselolja på släpkärran. Vi lämnar våra fruar och Jan hos våra vänner Johanssons i Voinjama. Efter någon vecka hoppas vi vara tillbaka igen. Vi ber vår vän Moses Sackie att följa med på färden. Senare visar det sig, att han kommer att vara oumbärlig. Med en matsäck, vattenflaskor och några ombyten av kläder säger vi farväl till våra kära och startar färden. Problemet är, att regntiden har börjat. Det regnar oupphörligt varje dag!

Eftersom det inte finns väg från inlandet ned till kusten, måste vi ta vägen genom Franska Guinea. Samma väg vi åkte när vi först kom till Liberia. Skillnaden är bara den, att nu är vägarna såphala på grund av regnet.

Redan innan gränsen, medan vi ännu är kvar i Liberia, börjar kylaren läcka. Vi stannar och fyller på vatten. Vi fortsätter att köra med fyrhjulsdrift på den hala och leriga vägen. Alla hål, i vägen, är vattenfyllda. Ibland har vi vatten på golvet i bilen. Eftersom vi inte kan hålla någon hastighet att tala om, går det inte särskilt fort.

Pang! Där gick slangen från kylaren av. Jag går ut i skogen och hittar några bra lianer, som jag kan binda ihop slangen med. Så sätter vi Moses på motorhuven med en vattenflaska. Nu kan han fylla på, när vattnet tar slut.

Sent på eftermiddagen kommer vi fram till gränsen. Där har vi den första vägbommen. Operation övertalning tar sin början. Soldaten har fått order av sin chef att inte släppa någon igenom bommen.

Efter någon timmes förhandlande är han på väg att öppna bommen.

Men från ett öppet fönster, i huset, ropar frun att han inte skall låta sig luras att släppa igenom de här männen. Bommen åker ner igen!

Då kommer jag på idén, att jag är sjuk och är på väg till läkare i Monrovia. Och att jag kan anmäla honom för att ha hindrat mig från att passera.

Med försäkran om att vi tar kontakt med hans chef, när vi passerar Masenta, åker bommen upp. Den första dagen är snart tillända och vi har bara passerat gränsen till Franska Guinea. Vi kör in till Masenta. Och för att infria löftet till soldaten, som släppte oss igenom bommen, uppsöker vi tullchefen.

38 EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER Vi kör vidare i mörkret och regnet. Landskapet är mycket kuperat. Det påminner om alplandskap - utan snö. Men vi har regnet och den röda leran istället, som är nog så halkig. Tur att jeepen har fyrhjulsdrift. Djungeln är tät och vägen urusel. Till råga på allt får vi tre punkteringar - inte samtidigt men i rask följd. Efter ytterligare några timmars körning i mörkret, behagar motorn dö! Efter sökande, i strålkastarljus, hittar vi slutligen ett elektriskt fel. Det är snart avhjälpt. Men då är istället batteriet kraftlöst och orkar inte dra igång startmotorn. Då ger vi upp. Resten av natten tillbringar vi sovande i jeepen. När gryningen äntligen kommer, hakar vi av släpet från bilen och lyckas skjuta den till närmaste backkrön. I utförslutet startar motorn igen och vi kan backa tillbaka och haka på släpet. Med en läckande kylare och med Moses fortfarande sittande på motorhuven, fortsätter vi färden mot Monrovia. Vi är fortfarande kvar i Guinea. Men flera oväntade incidenter kommer att dyka upp. Efter ytterligare några timmars körning, kommer vi fram till mera bebodda trakter. Här minns Manne, att det skall finnas en mekanisk verkstad. Vi söker upp en av de anställda och ber honom täta kylaren och ladda batteriet. Han monterar ned både batteri och kylare och vi förbereder oss på en längre väntan. Men att väntetiden skulle bli så lång, hade vi nog aldrig tänkt oss. Nu är vi ivriga att komma iväg. Vi har knappt kört en tredjedel av vår resa. Och vi vet, att vägen blir allt sämre av detta regnande. Det är mitt på dagen, och vid den här tiden brukar folk ta en rejäl lunchpaus, så väntan blir till ett par timmar. Detta är vår andra dag och vi lovade våra fruar att vara tillbaka i Voinjama efter en vecka. En mobiltelefon hade suttit bra här. Men täckningen hade nog inte fungerat. Tyvärr finns det inga vanliga telefoner här heller - i varje fall inte i Voinjama. Medan vi väntar, sätter jag mig så bekvämt jag kan i bilen och slumrar till. Manne står och rakar sig i en av backspeglarna, på jeepen, när en fransk polisjeep plötsligt sladdar upp framför oss. Fyra uniformerade, beväpnade poliser, i ridstövlar, kommer ut. En av poliserna kommer fram till Manne och tilltalar honom på franska och frågar om han gör sin toilette. Varpå Manne svarar, på engelska, att han inte talar franska. Polisen svarar med, att han talar inte engelska och vänder tillbaka till sin jeep. Tydligen har inte poliserna hunnit äta frukost. För mitt framför våra förvånade ögon dukar de upp en fantastisk frukostbuffé på motorhuven av sitt fordon. Baquette, leverpastej, ost, kaffe m.m. Och inför denna fantastiska syn blir jag plötsligt klarvaken. Vi är ju mer eller mindre utsvultna. Vår egen matsäck, som vi hade med oss när vi startade resan, är för länge sedan slut.

Jag kliver ur bilen och tilltalar Manne på svenska. Poliserna hör det och kommer tillbaka till oss. Jag förklarar då, på bruten franska, att vi är svenska missionärer. Då förändras attityden. Plötsligt fortsätter samtalet på engelska. Och på franskt, chevalereskt manér frågar de, om vi är intresserade av att dela deras frukost. Och det är vi. Aldrig har en frukost smakat bättre. På vår fråga om varför denna akuta utryckning kommer svaret något generat. Det hade kommit rapport om, att vi skulle vara amerikaner misstänkta för diamantsmuggling!? När de hör att vi är svenskar, avskrivs alla misstankar omedelbart. Och vi skiljs som goda vänner.

När vi sedan återfår kylare och batteri, visar det sig, att batteriet är felvänt monterat och kylaren läcker precis som tidigare. Nåväl, batteriet går ju att vända på och vi har ju Moses som villigt fyller på vatten, vid behov. Vatten finns det ju gott om. Efter all försening kan vi fortsätta vår resa dock inte med önskvärd hastighet. Vi kan hålla max 50 km. på dessa såphala, sönderregnade vägar. Efter ytterligare några timmars körning börjar mörkret sakta komma. I tropikerna hinner det aldrig bli skymning, som vi är vana vid i Sverige. Här blir det mörkt inom en timme.

Vi kommer allt längre in i djungeln. Träden, i den afrikanska regnskogen, är så mycket högre och mäktigare, om den jämförs med vår svenska skog. Granskogen ger en jämn horisont, jämfört med djungelns höga, vildvuxna träd. Den rika jordmånen och klimatet bidrar till den frodiga växtligheten.

Plötsligt, mitt i urskogen ser vi ljus! Vem bor i ett så isolerat område?

Vi kör in på gården. Det händer inte ofta att det kommer besök i den här delen av landet. Vi har kommit till en amerikansk missionsstation.

En man kommer ut från huset. Han undrar, vad för slags folk vi är. Vi förklarar och välkomnas in till den övriga familjen. Det bjuds på en underbar kvällsmåltid, en dusch och en säng. Vi berättar om våra strapatser och om den läckande kylaren.

Morgonen därpå, innan vi hinner starta motorn, kommer mannen ut. Han bär på en korg full med ägg?! Vi undrar naturligtvis vad han har för tanke med alla äggen? Han ber Manne starta motorn. Så börjar han knäcka äggen ett efter ett - i kylaren.

Han förklarar att när vitan koagulerar, så tätar den sprickorna i kylaren - ett nytt tips för den som vill prova. Efter den medicinen slutar kylaren läcka vatten. Och efter den positiva upplevelsen med nattlogi, trevliga människor, härlig kvällsmat och inte minst en kylare som upphört att läcka, fortsätter vi vår färd mot Monrovia.

Nästa stopp, på vår färd, är Ghanta. Där har amerikanska metodisterna en missionsstation. Där finns läkare, sjukhus, skola och en stor leprakoloni.

40 EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER Vi kör in på området. Där träffar vi goda vänner sedan tidigare. Jag nämner mitt problem med malarian och jag blir föreslagen en stor kontroll av mitt hälsoläge. Resultatet, av undersökningen, visar inga spår av malaria! Den tyske läkaren, i Voinjama, gav mig rätt medicin. Vi kan därför, nästa morgon, fortsätta vår färd mot Monrovia. Vägen är fortfarande hal och gropig. Vi är mitt inne i regnperioden, det regnar dag och natt utan uppehåll. Efter några timmars körning når vi fram till presidentens farm - Kakata. Därifrån är vägen ASFALTERAD ned till Monrovia. Vi provar att öka farten. Men med tanke på fordonets skick, är det ändå bäst att ta det försiktigt. På asfalterad, ganska slät väg, tar det bara ett par timmar för oss att nå vårt mål - Monrovia. Problemet är, att en hel vecka har gått, sedan vi lämnade Voinjama. Våra familjer börjar snart vänta oss hem igen. Vi kör till Hurstons hus. Där är vi alltid välkomna att bo. Nu väntar några hektiska timmar. På nolltid skall vi inhandla allt vi måste få med oss tillbaka till inlandet. Listorna är långa. Våra kamrater har också gjort beställningar. Vi köper konserver av olika slag, några fat med diesel och fotogen. Manne hittar en begagnad tvättmaskin till Mia som går på bensinmotor?! Dessutom blir han erbjuden att köpa en Volkswagen av en läkare, som skall resa tillbaka till Tyskland. Manne tycker att det är en bra idé, så han köper bilen. Men nu har vi ett problem. Vem skall köra Volksvagen? Jag har ännu inte skaffat mig ett liberianskt körkort. Det är liksom ingen idé, tycker jag, när jag ändå inte kan köra något fordon upp till urskogen där vi bor. Vi lastar jeepen och släpet. En hund får också plats. De obligatoriska tupparna åker också med. Jag skall alltså köra den röda Volksvagen. Men om nu soldaterna, vid vägbommarna, vägrar att öppna för oss, hur gör vi då? Läkaren, som tidigare ägde bilen, hade ett stort D på bilen, som betyder “doktor.” Och vid akut utryckning kunde han tända D-et och det blir lysande. Manne tror, att det fungerar om jag tände D-et när jag närmar mig en bom. Vi startar vår resa hemåt. Vid Caryesburg stannar vi för en paus. Vi fyller på litet drickbart och plockar upp Moses lillebror Joseph. Det blir litet trångt i jeepen. Joseph skall börja i vår skola i Porluma. Men han knölar gärna in sig tillsammans med det övriga sällskapet. Vi fortsätter färden. Vägen är asfalterad ytterligare några mil. Volkswagen går smidigt, om man jämför med jeepen. Jag håller ständig koll i backspegeln om resten av sällskapet hänger med. En personbil har tendens att rulla fortare, än en jeep fullastad med grejer både i jeepen och på släpet. Därför behöver jag stanna litet nu och då för att invänta mina reskamrater. Vid presidentens farm finns en restaurang, africanstyle. Vi kommer överens om att stanna och äta. Man vet aldrig om det blir flera chanser

EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER 41 att få någon mat under resans gång. Så vi tar tillfället i akt, när vi nu har chansen. Mätta och glada fortsätter vi.

Det är nu, den jobbiga vägen tar vid. Eftersom vägbanan är hal och gropig, har min personbil svårare att ta sig fram. Den är definitivt inte gjord för den här vägbanan. Fyrhjulsdrift är inte fel i den här leran.

Vi närmar oss den första bommen. Jag sätter på mitt lysande D. Bommen åker upp utan problem. Manne följer efter av bara farten. Det gick ju lysande. Vi fortsätter. Nästa bom åker också upp. Inga problem och Manne hakar på. Hastigheten är minimum, 30-40 km i timmen och vi kryper uppför leriga, krokiga serpentinvägar. Här bor inga människor.

Djungeln står tät på båda sidor om vägen. Vi är på väg mot gränsen till Franska Guinea. Jag kollar i backspegeln. Ingen jeep? Jag väntar en stund. Ingen jeep? Jag försöker vända med bilen på den sliriga vägen. Vad har hänt med Manne och de övriga?

Efter ett par kilometer, i en backe, möter mig en skrämmande syn. I framsätet sitter Manne och Moses helt apatiska. Ena bakhjulet på trailern har lossnat av vikten. Och spridda över vägen ligger konservburkar och annat. Vi hjälps åt att samla ihop allt och täcker över med presenningen igen.

Nu gäller det att få tillbaka hjulet på släpvagnen. Vi hjälps åt, att med domkraften lyfta släpet och med våld trycka dit hjulet. Sen fyller vi på med konsistensfett, som Manne har med sig i jeepen. Vi har kommit överens om, att vi skall lämna Volksvagen i den sista byn, innan vi kommer fram till gränsen. Och nu är vi framme vid den byn.

Vi lämnar över bilen i hövdingens händer. Han lovar att ta väl hand om den. Ingen kommer att stjäla den och ingen kommer att över huvud taget våga peta på den. Manne lovar, att han skall hämta den, nästa gång han passerar.

Vi fortsätter vår resa. Vi lämnar Liberia. Där, framför våra ögon ser vi gränsstationen! En vägbom - och en soldat som närmar sig. Nu har vi ingen Volksvagen med ett lysande D, som kan hjälpa oss att öppna bommen. Det har hunnit mörkna och vi vill inget hellre än att komma hem så fort som möjligt. Tupparna! Vi har ju två tuppar, med oss, i händelse av att det blir problem vid en vägbom.

Vi beslutar att offra en av tupparna. Manne överlämnar den till soldaten, som tackar och tar emot tuppen. Bommen åker upp och vi fortsätter vår resa. Det är mörkt nu. Och vi har hela den långa vägen genom Guinea kvar, innan vi är tillbaka i Liberia igen.

Vi kryper vidare på slingriga, såphala vägar med ett fladdrande hjul på släpet. Vi håller andan och undrar hur länge det kommer att hålla?

Vi är framme vid karavanserajen. Där är det alltid öppet. Vi köper litet ät - och drickbart framför allt kaffe och Fanta, CocaCola finns det också.

42 EPISOD 6 – RESA MED KOMPLIKATIONER Efter en stunds vila fortsätter färden mot den liberianska gränsen. Vi har fortfarande många timmars körning, innan vi är tillbaka i Voinjama. Vi undrar, hur våra familjer har det. Det har gått nästan två veckor, sedan vi skiljdes från dem. Vi passerar gränsen till Liberia. Inga problem med bommar här. Moses och vakten talar samma stamspråk. Nu är det bara någon mil kvar till Voinjama. Klockan har hunnit bli några timmar efter midnatt, när vi kör in på gårdsplanen framför det stora huset på missionen. Vi smyger in och väcker våra fruar. Vilken lycka! Allt är åter igen i sin ordning.