Episod 12 - En baby i familjen

Det är januari 1963 och vi har hunnit med att fira jul. Vi är numera vana vid, att jula utan snö och kyla efter några år i Afrika. Vi saknar inte kylan, men däremot snön och en riktig julgran som doftar granbarr!

Jag var ute och sågade ner en lämplig gren av akacia. Det är visserligen ingen barrväxt, men de små bladen kan likna barr - om man har fantasi.

Marianne och Peter hänger på våra julgranssaker och vips har vi en julgran. Peter verkar helt nöjd med det hela. Han kanske inte minns julgranarna som vi har haft i Sverige. Men vi vuxna, vi minns våra svenska jular och saknar ljusen och stjärnorna i fönstren. Och inte att glömma julskyltningen med gatudekorationer i alla städer och samhällen. Det är lite svårt, att trolla fram den rätta julstämningen i värmen och grönskan, men man får göra så gott man kan.

I mellandagarna kom det en hel invasion från Nimba - 4 familjer plus Ulla Odhagen från Gantha. Nimbafolket kom bl.a. med en pickup med övertäckt lastflak. När de avtäcker flaket, visar sig en stor dieselmotor av märket Bolinder Munktell med tillhörande växelströms-generator, som de ger missionen till julklapp. Gissa om det känns som en andra julafton. Nu blir nästa projekt att installera elektriskt ljus över hela missionen. Maskinen är så stor (7,5kw), att vi t.o.m. kan kosta på oss gatubelysning. Mamma och Peter i jultid.

På nyårsdagen följer vi med våra gäster upp till Nimba. De ger oss en modern, nybyggd villa att bo i de dagar som vi är där. En av ingenjörerna ställer upp och guidar oss med sin bil runt hela Nimba. En dag bjuds vi

74 EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN på flygtur med ett litet sportplan. Då fick vi verkligen en översikt av hela området. Litet kusligt var det, när planet sveper ner mellan bergstopparna. En fin borrkärna, av högvärdig malm, får vi med oss som minne av besöket i Nimba. På vår väg hem, stannar vi till i Gantha hos Ulla. Där lämnar jag familjen och fortsätter till Monrovia för att skaffa oss en ny bil. Opeln är såld och nu satsar jag på en Volksvagen. Jag lyckas hitta en sådan i bra skick. Och nu är jag tillbaka i Ghanta. Den här eftermiddagen är jag barnvakt åt Peter. Marianne och Ulla har åkt till leprakolonien. Dit får inga barn åka. Det bor visserligen barn där med sina familjer, men de har redan kontakt med sjukdomen. Många av patienterna är så pass hela, att de kan arbeta med sina händer. De täljer olika föremål i trä och binder korgar och väver olika tyger, som de sedan säljer i ett litet skjul ute vid vägen. Numera passerar det en hel del turister på väg till Nimba som är villiga köpare. Många av patienterna har inga fingrar eller tår. Flera har inga näsor och de ser faktiskt skrämmande ut. Utanför bankerna i Monrovia, kan du se leprasjuka människor som släpar sig fram på armbågar och knän. Som skydd, mot gruset, har de brädlappar för att undvika att få sår. En leprasjuk person har ingen känsel i de angripna lemmarna. Lepran är en fruktansvärd sjukdom. I Gantha finns ett stort sjukhus med tre läkare. Här finns skolor, sågverk, sjuksköterskeskola, bilverkstad, hönsfarm, radiostation m.m. och en underbar liten stenkyrka byggd av natursten. Det är tid att vända tillbaka till Voinjama. Vägen är som ett Y, när man ser den ur fågelperspektiv. Om vi, som bor i Voinama, skall åka till Nimba, måste vi först köra till Gantha och sedan vända och köra det andra y-strecket mera österut. Beroende på att det ligger stora bergmassiv i Y-et. Birger Dahlström har anlänt och bor för tillfället inneboende hos oss, då hans hus inte är helt färdigt ännu. Vi har också börjat mura upp väggarna på ett hus för två damer s.k.“bönhuset” på grund av att det är placerat mitt i vår kaffeodling. Väggarna har kommit upp så lång, att det är strax klart att lägga på taket. På “elverkshuset” har väggarna kommit halvvägs. I detta land använder man sig av korrugerad plåt för takläggning. Det fungerar bra för regnet, men när det störtregnar är det nästan omöjligt att göra sig hörd. Vi har börjat röja marken för den nya skolan, men inte påbörjat något grundarbete. Vi är nu inne i april månad. Familjen mår bra, fast värmen är besvärande innan regnen kommer på allvar. Det regnar litet varje kväll och luftfuktigheten är mycket hög. När sedan dagens brännande hetta kommer, blir luften kvalmig.

EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN 75

I dag har jag fått tag på en ny propeller till vår motorgräsklippare. Så nu kan vi hålla våra gräsmattor klippta och snygga. Gräset här är segt och starkt och det gör att propellerknivarna slits ut fort.

Moses Sackie, den liberianske pastorn, med familj har nu flyttat in i sitt nya hus. De trivs bra där, trots att det inte är helt färdigt ännu. Målningen av väggar återstår. Och nu kan vi börja renovera deras gamla hus, så att Birger kan få en egen bostad. Dagarna går alldeles för fort. Här blir det mörkt på en halvtimme.

Under sommarhalvåret, i Sverige, kan vi arbeta till sen kväll innan det blir mörkt. I norr kan man arbeta hela natten om man så vill och orkar!

Här gäller det att komma upp ur sängen så fort det ljusnar för att mura väggar till skolbyggnaderna. Vi är tre svenska män här nu plus våra liberianska arbetare. Jag hinner arbeta ett par timmar på bygget innan det är dags för undervisning i skolan.

När det är mycket arbete som skall göras, går tiden särskilt fort. Vi är redan i början av september. Peter skall fira sin fjärde födelsedag nästa vecka. Då blir det tårta med fyra ljus och saftkalas. Han har skaffat sig många vänner bland skoleleverna. De får prova hans trehjuling. Vi har ju elever i primary, som bara är ett par år äldre än Peter. Han är ganska anpassningsbar, talar fin engelska med våra engelsktalande gäster. Men när han sedan vänder på klacken och leker med “sina pojkar” blir det “liberian english.”

Peter med sina vänner.

76 EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN Peter skall bli storebror i början av nästa år. Men det vet han inte om ännu. Guvernementets sjukhus, här i Voinjama, har fått ett italienskt läkarpar som skall arbeta här under ett års tid. Mannen är gynekolog och frun är barnläkare. De kom som på beställning för vår räkning. Dessutom har Vianini, ett italienskt vägbolag, donerat en helt ny, modern operationssal med utrustning. Så nu kan Marianne stanna här och få babyn istället för att åka till Zorzor, sju mil härifrån, där det finns ett sjukhus med amerikanska läkare. Vi har hört, från våra vänner i Nimba, att Lamco skall ordna med tur-och returresa med flyg Monrovia-Stockholm över jul. Det har ordnats för deras anställda. Men på flyget ner finns möjlighet för familjer och vänner i Sverige att följa med planet till Liberia. Man kan stanna i tre veckor för att sedan återvända till Sverige när planet hämtar tillbaka de anställda. Kanske vi får besök av några familjemedlemmar vad det lider? Vi får se. Här har det hänt saker. Den bokhandel, som planerades att bygga, är nu färdig. Den är i anslutning till vår kyrka i byn. Det är den första och enda bokhandeln i inlandet. Två av våra kvinnliga medarbetare, Lilian Tränk och Agnes Mulich, blir ansvariga för den. Så behöver vi starta byggandet av vår nya skola. Till den behövs pengar. Tyvärr går det litet trögt med att få fram medel i Sverige, men vi försöker ändå att komma igång. Jag har nu, efter tillstånd av skolinspektören, satt in hela vår skola i bygget. Skolbarnen är villiga att hjälpa till att gräva sand och bära vatten. Och de är jätteglada när de får sin belöning i form av dollar. Alla ser verkligen fram emot att få en ny, fin skola. Det är den 22 november och vi hör, över radion, att president Kennedy har mördats. Det kom som en chock för oss. Här uppe i bushen lever vi isolerade från världen i övrigt. Men med radion kan vi hålla oss ajour med vad som händer i stora världen. Tidningarna förmedlar säkert budskapet. Men tyvärr får vi dem när nyheterna är gamla. Men för oss är gamla nyheter ändå nyheter! Vi är mitt i torrtiden nu. Det är hett på dagarna, men nätterna är svala som väl är. Och då sover man bättre. Vi närmar oss en jul igen. Och Peter går otåligt och väntar på sin lilla syster eller bror. Det skall bli spännande att se vad det blir. Nedkomsten är beräknad till mitten av februari. Utrustningen på sjukhuset är ju fin, men det finns ingen lustgas t.ex. De har ingen röntgen och kan inte ge blodtransfusion annat än genom direkt överföring. Vi har haft en hel del besök de sista veckorna. SAS-chefen i Monrovia kom upp och hälsade på. Likaså en tysk läkare som heter Muller.

EPISOD 12 – EN BABY I FAMILJEN 77

Nu har vi också hunnit med att fira vår andra jul här i Voinjama. Över julafton och juldagen kom Ulla Odhagen och hennes fästman, (en dansk ingenjör från Nimba) och hälsade på. I mellandagarna och nyår hade vi besök av tre engelsmän, de arbetar som rådgivare åt liberianska staten.

Nu går vi och väntar på babyns ankomst. Doktorn har bestämt att det skall bli den 19 febr!? Och det blir det. En vecka innan nedkomsten kommer Rut Hellman (barnmorska/sjuksköterska) över till oss från Foya. Hon är även med och assisterar vid förlossningen - så är jag. Dessutom är två liberianska sköterskor närvarande.

Eftersom det inte finns civiliserade förlossningsängar på sjukhuset, får operationsbordet ersätta en sådan. Tyvärr så är operationsbord i smalaste laget. Förlossningen går fort - alldeles för fort, 7 krystvärkar så är babyn ute. Det för med sig, att mamman behöver allt syre och babyn får inte tillräckligt med det. När babyn kommer fram, är hudfärgen blå. Barnläkaren rycker genast in och får igång babyns andning. Snart kvicknar han till och alla kan andas ut. Vikten 3630 gr och längden 53 cm.

Mitt under förlossningen blir det ytterligare dramatik. Ljuset slocknar!

Sjukhusets stora dieselgenerator har slut på bränsle. Och det betyder att vi måste använda pressurelamps som pumpas upp med fotogen. De ger ett mycket bra ljus, men de ger också extra värme. Och varmt är det innan.

Rut och Marianne får ett fint rum på sjukhuset. Babyn får sin egen säng - en spjälsäng i småbarnstorlek. Den verkar enorm i jämförelse med den nyfödda babyn. Men den fungerar. Så var det hygienavdelningen för damerna. Tyvärr finns det inget badrum i anslutning till rummet. Istället bärs det in en enorm zinkbalja med ljumt vatten, som placeras på golvet!? Det fungerar det också.

Peter verkar tillfreds med sin lillebror. Hans kommentar var: “Att det är bättre med en bror, för nu har jag någon som kan leka med mina bilar.” Vi har tidigare talat om, att det kanske blir en syster. Och vi har känt på olika namn för båda könen. Vi enades till slut om Björn Arnold. Namnet Arnold efter pojkarnas farfar. På eftermiddagen, efter babyns ankomst, var Peter ute och plockade blommor till mamma. Det är en stolt storebror som kommer för att titta på sin lillebror. Nu är vi fyra i familjen. Peter gillar, att dra sin lillebror i vagnen. Björn äter, växer och sover.

Nalle, vår hund, ser som sin uppgift, att vakta babyn i vagnen, när den står utanför huset. Dessutom har vår katt fått ungar, som hon placerat i en fackgarderob i gästrummet. Vi har också små kycklingar i en bur, som står på gräsmattan. Nalle har tagit på sig ett stort ansvar, att hinna vakta alla de små liven. Från att titta till kattungar i gästrummet till att sedan kolla kycklingarna ute på gräset och sist placera sig vid barnvagnen.

Nalle vaktar Björn.

Kycklingarna ser han genom ett lågt fönster i vardagsrummet. Vanligtvis har han inte tillträde till vardagsrummet. Men nu har han tagit på sig en stor uppgift och då finns det ju en ursäkt.