Episod 11 - Leoparder

EPISOD 11 – LEOPARDER 67 Episod 11 – Leoparder

Om två veckor får vi presidentbesök här i Voinjama. Då brukar vi svenskar få en inbjudan att komma till hans residens på reception. D.v.s. man står med ett glas i handen och minglar med ett par hundra gäster. Innehållet i glasen varierar. De flesta, av gästerna, har starkvaror i dem. För vår del gäller det Fanta eller Coca-Cola. Presidenten föredrar whisky.

En gång, på ett annat party, vänder sig presidenten till mig och frågar: ”Tell me Reverend, is that against your church?” Så höll han upp sitt glas med whisky. En blixttanke for genom min hjärna: ”No, Mr President it is against my conscience.” “Skål!” sa presidenten och höjde sitt glas.

Presidenten i det här fallet är William W.S. Tubman. Han berättar, att när han var i Sverige på statsbesök, blev han överraskad av att våra kungligheter kan promenera ute på Stockholms gator som helt vanliga människor.

Våra svenska damer brukar baka svenska kakor att överlämna till presidenten. Det är alltid mycket uppskattat. Den här gången skall jag överlämna en matta, som en av våra elever i skolan har vävt. Ingrid, vår medpassagerare från Oslo, hade med sig en vävstol i sin packning.

Vi införde ämnet slöjd på schemat. Och eleverna är mycket entusiastiska när det är dags för de lektionerna. Rykten går i sta´n, att vår skola har nya ämnen, som ingen annan skola i landet har. Det gör, att elevantalet ökar och skolhuset blir för trångt. En ny skola behöver snarast byggas.

Eleverna har, som jag tidigare berättat från Porluma, skoluniformer. Vår skola har vita skjortor och blå byxor eller kjolar. Vi hjälper ibland elever, som har problem att införskaffa sina uniformer. Varje elev betalar också en skolavgift.

President WS Tubman med fru och följe.

Skolavslutning i kyrkan Voinjama.

Varje gång Voinjama väntar presidentbesök, putsas alla hus upp och målas. Man sätter upp dekorationer och rensar upp där kortegen kör fram. Förutom vår missionsskola, som har klasser från primary till och med sjätte graden, finns också en katolsk grundskola. Dessutom har guvernementet en highschool här. Det ser prydligt ut, när alla skolelever står uppställda efter vägen, i sina olika uniformer, i väntan på sin president. Tyvärr kan väntan i solen bli flera timmar lång.

Oftast är det under torrtiden som vi får presidentbesök. Och eftersom vägbanan är torr, dammar det ordentligt. Man kan se det röda dammolnet, på långt håll, närma sig med hög fart. Peter hyser stor beundran för poliser på stora, tunga, blanka motorcyklar.

Medan det ännu är torrtid, skall jag försöka hinna med att bygga mitt garage. Vi behöver också ett hönshus. Med tanke på vilka som är på jakt efter våra höns. Men det finns alltid arbetare som är villiga att hjälpa till.

En dag kommer det en äldre man och frågar om han får bli min gårdskarl. Jag tittar förvånat på mannen. Han har ett par stövlar, som är några nummer för stora. Ett par shorts och till det en svart kavaj som har sett sina bästa dagar. En virkad keps och sist, men inte minst, ett par solglasögon med ett glas! Han har också ett paraply inte att glömma. Jag accepterar hans erbjudande. Och när han presenterar sitt namn som Gissi, blir det naturligt att kalla honom för Old man Gissi. Han blir min trogne livvakt under hela vår period i Voinjama.

Han fanns alltid, när jag behövde hjälp med olika arbeten. Ofta hjälpte han min fru med att gräva trädgårdsland. Hon har lyckats med

att få rosor att växa och blomma, vilket är svårt i ett klimat som kryllar av skadedjur.

Moses Sackie, som är en duktig odlare, försökte en gång sätta potatis. Men när det var dags att skörda, fanns det bara några ynkliga knölar i jorden. Det mesta hade larver och annat ätit upp!

Mitt garage tar form likaså hönshuset. I anslutning till hönshuset gör vi också en kaninbur med nätgolv - svensk design. Buren är uppbyggd på fyra ben någon meter från marken.

En natt vaknar vi av att Nalle ylar. Vi tror att han mår dåligt och behöver gå ut. Så jag öppnar dörren. Och ut far hunden som en kanon. Han störtar iväg mot hönshuset och jag följer efter i min pyjamas. Från hönshuset hörs ett förskräckligt Old man Gissi. liv. När jag kommer närmare, ser jag i månskenet två stora, gula djur som är på väg att stjäla våra kaniner. När de ser mig, flyr de upp mot ananasplantagen. Nalle vill ta upp jakten på dem, men det lyckas jag förhindra. När jag väl kommer fram till kaninburen, ser jag en förfärlig syn.

Djuren har lyckats slita sönder nätbottnen på buren och ett par kaniner ligger ihjälbitna på golvet. Blod finns runtomkring buren och hönsen för oväsen inne i sitt hus. Tur att dörren är stängd till dem. Pojkarna i garaget vaknar av oväsendet och kommer ut. Jag förklarar vad som hänt.

Vi har haft besök av två leoparder, tror de. Och vi kan vara säkra på att de kommer tillbaka nästa natt. Nu vet vi, att leoparder jagar ensamma, men man vet aldrig. Det kan ju vara en mamma med en halvvuxen unge.

Hur som helst skall jag vara beredd på att möta kaninmördarna nästa natt.

Jag behöver ett gevär. Mose Sackie, vet jag, har ett hagelgevär. Jag ber att få låna det. Inga problem! Nästa natt kommer med dimma och ingen fullmåne. Det är dålig sikt. Jag står på vakt, nära huset, med geväret tryggt vid sidan. Tiden går och jag tänker att det blir nog inget besök i

70 EPISOD 11 – LEOPARDER natt. Men rätt som det är ser jag två stora, gula kattdjur närma sig huset. Jag siktar och skjuter mot inkräktarna, som flyr in i bushen. Även om jag inte träffat, skrämde jag i alla fall upp dem ordentligt. Jag återvänder in i huset. Och det är bara att krypa ner i den sköna sängvärmen igen. Dagen därpå får vi höra, att huset på andra sidan vägen har under natten haft besök av samma katter. De hade tryckt in dörren till ett separat kök och stulit kött som hängt i taket. Det tyder på, att det inte var några små huskatter. Det krävs en del muskelkraft för att trycka in en dörr. Även om det finns flera hus inom vårt område, växer djungeln tätt inpå knutarna. Därför är det nödvändigt, att hålla djungelns växtlighet så långt som möjligt från våra hus. Dåliga vägar har slitit hårt på vår bil. Det går åt flera dagar för att få allt i gott skick igen. Jag har redan svetsat kopplingsaxeln, som bröts av häromdagen. Avgasröret låter inget vidare sedan det fått en knäck. Jag behöver en hel dag bara att dra bultar. När bilen är i gott skick igen, kanske det är läge att sälja den. Det finns en dansk på kaffeplantagen här intill som har en Volksvagen till försäljning. Den är mindre än Opeln, och den drar mindre bensin. Och så har den luftkyld motor, vilket är en fördel i tropisk värme. Nu, när vi bor litet mer i civilisationen, får vi en hel del besök av olika människor. Särskilt svenskar, som arbetar i Nimba och Buchanan, är nyfikna på vad som händer i den här delen av landet. Själva bor de i samhällen, som är strukturerade mera likt det vi är vana vid från Europa. I Ykepa finns affärer med svenska varor, en svensk skola, aktiviteter för alla åldrar, ett sjukhus av europeisk standard och en yrkesskola med flera svenska lärare. Vi får också besök av amerikaner, engelsmän, tyskar och inte minst folk från den svenska ambassaden. Den svenska ambassadören med fru har besökt oss ett flertal gånger. Det är fantastiskt roligt att ha kontakt med våra landsmän. De har alltid nyheter från Sverige. Svenska tidningar och litet kaviar och sill, svenskt knäckebröd blir det också ibland. Vi har ingen telefon här i bushen. Däremot har jag införskaffat en radiosändare och mottagare, så vi kan följa vad som händer i världen. När vi får besök av gäster, brukar vi ta med dem på utflykter i djungeln. De får prova på hur det är att ta sig över floder på hängande, knakande, lianbroar. För många är det en skrämmande upplevelse. Det filmas och fotograferas. Den här miljön är ju helt annorlunda än den som är deras vardag. Jag kommer att bli fri från själva undervisningen några månader och bara kvarstå som rektor. Då kan jag mer effektivt ägna mig åt alla större arbeten, som byggande av hus och reparationer. Det är torrtid och november. Då är det bäst att passa på med byggande. Reparationerna i vårt

Ovan: Mose Sackie med familj. Till höger: Birger och Peter på marknad

hus är i det närmaste klara. Nu återstår endast utomhusreparationer. Vi vill gärna ha en liten altan, där vi kan sitta och fika när solen har sjunkit ner bakom träden och det har blivit svalare.

Moses Sackie med sin familj bor inom missionens område. Deras nuvarande hus är alldeles för litet och han vill bygga ett större hus. Jag har lovat att göra en ritning till honom. Så vi får se hur det går.

Vi skall också reparera deras gamla hus och eventuellt bygga till det så att Birger Dahlström kan flytta in där, när han kommer. Birger planerar att åka runt till olika byar och sprida

72 EPISOD 11 – LEOPARDER litteratur. Därför kommer han att behöva en Volksvagenbuss som kan inredas för det ändamålet. I den här delen av landet, finns flera skolor. Och därför är det också många människor som kan läsa.