Episod 13 - Skolinvigning/Sverigebesök

Vi har fått en fin skolstart i år. 215 elever jämnt fördelade på sju klasser.

Skolbygget står just nu stilla, på grund av problem att hitta sågare som är disponibla. Två hus är färdiga att takläggas. Och eftersom regntiden är på ingång, vore det skönt att hinna få på taken innan regnet tar i på allvar. Tills vidare läser vi i den gamla skolan. Vi håller på med en del reparationer av den, eftersom taket har börjat rasa in och putsen har släppt på flera ställen.

Staten har startat en extension School här i Voinjama. Och de hyr vår gamla skola tre kvällar i veckan. Jag har dragit in ljus även där. Själv undervisar jag psykologi en kväll i veckan. Den amerikanska fredskårens alla lärare är deltagare i kursen plus en indisk matematik- professor.

Till vår gatubelysning behöver vi stolpar. Ett gäng starka grabbar anmäler sig att gå ut i skogen och hugga ner lämpliga, unga träd som kan passa till elstolpar. Sedan är det bara att gräva tillräckligt djupa hål att sätta ner de avskalade träden i. Efter ett antal veckor kan man se blad växa ut i toppen på elstolparna!? Det ser verkligen festligt ut. Men det viktiga är, att stolparna fungerar till installation av ledningarna. Och efter några veckor ser man missionen upplyst i elektriskt ljus.

Nu är problemet, att få upp dieselolja från Monrovia. Till det behövs en truck. Med godkännande från myndigheterna får vi tillstånd att leverera el till de hus som ligger närmast vårt område. Det råkar vara libanesiska affärsmän som varje vecka kör ned till Monrovia för att hämta upp varor. De blir myck- Grönskande elstolpe.

et tacksamma för erbjudandet att få elektricitet. Och är villiga att mer än gärna ta upp några fat med dieselolja i samband med körningar till huvudstaden.

Vår senaste familjemedlem växer och frodas. Han blir alltmer lik sin storebror. Han är snäll och ger oss inga större problem. Marianne lägger honom för natten halv sju på kvällen, sedan sover han till sex nästa morgon. Peter hade en liten släng av vattkoppor, men är nu i full gång igen. Han var inte speciellt sjuk, inte ens sängliggande. Kopporna var lätt räknade kanske ett tiotal bl.a. två stycken i ansiktet. Men de kliar och det är bara att hoppas att det inte blir fula ärr efter dem.

Ibland kommer det kvinnor, som vill bära dricksvatten till oss från vattenkällan. Vårt vattensystem har jag inte hunnit åtgärda ännu. D.v.s. ett torn med tomma bensinfat. Kvinnorna har ofta med sig barn, som sitter och väntar utanför vårt hus medan mammorna hämtar vatten. Barnen blir jätteglada, om de får en tom burk att leka med. Peter brukar hämta sina urvuxna kläder och ge bort till pojkar, som är i hans storlek.

En form av U-landshjälp!

Övre bild: Björn 7 månader. Undre bild: Peter bedriver U-landshjälp.

Vi har nu kommit ett steg längre på vårt skolbygge. Vi har fått virke och lagt tak på det första huset. På måndag flyttar de första klasserna in i sin nya skola! Vi har också byggt pojk- och flicktoaletter samt röjt upp på skolgården. Vi väntar på mer virke, så vi kan lägga tak på nästa skolhus och flytta in ytterligare tre klasser.

De nya klassrummen är svala och sköna jämfört med de gamla. Dels växer det höga träd bakom husen som ger skugga. Och dels är takhöjden så hög, att det finns utrymme för ventilation. Tills vidare använder vi klassrummen med cementfärg på väggarna. Under lovet målar vi alla väggar vita. Eleverna bara väntar på att få måla sin skola.

Det är juli 1964 och “middedry”- en liten torrtid i mitten Sågare. av regntiden.

Mia och Marianne skall åka till Ghanta på bröllop. Ulla Odhagen och Arne Hansen gifter sig i den pittoreska lilla stenkyrkan där. Peter och jag åker till Foya och firar Lennart Carlströms 40-årsdag. Och Ingrid tar hand om Björn hemma i Voinjama. Han är ett halvt år nu. Han sitter själv och är strålande glad. Den första tanden är på god väg och det kliar i munnen.

För tillfället är jag bunden av undervisning i en sexa. En av mina liberianska lärare fick ett stipendium för att studera i USA.

I dag flyttar vi in, med ytterligare en klass, i den nya skolan. Nu läser fyra klasser i den svala, ljusa byggnaden. Vi har också hunnit med att måla väggarna.

Veckorna går och för tillfället är vi några dagar i Balahun hos Paulssons. Jag sitter under ett stort träd, på gräsmattan, och skriver brev hem till Sverige. Björn ligger i sin vagn bredvid mig och tittar på bladen, som rör sig i vinden. Han skrattar och har det trevligt. Peter matar kycklingar och Marianne klipper Mannes hår!? Här är rena idyllen. Peter har fått löfte av farbror Manne, att få låna en riktig hyvel, av mindre modell, för att hyvla en bräda. Han får också låna en hammare och spik för att göra

en båt. Vi får väl se vad det blir till slut? Om två veckor fyller Peter 5 år. Då skall han börja i skolan. Han kommer att läsa i s.k. internationell skola. En ny skolform, som de utexperimenterar i Schweiz. Det är, kort sagt, en svensk skola med svensk kursplan men all undervisning är på engelska. På så sätt kan barn från olika länder läsa tillsammans. Varje lands barn har sedan vissa timmar för en “infödd” lärare. Då sker undervisningen på det egna modersmålet om den egna historien, geografin och naturläran. Den här skolformen är redan godkänd av Svenska Skolöverstyrelsen. Den klass, Peter här går igenom, får han sedan Familjen Hedström. tillgodoräkna sig hemma i Sverige. Han talar fin engelska nu och det vore synd om han skulle glömma bort den, vilket han gör om han bara skall höra det svenska språket.

Det är september och Peter har haft sin femte födelsedag. Han fick en bunt med bilar från en av sina farbröder. De kom med packningen till en av sjuksköterskorna som skall arbeta på kliniken i Foya.

Av en libanesisk affärsman fick han ett luftgevär!? Fem år tycker vi är litet väl ungt för ett sådant verktyg, så mamma tog hand om det. Hon övade på att skjuta risfåglar från vår köksdörr. De har översvämmat ett palmträd alldeles nära vårt hus på kökssidan.

Risfåglar är riktiga marodörer. När risfälten mognat, kommer de i stora flockar och äter upp det ris som människorna skall leva av. Fåglarna är bara ben och fjädrar. Men det hindrar inte skolbarnen från att komma och plocka upp dem som faller till marken och koka soppa av dem.

Har fått veta, i brev, att min far haft en hjärtinfarkt. Det känns tungt, att inte kunna vara hemma och stötta familjen. Meningen var, att han skulle komma hit och hälsa på oss över jul tillsammans med Mariannes far, men nu kommer hennes mor med istället. Tiden rusar iväg och nu är

EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK 83 det andra veckan i december. Vi åker till Monrovia nästa vecka för att möta mina svärföräldrar, det ska bli roligt.

Väl uppe i Voinjama kommer det att bli helt nya upplevelser för Ellen och Curt. De har rest en hel del i världen, men aldrig upplevt Afrika.

Jag skall passa på att utnyttja Curts yrkesskicklighet i cementarbete.

Bl.a. behöver jag hjälp med att gjuta en skylt i cement. Den behöver armeras, då den skall stå på två starka ben. Dessutom blir den oerhört tung. Den kommer att målas vit med stor, röd text: SCHOOL. Sedan är det inga problem att hitta rätt till vår skola.

Peter och Morfar går ibland på upptäcktsfärd inom vårt område. Ibland träffar de på folk som inte talar svenska och då fungerar Peter som tolk!

Vi har en hel del frukter som växer på missionen. Morfar älskar bananer. Och här får han sitt lystmäte. Det finns alltid någon skolpojke som är villig att hugga ner en klase bananer. En särskild sort kallas för “ladyfingers”. De är små och jättegoda.

En annan trevlig sysselsättning, för Morfar, är att gå ut i ananas- planteringen och hitta en mogen frukt.

Mormor går gärna ut och går med Björn i sittvagnen. Han är snart ett år. Han gillar också bananer.

Det har varit en kort men trevlig tid när de har varit hos oss. Pojkarna har blivit bekanta med mormor och morfar. Och det är ett plus, med

Ett av de nya skolhusen.

84 EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK tanke på hur vi planerar vår hemresa i april. Men först skall vi ha invigning av skolan den 26 mars Just nu tränar vi ett invigningsprogram i hederlig, svensk gymnastik! Det kommer en lång rad prominenta personer. Den svenska ambassadören med fru kommer. Rektorn för NIB i Nimba med fru kommer, likaså landshövdingen för Lofa county. Skolinspektören och rektorerna för de olika skolorna runt om här och många fler. Vi väntar omkring 60 gäster. Det blir säkert högtidligt med flera tal. Efter själva invigningen följer en reception med förfriskningar. Efter alla festligheter med skolinvigning är det äntligen dags att tänka på vår hemresa. Vi lämnar Voinjama omkring den 7 april för resan ned till Monrovia. Där behöver vi vara några dagar för att ordna med våra papper och stämplar. Söndagen den 11 april flyger vi från Robertsfield med KLM - ett holländskt bolag. Planet mellanlandar i Conacry och kommer på eftermiddagen till Las Palmas. Därifrån går inget flyg till Madrid förrän nästa dags förmiddag. Därför betalar KLM en natts hotellrum för oss och vi får en skön kväll på Kanarieöarna. Under väntetiden, i Las Palmas, besöker vi en djurpark med snälla djur. Pojkarna får rida på varsin åsna. Problemet, i Spanien, är att kvällsmaten inte serveras förrän kl 21.00 och vi behöver något att stoppa i magarna. Björn är liten och trött, men som väl är har vi hans snuttefilt med som ger litet tröst - en tunn bomullsfilt av större modell, som han kallar “Itten” (filten). Klockan blir äntligen 9 och vi hinner få i oss litet mat på hotellet innan det är dags för sängen. Pojkarna tycker det är kyligt om benen på kvällen. Vi är ju vana vid tropisk värme och vi har inga varma kläder i bagaget. Nästa dags förmiddag gäller det att hitta en taxi, som tar oss till flygfältet. Vi byter flygbolag till IBERIA - ett spanskt bolag. Nästa stopp blir Madrid. Uppehållet där är fyra timmar, innan nästa plan avgår till Paris. Under väntetiden, i Madrid, hälsar vi på hos några goda vänner. I Madrid är luften torr och het. Det är skönt att svalka oss i värmen med kalla drycker. Och få några timmars vila innan det är dags för nästa flyg. Parisflyget går på eftermiddagen och är i Paris tidig kväll. Vi hoppar in i en taxi och beger oss till flygfältet. Det blir ytterligare någon timmes väntan. Vi slår oss ned på en soffa i transithallen. Pojkarna är trötta och värmen gör att vi alla fyra bara längtar till en sval kabin på flyget. När det är dags att gå ut till planet, lämnar jag och Peter först soffan. Mamma och Björn tar litet längre tid på sig. Nästan framme vid utgången upptäcker Marianne att något fattas - “Itten!” Det är bara att vända och gå tillbaka den långa vägen till soffan. Inga problem. Ordningen är återställd. Men det tar litet längre tid att komma ombord på planet.

EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK 85

Vi lämnar Spanien och flyger mot Frankrike. I Paris möter Mormor Ellen och Laila, Mariannes syster, för att ta pojkarna med på tåg hem till Sverige och Ludvika. Men innan tåget går, hinner vi alla få en välbehövlig natt på hotell.

Morgonen därpå vinkar vi av våra pojkar och hämtar ut vår Peugeot på fabriken i Paris. Därefter gör min fru och jag en liten semestertur i Europa. Anledningen till att vi planerat så här, är att det skulle bli för drygt för pojkarna att åka med på en Europaresa. Och dessutom behöver jag få några mil på bilen, innan jag tullar in den i Sverige.

Det är några veckor in i april och vi kör förbi fält i södra Frankrike, som översvämmas av gullvivor. Marianne hoppar ur bilen och fotograferar skönheterna. Vi har inte upplevt vårblommor på flera år och vi njuter av våren. Liberia har ständig sommar, regntid och torrtid och man märker ingen skillnad på årstider, annat än att löven faller till marken.

Vi har nu gjort en sväng i Europa och är på väg genom Danmark.

Nu, när vi är så nära Sverige, känns det nästan som att vara hemma!

Vi kör direkt norrut för att träffa våra barn. Återseendet är glatt och vi har massor att prata om. Tiden med mormor och morfar i Ludvika har fungerat alldeles utmärkt. Det är skönt, att återse familjen.

Tiden i Sverige innebär att vi bosätter oss i Nyköping. Vi har tidigare disponerat övervåningen i mina föräldrars hus, när vi varit hemma för viloperiod. Det gör vi också den här gången.

Nu är Peter så stor, att för hans del är det dags att börja förskolan. Det är viktigt, att våra barn får känna på, hur det är att leva i en klass med svenska barn.

Vi kollade upp med fröken hur det går för Peter. Han är en social kille, så det fungerar bra. Men fröken tycker, att han har livlig fantasi. En dag berättar han att han hade en apa. Det stämmer faktiskt. Vi fick en liten markatta, som vi hade en tid i Voinjama.

Det är start för hösttermin i skolorna. Jag söker ett vikariat, som kan bringa inkomst till familjen. Jag får en pojkklass - en 6:a.

Jag får höra, att tidigare lärare har bytt klass, därför att grabbarna är alltför jobbiga. Litet militär disciplin är tydligen vad som krävs för att kunna handskas med denna klass. Efter ett tag känner vi varandra - killarna och jag.

För att hålla klassen på bra humör skaffar jag en bilmotor, som grabbarna kan meka med när svenska och matte blir för trist. Som avslutning på den sista vårterminen, gör vi en resa med flyg till Gotland. Allt fungerar perfekt. På hemvägen inbjuder kaptenen pojkarna att en och en komma in till cockpit och hjälpa till att hålla i spakarna!? En populär upplevelse.

86 EPISOD 13 – SKOLINVIGNING/SVERIGEBESÖK I Nyköping upplever Björn sin första vinter. Att åka kälke med storebror är höjdpunkten. Likaså att göra snögubbar med farbröderna är lika roligt. För att inte tala om att rulla sig i snön och själv likna en snögubbe. Men vintern har en ände och våren kommer också i Sverige. Då tar vi ibland Peugeon och far iväg till något fint ställe för att plocka liljekonvaljer till farfar - hans favoritblomma. På sensommaren, när bären mognat, brukar vi ta med farmor och farfar, plus en kaffekorg, ut i skogen och plocka bär. Det har varit en händelserik tid för familjen i Sverige. Särskilt för pojkarna som har fått uppleva en vinter med allt vad det innebär. Men ska man vara riktigt ärlig, när vinden viner och termometern kryper under 0-strecket, då längtar vi tillbaka till värmen.