Episod 10 - Voinjama

Det är lördag och vi åker till hamnen för att ta emot vårt gods. Jag lyckades få tag på en rejäl truck, som skall köra våra lådor de 50 milen upp till Voinjama. Min gode vän Samuel, som arbetar i tullen, hjälpte mig med alla papper som behövs för att få ut godset. Det går smidigt att lasta trucken. Sen är det bara för familjen att krypa in i Opeln och starta resan mot vår destination.

Voinjama är den plats där vi kommer att arbeta de närmaste tre åren. Det är huvudorten i den västra provinsen med omkring 5 tusen invånare. Där finns ett statligt sjukhus och ett stort antal affärer som drivs av libanesiska och indiska affärsmän. I Voinjama har också presidenten ett residens. På den station där vi skall arbeta finns flera svenskar. Bland annat familjen Wallström som har två flickor Marie och Astrid - passande lekkamrater för Peter.

Det hus, vi får disponera, är byggt av en kanadensisk missionär och bebos för tillfället av en svensk, kvinnlig lärare - Lilian Tränk. Hon är nu på gång att resa hem till Sverige för att byta klimat och vila. Det här huset är rejält byggt. Med tanke på vårt hus i Porluma, som är ett “stickhus” med otäta dörrar och fönster, så är det här huset mer civiliserat. Tryggare för barn att bo i med tanke på alla kryp som finns.

Vi har påbörjat vår långa resa upp genom hela Liberia faktiskt. Då vår bil inte har luftkonditionering, blir det snart väldigt varmt i bilen. Peter klagar över, att han är varm som sås. Men vatten och favoritläsken Fanta finns till hands.

De femton första milen är vägen asfalterad. Där finns presidentens farm med spännande djur. Där finns också en restaurang där man kan beställa härlig afrikansk mat med ris och kyckling.

Vi hinner också ta en sväng och se djuren. Det mest spännande är, när en djurskötare matar flodhästarna. Han passar på när en stor bjässe öppnar gapet och visar sina enorma tänder. Peter håller litet hårdare i pappas hand då. Vår sköna paus är över och det är dags att kliva in i bilen igen. Nu är det slut på asfalten och grusvägen tar vid.

Vi passerar Carysburg, platsen där en svensk missionär ligger begravd. Vi stannade till där och besökte graven första gången vi kom till Liberia. Den här gången har vi press på oss att komma så långt som möjligt, innan det är dags att söka natthärbärge.

Det finner vi i Ganta. Där har amerikanska Metodistmissionen en stor leprakoloni. Där arbetar en svensk sjuksköterska Ulla Odhagen. Det var roligt att få möta Ulla och se hur hon arbetar.

Restaurangen på presidentens farm.

Leprakolonin i Ghanta.

Där finns också en swimmingpool. Och där svalkar vi oss så ofta vi har en chans. Det bor flera amerikanska familjer på stationen. En av dem är familjen Yenkins. De har kaniner som ibland blir till middagsmat. Vi

Voinjama by.

blir faktiskt bjudna på kaninstek en dag. Jättegott! Kanin är ju ett magert, ljust kött som mycket väl kan alterneras med kyckling. Det gäller att använda så stor variation på födoämnen som möjligt. Här är det inte bara att kila iväg till affären och handla vad man behöver. Affären kanske ligger flera mil bort.

En dag, berättar Mr Yenkins, blev han inbjuden till en afrikansk familj på middag. Där serverades det pytonorm!? På vår fråga hur det smakade svarar han, att det smakar ungefär som kyckling. Vi har ju sett pytonormar som har slaktats, och förvånats av hur rent och vitt köttet är. Man kan jämföra köttet med fisksorter typ torsk eller kolja.

Om man skulle bli tvingad att välja mellan ormkött och råtta, skulle man nog välja orm ändå? I djungeln äter man nämligen råttor, särskilt den större sorten. Man hänger upp dem i svansen över elden i hyddan och röker dem. Vi har aldrig behövt göra det valet.

62 EPISOD 10 – VOINJAMA Efter några dagar i Ganta är det dags att dra vidare. Bilen fungerar bra och mot kvällningen, bakom den sista kullen, skymtar vi Voinjama. Vi svänger in mot missionsstationen och kör uppför backen. Flickorna Wallström kommer springande för att möta oss. Vi ska få bo i Wallströms hus några veckor medan Lilian flyttar ur sitt hus. Peter och Astrid hittar genast varandra. Hon är något år yngre än Peter. Han går omkring i sin cowboyhatt (inköpt i Bordeaux) och svänger sig med ett och annat engelskt ord, som han snappat åt sig under dagarna i Monrovia och Ganta.

Peter gillar den nya maten, och älskar särskilt grapefruit. Wallströms har ett stort grapefruitträd bakom sitt hus. Peter har ett gott öga till grapefruits.

Malariatabletterna går förvånansvärt lätt ned tillsammans med ris och soup, som är en god stuvning av grönsaker och kött eller fisk. Vi lärde oss göra palmbutter på palmnötternas röda kött plus lök och kyckling. En delikatess som uppskattas av alla.

Lilian har nu rest hem till Sverige och vi har just flyttat in i hennes hus.

För tillfället har skolorna sommarlov till i början av september. Men det finns alltid skolelever som kommer och frågar om vi har arbete för dem. En dag kom det en fin skolflicka, Alice, som går i sjätte klass. Hon undrar, om min fru behöver hennes hjälp i köket. Och det behöver hon.

Friends.

Alice är en duktig elev och hon har lätt för att lära. Förutom att hon har höga betyg i skolan, är hon proper och renlig. Det dröjer inte länge förrän hon kan hjälpa till med strykning, bakning, städning och laga mat. En ovärderlig hjälp för Marianne.

Jag behöver göra dräneringsarbete utanför huset. Inomhusarbetet blir en senare fråga. Vi passar också på att snygga upp området på stationen. Gräset växer våldsamt fort i detta klimat. Jag tänker också gjuta två grindstolpar vid den nedre infarten till skolan.

Skolhuset ja - det är en byggnad med plåttak. Putsen har lossnat och fallit av på flera ställen. Det finns 5-6 klassrum där plus ett mindre rum som kan bli mitt kontor. Vi får göra ett försök att fräscha upp huset innan skolan börjar för terminen.

Examen, Alice till vänster.

Gamla skolan i Voinjama.

Missionens område är fint planerat. På sluttningen från Wallströms hus växer en stor ananasplantage. Mitt i den finns ett “palaverhus”. En rund hydda med halvmeterhöga väggar och träpålar som håller upp grästaket. Där är det fint att ha grillkvällar eller bara fika när solen sjunker ner bakom träden. På sluttningen ner mot stora vägen har vi en kaffeplantage. En av de första svenska missionärerna, Karl Ramstrand, planterade ett stort antal kaffeplantor under tiden de bodde i Voinjama. Det var många år sedan. Men nu är plantorna stora buskar och ger frukt ett par gånger om året. Under blomningstiden kan man känna doften av de vita blommorna på flera kilometers avstånd - en Blommande kaffe. underbar doft av hyacint. Det intressanta är, att kaffebusken bär både blommor och frukt samtidigt. På missionen finns också avokadoträd, bananplantor och ett stort brödfruktträd.

Jag ska bygga ett garage, med ett rum för ett par skolpojkar som finns i närheten, när vi behöver dem. Ett hönshus behöver vi också. Vi fick några fina Leghornhöns plus en tupp av Landrous. Den rasen är mycket bra på att lägga ägg och missionen behöver det. Senare vill vi skaffa kaniner. Vi har redan en hund - Nalle. Han ser ut som en nalle. Hund är nödvändigt i de här trakterna. Inte minst för att varna när det kommer objudna gäster in på missionen. Tjuvar stryker ofta omkring efter mörkrets inbrott. Nalle är bunden vid en lång lina utomhus på dagarna. Linan är fäst i en ring som löper på en ståltråd. Det gör att hunden har stor rörelsefrihet.

En dröm jag har är att hitta en generator för elektriskt ljus. Tänk att få arbeta i elljus istället för att sitta i fotogenlampans sken.

Läs- och skrivarbete blir så mycket lättare när man har bra ljus. Jag har reparerat litet i köket, badrummet och ett gästrum veckan som gått. Peter har haft sin tredje födelsedag med många presenter. Kalas blev det också - med tårta för alla gäster. Här tar vi alla chanser att

Oväder på gång.

fira. Vi hade vårt första riktiga åskväder häromdagen. Det talar för att torrtiden är på gång. Den inleds och avslutas med rejäla oväder. Då mörknar himlen, fåglarna tystnar och vinden är alldeles stilla. Dessutom ackumuleras värmen och man söker sig gärna till en sval plats. Tyvärr finns det inte så många svala platser att välja på. Och luftkonditionering finns bara i Monrovia.

För att samla upp regnvatten ställer man ut tomma olje- eller bensinfat under stuprännorna. Vid ett tropiskt oväder fylls en tunna på 20 minuter.

Skolan har varit i gång ett par veckor nu. Men att stå och undervisa i ett klassrum med lågt i tak, som dessutom är av zink, gör att det blir olidligt hett och med ett 20-tal elever finns det inget syre efter en timma. Här behöver vi en ny skola med svalare klassrum. Den som lever får se. Till den behövs pengar!

Några timmar mitt på dagen, när det är som hetast och de flesta vilar middag, brukar jag gå till mitt lilla kontor i skolan. Då är det tyst och lugnt. Barnen har slutat för dagen och man kan koncentrera sig på pappersarbete.

Den här speciella dagen kommer alltid att finnas i mitt minne. Dörrar och fönsterluckor står öppna på vid gavel för att ge korsdrag. Det är tyst och ganska svalt i rummet.

Plötsligt känner jag, att jag inte är ensam i rummet. När jag sneglar mot dörren till hallen, upptäcker jag en stor spottkobra som är på väg in

66 EPISOD 10 – VOINJAMA till mitt rum. Kanske tystnaden gjorde, att den vågar sig in i huset. Så länge det är liv och rörelse skräms ormarna av ljudet. Jag känner, hur blodet isas i ådrorna. Här gäller det att hitta en lösning kvickt. Kobror är ett alert släkte. Och de kan spotta sitt gift flera meter. Då siktar de in sig på offrets ögon. Den ligger med upplyft huvud. Långt innan jag upptäcker den, har den upptäckt mig. Jag ser mig omkring. Och bakom mig, i ett hörn, står en ganska lång pekpinne. I ultrarapid vänder jag mig om och tar pinnen. Viker ihop en papperstuss och sprätter den ut på golvet. Ormen reagerar omedelbart. Den rör sig mot papperstussen och fokuserar på den. Jag ålar mig ur stolen och tar ett snabbt skutt över ormen och hamnar i hallen! Stänger dörren kvickt till rummet och springer efter Mose Sackie. Han kommer omedelbart iförd solglasögon och handskar. En lång käpp har han också försett sig med. Liberianerna är mästare på att handskas med ormar av olika slag. Mera ormhistorier. Våra vita Leghornhöns brukar spatsera bakom vårt hus i gräset. Den här dagen arbetar en av våra skolpojkar med att slå gräset med en speciellt böjd kniv, så kallad ”cutlass”. Han slår och slår i gräset, som är ganska högt just där. Plötsligt hugger han i något, som han tror är en stock. Men när stocken börjar röra sig, förHönstjuven fångad. står han, att det inte alls är en död stock utan en stor, levande pytonorm - i jätteformat! Han fortsätter att hugga efter ormen. Till slut får han död på den. Och vi kallas ut för att bevittna resultatet. Klart är, att ormen var på jakt efter våra höns. Ormen flås, och styckas. Köttet är som torskfilé. Folk står i kö för att få en liten del. Dock inte familjen Hedström. Vi har annat kött som passar oss bättre.