EPISOD 10 – VOINJAMA 59
Episod 10 – Voinjama Det är lördag och vi åker till hamnen för att ta emot vårt gods. Jag lyckades få tag på en rejäl truck, som skall köra våra lådor de 50 milen upp till Voinjama. Min gode vän Samuel, som arbetar i tullen, hjälpte mig med alla papper som behövs för att få ut godset. Det går smidigt att lasta trucken. Sen är det bara för familjen att krypa in i Opeln och starta resan mot vår destination. Voinjama är den plats där vi kommer att arbeta de närmaste tre åren. Det är huvudorten i den västra provinsen med omkring 5 tusen invånare. Där finns ett statligt sjukhus och ett stort antal affärer som drivs av libanesiska och indiska affärsmän. I Voinjama har också presidenten ett residens. På den station där vi skall arbeta finns flera svenskar. Bland annat familjen Wallström som har två flickor Marie och Astrid - passande lekkamrater för Peter. Det hus, vi får disponera, är byggt av en kanadensisk missionär och bebos för tillfället av en svensk, kvinnlig lärare - Lilian Tränk. Hon är nu på gång att resa hem till Sverige för att byta klimat och vila. Det här huset är rejält byggt. Med tanke på vårt hus i Porluma, som är ett “stickhus” med otäta dörrar och fönster, så är det här huset mer civiliserat. Tryggare för barn att bo i med tanke på alla kryp som finns. Vi har påbörjat vår långa resa upp genom hela Liberia faktiskt. Då vår bil inte har luftkonditionering, blir det snart väldigt varmt i bilen. Peter klagar över, att han är varm som sås. Men vatten och favoritläsken Fanta finns till hands. De femton första milen är vägen asfalterad. Där finns presidentens farm med spännande djur. Där finns också en restaurang där man kan beställa härlig afrikansk mat med ris och kyckling. Vi hinner också ta en sväng och se djuren. Det mest spännande är, när en djurskötare matar flodhästarna. Han passar på när en stor bjässe öppnar gapet och visar sina enorma tänder. Peter håller litet hårdare i pappas hand då. Vår sköna paus är över och det är dags att kliva in i bilen igen. Nu är det slut på asfalten och grusvägen tar vid. Vi passerar Carysburg, platsen där en svensk missionär ligger begravd. Vi stannade till där och besökte graven första gången vi kom till Liberia. Den här gången har vi press på oss att komma så långt som möjligt, innan det är dags att söka natthärbärge. Det finner vi i Ganta. Där har amerikanska Metodistmissionen en stor leprakoloni. Där arbetar en svensk sjuksköterska Ulla Odhagen. Det var roligt att få möta Ulla och se hur hon arbetar.
