Episod 1 - Avresan

Planet, en 4-motorig DC 6-a, har just landat. Det har fört oss från ett blåsigt, kallt Stockholm till ett mördande hett Liberia. Det är i mitten av januari 1957. – I april året innan, gifte vi oss i Lidingö kyrka.

Termometern visade på minus 19 grader när vi lämnade Bromma. Redan när vi mellanlandar i Casablanca för att tanka, känner vi av värmen i kabinen. Men det skulle bli mycket värre - det där med värmen. Våra varma vinterkläder, som satt så skönt när vi steg ombord på planet i Sverige, börjar redan kännas besvärande.

När vi flyger över Sahara hamnar vi mitt i ett oväder. Blixtar lyser upp kabinen från alla håll och vi ber en stilla bön om att få komma ned på ett normalt sätt. Vi närmar oss vår slutdestination - flygplatsen Robertsfield i Liberia. Vi går ned för landning och när kabindörren öppnas slår en het vägg emot oss.

Det är Liberia. Vi tar våra första steg på denna röda jord. Allt andas torka och hetta. Dammet ligger som en röd slöja över flygfältet. Vi möts av våra “afrikaföräldrar” Manne och Mia Paulsson och Jan, deras son, samt några vänner från Texas. Vi har båda läst engelska i skolan, men när texasborna öppnar konversation med oss, känner vi inte igen den engelska vi lärt oss. Vi behöver öva på vissa dialekter i det engelska språket.

Det gjorde vi och efter en tid i landet fungerar det utmärkt. Till och med landets “liberian english” lär vi oss behärska.

Hettan, som slår emot oss när vi äntligen stiger ur planet gör att våra varma vinterkläder känns ännu mer överflödiga. Nu gäller det att snabbt bli av med dem och byta till svalare kläder. Vi hittar dem i vårt handbagage. Vi måste också hitta en lämplig plats där vi kan byta om. Vi utser flygplatsens terminal som bästa möjlighet. Där finns toaletter.

Betydligt lättare och svalare, till våra lekamen, startar vi resan till Monrovia, Liberias huvudstad. Mannes Land Rover för oss genom Firestones gummiplantages enorma skogar av gummiträd. Här och var kan man se arbetare gå med hinkar och samla upp vit latex, som rinner i tunna skåror längs trädstammarna. Dessa gummiträdsskogar, som tillsammans svarar för en årsproduktion av mer än 22.000 ton gummi, sträcker sig miltals inåt landet. Det är den stora amerikanska gummifirman Firestone, som här har sina råvarutillgångar.

Allt är nytt och spännande. Alla dessa människor, vegetationen som består av helt nya växtarter för oss. Förutom gummiträden så växer kokospalmen vid kusten. Uppe i inlandet växer oljepalmen. Den ger afrikanen den viktiga palmoljan, som används i matlagning. Själva nötkärnan används till framställning av tvål.

Vi är framme i Monrovia. Här ser vi hus, som verkar moderna och ganska nybyggda. Den nya Capitolbyggnaden är ståtlig och intar nog hedersplatsen. Presidentens palats, Mansion, är också mycket imponerande med gnistrande vita väggar med den liberianska flaggan vajande utanför. Utanför står soldater på vakt. Men vi ser också plåtskjul, med mer eller mindre rostiga takplåtar ställda på kant för att ge skydd mot blåsten. Ytterligare en plåt utgör taket och ger ett visst skydd mot regnet. Men när det kommer tropiska skyfall, står inte plåten emot trycket och då flyter allt. De dagar vi kommer att vara i Monrovia, skall vi bo i Palmnötter. ett hus som Manne tidigare byggt. Just nu ägs det av John Hurston en amerikansk missionär. Grannen på ena sidan är den amerikanska ambassaden och på andra sidan ligger den Brittiska. Tvärsöver gatan har vi den Libanesiska ambassaden. Hurstons hus ligger nära vattnet - kanske 25 meter. Vi ser också kokospalmlunden från huset. I kvällens svalka går man gärna en promenad längs stranden under palmerna. Huset, en trevåningsbyggnad med källaren inräknad, innehåller flera sovrum. Alla med stora, amerikanska sängar med höga, fjädrande madrasser och mosquitonät.

Vi fick några chokladaskar av våra vänner vid avresan i Sverige. Och eftersom vi inte hunnit äta upp all choklad, lägger vi askarna på en byrå i vårt sovrum. När vi sedan på morgonen kollar, att all choklad finns kvar, upptäcker vi några små, svarta piller runt askarna. Vi har aldrig sett något liknande. När vi sedan vid frukostbordet berättar om pillren, brister alla ut i skratt - utom vi. Det visar sig vara muslortar?! Vår första kontakt med möss - men dessvärre inte den sista.

Liberias flagga.

Jan har fått en hundvalp, ett sött litet knyte. Den följer Jan varje steg han går. En dag bestämmer sig Jan för att grilla små, redan rökta fiskar. Han ber sin mor om en hattnål. I dagens läge vet kanske inte många hur en hattnål ser ut. Den här hattnålen är ungefär 1 dm lång med en rund träkula i ena änden. När Jan har trätt på sina små fiskar och lagt “grillspettet” över några stenar, blir frestelsen för stor för den lilla valpen.

Han slukar hela paketet med fisk, nål och kula i ett nafs.

Den dagen var det en som gick omkring och bad Gud att Han skulle hjälpa valpen, att den inte skulle dö. Vi tyckte att valpen såg litet hängig ut. Och alla undrade hur det hela skulle sluta.

Min fru hade nyligen läst ett tips i Det Bästa: att om ett barn har svalt ett vasst föremål, skall man ge barnet fibrer att äta som till exempel sparris eller rabarberkräm eller till och med bomull upplöst i mjölk. Man kan ju alltid prova, även om det råkar vara en hundvalp.

Sparris var nu inte aktuellt på menyn den här dagen likaså rabarberkräm. Men vi har ju alltid bomull. Sagt och gjort, vi blandar bomull i mjölk, ger det till valpen och han äter. Spännande att se om det fungerar, - och det gör det. Mot kvällen kommer det ut en 1 dm lång hattnål med en träkula i ena änden och en bomullskula i den andra. Bomullskulan kom först! Vi tror att Gud hörde pojkens bön. Han lyssnar när vi ber Honom om hjälp. Och Han svarar med att ge oss den hjälp vi behöver.

Under veckan, i Monrovia, måste vi hinna med att besöka olika myndigheter. Det är viktigt, att vi får våra papper och pass stämplade med

18 EPISOD 1 – AVRESAN fina sigill. Förutom besök på de olika kontoren behöver vi proviantera olika saker som mat och annat viktigt, som inte går att uppbringa i bushen. Alla torrvaror måste vara förpackade på burk, annars kommer termiter, kackerlackor och myror att göra slut på förrådet. - Maxwell house kaffe, Krafts ost på burk, Quaker oat havregryn, vetemjöl, Campbells soppor m.m. bara för att nämna några - allt i burkförpackning. Det kan dröja månader, ja till och med år innan vi får möjlighet att komma ned till Monrovia igen. På den tiden fanns det asfalterad väg fram till presidentens farm d.v.s. femton svenska mil från Monrovia. Resten av vägen fick man hålla till godo med en torr, dammig och gropig vägbana. Det gäller torrtiden. Under regntiden är vägen nästan oframkomlig. Därför behöver vi verkligen Mannes Land Rover. På vår väg, upp till inlandet, passerar vi Carysburg. En by där en svensk missionär ligger begravd - ett av malarians offer. Vi kör in till byn och söker oss fram till graven. Där, i utkanten av byn, ser vi en vittrad, mossig sten. Gravplatsen är ingen välskött kyrkogård, utan ett torrt, sterilt område med ogräs runt omkring. Vi rensar upp kring graven och sätter några plockade, vilda blommor i en glasburk framför gravstenen. Liberia, som land, kallas för “den vite mannens grav”. Med tanke på det pressande, varma och fuktiga klimatet där malariamygg och andra livsfarliga insekter frodas, gör landet skäl för namnet. Vid Gbanga, ett större samhälle, tar vägen i Liberia slut. Vi måste fortsätta vår färd genom Franska Guinea - en farlig och lång omväg. När vi passerat gränsen, måste vi omedelbart uppsöka Liberias vicekonsul i N´zerekore. - en reslig, distingerad herre. Manne är litet spänd inför mötet med honom, då han vid något tidigare tillfälle gjort det besvärligt för några andra svenskar att passera genom landet. Vi slår oss ned i hans rum och tar fram våra pass. Plötsligt reser sig mannen och tar ner en ansiktsmask från väggen och överlämnar den till min fru?! Dessutom får hon ett visitkort med alla hans fina utmärkelser. Chevalier de la LEGION d´HONNEUR, Commandeur de lórdre de la redemption, Chevalier de l´ordre du LATRAN, Officier du mérite Agricole et de l´ETOILE NOIRE BENIN Planteur. Vi vet inte riktigt hur vi skall förhålla oss. Vi undrar naturligtvis över den gesten. Marianne tackar för vänligheten och den fina masken. Vi får våra pass stämplade och vi kan fortsätta vår färd. Kort därefter gör vi en överraskande upplevelse. Vägen tar plötsligt slut och framför oss ser vi en bred, mäktig flod flyta fram. Vi ser ingen bro och ingen färja. Plötsligt närmar sig något som ser ut att likna ett flytetyg. “Färjan” består av två tomma bensinfat med ett plankgolv emellan. Det finns ingen förbindelse mellan färjan och stränderna, varför vi måste

EPISOD 1 – AVRESAN 19 köra ut i vattnet, för att komma ombord. På båda stränderna finns ett litet soltak uppsatt och under dem sitter “maskinisterna” med ett spel och änden av en grov lina. Med hjälp av linan drar de oss över floden. När vi väl kommit över på andra sidan, fortsätter vi vår färd.

Djungeln står tät på båda sidor om vägen. Då och då passerar vi en liten by, där invånarna lever sitt liv på samma sätt som för tusentals år sedan.

Det blir allt flera uppförsbackar, vilket tyder på att vi är på väg att bestiga en större bergskedja. Trakten är ibland riktigt alplik - med lodräta stup vid vägkanten. Efter en dags resande når vi fram till Zerekore - en av franska statens stora kinin-plantager.

Kinin används till framställning av malariamedicin.

Där har fransmännen byggt ett härbärge för trötta resenärer. Kanske att jämföra med våra motell längs motorvägarna i Sverige. Standarden går dock inte att jämföra, men där finns sängar, dusch och restaurang. En oas för oss som skakat en hel dag på en dammig väg.

Dessutom är det litet omväxlande att möta européer, även om vår franska inte är speciellt lysande. Fransmän, på den tiden, vägrade absolut att tala engelska. I dag är det annorlunda. Eftersom det engelska språket genom EU har blivit Europas språk.

Efter en skön natts vila serveras det frukost. En skål kaffe till var och en, baguetter, leverpastej i burk och små ostar ni vet, som finns i runda förpackningar och har formen av små tårtbitar. Det påminner litet om vårt eget land. Vilken lycka att hitta dem här mitt i bushen.

Det har blivit en ny dag. Och vi är åter på resa. Nu är allt som påminner om civilisation vid kusten helt utbytt av djungel. Urskogen står mystisk och orörd tätt invid dikeskanten och vägen blir allt smalare och krokigare. Plötsligt kommer vi till en stor plats - Macenta, där vi igen möter ett stycke civilisation. Här finns affärer och hus med plåttak. Och här passar vi också på att äta en riktig middag på restaurang, innan vi kliver in i jeepen.

Vi fortsätter vår färd mot Liberias gräns. Vi har gjort en vid sväng in över franskt område och skall nu åter in i Liberia. Efter en halv dags åkande når vi fram till gränsen. Där finns en vägbom och en gränsvakt. Vi måste visa våra pass och vänta tåligt tills han öppnar bommen. Det gör han, med hjälp av vår tolk Moses, som tolkar från engelska till loma, - stamspråket, som talas i området även in i Franska Guinea. Äntligen är vi inne i Liberia. Nu återstår bara några timmars körning till det första målet för vår resa - Voinjama.

Solen bränner som hetast på eftermiddagen, när vi ser en mängd glittrande plåttak framför oss och får veta, att detta är Voinjama.

20 EPISOD 1 – AVRESAN Platsen ligger bara någon mil från gränsen och är en centralpunkt för inlandet. I Voinjama finns en svensk missionsstation. Just nu är det Tage och Birgitta Johansson med lilla dottern Christina som bor där. Vi blir bjudna på mat, vatten, en dusch och senare en säng att sova i. Tage studerar franska för en lärare i Macenta. Varje vecka tar han sin motorcykel och kör den 1 mil långa vägen till sin lektion. På ryggen har han sin ryggsäck med läroböcker. En dag, när han öppnar sin ryggsäck för att ta ut sina böcker, ringlar en giftorm ut. Som väl är var ryggsäcken ordentligt stängd under färden på motorcykeln. Annars kan man tänka sig vad som har kunnat hända. Morgonen därpå fortsätter resan ytterligare 7 mil på knaggliga vägar, som mest består av två hjulspår med gräs i mitten. “Broarna” är ett kapitel för sig. De består av palmstockar lagda över vattendragen. Det gäller att pricka rätt på stockarna, annars kan hjulen slinta och man brakar rätt ned i vattnet. Det är lättare att pricka rätt under torrtiden. Under regntiden är det ren bedrift att komma över till andra sidan, då stockarna är såphala. Det är fyra palmbroar mellan Voinjama och Foya Camara, - vårt nästa mål på resan. På grund av att vägarna är så dåliga tar det en halv dag för oss att nå Foya Camara. Hjulspåren slingrar sig uppför våldsamma backar. Ibland måste vi stiga ur jeepen för att motorn skall orka dra lasset uppför. Sedan går det med en våldsam fart utför, att de bromsande hjulen kanar i leran. För oss, som är nya i landet, är hela resan som en overklig dröm. Den slingrande, röda vägen, den kompakta urskogen på sidorna av vägen. Färgprakten och fågellivet - allt gör stort intryck på oss. Här och var ser vi stora, kalhuggna områden och flera som är svartbrända. Vi får veta, att de skall bli årets risfarmer. Vi möter liberianer som traskar vägen fram med stora bördor på huvudet. När jeepen kommer, flyr de förskräckta in i snåren. Vi stannar till vid ett litet hus efter vägen. Manne har påbörjat bygget och tänker färdigställa huset så snart han får möjlighet. Just nu bor det ett par liberianska unga män där som vaktar huset. De har sina familjer i närheten. Byn heter Balahun och vi blir inbjudna att hälsa på hos familjerna. Själva byn ligger ett litet stycke från vägen. För att nå fram till byn, måste vi passera en mäktig flod. Över den har byfolket byggt en hängbro. Den består av kraftiga rep flätade av lianer som är sträckta över flodens bredd. Från topparna av höga träd på stränderna går sedan bärrep ut till olika punkter på bron och hjälper till att hålla den uppe.

Bron har i genomskärning formen av ett V. Man får gå på repet i botten och använda repen på sidorna som räcken. Bron gungar och gnisslar när man sätter fötterna på linan. Hjärtat bultar litet extra innan man säkert tagit sig över till den andra sidan och kan klättra ned.

Vi bjuds på kalla drycker hos familjerna i byn och får en stund av svalka innan vi vänder tillbaka till vår jeep och fortsätter färden mot Foya Camara.

I Foya väntar ytterligare en svensk missionärsfamilj. Det är familjen Ivan och Vivan Arvidsson med sina barn. Där finns en sjukvårdsklinik. Ett par svenska sjuksköterskor arbetar också där. Dit kommer varje dag en ström av sjuklingar. Många har malaria, andra Stig balanserar på en hängbro. kommer med stora tropiksår. Barn kommer som är infekterade med mask i magen, mässling, kikhosta och andra sjukdomar. Vanliga barnsjukdomar är ofta dödliga i tropikerna. I Sverige vaccinerar vi barnen mot våra vanligaste barnsjukdomar. Tyvärr finns inte den möjligheten i många afrikanska länder.

Gravida kvinnor kommer för att få hjälp. Ofta har de gått flera mil i djungeln för att komma till kliniken.

Flera infödda, som arbetar på kliniken, har fått fin undervisning i sjukvård. Det är en bra avlastning för de svenska sjuksköterskorna. De som arbetar på kliniken har stor arbetsbörda. Ingen bekväm arbetstid precis. Ofta, på nätterna, kommer det in akuta fall som kräver omgående behandling.

Det hände, den första kvällen, när vi just anlänt till Foya. Precis när vi ätit färdigt vår kvällsmat, knackar det på dörren. Utanför står det två män, som har burit en skadad vän till kliniken. De har gått flera mil från sin by för att komma till Foya. Mannen hade klättrat upp i ett palmträd

22 EPISOD 1 – AVRESAN för att ta ned palmnötter. När han är uppe i trädet, får han ett epileptiskt anfall. Han faller och bryter lårbenet och ena armen. Man ser lårbenets benpipor peka rakt ut och han har svåra smärtor. Vivan ger honom en smärtstillande spruta och lägger förband på de öppna såren. Sedan kan hon inte göra mer för mannen. Han måste komma till ett sjukhus för operation. Det närmaste sjukhuset är ett katolskt sjukhus i Bolahun. Tre timmars körväg från Foya. Vilken tur att vi hann komma fram med vår Land Rover, innan olyckan hände. Manne och jag gör oss klara för avfärd. Vi bäddar med en madrass bak i jeepen och mannen lyfts upp av sina vänner. Ett par av dem följer med för att hjälpa sin vän under sjukhusvistelsen. Vi startar vår färd i mörkret genom djungeln. Så värst bekvämt är det inte för vår patient. Det skakar våldsamt på en nästan obefintlig väg. Efter drygt tre timmar är vi äntligen framme i Bolahun. Vi väcker läkaren och förklarar läget. När vi vänder tillbaka på natten, ligger patienten på operationsbordet. Det var mitt första nattliga äventyr i Liberia. Det skulle bli många flera. Nästa morgon är det dags för den sista etappen av vår resa. Den två mil långa djungelmarschen till Porluma - “Byn långt borta”. Manne kör med sin jeep, så långt vägen tillåter. Sedan lämnar han jeepen i den sista byn vid vägens slut.