Episod 16 - Birgers olycka/Hemresa med dramatik

EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 101 Episod 16 – Birgers olycka/ Hemresa med dramatik

Det är november 1968.

Här i Voinjama har vi haft det jobbigt och tråkigt en tid. Vår vän Birger Dahlström omkom i en trafikolycka för några veckor sedan. Han hade varit i Zorzor på marknad och sålt litteratur.

Med sig i bilen hade han en gravid kvinna från Voinjama. Hon hade varit på sjukhuset för att träffa en läkare. På hemvägen, mitt på en raksträcka, kör han plötsligt av vägen och ut i skogen. Vi undrar om han kanske blev sjuk och förlorade medvetandet. Vi vet inte.

Den här eftermiddagen satt vi tillsammans med några vänner på piazzan.

Kaffet är klart och vi väntar Birger vilken minut som helst. Då kör en Volksvagenbuss genom grindstolparna och in på vårt område. Vi tror att det är Birger som kommer. Men istället är det en polis. Han meddelar att en av våra bilar har kört av vägen mellan Zorzor och Voinjama.

Jag frågar hur det står till med föraren. Polisen svarar att han inte har sett till någon förare. Jag hoppar in i min bil och följer efter polisen.

Vi kör några mil och där ser vi Birgers bil. Den står på sina fyra hjul men är litet bucklig. Jag går ur min bil och går runt den kvaddade bilen. Och där på andra sidan ligger Birger lutad mot ett träd. Han verkar inte särskilt skadad. Förutom att det ena benet pekar åt fel håll. Han ser ut att sova. Jag ropar hans namn, men han visar ingen reaktion. Jag går närmare och ser att det runnit blod från örat. Jag känner ingen puls och jag förstår att livet redan flytt. I det ögonblicket känner man sig utlämnad.

Först gäller det att få fram en transport som kan ta kroppen till sjukhuset i Voinjama. Vi måste få en dödsattest av en läkare. Just nu har vi en kvinnlig, indisk läkare där. Den svenska ambassaden måste få ett meddelande för att ge Birgers gamla mor i Sverige, det tråkiga beskedet om vad som hänt.

Jag vet att danskarna på kaffeplantagen har en fungerande radiosändare.

Jag hoppar in i min bil och kör några kilometer till danskarna. På min fråga om jag kan få låna radion och sända ett meddelande till Monrovia, svarar de, att det är ingen idé. Den här tiden på dagen finns det ingen som lyssnar. Men jag vill ändå göra ett försök. Mitt i allt bruset hör jag en förvånad röst som frågar: “Voinjama, vad vill ni?” Plötsligt är allt bruset borta i lurarna och jag hinner få fram mitt meddelande. Sedan är det fullt brus igen. Det finns En som har kontroll över radiovågorna.

102 EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK Så gäller det att hitta män och virke till att göra en kista. I tropiskt klimat måste kroppen vara i jorden inom ett visst antal timmar. Vi skickar också över ett meddelande till Foya med datum för begravning. Den här upplevelsen var för mig ett trauma. Först chocken av Birgers olycka och sedan all förberedelse med begravning. Vi hade en fin och värdig begravning. Platsen för Birgers grav är vid sidan av lille Willy Höglunds grav. Han var bara sex år, när han dog. Orange liljor pryder båda gravarna och det är en vacker plats. När vi sist var i Monrovia, uppsökte jag en läkare. Det är bra att kolla värden och se om allt är som det skall vara. Förutom att jag är utarbetad, har jag en fläck på den högra njuren. Doktorn tror, att det kan vara ett ärr efter en infektion. För att vara på den säkra sidan har han skickat plåtarna till USA för utlåtande. Dagarna i Monrovia gjorde oss alla gott. Salta bad och vila är medicin för en trött kropp. Pojkarna är så bruna, att de inte skiljer sig mycket från de infödda här. Den svenska skolan har upphört nu, genom att Perssons har rest hem till Sverige. Så nu får Marianne rycka in och undervisa Peter den sista terminen i trean. Dagarna går och snart är det första advent. Vi väntar en hel del gäster

då.

Fredagen innan är det helgdag här. Och eftersom lördagarna alltid är fria, blir det en långhelg. I jul kommer Paulssons till oss. Vårt julfrämmande kommer redan i morgon. Det är på min lott att koka knäck och det är nog bäst att göra det i kväll.

I år har vi en konstgjord julgran, vi köpte den i Monrovia. Nu är det slut med akaciagrenar, även om de har lyst upp vår tillvaro under tidigare jular. Den här granen är bekväm på alla sätt. Man fäller bara ihop grenarna, när julen är över. Rullar in den i plast och gömmer den till nästa jul. Men nästa jul firar vi i Sverige.

Julen är över för den här gången. Det har blivit 1 februari 1969.

Här har vi högsommar med värme, torka och damm. Gräsmattorna är bruna och det är kvävande hett på dagarna. Nätterna är svala som väl är. De nordiska flyttfåglarna har kommit till oss och svalorna flyger runt husen.

Vi fick besök av en ungdomsvän till mig - Ingemar Wahlström. Han har en hög befattning på Gränges och bjuder oss på hemresan i juni med någon av deras malmbåtar. Det ser vi verkligen fram emot. Vi planerar vår hemresa i mitten av juni. Och i anledning av den behöver en del förberedas. Ingemar meddelar, att en malmbåt kommer att lämna Buchanan, omkring den 25 juni, med plats för oss.

Vi beställer en bil i Monrovia att hämtas ut i Amsterdam. Båten kommer att lägga till i Rotterdam, som har den enda tillräckligt djupa hamnen för dessa havets jättar. Vi fortsätter vår resa med tåg till Amsterdam.

Birger Dahlströms begravning.

Det är också säkrast att boka några hotellrum i Europa. Det är semestertider. Och eftersom vi reser tillsammans med våra pojkar den här gången, måste vi se till att vi har någonstans att sova på resan. 21-22 juni är det planerat avsked för oss i Voinjama. En vecka innan den 22 juni har vi telegram från Ingemar, att vi har plats på en båt som går den 18 från Buckanan.

Vi ändrar programmet i Voinjama och störtar ned till Monrovia måndagen den 16 istället. Där vi möts av ett nytt telegram med besked att båten har fått en Lamcofamilj ombord istället. Ingen skada skedd, vi bor som prinsar hos ambassadsekreteraren.

Hans fru är hemma i Sverige på semester och han har hela huset för sig själv. Ett underbart hus med luftkonditionering. Han är glad att få vårt sällskap några dagar. Efter en vecka i Monrovia får vi ett nytt telegram. En annan båt kommer att avgå den 29 juni. Vi far till Buchanan måndagen den 23 juni. När vi anländer, möts vi av en man som heter Eriksson. Han och familjen skall åka med just den båten. Ute på redden ligger en annan Grängesbåt, Nuolja, och väntar. Den skall avgå före “vår” båt. När Nuolja kommer i hamn, går jag ombord och hör med kaptenen om vi kan få bli hans passagerare. Och det vill han väldigt gärna.

Jag sänder ett telegram från båten till Ingemar och meddelar vad som sagts. Svar kommer omedelbart, att vi är välkomna ombord.

M/S Nuolja.

Så går vi äntligen ombord på Ms Nuolja fredagskvällen den 27 juni kl. 23.00. Tidigare, på kvällen, hinner vi med en avskedssupé hos dr. Liljekvist, chefsläkaren på sjukhuset i Buckanan.

Klockan ½ 4 på morgonen väcks vi av att motorerna startar. Vi måste passa på, när tidvattnet är som högst. Marianne och jag går ut på däck, för att se en sista skymt av Liberias kust i nattdiset. Luften är ljum och mycket fuktig. Men havsbrisen gör, att temperaturen är behaglig. När pojkarna vaknar, har vi redan hunnit en bit ut på havet.

Förra gången vi reste med båt, från Oslo, sommaren 1962, var vårt fartyg en lastbåt på 7000 ton. Den här gången åker vi med en jätte på 96.000 ton. Den kommer att vara vårt hem de närmaste 11 dagarna. Platsbrist är det inte tal om, det finns gott om utrymme. Fartyget är som en mindre stad.

Innan vi lämnade Buchanan var min fru och handlade på marknaden. Vi har lovat kapten, att bjuda på en afrikansk middag en kväll. Vi tänker bjuda på palmbutter - Liberias nationalrätt. Viktiga ingredienser är palmsmör, kyckling, lök och peppar. Kyckling finns redan i frysrummet på båten. Och lök har de också ombord. Man serverar ris, bananer och ananas till.

Den första dagen går vi på upptäcktsfärd. Båten har 11 våningar över däck - högt som ett höghus. Under däck är det också flera våningar. Det finns 12 lastluckor fyllda med järnmalm. Fördäcket ligger bara 5 meter

EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 105 över vattenytan och 15 meter nedlastad under vattnet. Hon är 244 meter lång. Och platt som en eka i botten. För att kunna förflytta sig på däck använder man sig av små truckar. Vi bor på nionde våningen - i redarhytten och pojkarna har hytten intill vår.

Nu har vi gjort oss hemmastadda på båten. Pojkarna har bekantat sig med många av besättningen. Helst håller vi till på kommandobryggan hos kapten som är norrman och överstyrman som är svensk och kommer från Kalmar. Kommandobryggan finns på våning tio. Våra måltider äter vi tillsammans med befälet i matsalen. Vi uppskattar den fantastiska maten som serveras varje dag. En dag serveras det stekt sill. Då kom Peter på efterkälken. Han har aldrig ätit något liknande i Afrika och ville inte missa en endaste liten bit. En ny smakupplevelse.

Vi har också en stor simbassäng ombord med ljumt, salt havsvatten.

Men om det är den minsta sjögång, så blir det också sjögång i bassängen.

Vi tar tillfället i akt att lära våra pojkar simma. Det har inte varit så lämpligt att öva på det i våra smutsiga floder i Liberia.

Peter och mamma har en stunds svenska och matte varje dag. Han får inte glömma bort hur det är att gå i skola. I höst börjar allvaret.

Måndag 30 juni.

I går, när vi befann oss utanför Guineas kust, kom det en stormby och skrämde oss. Det blåste 20m/s och det piskade på våra fönster.

Peter blev rädd och ville att vi bad att Gud skulle stoppa vinden och efter 10 min. var det lugnt igen. Det hann aldrig bli någon större sjögång. För övrigt skall det gå mycket hög sjö, innan den här båten börjar kränga.

Två ur befälet.

106 EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK När havet är lugnt, känns det ungefär som att åka buss på landsväg. I dag kom stewarden upp med var sitt lass med glass till pojkarna. Vi är inte bortskämda precis med den sortens mat, som vi får här på båten. Vi roade oss en stund med att titta på ett stim delfiner, som hoppade och lekte omkring båten.

Tisdag den 1 juli.

I dag blåser det 10 m/s och det går vita gäss på sjön. Men solen strålar och det är skönt i luften. Vi befinner oss nu utanför Nordafrikas västkust.

Här brukar det alltid blåsa, säger de som vet. I går eftermiddag hände något med propelleraxeln, så farten sänktes till 8 knop mot annars 16. På kvällen var läget under kontroll och vi satte högsta fart igen.

Det är onsdag den 2 juli. Och i kväll sägs det att det skall bli fest med palmbutter i salongen. Den ligger alldeles nära våra rum. Vi kommer att passera Kanarieöarna i kväll vid 9-tiden. Vinden har lugnat ner sig betydligt i dag. Men vi som är vana liberiavärme tycker det är kylslaget.

Det är dags för familjen Hedström att dressa upp för kvällens middag.

De manliga familjemedlemmarna har batikmönstrade skjortor i samma färg och mönster. Min fru har lång kjol med blus i samma tyg och färg som skjortorna.

Vi kommer in i salongen, där det är uppdukat till fest. Jag och Peter är placerade på var sin sida om maskinchefen. Marianne och Björn sitter hos kaptenen. Det står flera skålar med ris på bordet. Ett par skålar med palmbutter. Tillbehör finns också på bordet - bananer och ananas. Och en mindre skål med STARK peppar blandat med palmbutter.

Med respekt, för gästerna, serveras det endast soft drinks till middagen som inleds med soppa. Så följer huvudrätten. Jag ger maskinchefen en liten varning om att pepparen är MYCKET het. Han svarar med, att han är van vid starka saker och tar en rejäl sked av det starka. Peter håller andan och avvaktar effekten. Men har svårt att hålla masken när maskinchefen plötsligt ursäktar sig och lämnar bordet.

Som väl är, blir det glass till efterrätt. Som enda damen, i sällskapet, känner Marianne sig litet ensam bland 16 herrar. Men det går bra.

Alla är artiga och trevliga.

Lördag den 5 juli. I dag passerar vi Cap Finistere och går in i Biscaya.

Väderrapporten lovar lugnare väder och det är ju skönt. I går blåste det 20 m/sek. I dag serveras det fiskgratin med musslor och svamp till lunch. Till middag - sjömansbiff. Det passar ju bra när vi alla är mer eller mindre sjömän.

Storm i Engelska kanalen.

Vinden har mojnat betydligt och vi går in i Biscaya. Det är fullt av båtar runt omkring oss. Alla verkar vara på samma kurs som oss - fort igenom Biscaya. Vi beräknas ankomma Rotterdam måndag. Men kan inte gå in till hamn förrän tidvattnet har kommit tillbaka tisdag morgon.

Söndag den 6 juli.

Vi är på väg ut ur Biscaya och in i Engelska kanalen. Solen strålar men det har blåst upp till storm. Det blåser 25 m/sek. Det gungar och det viner, men vi är inte sjösjuka. En man, ur besättningen, plockar ner alla lösa föremål i salongen för att de inte skall fara ned i golvet. Vi anar, att nu blir det sjögång. Solen lyser i sin fulla kraft och vinden piskar havet till skum.

Den här stormen kommer över oss, utan någon som helst förvarning. Många söndagsseglare och annat båtfolk både från den engelska och franska sidan passar på att vara ute på sjön, när vädret är så fint. Och alla blir överraskade av den här stormen. Ingen stormvarning har utfärdats. Stämningen blir litet kuslig, när vi ser helikoptrar och flygplan cirkulera över oss, för att hitta nödställda i vattnet. En tung sittmöbel, utanför vårt fönster, blåste iväg som lätta löv. Vi fortsätter in i Engelska kanalen.

Redan vid sjutiden på kvällen börjar vinden mojna. Men vågorna går höga nu och brottsjöarna sköljer över det stora fartyget. Man ser inte de tolv lastluckorna, när sjön väller in över däcket. Varje gång båten höjer

108 EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK sig, på en stor våg, hör man propellerns ljud i luften. Familjen går ned till matsalen och äter kyckling och glass. Sedan åker vi hiss ned till gymnastiksalen och försöker oss på att spela badminton. Det är litet problem med att hålla balansen. Vi far från den ena sidan av rummet till den andra. Men pojkarna tycker det hela är livat. När det så är sängdags, kryper sönerna ner i sina sängar. Föräldrarna går upp till styrman på bryggan och gör honom sällskap. Kapten har gått till sin hytt för natten. Klockan är elva på kvällen och min fru studerar radarskärmen. Då ser hon en båt komma från den engelska sidan för att korsa vår route. Om den inte väjer för oss, ser det ut att bli en kollision. Hon kallar på styrman. Han kommer och förklarar att den andra båten har väjningsplikt. Dessutom behöver Nuolja ett par kilometer för att bromsa ned farten. Efter en stund kallar hon på honom igen. Och nu blir det aktivitet på bryggan. Vi ser nu den andra båten med våra ögon i nattmörkret. Den verkar komma rakt mot oss och visar inga tecken på att väja. Samtidigt passeras vi av en bananbåt. Den är snabbare än oss och hinner passera oss innan den andra hinner fram. Styrman skickar bud efter kaptenen, som redan hunnit krypa i säng. Han kommer upp i pyjamas och föreslår, att vi skall väcka våra pojkar ifall det blir en kollision. Kapten tänder en strålkastare och lyser rakt på den drivande båten i hopp om att få liv i besättningen. Inget liv syns och kapten är rasande. Vi tjuter med siren, och äntligen kvicknar besättningen till och gör en gir bakom vår båt - ett par hundra meter. I ljuset av strålkastaren ser vi en rostig farkost av något slag. Vi kan inte urskilja varken namn eller nationalitet. Faran är över. Och vi kan andas ut och gå till sängs. Vi sätter kurs mot Holland och Rotterdam.

Tisdagen den 7 juli klockan ½ 5 ankrar vi på redden utanför Rotterdam. Vi blev något försenade på grund av stormen. Just nu är vi på väg in till hamnen. Det kommer att ta flera timmar innan vi når kajen. Pojkarna är vilda över allt nytt de ser - stora hus, båtar och tåg. Vi äter lunch på båten innan vi beger oss med tåg till Amsterdam. Tågresan beräknas ta en timme.

Vi hämtar ut vår bil - en SAAB och startat vår resa genom Europa.

Våra barn är så pass stora, att de orkar med en bilresa. Och kan tillgodogöra sig alla nya intryck under resan. Deras liv ha mest bestått av regntid och torrtid i Liberia. Nu öppnas en helt ny värld för dem. På en av serpentinvägarna, över Alperna, behagar motorn koka. Men Peter springer ned till en bäck och hämtar vatten i en flaska. Så var det problemet löst.

På hemväg.

Vi fortsätter genom Tyskland, Danmark och till Köpenhamn. Där väntar ett hotellrum med skön vila. Men innan det är dags att gå till sängs hinner vi se på TV i lobbyn. En ny, stor upplevelse för familjen. Det är den 20 juli 1969. Klockan är 21.17 och det vi får se är en stor världshändelse. TV-skärmen visar när människan tar sina första steg på månen! Vilken timing för oss och vilken tur att vi hittade en TV-apparat!

Nu återstår bara färjan över till Malmö där våra familjer möter oss. För vår familj börjar en ny tid med nya utmaningar i vårt eget land.

Fine.