EPISOD 16 – BIRGERS OLYCKA/HEMRESA MED DRAMATIK 101
Episod 16 – Birgers olycka/ Hemresa med dramatik Det är november 1968. Här i Voinjama har vi haft det jobbigt och tråkigt en tid. Vår vän Birger Dahlström omkom i en trafikolycka för några veckor sedan. Han hade varit i Zorzor på marknad och sålt litteratur. Med sig i bilen hade han en gravid kvinna från Voinjama. Hon hade varit på sjukhuset för att träffa en läkare. På hemvägen, mitt på en raksträcka, kör han plötsligt av vägen och ut i skogen. Vi undrar om han kanske blev sjuk och förlorade medvetandet. Vi vet inte. Den här eftermiddagen satt vi tillsammans med några vänner på piazzan. Kaffet är klart och vi väntar Birger vilken minut som helst. Då kör en Volksvagenbuss genom grindstolparna och in på vårt område. Vi tror att det är Birger som kommer. Men istället är det en polis. Han meddelar att en av våra bilar har kört av vägen mellan Zorzor och Voinjama. Jag frågar hur det står till med föraren. Polisen svarar att han inte har sett till någon förare. Jag hoppar in i min bil och följer efter polisen. Vi kör några mil och där ser vi Birgers bil. Den står på sina fyra hjul men är litet bucklig. Jag går ur min bil och går runt den kvaddade bilen. Och där på andra sidan ligger Birger lutad mot ett träd. Han verkar inte särskilt skadad. Förutom att det ena benet pekar åt fel håll. Han ser ut att sova. Jag ropar hans namn, men han visar ingen reaktion. Jag går närmare och ser att det runnit blod från örat. Jag känner ingen puls och jag förstår att livet redan flytt. I det ögonblicket känner man sig utlämnad. Först gäller det att få fram en transport som kan ta kroppen till sjukhuset i Voinjama. Vi måste få en dödsattest av en läkare. Just nu har vi en kvinnlig, indisk läkare där. Den svenska ambassaden måste få ett meddelande för att ge Birgers gamla mor i Sverige, det tråkiga beskedet om vad som hänt. Jag vet att danskarna på kaffeplantagen har en fungerande radiosändare. Jag hoppar in i min bil och kör några kilometer till danskarna. På min fråga om jag kan få låna radion och sända ett meddelande till Monrovia, svarar de, att det är ingen idé. Den här tiden på dagen finns det ingen som lyssnar. Men jag vill ändå göra ett försök. Mitt i allt bruset hör jag en förvånad röst som frågar: “Voinjama, vad vill ni?” Plötsligt är allt bruset borta i lurarna och jag hinner få fram mitt meddelande. Sedan är det fullt brus igen. Det finns En som har kontroll över radiovågorna.
