Episod 5 - Malaria

Helt oväntat slår den till - malarian. Den kommer litet smygande med huvudvärk. Sedan kommer febern. Huvudvärken tilltar, det gör också febern. Vi tänkte aldrig, att det kunde vara malaria. Vi åt ju profylaxmedicin mot den.

Efter den första febertoppen börjar febern ge med sig.

Istället får jag symptom som liknar dysenteri? Vi tänker, att nu är faran över. Men efter någon dag kommer huvudvärken och febern tillbaka - nu med större styrka. Fysiskt och mentalt känner jag hur krafterna avtar för varje dag som går. Min fru gör det yttersta för att lindra plågorna som att torka pannan med en våt, sval handduk.

Vi provar febernedsättande medicin, men inte hjälper det mycket. Efter några dagar ger sig febern och huvudvärken igen och samma dysenterisymptom kommer tillbaka. En vecka har nu gått och mina krafter avtar för varje dag. I djungeln finns ingen telefon. I Sverige, vet ingen hur vi mår just nu. Att skriva brev hem och berätta för våra familjer vore ingen idé. En kurir måste först gå 2 mil till flygfältet i Foya och där vänta in ett flyg till Monrovia för att skicka iväg brevet. Flyget går bara ett par gånger i veckan, så chansen är inte stor, att det brevet hinner fram i rimlig tid.

Det blir söndag. Vi tänker, att det vore bäst, om vi kan komma till kliniken i Foya. Där finns åtminstone en svensk sjuksköterska. Kanske hon kan ställa en diagnos och ge rätt medicin? Men först måste min fru försöka övertala 8 starka män (i två bärarlag) att bära mig i hammock de två milen. En hammock består av ett välvt tak med ett handtag i varje hörn. Därunder hänger en hängmatta gjord av ett bastmaterial. Taket skyddar mot den starka solen och mot regnet under regnperioden. Vi funderar på hur det skall gå till, att hitta 8 män som är hemma i byn och inte är ute på sina farmer. Och dessutom är villiga att för en summa pengar bära mig två mil genom obändig terräng, blir inte lätt.

Vi hinner inte grubbla länge över problemet. Vi får oväntat besök. Manne och Mia kommer som räddande änglar. När de ser problemet, går Manne genast ned till byn. Med en av våra skolpojkar, som tolk, får han snart ihop de åtta män vi behöver.

Vi gör oss i ordning för avfärd. Solen är stekhet. Manne föreslår, att vi går en kortare väg till Balahun. Där har Paulssons ett hus, nära vägen mellan Foya och Voinjama. Tanken är, att vi från Balahun kör vidare till Voinjama. Där finns en tysk läkare. Den ende i området just nu. Vi vandrar vidare i värmen. Då jag är mer eller mindre omtöcknad av febern, är jag inte medveten om vad som händer runt omkring mig. Jag vaknar till en gång, när bärarna halkade utför en slänt. Då hamnade jag i backen. I övrigt går allt som planerat.

Manne har gått i förväg för att hämta sin jeep. Han kör så långt det är möjligt i terrängen för att möta oss. Efter timmar, i den heta solen, kommer vi äntligen fram till det efterlängtade fordonet. Manne betalar bärarna och vi sätter oss i jeepen. Målet är Paulssons hus. Det är fortfarande kvalmigt hett. Men känslan av att sitta i jeepen, med en sval kudde under huvudet, är verkligen kontrast mot att skumpa i hammocken. Äntligen framme! I huset finns kylskåp med kallt vatten. En säng där jag kan lägga mig ner och pusta ut efter en jobbig resa.

Nu återstår de tre milen, på skumpiga vägar, till Voinjama. Vi börjar förbereda oss för resan, då vi hör motorljud från vägen. Manne går ner till vägen för att se vem som är på gång. Det visar sig vara Mr Brown, en bilmekaniker från Voinjama och en god vän till Manne. Han förklarar situationen och undrar, om doktorn finns kvar i Voinjama. Mr Brown förklarar, att doktorn tyvärr nyligen lämnat Voinjama för att resa hem till Tyskland. Men först skall han inspektera en av guvernementets kliniker i Kolahun.

Där finns också ett mindre flygfält. Kanske Manne hinner haffa doktorn, innan han stiger ombord på planet. Vägen är två hjulspår, men det är torrtid och med jeepen tar det en kvart att köra till Kolahun.

Väl framme hittar Manne doktorn som hoppar in i jeepen och följer Manne till huset och tar ett blodprov på mig - i örat? Ställer en snabb diagnos - malaria och ger mig en dunderkur av Atubrin. En medicin som inte bara tar kål på malarian, utan som också pressar ur mig de återstående krafter jag har kvar efter feberattackerna.

Jag var ändå ganska vältränad, efter militärtjänsten, innan vi lämnade Sverige. Men efter den här pärsen bär mig inte benen ens, när jag går över golvet till badrummet. Jag tappade 14 kg. på mindre än två veckor!

Malarian är en kuslig sjukdom. Den yttrar sig på olika sätt. Den klassiska sjukdomsbilden är feber och frossa. Jag hade aldrig frossa, därför trodde vi inte att det var malaria. Tanken på att gå de två milen, i värmen, tillbaka till Porluma verkar just nu mycket avlägsen. Därför blir vi kvar hos Paulssons i ett par veckor. Efter den tiden är jag fortfarande skakig i benen. Då beslutar Manne, att han och jag skall fara till Monrovia och uppsöka läkare.

Sagt och gjort, vi packar våra saker, kliver in i Land Rovern. Det är Manne, Mia, Jan min fru Marianne och jag. För säkerhets skull tar vi med oss ett par levande tuppar, ifall det blir problem med vägbommarna under resan. Ibland är soldaterna, som vaktar bommarna, på dåligt humör och då kan det hjälpa med en tupp.

I nästa episod får du vara med om ett av mitt livs mest spännande äventyr.