Episod 2 - Porluma

Min fru har fått en liten, svart kattunge av en vänlig, liberiansk tös. Nu är problemet, hur detta lilla liv på bästa sätt skall transporteras den två mil långa vandringen upp till Porluma. Vi kom på lösningen. En rymlig bag med dragkedja, får bli transportmedlet. Ytterligare problem är att övrigt innehåll, i väskan, som fickalmanacka, pass och andra papper måste samsas med den lilla katten. Så var det mjölken. Den förvaras i en liten glasflaska med en, som det verkar, pålitlig skruvkork.

Men när det är dags att mata katten visar det sig att korken visst inte är så tät som vi tror. Både papper och annat i väskan har fått sig en skvätt av mjölken. Men både katten och vi överlever strapatserna på vägen. Katter har ju som bekant 9 liv eller åtminstone 7.

Vi är fem personer plus en katt som kämpar oss två svenska mil genom tropisk djungel. Man kan tro att Liberia är ett platt land. Men så är ingalunda fallet. Det fick vi sannerligen uppleva då stigen, som vi följer, inte ens kan användas med cykel. Vi klättrar över berg. Vi balanserar på hängbroar av lianer över floder med krokodiler. Långa stunder, av vandringen, går vi genom gröna pelarsalar med svalkande skugga. Enorma, höga kapockträd låter solstrålarna sila genom lövverket.

Vi känner doften av nedfallna, mogna frukter från marken. Ibland hoppar vi högt av prasslet från en skrämd ödla i löven. När vi passerar över en slät berghäll, gör vår vägvisare oss uppmärksamma på, att en stor pytonorm just har lämnat platsen till vår förmån. Vi undrar naturligtvis hur han vet det? Svaret är, att han känner vittring av ormen. Afrikaner har ett sjätte sinne för spårning.

Ibland går färden genom öppet landskap med savannkänsla. Då blir det verkligen hett i solen. Vid starten kl.05.30 på morgonen, går det bra att hålla tämligen bra fart. Men ju längre fram på dagen timmarna går och solen når allt högre på himlen, sänks farten. Vårt dricksvatten, som vi bär i en rostfri mjölkruka blir allt varmare. Det gör inte så mycket. Så länge det fuktar våra strupar. Vi kokar nytt vatten när vi kommer fram till Porluma. Problemet är, att vi först måste kyla ner det innan vi kan dricka!

När vi äntligen närmar oss målet kan vi se reflexer av ett plåttak. Det visar sig vara taket på det hus, som i två år kommer att bli vår bostad.

En sista uppförsbacke och målet är nått. Porluma “Byn långt borta” gör verkligen skäl för namnet.

Vi närmar oss byn. Och plötsligt kommer en lång rad skolbarn rusande mot oss. Vi ser ut att vara efterlängtade. Paulssons stannar hos oss någon vecka. Sedan ligger ansvaret på oss. Vi är mycket unga. Min fru är 21 år och jag tre år äldre.

Barn i Porluma.

Porluma by.

Vårt hus i Porluma.

Porluma är en by med ett 90-tal hyddor. Några är försedda med plåttak. Klanhövding Tengbeh Wollie har ett sådant hus. Men de flesta hyddorna har grästak. I byn promenerar kor och getter fritt mellan hyddorna. Ibland har vi besök av dem utanför vårt hus som ligger 150 meter från den närmaste hyddan. Dessutom passerar det ständigt bybor utanför våra fönster. Stigen till vattenkällan går nämligen utanför vårt hus!? Och eftersom vi varken har glas eller myggnät i fönstren, som dessutom sitter ganska lågt, är det inbjudande att slänga en blick in och kika hur vi har det.

Ingen risk att man känner sig ensam, det är alltid någon som håller koll.

Paulssons, som har många års erfarenheter av ett liv i djungeln, ger oss viktiga överlevnadstips, exempelvis hur man kokar dricksvatten i 20 min. För att sedan kyla ner det och filtrera vattnet i ett sandstensfilter.

I Liberias djungler kommer inte vattnet genom en kran, som vi är vana vid i Sverige. Vattnet här hämtas, med hinkar, från en källa som ligger djupt ner i en sänka. Men först måste vi hitta några personer, som är villiga att hämta upp vårt vatten mot en viss belöning. Det är inget större problem. I Porluma finns en internatskola för pojkar. Och de ser alla chanser att tjäna en slant.

Skolan kommer att bli mitt ansvar i första hand. Tre infödda, engelsktalande lärare finns redan på plats. Undervisningen sker på engelska.

Marknad i djungeln.

Eleverna är i åldrarna från sex år och uppåt. Vi har elever som är i övre tonåren. Och eftersom skolan är ett internat bor alla elever på skolan.

Många av eleverna kommer från byar som ligger miltals från Porluma. Deras föräldrar är mycket måna om att barnen får lära sig läsa och skriva. Föräldrarna är också skyldiga att sända med sina barn den mat de kommer att behöva under läsåret. Det vill säga ris och pengar att köpa det som behövs till en “soup”. Riset är basfödan för liberianen. Lyckas man att få tag på en kyckling eller en liten fisk i miniformat, steker man det tillsammans med lök i palmolja - det enda matfettet för djungelns folk. Apelsiner, bananer, jordnötter med mera köper man på marknaden för några cent. En del av eleverna har svårt att få ut sin ranson av föräldrarna. Och vi får ibland hjälpa dem med matfrågan. Vårt ansvar är, att se till att barnen har det så bra som möjligt.

Alla skolbarn, i Liberia, har order om att bära skoluniform. Vår skola, i Porluma har blå byxor och vit skjorta. Vi har också ett antal flickor i vår skola - 14 stycken. Deras logement ligger bakom vårt hus. För flickorna gäller blå kjolar och vita blusar. Som väl är, har vi med oss detta i vår packning. Vänliga damer i Sverige har sytt upp skoluniformer till våra elever. Att bära skoluniform räknas som hög status Det visar, att man går i någon form av skola. Tyvärr är det så, att alla barn, i världen, inte har den stora förmånen att få gå i en vanlig grundskola. I ett land som Sverige har alla barn möjlighet att lära sig läsa, skriva och räkna.

EPISOD 2 – PORLUMA 27 För att undervisningen skall vara effektiv, bör man ha intakta läroböcker. De böcker, som eleverna här använder är både smutsiga och trasiga. Det beror på, att elever ärver böcker av varandra i generationer. Innehållet, i en del böcker, är dessutom inte tidsmässigt aktuellt. Men att få ut pengar till att köpa böcker blir en annan fråga. Vi skriver hem till våra föräldrar och ber att få låna pengar, så vi kan beställa läroböcker från USA.

Under tiden jag undervisar i skolan på dagarna, har min fru långa köer av sjuka människor utanför vårt hus. Vi är de enda vita människorna inom flera mils avstånd. Och när det nu finns folk från ett civiliserat land, kommer man för att få litet hjälp med sår och medicin.

Från kliniken i Foya har vi med oss litet medikamenter som bandage, penicillinsalva, sårpuder, hostmedicin, Aspirin, malariamedicin m.m.

Patienter kommer med smutsiga bandage om sina sår. De flesta har snott gräs om såret för att stoppa blödningen, om det nu är ett skärsår. En del patienter kommer med stora, variga tropiksår, ibland så stora att hela fotknölen är borta.

Men efter ett antal återbesök med tvättning av bakteriedödande medel, sulfapuder och ett nytt, rent bandage, kan man se hur läkningen börjar utifrån kanterna med ny, ljus hud.

Ibland kommer männen från sina farmer med huggsår på händer och fötter. Det är då man tar till gräs för att stoppa blodflödet.

Under torrtiden har vi sjukstugan på en bänk under ett palmträd som ger litet skugga. Men under regntiden håller vi till i vårt kök. Med tanke på all smittorisk är kanske det inte den bästa lösningen. Men nöden har ingen lag. Under 16 dagar hade vi 95 patienter.

Det finns också en liten kyrka i Porluma by. Den är byggd av lera, men har tak av zinkplåt. Min fru och jag är ansvariga för gudstjänsterna och övrig verksamhet. Varje morgon, innan skolan börjar, har vi morgonbön i vår kyrka.

Vi har också en orgel i kyrkan, som vänliga människor i Sverige har skänkt. Men oftast är det Marianne som använder sitt dragspel. Skolbarnen tycker om att sjunga. Och deras sång hörs vida omkring.

Klanhövdingen, i vår by, förärade Marianne en liten apunge - en grön markatta. Den var 2 mån. och litet större än min hand. Någon hade skjutit mamman, så den lilla ungen blev ensam. Vi tog hand om den och gav den namnet Bobbi. Den äter bananer och dricker mjölk. På natten sover den i en låda i köket. Min fru har sytt en röd väst med vita prickar. Så nu ser vi tydligt var hon håller hus - Bobbi är nämligen en hon. Katten tycker det är livat med en kompis. De brukar värma varandra i Bobbis låda. Nätterna kan bli ganska kyliga för små apor.

28 EPISOD 2 – PORLUMA Jag har spänt en stållina tvärs över vår bakgård mellan flickornas hus och vårt. Där kan Bobbi härja som hon vill med våra höns, som går fria på gården. Favoritnöjet är att hoppa rätt in i hönsflocken så att hönsen far kacklande åt alla håll. På kvällen tar vi in apan. Då blir det cirkus med katten. Bobbi drar katten i svansen och katten blir sur och jagar apan. Men hon är ett strå smartare än katten och placerar sig där katten inte kan nå henne. Det blir en hel del djurprat under resans gång. Men för oss är det en nödvändig avkoppling till allt svårt och främmande vi måste tackla. Här finns ingen telefon där man kan lyfta luren och ringa någon och be om råd, när vi behöver det. En dag står det en grabb utanför vårt fönster. Han har den ena handen i byxfickan. “Ma, you want to buy this thing?” frågar han min fru. Och upp ur fickan halar han en liten jord-ekorrunge (Kanske han hört om apungen som hövdingen gav oss och tror att vi samlar på alla slags djur. Eller också hoppas han göra en bra affär?). “How much?” frågar hon. “Ten cent,”svarar grabben. Han får sina 10 cent och affären är avklarad. Kurrekurr, som vi kallar vår nya familjemedlem, placeras i en liten kartong med bomull. På locket gör vi en lucka, så han kan komma ut litet senare på förmiddagen och värma sig i en solstrimma på golvet. Då sträcker han ut sig i hela sin längd med bakbenen rakt ut och gäspar, medan han värmer sin mage. Vår markatta, Bobbi, känner genast ansvar för ekorrungen. I sin röda väst med vita prickar bär hon iväg med honom till ett säkert ställe, där inte katten kan nå honom. En säker plats, för Bobbi, är hennes spånlåda, som jag spikat upp på en palmstam bakom vårt hus. Där kan hon känna sig trygg både för katten och för tuppen som patrullerar med sina hönor på vår bakgård. Våra små husdjur är ett välbehövligt sällskap för oss i ensamheten. Och även om vi aldrig är helt ensamma, det kommer ständigt människor i olika ärenden, så är vi ändå isolerade från yttervärlden. Folket i byn visar sin uppskattning genom att komma med välkomstgåvor. Vi har fått flera hampor med ris, ett antal höns (till matlagning). I gengäld delar vi ut kläder vi fått i Sverige av vänliga människor. Särskilt kvinnorna blir glada över en blus eller klänning. Barnen får också sin del. Många barn har inte mer på kroppen än ett par smutsiga kortbyxor. Eller också har de en skjorta utan byxor. Det känns bra att få dela med sig.