EPISOD 2 – PORLUMA 23
Episod 2 – Porluma Min fru har fått en liten, svart kattunge av en vänlig, liberiansk tös. Nu är problemet, hur detta lilla liv på bästa sätt skall transporteras den två mil långa vandringen upp till Porluma. Vi kom på lösningen. En rymlig bag med dragkedja, får bli transportmedlet. Ytterligare problem är att övrigt innehåll, i väskan, som fickalmanacka, pass och andra papper måste samsas med den lilla katten. Så var det mjölken. Den förvaras i en liten glasflaska med en, som det verkar, pålitlig skruvkork. Men när det är dags att mata katten visar det sig att korken visst inte är så tät som vi tror. Både papper och annat i väskan har fått sig en skvätt av mjölken. Men både katten och vi överlever strapatserna på vägen. Katter har ju som bekant 9 liv eller åtminstone 7. Vi är fem personer plus en katt som kämpar oss två svenska mil genom tropisk djungel. Man kan tro att Liberia är ett platt land. Men så är ingalunda fallet. Det fick vi sannerligen uppleva då stigen, som vi följer, inte ens kan användas med cykel. Vi klättrar över berg. Vi balanserar på hängbroar av lianer över floder med krokodiler. Långa stunder, av vandringen, går vi genom gröna pelarsalar med svalkande skugga. Enorma, höga kapockträd låter solstrålarna sila genom lövverket. Vi känner doften av nedfallna, mogna frukter från marken. Ibland hoppar vi högt av prasslet från en skrämd ödla i löven. När vi passerar över en slät berghäll, gör vår vägvisare oss uppmärksamma på, att en stor pytonorm just har lämnat platsen till vår förmån. Vi undrar naturligtvis hur han vet det? Svaret är, att han känner vittring av ormen. Afrikaner har ett sjätte sinne för spårning. Ibland går färden genom öppet landskap med savannkänsla. Då blir det verkligen hett i solen. Vid starten kl.05.30 på morgonen, går det bra att hålla tämligen bra fart. Men ju längre fram på dagen timmarna går och solen når allt högre på himlen, sänks farten. Vårt dricksvatten, som vi bär i en rostfri mjölkruka blir allt varmare. Det gör inte så mycket. Så länge det fuktar våra strupar. Vi kokar nytt vatten när vi kommer fram till Porluma. Problemet är, att vi först måste kyla ner det innan vi kan dricka! När vi äntligen närmar oss målet kan vi se reflexer av ett plåttak. Det visar sig vara taket på det hus, som i två år kommer att bli vår bostad. En sista uppförsbacke och målet är nått. Porluma “Byn långt borta” gör verkligen skäl för namnet. Vi närmar oss byn. Och plötsligt kommer en lång rad skolbarn rusande mot oss. Vi ser ut att vara efterlängtade. Paulssons stannar hos oss någon vecka. Sedan ligger ansvaret på oss. Vi är mycket unga. Min fru är 21 år och jag tre år äldre.
