OHELT PERFEKT!

Karolina Brobeck har tagit fram porslin som speglar personligheten hos flera namnkunniga kaféer.

Den Malmöbaserade keramikern gillar när det blir lite spännande, lite motsättningar.

n kaffekopp kan vara så mycket, börjar Karolina Brobeck.

Vi har slagit oss ned vid det dammiga bordet i hennes nya ateljé en halv trappa ned på Norra Grängesbergsgatan. För er som inte är bekanta med Malmö är det en adress som väcker en del känslor. Här ligger svartklubbarna inkilade mellan udda däckfirmor, kebabhak och importörer av orientaliska mattor. Men det är också en del av staden där konstnärer, mathan verkare och naturvinsimportörer gärna bedriver sin verksamhet. Karolina menar att det passar henne perfekt.

– Jag har märkt att folk reagerar när de hör att jag flyttat hit. Det är bra, jag gillar när det är lite punkigt.

Vi återgår till ämnet för dagen.

– Jag gör inget finlir, ”den perfekta koppen” finns inte för mig. Det handlar inte om tekniker eller millimetrar. Tvärtom tycker jag om när keramiken väcker något och förmedlar en stämning. Men jag har en regel: Den ska vara glaserad på kanten för det blir skönare mot läppen.

Karolina konstaterar att de flesta kaffeställen har ganska tråkiga koppar, men ibland blir hon överraskad.

– Om det är ett sunkigt ställe utan pretentioner, där de samtidigt är supernördiga med kaffet och har en spännande kopp – då är det jätteroligt.

Hon lyfter ned ett exempel från hyllan för att förklara hur hon menar. Koppen har en trevligt rund form och ett mönster som påminner om Jackson Pollocks splashtavlor, men på ena sidan sitter en skrovlig klump.

– Det här är smulrester som jag skrapade av, sedan satte jag fast dem igen. Jag vill att du ska vara uppmärksam på hur du håller din kopp. Det blir lite som nitarna på ett plagg.

Generellt föredrar hon koppar utan öra, men den jämna, drejade ytan får gärna ha någon form av utväxt. En annan kopp har en bonus i form av en ”knytnäve” av lera. I övrigt är den jämn och sobert gråbrun. Keramikerns aningen oortodoxa syn på bruksföremål har fångat intresset hos flera, namnkunniga kaféer. Bland annat kan gästerna hos Pascal i Stockholm, Love Coffee i Lund samt Noir och Kaffebaren på Möllan i Malmö njuta av kaffe och te ur hennes alster. Ett samarbete med ytterligare ett Malmökafé är på gång, men innan kunden blivit helt nöjd med varje detalj vill hon inte berätta mer.

– Det är ju ganska mycket som ska stämma. Först kommer de praktiska detaljerna. Om det är koppar får de gärna vara stapel- bara. Sedan måste de vara tåliga och kunna diskas mycket i maskin. Sedan är det ställets stil som man ska försöka fånga genom glasyren, formen och känslan. Ska det vara öra eller inte? Själv gillar jag koppar utan öra bäst, då måste man vara lite uppmärksam när man dricker. Men det blir många steg. Exakt hur arbetet ser ut styrs till stor del av kundens budget.

– Jag kan ta fram prototyper, men det arbetet kostar ju. Jag kan skissa och visa prover här i ateljén. Man kan utgå från en kopp som redan finns, men ändra detaljer eller storlek. Någon annan kanske säger: ”Jag vill att den ska se ut så här, men man ska samtidigt kunna se att det är du som har gjort den”.

Under arbetets gång skickar hon regelbundet bilder för att visa hur processen fortlöper, och för att försäkra sig om att arbetet inte är förgäves. Hon vågar inte räkna på hur många timmar hon lägger ned på att ta fram en kopp, men arbetstiderna vägs upp av kärleken till arbetet.

– Jag gillar att vara passionerad när jag gör saker.

Någonstans mellan 40 och 70 koppar per ställe brukar det bli. I de flesta fall drejar hon dem, men den teknik hon föredrar själv är de uråldriga, ringlade kopparna. Och medan vi pratar dricker hon kaffe ur sin egen fa- voritmugg, en kavlad variant som hon själv beskriver som ”extremt charmlös”.

Det är svårt att veta vad en kund önskar sig, utifrån en fantasikopp som ska översättas, tycker hon.

– Men jag har i alla fall en fördel i att jag själv vet hur det är att jobba på kafé.

Tidigare jobbade hon länge inom restaurangbranschen; bland annat drev hon ett eget kafé i närheten av Sankt Knuts torg i Malmö. Från början är hon utbildad dokumentärfilmare, men som keramiker är hon självlärd. Det hela började för nio år sedan, mest för skojs skull.

Efter ett tag fick hon en förfrågan om att göra en kopp till kaffebaren Noir och det ena födde det andra.

– Så småningom blev jag kontaktad av Daniel Remheden från Love Coffee och efter det har det bara fortsatt att sprida sig. Idéerna till mönster och former får hon från väldigt olika håll, som film, konst, musik och personligheter hon har fastnat för. Splashmuggen med skrapresterna gjordes till Love Coffee; där kom inspirationen från skräckfilmen ”Trouble every day”.

– Och när jag var arg gjorde jag knytnävskoppen. Det finns ju ett överflöd av koppar så för mig är det viktigt att de jag gör får en twist.

Ett vanligt dilemma är att hon själv vill gå lite längre och göra kaxigare saker, medan beställarna föredrar mer traditionella former.

– De flesta vill faktiskt att kopparna ska vara lite industriella och exakt likadana. Min akilleshäl är att jag gärna vill gå ifrån just det, jag tycker att det är roligare med överraskningar. Där måste man så klart mötas.

Drömmen vore att få nästan helt fria händer, säger hon.

– Då skulle jag verkligen gå bananas och göra en riktigt unik serie där varje kopp, tallrik och fat var helt olika. r

Karolina

Malmöbaserad keramiker. Har bland annat gjort koppar och muggar till Pascal i Stockholm, Love Coffee i Lund samt Noir och Kaffebaren på Möllan i Malmö. Utbildad dokumentärfilmare, har drivit eget kafé och jobbat på krog i många år.