minoritetspedagogik i norden
Inledning
Det här är en volym som behandlar minoritetspedagogik. Vi som skrivit artiklarna vet att det inte är speciellt lätt att beskriva vad minoritetspedagogik innebär. Flera av skribenterna var med om att år 2016 etablera det nordiska minoritetspedagogiska nätverket, och har under hela den period som nätverket varit aktivt försökt förstå vad var och en av oss i respektive nordiskt land förstår med minoritetspedagogik. Den enkla förklaringen till definitionssvårigheten är det faktum att samhällen, kontexter och skolmiljöer skiljer sig från varandra. Dessutom handlar det om ett begrepp som fortfarande håller på att lanseras, och den här boken är ett exempel på det. Med begreppet minoritet kunde vi avse mycket, men i det här sammanhanget avser vi språkliga minoriteter, och med kopplingen till pedagogiken avser vi de möjligheter språkliga minoriteter har att lära sig sitt eget språk och få undervisningen på det egna språket. I förlängningen är också majoritetsgruppens möjligheter att få undervisning om språkliga minoriteter, eller rent av möjligheten att få lära sig minoritetsspråk, en intressant minoritetspedagogisk frågeställning.
Många språkliga minoriteter runt omkring i världen har sina specifika problem och utmaningar när det gäller utbildning och skola. Vi har i nätverket och i denna publikation valt att avgränsa oss till de så kallade autoktona språkliga minoriteterna i Norden. Ett viktigt kriterium för de autoktona minoriteterna är att de har en långvarig anknytning till ett territorium och till en stat. I Europa relateras frågan om språkliga minoriteters rättigheter till den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk, som ofta går under benämningen minoritetsspråkskonventionen. Denna konvention skapades inom ramen för Europarådet och godkändes år 1992, och är ett påfallande kraftfullt instrument för skydd av språkliga minoriteter, i synnerhet som Europarådet kontinuerligt följer att medlemsstaterna håller de löften de förbundit sig till. Det behöver dock påpekas att det är staterna som själva väljer vilka språkliga minoriteter som enligt konventionens riktlinjer ska erhålla stöd och rättigheter, och på vilken nivå staten är beredd att utfärda rättigheter till olika minoriteter. De nordiska språkliga minoriteter som beskrivs i den här volymen har samtliga ett
9
