Biblisk historia
Gideon – Herrens stridsman Text: Markus Hagberg – Bild: Wikimedia Commons I ett tidigare nummer av Frimuraren porträtterades Mose. Han fick uppgiften att leda israeliterna ut ur fångenskapen i Egypten tillbaka till ursprungslandet. Denna gång får vi en inblick om vem Gideon var och hur han verkade. När Mose hade dött strax innan intåget i Kanaans land efterträddes han av Josua, som blev ett slags militär ledare. Under Josuas ledning erövrades landet från de folkgrupper som bosatt sig där i israeliternas frånvaro, och israeliterna delas därefter upp i tolv stammar som alla fick ett eget landområde. Efter erövringen kom folket att styras av domare. I praktiken var väl dessa lokala hövdingar. Gud lät till en början inte folket få någon kung – han ensam skulle vara deras kung. Senare ändrades ju detta i och med att Saul utsågs till folkets första kung. Efter Saul kom David och Salomo, och med dem byggandet av templet och centraliseringen av all kult till Jerusalem. Ättlingar till Abraham En av Domarbokens poänger (vilken för övrigt kan sägas vara en genomgående tanke i hela Gamla testamentet) är att när Israel håller sig till Guds bud och befallningar, då går det bra. När man bryter mot dem, då går det dåligt. Ett av de sätt som folket straffas på är att andra folk anfaller dem. Stridslyckan är emot israeliterna så länge de inte omvänder sig till Herren, men när de gör så, då vänder det, och det blir seger. En av domarna som vi läser om i Domarboken är Gideon. Han var bland annat inblandad i stridigheter med en folkgrupp som kallas midjaniter. De gjorde också anspråk på att vara ättlingar till Abraham, och befolkade området ner mot Röda havet. När Mose såg Gud i den brinnande busken befann han sig i just Midjans land. Från början hade Gideon 32 000 soldater, men gång på gång sade Gud åt honom att skicka hem soldater så att det slutligen endast återstod 300. Soldaterna fick var sin basun och en fackla som brann i en lerkruka. Gideon fick order av Gud att anfalla den långt större och starkare fienden mitt i natten. Gideon och hans män närmade sig midjaniternas läger, blåste i basunerna och ropade ”För Herren och för
Gideon”. Därefter slog de sönder sina lerkrukor. När 300 eldar flammade upp på alla sidor om fiendens läger fick dessa panik och flydde. Vän från fiende Under Domartiden var det inte bara strider mellan olika folk, utan också inbördes strider mellan de israelitiska stammarna. I Domarboken beskrivs hur en av Israels stammar, gileaditerna, under ledning av domaren Jefta kom i strid med en annan av Israels stammar, efraimiterna, som kom från den västra sidan av floden Jordan. I en drabbning tog sig efraimiterna över floden, men gileaditerna stod då där och väntade. För att skilja vän från fiende använde gileaditerna folkens olika dialekter, närmare bestämt ordet Schibbolet. Gileaditerna uttalade ordet med ett sje-ljud, efraimiterna med ett s-ljud. Genom denna metod kunde 42 000 man infångas och avrättas. I Domarbokens tolfte kapitel läser vi: Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ’Är du efraimit?’ Om han svarade nej sade de: ’Säg Schibbolet!’ Om han då sade ”Sibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället. Vid detta tillfälle stupade 42 000 efraimiter”. (Dom 12:5-6) Judarna under Jesu tid Bibeln anger inte någon direkt orsak till striden mellan gileaditer och efraimiter. Oavsett så innebar dessa konflikter på sikt att Efraim upphörde att existera som enskilt område och blev Samarien. Efraimiterna var alltså anfäder till samaritanerna, en folkgrupp som judarna under Jesu tid avskydde, vilket liknelsen om den barmhärtige samariern visar. Tillbaka till Gideon. Han har kommit att bli urtypen för en underdog, en som slår ur underläge och vinner trots att alla odds är emot. I Domarbokens kontext är poängen att det var Gud som stred för Israel och Gideon, och då spelade det ingen roll hur många fienderna var, och hur få Gideons män var. 37
Domaren Gideon vrider ur det daggstänkta fårskinnet.
Under svensk stormaktstid använde man gärna Gamla testamentets berättelser, och man identifierade gärna Sverige med Israel. Ibland kallades till och med Sverige för ”Guds Israel i Norden”. Under 30-åriga kriget var det lätt att tänka på Sverige och den svenske kungen som Gideon när man jämförde med den kejserliga övermakten. Sveriges sak är Guds I Gustaf II Adolfs fältpsalm dyker referenserna till Gideon upp. I psalmens första vers heter det ”Förfäras ej du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla!” I den andra blir det än tydligare: ”Din sak är Guds: gå i ditt kall och i hans hand dig anbefall, så räds du ingen fara. Hans Gideon skall än bli spord, som Herrens folk och Herrens ord skall manligen försvara.” Slutligen i den tredje versen sägs det klart att Sveriges sak är Guds och att man därför kan vara säker på segern. Så långt stormaktstidens svenska föreställningsvärld. Berättelsen om Gideon säger samma sak som Paulus uttrycker i Romarbrevet: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” (8:31). X
