CAROLAS KRÖNIK A
Smärta som vägledare När min smärta slog till som allra värst så var det en chock! Jag hade aldrig trott att man som människa kunde överleva att bli helt paralyserad av smärta. Foto: Unsplash/Camila Quintero
Det enda sättet jag hittade att existera på var att gå in i mig själv, stänga av, ligga blickstilla, inte prata, inte bli tilltalad. Idag har jag lärt mig att fungera parallellt med min smärta. Inte så att den är min bästa vän eller så men den är liksom… min granne i samma kropp. Jag kallar min granne smärtan för Märta. Ibland har Märta krav på tillvaron och mig som person som jag bara får köpa, gilla och acceptera. Märta tycker till exempel verkligen inte om att bli påhoppad med högintensiva aktiviteter. Om jag försöker så reagerar hon direkt med att golva mig totalt. Märta gör det inte av elakhet, det har jag förstått, och jag har även förstått att hon på ett bakvänt sätt just då visar omsorg om mig. På sitt eget sätt ber hon mig tänka om och göra rätt utifrån mina fysiska och psykiska behov. Jag behöver till exempel aktivera mig lågintensivt – det har Märta tydligt visat mig. Detta kan jag ju bjuda Märta på med till exempel promenader, simning eller yoga. Cykla långsamt fram på en grusväg brukar få Märta att le. Plockar jag kantareller, under en skogspromenad, och bjuder henne på en toast blir hon lycklig. Hon slår gladeligen följe på mina vandringar över hagar med kossor och får. Hon tackar heller aldrig nej till en svängom på köksgolvet. Livet tillsammans med Märta är inte enkelt men heller inte mer komplicerat än jag klarar av. Det blir liksom en samexistens med respekt för både Märta och mig.
LYMFAN Nr 4 • 2021
Carola
CAROL A ORBERT SEL ANDER Krönikör & sekreterare SÖF
Det finns en uppsjö av olika smärtlindrande behandlingar, maskiner, medikament, liniment och vi som lider av daglig smärta har nog ständigt en förhoppning om att på något mirakulöst sätt bli smärtfria lite poff pang så där. Vi lever på hoppet – och hoppet, det lämnar aldrig vårt sinne. Men det jag har lärt mig, under mitt liv med smärta, är att det alltid går att hitta lindring som fungerar. Kanske inte alltid det mest välbeprövade – och lite som att man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins – så behöver vi prova och testa oss fram. Vi måste också förstå och lyssna på när våra ”Märtor” reagerar som ilskna åskmoln och att de då behöver visas respektfull hänsyn. Har ni hört det där om att man under ett maratonlopp kan hålla en vass sten i handen för att maskera smärtan och lura kroppens ovilja att fortsätta springa? Genom att tvinga hjärnan att fokusera på smärtan i handen kan man fortsätta springa lite till och lite längre. I mitt liv fungerar detta inte alls utan då hör jag Märta skrika i falsett – SLUTA!!! Min Märta vill absolut att min kropp ska få röra på sig, men under trevliga förhållanden och att hjärna, kropp och själ ska få samverka i en demokratisk samklang. Hon tycker inte om när jag ställer orimliga krav. Hon ratar fullständigt att maskera smärta med smärta. Näe, min Märta vill känna samhörighet, att få andas lugn och trivsamhet. Simma och bubbla spabad. Skratta i goda vänners lag. Äta god och nyttig mat. Känna vinden i håret och nyfikenheten för livet bubblandes i hjärtat. Förkovra mig och faktiskt, i nuet inspirerar hon mig att lära mig handarbeta. Jo jo! Och när jag och Märta går där på stigen bort mot sjön, med den friska krispiga luft”Det blir liks o en i lungorna, för vårt en samexistenm s kallbad, så är jag ändå med respekt tacksam att hon hjälper för både Mär mig finna mina vardagar, ta och mig...” härifrån och rakt in i framtiden. Carpe diem! S. Märta Carola är ny inom förbundet och sedan årsmötet 2021 sekreterare i SÖF. Ni kunde läsa en presentation om henne i Lymfan Nr 2, 2021. Vi hälsar Carola hjärtligt välkommen som ny krönikör i Lymfan!
31
