Artilleri & Luftvärn dessa förhållanden vara vådliga för Sveriges fred och säkerhet, i det att Tyskland fordrade att vi skulle mobilisera väsentliga styrkor vid gränsen mot Finland, dvs dåvarande Ryssland, medan Ryssland å sin sida förklarade en sådan åtgärd vara casus belli1. Senare under kriget tillkom dessutom den av situationen på Västfronten föranledda benägenheten hos västmakterna att finna möjligheter att genom att kringgå någon av flankerna komma åt Tyskland. Att den södra flanken kom att väljas genom det till sist misslyckade anfallet på Turkiet kan i någon mån ha betingats av de militära komplikationer, som ett val av den norra flanken kunde ha lett till, och här kan givetvis det motstånd de svenska och danska försvaren bedömts kunna erbjuda varit en faktor att beakta. Det synes sålunda ej finnas fog för påståendet, att Sverige inte upplevde något hot under denna period; och Bodens fästning liksom senare den s k F-båten byggdes väl ej helt utan anledning. Än mer förvånande är författarens ståndpunkt, att den upprustning, som påbörjades först 1936 men som gick alldeles för långsamt, tillkom i en situation då Sverige ej hade anledning att känna sig hotad. Författaren synes härvid ej beakta, att världens då för tiden starkaste militärmakter, Sovjetunionen och Tyskland, styrdes av diktatorer med starkt psykopatiska drag och en föga fredlig framtoning. Och dessutom motsäger författaren sig själv, när han i artikeln påpekar, att vi under andra världskriget 1
Krigsfall.
tvungos till ”ett antal föga hedrande eftergifter”. Vad skulle dessa ha motiverats av om ej tyska hot om militära åtgärder, därest vi ej voro beredda att giva efter? Författaren har dessutom bortsett från de allierades planer att komma Finland till hjälp under vinterkriget. Men i själva verket var det ju fråga om ett anfall på Sverige för att hindra malmexporten till Tyskland. Ej heller synes den fortsatta upprustningen under i varje fall början av det kalla kriget få författarens gillande, eftersom vi enligt hans uppfattning borde ha levat trygga under stormakternas kärnvapenparaply. Men en av stormakterna var just Sovjet, alltjämt diktatur och till en början styrt av en psykopatisk diktator, som utövade stark press på den forna östra rikshalvan – Finland vårt broderland, som tappert kämpat under vinterkriget och fortsättningskriget, ej bara för sig själva utan också för oss med ringa bistånd från Sverige, eftersom vi hade så litet att giva. Det enda av redaktören omnämnda beslut, om vars dåraktighet enighet kan råda, är det som fattades 1925. Och beklagligtvis tror jag, att omdömet i framtiden kommer att bliva lika hårt om det som tillkom 2000 och som är att befara 2004. Den gamla tesen ”Si vis pacem, para bellum”2 torde vara bortglömd av våra politiker.
Redaktören svarar. Jag ville i min ledare peka på tre tillfällen då Sverige hade anledning att radikalt ompröva sin försvarspolitik. 2
Om du vill fred så förbered dig för krig.
25
