DBH 1. ZIKLOA OLERKIA
“EZ, EZ DUT NAHI”
Ez, ez dut nahi
zure begirada tristeak
nire aurpegia jota
tristura transmititzea
Ez, ez dut nahi
eskolara iristea
eta ate aurrean
beste norbaitekin iristea
Ez, ez dut nahi
nire abesti gustukoena
entzutean, gure aurreko urteko
oroitzapenak, burura etortzea
Ez, ez dut nahi
gauean ohean etzatea
eta ezin loak hartu
zu nire buruan, amets guztia egotea
Baina zer nahi dut nik?
minbiziari irabaztea,
eta historia faltsu hau
amets egiteari ustea.
KONTROLA DUT PAREAN
Sentitu dut airean nerbioak, barruan ditut frustrazioak, aurpegian behera izerdi tantak.
Gela barruan
itoko nau beroak.
Kontrola dut parean.
Ez dut nahi!
Boligrafoa eskutan
letrak airean.
Lurrera jauzi eta
sentitu naiz hegazean, hegalekin soinean.
Emozioak barnean
aprobatu nahiean
gurasoei disgustorik
eman ez nahi dugenean.
Azterketako nota
dut parean.
DBH 1. ZIKLOA POESIA
“NADA ES LO QUE PARECE”
EL CALOR NUNCA DESAPARECE
Nada es lo que parece el otoño comienza y el verano desaparece aunque no lo parezca el cambio climático crece y en la tierra un límite de tiempo establece el sol a las mañanas a 28º grados amanece todos estamos deseando que el frío por fin empiece parece que no pero a las 6 de la tarde anochece nos gustan los cálidos rayos de sol pero tanto no nos apetece ya que sin el frío las plantas no crecen hace un calor que parece que no se desvanece al día siguiente lo mismo y se repite cuando amanece.
LA PRIMAVERA DIFERENTE
Por la tierra ligera cruza la muerte a veces va de paso y otras se detiene
Entonces los árboles temprano se mueren con las ramas secas y las hojas se estremecen
Secando el río por donde pasan los muertos que enfrente se paran y ahí al renacer esperan con un árbol y de pronto se apresuran
A veces se brota en otoño el tapón que paraba los muertos y algunos no seguían el camino pues se cansaban de estar tuertos
Querían alumbrar el cielo con su póstuma primavera y la noche oscurecer pero esa primavera fue la única y primera
OPORTUNIDAD
Nada es lo que parece porque la tristeza viene pero la felicidad desaparece
Porque siempre que te veo mis ganas crecen
Porque tu mundo gira pero el mío no aparece
Pero la cosa se me complica y de verdad que lo estoy intentando pero es que odiarte no me sirve y quererte me está matando y es que es muy difícil
expresar lo que siento porque a veces estoy llorando y otras riendo
dicen que para ser feliz hay que alejarse pero yo ya me he alejado, y no veo a la felicidad acercarse
Se me está yendo la vida pensando en esto porque tù ahora vives mejor
pero yo estoy muriendo y ahora que ella no te quiere vienes a donde mí pero a donde mi no hace falta que vengas pues ya tuviste la oportunidad de venir.
“NIK ESKATU GABEKO PAKETEA
HELDU ZAIT ETXERA”
NIK ESKATU GABEKO OPARIA
Kaixo, Oihane izeneko neskatxa bat naiz eta 12 urte ditut. 12 urte hauetan oroitzapen asko batu ditut eta horietako gehienak aitona Jesusekin izan dira.
Oroitzen dut bere txikitako trikitixa hartu eta garai hartako abestiak erakutsi zizkidan eguna. Instrumentua aurkitzea asko kostatu zitzaigun, izan ere Frankoren garaian debekatutako zerbait zen.
Gogoratzen dut behien ikuilura joan ginen egun horietako bat. Txikitan behien ikuiluaren gainekaldean bizi zirela esan zigun, beroa aprobetxatu ahal izateko. Baina horren desabantailak ere jasan behar zituzten, izan ere behi bat erditzen jartzen zenean, beraiek ikuilura jeitsi, txalari ateratzen lagundu eta gero berriz ere ohera joaten ziren lotara. Hurrengo egunean eskolara lo gutxi eginda joan eta fraileak jasan behar izateko …
Gogoan dut ibai ertzera jolastera joan ginen egun hura. Baloiarekin ibili ginen jolasean eta halako batean, aitonak baloiari oistikoa ematean, bere zapatila hegan atera zitzaion.
Askoz ere oroitzapen gehiago ditut buruan, baina gaur nik eskatu gabeko oparia iritsi zait etxera. ez, ez da zuek espero duzuen pakete zoriontsu eta koloretsu hori. Pakete hau tristea eta guztiz grisa da. Gaur, medikuak esan digu aitonari burua lainotzen hasi zaiola eta agian ez dituela oroitzapen guztiak gordeko, agian ez dela gutaz gogoratuko eta agian mundu honetatik joan beharko dela. Baina guk argi dugu, bera ez zaigula inoiz ahaztuko, berarekin ditugun oroitzaoenak ez zaizkigula inoiz ere joango eta beti izango dugula bere ahotsa eta izaera gure arimetan gordeta.
Izan ere gure esku dago bera mundu honetan geratzea, oroitzapenetan bada ere. Ez al da horrela?
IPAR POLORA BIDAIA
Gaur abenduak 24 da, gabon gaua. Ni sofan nengoen nire familiarekin, iada berandu zen, eta ohera joan nintzen hurrengo egunean opari guztiak zabaltzeko. Ohean sartu eta lo gelditu nintzen segituan. Goizean korrika batean altzatu eta egongelara habiatu nintzen. Ezin nuen sinetsi, zenbat opari! Orduan gurasoen logelara joen eta esnatu egin nituen. Opari guztiak zabaldu eta gero etxeko tinbreak jo zuen. A ze arraroa! Etxeko atarira joan nintzen, eta ez zegoen iñor, bakarrik kaxa txiki bat zegoen, orduan kaxa hartu eta etxean sartu nintzen.
- Ama! Zuk pakete bat eskatu duzu?
- Ez, zergatik?
- Ezer, ezer…
Ni logelara joan eta kaxa zabaldu nuen. Bat batean hotza sentitu nuen, orduan leihotik begiratu eta… Ai ama! Elurra zegoen, ipar poloan nengoen. Txamarra potolo bat hartu eta etxetik atera nintzen.
Nire etxe aurrean txabola bat zegoen, eta txabola barruan argi. Atea jo nuen eta ez zidan inork zabaldu. Orduan, berriro jo eta atea bakarrik zabaldu zen. Barrura sartu eta barruan gizon zahar bat zegoen,
- Kaixo- esan nion eta ez zidan erantzun.
- Kaxa bat heldu zait atarira eta zabaldu dudanean hemen agertu naiz- esan nion.
- Bai, badakit- erantzun zidan.
Gizonarekin egon nintzen hitz egiten eta esan zidan bera Santa Klaus zela eta munduko opari guztiak banatzen lagundu behar niola. Orduan bere trineoan muntatu eta opari guztiak banatzen lagundu nion.
Bat batean, etxean agertu nintzen familiarekin egongelan. Dena amets bat izan zela uste dut.
Kalean nago, ez dakit zer gertatzen ari zaidan, eta beldurrez nago. Gogoratzen dudan bakarra, kalera irteteko nire Mikel eta Sare lagunekin gelditu naizela da, baina ez nago beraiekin.
Duela urtebete ama galdu nuen eta orduandik bizitza txarrera aldatu zait. Eskolaz aldatu behar izan dut, aitaren lanaren ondorioz, eta Mikel eta Sara izan dira kontserbatu ditudan lagun bakarrak. Ez ditut asko ikusten. Oso ondo hasi nuen kurtsoa, baina orduan anaiak motorrarekin istripu bat izan zuen. Oso gaizki pasatzen ari zen, ospitalean gau batzuk iraun zituen. Nik bitartean, gau osoak negarrez igarotzen nituen, eta egunean zehar ez nuen inorekin hitz egiten. Ikasketak oso gaizki eraman nituen. Poliki-poliki lagun talde batekin elkartzen hasi nintzen. Egunero parke berean gelditzen ginen, eta bertan erretzen pasatzen genituen arratsaldeak. Niri ez zait bat ere gustatzen hori, baina ditudan lagun bakarrak dira, ezin naiz eta Mikel eta Sarerekin egunero gelditu.
Atzo berriz ere parkera joan ginen eta bat-batean denak saltoka hasi ziren. Sobre bat atera zuten eta ohi artean, droga zela konturatu nintzen. Bertatik joateko gogoa nuen, baina gaur probatu egin dudala uste dut eta gainera, asko afektatu didala. Bakarrik laga didate.
Ez dakit oso ondo lagun hauei egindako eskertu edo ez, baina badakidana da, nik eskatu ez dudan pakete bat izan direla, eta orain arte kutxa ikusi dut, ireki gabe, baina gaur irekitzera heldu naiz, eta konturatu naiz, ez zaidala nik pentsa beste gustatzen.
NERE BIZITZA ALDATU DUEN PAKETEA
Kaixo, Nerea naiz eta nire bizitza aldatu duen istorioa esango dizuet.
Etxean lasai-lasai nengoela, txirrina ukitu zuten. Oso kezkatuta nengoen ez nuelako inoiz ezta ezer espero. Atea ireki eta ez nuen ezer ikusi, baina handik 10 minutura berriz ukitu zuten, eta irekitzera joatean, ume bat negarrez entzun nuen.
Atea irekitzean ume jaioberri bat topatu nuen alfonbran. Oso harrituta nengoen baina ume txikia etxera sartu nuen. Ez nekien zer egin, 112ra deitu eta etxera etorri ziren.
Hurrengo egunean, komisaldegitik deitu ziaten eta ez zituztela gurasorik aurkitu esan ziaten, zer egin ahalko nukeen galdetu nuen eta umetzar hartu ahal nuela esan ziaten, esan nien ez nakiela zer egin eta hurrengo egunan erantzuna emango nuela, ondo pentsatu behar nuelako.
Hurrengo egunean, komisaldegira joan nintzen eta naiz eta diru askorik ezta mutilagunik eduki, ondo pentsatuta umetzat hartu nuen eta taberna baten lana egiten hasi nintzen. Nere familia eta lagunak oso pozik daude nire aukerarekin.
NI ere oso pozik nago nire alaba, eta bizitza berriarekin.
DBH 1. ZIKLOA NARRACIÓN
“CUANDO ME DESPERT´MIRÉ EL MÓVIL Y ESTABA EN OTRA ÉPOCA”
EL VIAJE EN EL TIEMPO
Me desperté el día de mi cumpleaños, el 9 de diciembre de 2022, confusa y emocionada. Sentía realmente que algo maravilloso especial y un tanto raro iba a pasar.
Cogí el móvil porque me llegó una notificación de instagram, lo desbloquee y vi la fecha como de costumbre. ¡No me podía creer lo que estaba viendo! Era el 9 de diciembre pero no de 2022 sino de ¡1988!. Era imposible, en 1988 mi madre todavía no había nacido, teóricamente no debería de existir.
Al no creérmelo me levanté y me vi en el espejo, la que se reflejaba en el espejo no era yo. Era mi tía Lucia la hermana mayor de mi madre.
Fui a la cocina con un poco de dolor de cabeza, cuando entré a la cocina lo que veía era irreal. La cocina era distinta. La tele era diferente, la pantalla sobresalía del cuerpo de la misma y era enorme. Había una radio en el lugar donde estaba Alexa, y había una cocina de gas en lugar de las eléctricas que conocía. Todo estaba lleno de flores coloridas, y había muchos cuadros antiguos de personas que en la vida había visto.
De repente me percaté de que alguien me estaba llamando, bueno a mí no a mi tía. La voz que me llamaba se me hacía familiar, la había escuchado alguna vez, pero no sabía dónde, me volvió a llamar y entonces es cuando me percaté de que la voz era de mi abuela.
De repente entró a la cocina y me dijo: hola cariño, felicidades, prepárate que tenemos que ir a comer al bar de tu tío José.
¿Mi tío José? me pregunté ¿no estaba muerto? que yo recuerde murió antes de que mi madre naciera. Supongo que se morirá dentro de poco.
Fui al vestidor y abrí el armario, me asusté, la ropa que había dentro no era nada común era muy rara. Había pantalones fosforitos y camisetas de grupos extraños, solo conocía uno de los grupos.
Me decidí por unos vaqueros y la camiseta del grupo Queen porque era el único grupo conocido para mí.
Salimos de casa y todo era desconocido para mí, la gente vestía con ropa rara y llevaba altavoces enormes para escuchar música.
Mire adelante y vi un coche que se aproximaba rápidamente a mí, muy rápido, entonces pasó lo inesperado el coche… ¡Me atropelló!
Veía borroso y solo escuchaba gente gritando y la sirena de ambulancia. Entonces empecé a escuchar la canción Automático de María Becerra (ponlo en automático semi fanático…), que era el tono de mi alarma para ir a clase.
Me desperté de golpe, cogí el móvil y vi la fecha, era 9 de diciembre de 2022. Resultó que todo fue un sueño, ¿o quizás no?, quien sabe.
Cuando me desperté miré mi móvil estaba en otra época
Normalmente me despierto tarde, pero esta mañana me desperté temprano por unos ruidos muy fuertes. Miré por la ventana, y encontré a unos soldados con el logo de los Nazis, bombardeando el ambiente. Me asusté, y asimilé de que estaba en la guerra de los Nazis y los judíos
Salí a la calle para ver lo que pasaba, y me encontré a una chica con una estrella en un brazalete que ella llevaba, supuse que era judía su nombre era Beth, y me dijo que teníamos que huir porque tarde o temprano nos atraparían.
Fuimos hasta la estación de tren, y nos metimos en unos baúles enormes. Nos metimos en un vagón. Cuando llegamos a nuestro destino, salimos huyendo hacia un bosque, pero nos atraparon los soldados.
Nos metieron en los campos de concentración, nos pusieron otra ropa, y nos tatuaron un número cada una en la muñeca. Cada vez nos veíamos más flacas, no nos alimentaban bien, cada día me preocupaba más porque veía que la gente moría por enfermedades.
Un día cuando no me lo esperaba, los soldados nos metieron a Beth y a mí en las cabinas de gas. Pensábamos que este era nuestro fin, pero mi reloj móvil que lo tenía escondido en la ropa para que los nazis no me lo quitaran, empezó a parpadear, y nos teletransportó a Beth y a mí, a mi época normal.
Era algo extraño, pero me di cuenta de que puse una alarma para hoy, porque tenía una presentación importante.
Era un reloj mágico…
UN VIAJE DISTINTO
Hoy es jueves, un jueves distinto. Me he despertado temprano, he preparado el desayuno y he mirado la ventana. Al principio no me he dado cuenta de nada, me acababa de despertar y seguía algo dormida. Después de ducharme, me he dado cuenta de algo. Algo había cambiado.
Cuando ya estaba lista para ir al colegio, cogí mis auriculares, mi móvil y puse música, bueno, al menos lo intenté. Los datos del móvil no funcionaban, al igual que cualquier otra aplicación.
Miré a mi alrededor y vi pasar cinco coches seguidos, pero todos eran distintos a los que veía siempre. No conocía ninguna de las marcas de los coches. Se veían más antiguos.
Cuando llegué algo también era distinto. `A encogido´ pensé. No podía ser posible. Pero si, era más pequeño, por fuera y por dentro también.
A la hora de tecnología nadie fue a clase, nadie dijo nada. Hasta que pregunté ¿No vamos a ir a tecno? ´ Todos se callaron y me miraron raro. `Qué es eso´ me respondieron. A la hora del patio fui a la clase de tecno y no había ordenadores. Solo había libros enormes con muchas hojas. Empecé a pensar que estaba loca.
Cuando llegué a casa intenté lavar la ropa pero la lavadora no funcionaba. Mi madre me dijo que fuera al río, como siempre. Me quedé un poco rallada. Nunca había ido al río para lavar la ropa.
Después de eso me fui a jugar con mis juguetes. `¿Y mis juguetes?´ Mis juguetes habían cambiado por completo. No los había visto nunca. Aun así, pase la tarde.
Por fin, llegó la hora de cenar. `Hoy es Jueves de pizza´ grite emocionada. `¿Pizza? no se qué es eso. Bueno, hoy tenemos costilla me quede flipada. Hacía meses que no comía pizza un jueves.
Después de ese día tan extraño me fui a la cama. `¿Habré viajado al pasado?´
UN SUEÑO POSIBLE
Cuando me desperté miré al móvil y estaba en otra época… Había funcionado. En mi época, en mi ciudad, había mucha gente pobre y yo era una de ellas. Ese día estaba en un callejón rebuscando en un bote de basura, cuando una persona se me acercó.
Cuando estaba a unos pocos metros de mí, me dijo que era un científico y que estaba trabajando en un proyecto, pero que le faltaba personal. Me dijo que me iba a pagar bien, yo quería dejar de ser pobre, de vivir en la calle… Quería empezar a tener una mejor vida, quizás casarme, tener hijos… Acepté sin pensarlo dos veces. Me llevó a su laboratorio y noté que no había nadie. Entonces el científico me encerró.
En ese momento me di cuenta de que no se puede confiar en todo el mundo. Pero ya no tenía escapatoria, además, ¿qué podía perder? No tenía nada ni a nadie. Cuando me dijo de qué trataba el proyecto de verdad me sorprendió. Quería probar la máquina del tiempo que él mismo había construido.
Cuando empezamos el proceso me desmayé. Pensé que había muerto , lo veía todo negro. Entonces me desperté, miré el móvil y estaba en otra época.
El científico, nunca me dijo cómo regresar. Estaba en otra época y todo parecía más avanzado. Quizás en ese lugar, podría empezar una nueva vida… Sin que nadie me conociera… Quizás así tendría más oportunidades de triunfar, de tener una mejor vida… Me gustaba la idea. Quería quedarme, para siempre. Tenía una segunda oportunidad…
“MY BEST DAY EVER”
I always go to the park to read. I love reading in autumn, because I love to watch the brown leaves when they fall from the trees. I was sitting on a bench and I had a hot coffee in my hands. Suddenly I heard a small bark near me. I standed up and I started to find the puppy.
Finally, I foundit. It was in a wet box. I opened the box and there was a brown puppy inside it. I took it and I went home. When we arrived, the puppy slept in front of the chimney. It was my best day ever.
It hates water and it loves to take walks. It loves to throw on the leaves, and play with all the people. I sometimes bake cookies for it, and it knows how to make treats.
But one day, in the park, it ran and he lost. I tried to find it, but it didn't appear.
Two years later, I always went to the park, thinking about it and I always was so sad, but not today, today I was surprised because I saw a brown and a big dog. I run to it. He saw me and it ran too. But suddenly, a family appears behind him. I strat crying, did my dog have another family?
Later, I talked with them and I explained everything, and they were too sad, but they understood me, and when they said goodbye to my dog, they let the dog come with me. I promised the dog that I am going to look more fot him.
BIRTHDAY PARTY SURPRISE
Hi, my name is Elodie and yesterday was my birthday, but I thank that my friends forgot about it. So I went to the park and I sat there for a long time, breathing the clean air, but then something strange happened.
A stranger with black clothes came to me, he took a card from his pocket and gave it to me. Then he left without saying anything. I opened the card and the card said “ Hi Elodie , come to behinde school mountain and you will find what are you looking for”
Elodie was so confuse but finally she decided to go for it. She was in the way when she started to thank, and what if that was a prank? But she was so brave and she decided to go for it, and when she arrived she was shocked. Her friends surprised her with a Birthday party!
Elodie was so excited and she celebrated it with her friends, there were fizzy drinks, birthday cake, music… And then Elodie said, These is my best day ever. Thank you so much guys!
BACK TO SCHOOL, FANTASTIC!
Today is Monday, the 8th of September, and yes, the students have to go back to school after the summer holidays, the very good summer holidays. And all the students at Elgoibar’s institute are sad to go back to school, but Nick, a boy of 12 years old, wants to go back to school, because he loves learning and studing, but today was his birthday but no one ever remembered.
This morning the students meet their teachers, they are: Mrs.Randall, Mr.Robinson, Mrs.Pomfrey and Mr.Black. They are very funny, and very very good teachers.
2 months of hard work, dificult projects and exams after…
Finaly they have a funny party at school! All the students go to the party, to have fun and forget one day the school pressure, but Nick was worried.- Why did the teachers do this party? The other students don’t mind why the teachers do that, and they only want to have fun. Nick, frustrated, goes to talk with the director, but when he goes to the class, the music stops and he was very scared. There weren't any people, all the students and teachers were out and five minutes later all the people shouted: SURPRISE!
It was Nick's birthday, and he thinks that their friends forgot it! After the surprise, they have a long party all the night, they eat a cake and some biscuits, they have a lot of fun and a fantastic time, they dance, sing, play…
Finally now Nick thinks that day was the best day in his life.
THE BEST CHRISTMAS EVER
Christmas holidays are the best holidays for me because I have got gifts and I can stay at home watching a film with my hot chocolate and with my best friends. On Christmas, I will invite my best friends at home. I love staying with my friends, leaving funny moments. I think Christmas will forever be our favorite holiday because we did our most beautiful memories on Christmas. I love Christmas. Sometimes, we need more holidays and I think we spend a lot of time in school. We are young and we need to enjoy it.
My best day ever will be on Christmas, on 25th of December. On my best day ever, in the morning, I will take a bath with music. Later, I will take my breakfast in front of the T.V with my dog Riko. In the afternoon, I will be watching a film with my best friends. Finally, in the evening, I will be with my family opening the gifts and creating other beautiful memories.
THIS DAY WILL BE MY BEST DAY EVER.
I DON’T BELIEVE IT
Once upon time one boy called Peter. Peter was 21 years old. He lived in London with his family. Peter was a very tall boy. He had a girlfriend called Anne. His family didn’t have too much money and he works like a builder so he didn’t win too much money for his family.
Peter was very sad because the people said that his girlfriend was with another boy. He was very angry with his girlfriend because he saw a picture of his girlfriend with a boy on Facebook, so he said to her that they had ended the relationship.
After that Peter was very sad and angry so he started to think what to do. Peter decided to buy a lottery ticket, and he went home to see what number appeared. In the TV said it was 66349 and Peter saw his ticket was 66349. After that Peter started to jump at his home. He won 1.300.300.300 euros. Peter went to the bank very happy. He took all the money and he returned home.
After that he bought a very big house for his family. Peters family didn’t have to work anymore. after tht his ex girlfriend called him but Peter said to her that he didn’t want anything with her. After that day all his family lived very happily.
DBH 1. ZIKLOA
GABONETAKO BERTSOA
“OLENTZERO BAINUJANTZIAN MARIDOMINGI BAINUJANTZIAN”
NEGUTIK UDARA
Hondartzara joateko
garaia pasa da
galdu egin zarete
bueltatu saunara
Gu tipulen antzera
gabiltza jantzita
datorren urterarte
estarria hartuta
Olentzero zaharra da
galdu du burua
Mari Domingik eman
dit niri sustoa
Gaur uda hasten dela
iruditu zait bai
Mangerazo batekin
laga naute blai-blai
Doinua: Ama begira zazu
OLENTZEROREN OPOR BEROAK
Atzo ikusi nuen
Olentzero hondartzan
toalla eta krema
eskuan zeramatzan
Mari Domingi ere
toallan zan etzan
Olentzero pozik zan
ta jarri zan dantzan
Hurrengo egunean
bai jarri zan martxan
opariak banatu
in zitun Arantzan
hango zaharra ere
poz-pozik jarri zan
baserrira jun zian
ta in zeben jan-jan
Bero asko zaon ta
errekara jun zian
Olentzero jarri zan
han bainujantzian
merienda jan zeben
zaharrarenean
hurrengo gabon danak
hark pasa zitun han
OLENTZERO ETA MARIDOMINGI HONDARTZAN
Olentzero da gure
mendiko erregea
baina ez du merezi
duen ospea
batzuetan ikatza
bestetan esnea
beti izango da
gure jefea
Maridomingi da gure erregina
baina erabiltzen
du bainujantzia
hondartzara doanean
denak begira
hau da hau maite
dugun neskatila
Olentzero dijoa
nere etxetikan
kaletikan badoa
bainujantzietan
bero asko dago ta
oso arraroa
nik uste dut hau dela
klima txotxoloa
Mari Domingi doa
bere ondoan
bera ere badoa
bainujantzietan
badu bere gainean
bere burukoa
Honeri deitzen zaio
klima arraroa
NEGU BEROA
Lenguan esnau nintzan
kriston perezakin, kafia hartu nuan
tostada batekin
gero eseri nintzen
sofan anaiakin
telebista pistuta
ta mobilarekin,
anaiak esan zidan
benetan ozenki
beitu anuntziua
atentziuakin
Maridomingi zauan
trajebañuakin
olentzerokin eta
bere astuakin.
“EZ, EZ DUT NAHI”
1 Goizeko zazpiak
ASTEARTEA
4 Teknologia lehenengo
esnatzeko ordua, eta mate gero, lortuko al dut jaikitzeko modua? lortuko al dut klaseei aurre egitea?
Ez, ez dut nahi! Ez, ez dut nahi!
2 Autobusa badator
5 Atsedenaldia iritsi
ni hemen eta horiek hor, ezin dut sinetsi, lortuko al dut autobusera iristea? lortuko al du txirrinak jotzea?
Ez, ez dut nahi! Ez, ez dut nahi!
3 Eskola atarian
6 Jolasordua amaitu
atea parean, denok ikasten jarraitu, lortuko al dut atea zeharkatzea? lortuko al dut bizirik irautea?
Ez, ez dut nahi! Ez, ez dut nahi!
7 Autobusa berriro
nahi nuke bertara igo, lortuko al dut garaiz iristea?
Bai, bai nahi dut!
ZURE ERRUARENTZAT GUTUNA; AGUR
Ez, ez dut nahi.
Ez dut nahi zure eskuak nire gainean egotea, ezta zure begirada nire gorputzean iltzatzea.
Ez dut nahi zure ondoan esnatzea; beldurrez, minez lotara joatea.
Ez dut nahi zuk nire malkoak eragitea, maite nuen pertsona orain gorroto izatea
Ez, ez dut nahi.
Ez dut nahi berriro horrela sentitzea; lotsatuta, nazkatuta, baita irainduta.
Ez, ez dut nahi.
Zuk niri manipulatzea, bortxatzea.
Ez dut nahi zuk beti irabaztea.
Ez, ez dut nahi.
Bost urte barru manifestazio more batean denok nitaz oroitzea.
Baina ala da;
zuk duzu honen irabazia.
Zuk areagotu duzu nire hiltzeko nahia.
Orain berandu da;
bakarrik gelditzen zait “agur” esatea.
BURU EPAITUA
Nire begiak ur bihurtu dira
etorkizuna ikusi ezinik
Nire altxorra jabetu ezinik
Nora heldu gara?
nire gorputza ez da berdina
Lagunak zirela uste zenuen lagunak familia bihurtu dira.
Ez, ez dakit!
Haiek ala ni?
Bat-batean mundua nire aurka dago
Sudur handiarekin ikusten naute
Txotxongilo bat bezala erabiltzen naute
atzamarra ikusi gabe
Nire izena munduan zehar ibili da.
nire ordez hitz egiten ari den jendea
Ez al nuke hitz egin behar?
Ez, ez dut nahi!
Ez dut triste egon nahi
Ez dut zoriontsu izan nahi
Ez dut agur esan nahi
Nire bidea amaitu dela erabaki dut
LASTERKETEN URDURITASUNAK OSO TXARRAK DIRA
Ez, ez dut nahi
Lehenengo lasterketa egin
Oso urduri nago
Eta ez dakit zer egin
Txirrindularitza lasterketa da Haundien kontra egin behar dut
Ez nago oso zihur
Ondo edo gaixki egin behar dudan
4 egun gelditzen dira
Larunbat honetan da
Ez baditut pilak jartzen
Azkena geldituko naiz
Donostiko txirrindularitza pistan da Ordubietatik bederatzietara
Egun berean
3 lasterketa egin behar
Aste honetan
Entrenamendu gogorra
Bestela
Azken postua
Sortea desiratu
Urduritasunak joateko
Bestela
Entrenadorearen bronka berriro
EZ DUT PINGUINO BAT IZAN NAHI!
Ez dut pinguino bat izan nahi!
Txori bat hegan egiteko baizik
Mundu guztia ikusteko zerutik
Gendea ibiltzen hondartzatik
Kotxeak ikusten gidatzen eskumatik
Ez dut pinguino bat izan nahi!
Ezin dudalako hegan egin
Librea senti ezin
Mundua ikus ezin
Txioak ezinik egin
Ez dut pinguino bat izan nahi!
Baizik eta txori bat besteen atzean
Nire hankak ipintzen adarren hostoetan
Euria egitean tanten ezkutuetan
Eta eguzkia sortzen dituen disdiretan
Ez dut pinguino bat izan nahi!
Beste animali asko ikusi ezin dituztelako
Oso handiak direlako
Tenperatura hotzetan bizi direlako
Hegan egin ezin dutelako
Ez dut pinguino bat izan nahi!
DBH 2. ZIKLOA POESIA
“NADA ES LO QUE PARECE”
No es oro todo lo que reluce y no todo lo que está bueno es dulce. El amor no es un juego y no se trata de pasarle a otra persona el relevo No todo lo bonito se encuentra en el físico si buscas más al fondo encontrarás algo magnífico. algo que no podras ver ni oir una maravilla que solo podras sentir. Cada persona es un mundo un mundo lleno de magia. Una magia que debe ser admirada por cualquier otra mirada.
Eso sí, las personas a veces mienten se esconden en la mentira no ganan nada haciendolo pero alguna que otra vez muerden el anzuelo.
El engaño es un hecho y no una emoción normalmente se comete cuando no se tiene en cuenta el corazón.
Todos los corazones son gigantes y estoy segura de que brillan como diamantes.
Pero prefiero estar alerta y mantenerme contenta
porque nada es lo que parece y eso fácil no se detecta.
ES VIVIR?
Nada es lo que parece
Pienso en mi mente
Mientras el sol aparece
Las ideas son frecuentes
¿Qué es realmente vivir?
En mi cabeza me replanteo
¿Nacer, vivir o morir?
Y otras ideas a la vez me planteo
¿Acaso vivir es sentir?
¿Acaso vivir es amar?
¿Acaso vivir es sufrir?
¿Acaso vivir es esperar?
Preguntas sin respuestas
Hasta que el sol se acuesta
Por mi cabeza rodean
Y mi mente bloquean
EL MISTERIO DE TERCERO Siempre pasa lo mismo
En todo el instituto Y soy consciente.
Trabajar y estudiar sin fatiga
Con miedo al futuro
Siempre estresado
Como si hubieran fantasmas en mi mochila.
Tercero es difícil y soy consciente
Todo esto es conocido como:
El efecto “caída en picada”.
Todo estudiante es un avión
Avión el cual vuela alto en primero y segundo
Devido,claro, a su sencillez
Hasta ahora.
SIN TI
Nada es lo que parece cuando se cruzan nuestras miradas me refugio en tus preciosos ojos verdes nada es lo que parece mientras te veo en la calle recordando en mi puerta tus flores
Nada es lo que parece al ver que ya no llegan tus mensajes siempre volviendo a ver nuestras fotos durante los atardeceres nada es lo que parece mientras les hablo de ti pronuncio tu nombre e inevitable sonreir
Nada es lo que parece al encontrarme sola sin ti espero volver a sentirte nada es lo que parece todos los viernes con tu ausencia aún recuerdo aquella noche que llamaste
Nada es lo que parece cuando me preguntan por ti recordarte y ponerme triste nada es lo que parece al pensarte solo tener recuerdos maravillosos contigo
Nada es lo que parece mientras me miras me duele saber que fui yo la que lo arruinó
CUENTO DE HADAS SIN FINAL FELIZ
Nada es lo que parece todo es bonito cuento de hadas parece contigo me siento distinto Me prometiste que nunca te irías especial para mi eras te queria mas que a mi mismo hasta que empecé a ver con las pupilas
todo cambío de la noche al día. de un te amo a un lo siento aun que para ti solo era una tonteria tu no sabes lo que me dolía pensar en tí me mataba por ti todo lo daba pensando que a las noches me amaba dormía esperando tu llamada pero me daba cuenta que no te necesitaba ya que a otra amaba y sin tí mejor estaba
DBH 2. ZIKLOA
“NIK ESKATU GABEKO PAKETEA HELDU ZAIT ETXERA”
ESPERO EZ NUEN KAXA
Asteartea da, nire 46. urtebetetzea eta Alazne eta Alex jada eskolara abiatu dira. Alazne eta Alex nire seme-alabak dira, 3 urteko aldea dute bien artean. Alazne da nagusia, batxilergoko 2. urtean dago eta arratsaldeak bere logelan sartuta pasatzen ditu ikasten. Afaltzen gaudela ea nola dagoen galdetuz gero “nekatuta aita” esateko ohitura hartu du. Alexi berriz, eskolak ez dio inporta bat ere ez, ez du behar duen beste ikasten baina beti ateratzen du nota onargarriak. Alexek arratsaldeak lokalean sartuta pasatzen ditu, nor daki zertan.
Gaur, nire urtebetetzea ospatzeko, jai hartu dut lanean eta amarekin geratuta nago goizean Hondarribiara joateko pasiatzera. Aita ez dut inoiz ezagutu, 2 hilabete nituela alde egin zuen, amari utziz nire arrebaren eta nire bizitzaren jabe. Egun arrunt bat bezala hasi nuan eguna, eguneroko ohiturekin jarraitu nuen, betiko kafea oliozko tostadekin gosaldu nuen.
Bat-batean, etxeko tinbreak jo zuen eta nik salto txiki bat eman nuen sustoagatik. Atea ireki nuen, eta pakete bat aurkitu nuen, espero ez nuen pakete bat. Etxean sartu eta paketea ireki nuen, bertan egurrezko kaxa bat aurkitu nuen. Kaxa irekitzean, argazki bat eta gutun bat aurkitu nituen. Argazkian, ni nire aitarekin agertzen naiz eta gutuna, nire aitak idatzitakoa da. Bertan, bere egoera eta bere ihesaldiaren arrazoia azaltzen ditu. Egoera oso larrian dagoela dio.
Bere amarekin hitz egitea nahi du, gutuna erakutsiko dio eta ea nola erreakzionatzen duen.
Amarekin egoteko momentua heldu zen, inoiz baino isilago zegoen, bazekien paketea heldu zela eta bere semeak paketearengatik galdetuko diola. Gutuna erakustean, amak begiak malkoz beteta zituela esan zuen, “beti egon da gurekin, nahiz eta gu ez ohartu”.
EZUSTEKO OPARIA
Etxean nago, Donostiako hiri erdialdean kokatuta dagoen pisuetako batean. Asteburua da eta ez dut eginbehar garrantzitsurik, beno bai, gurasoek eskolako lanak egitera behartzen naute baina niri kontu horiek guztiz axola zaizkit. Nahiago dut lagunekin futbolean jolasten edota lokalean zigarro batzuk erretzen egotea inolako ardurapenik gabe. Zeinek ez, momentu honetan, 16 urteko gazte batek dituen eginbeharrak eskolako eremutik kanpo gelditzen dira.
La que se avecina telesaila ikusten ari naizen bitartean, nahiz eta laugarren aldia izan, amonak egindako txokolatezko opila dastatzen dut, bere baitan duen likido urtsua, beheko ezpainetik behera isurtzen zaidan bitartean.
Bat batean, nire mundutik esnatzen nauen txirrin soinua entzuten dut. Ez dut ideiarik zein izan daitekeen, gurasoak lanean daudelako, bata ospitalean eta bestea tailerrean. Oso garrantzitsua ez dela pentsatu eta sofatik altxatzeko nagikeria ikaragarria sartu zait, duela pare bat urtetatik gauza anitzak egiteko gertatzen zaidan bezala. Isildu denean, ezer gertatuko ez balitz bezala jokatu dut baina konturatu orduko, entzumena urratzeko soinuak ekin du.
Orduan, nahiz eta kostatu, hankak lurrean jarri eta pauso motelean ate aurreraino gerturatu naiz. Erdian dagoen behatxulotik so egin eta inor ez dagoela konturatzean, buelta eman eta berriro ere gehien maite dudan sofarantz nindoala, ume baten negarrak entzun ditut. Ametsa zela pasa zait burutik baina konprobatzeko, atea indar gutxiz ireki dut.
Ezin dut sinetsi parean dudana. Hanketatik bururaino heldu zaidan hotzikara nabaritu dut. Oso urduri nago, ez dakit zer egin eta pentsatu gabe egindako ekintza, atea ixtea izan da. Ezin naiz lasai egon, burua bueltaka baitut eta bihotzak ezin azkarrago funtzionatzen du. Bi aldiz pentsatu eta barrura sartzea iruditu zait aukera onena.
Gurasoei abisatzea nahi izan dut baina begi bistaz bost hilabete gutxi gorabehera dituen umea negar eta negar dabil sotinka, bere familia faltan botako balu bezala.
Ulertezina iruditzen zait egoera hau eta nire burua galdera erantzungaitz anitzez hornitu zait. Zein da ume hau? nondik dator? nork utzi du hemen? zergatik nire ate aurrean?
Azkenean, errealitateaz jabetu eta gurasoei gertakari bitxi honen berri eman diet Beraien ahotsean, arduratasun puntu bat nabaritu dut. Ahotik ateratako hitzak, aguziarlengana eramango dugula eta ez arduratzeko izan dira.
Umea lasaitzeko, berarekin jolasean aritu naiz, gurasoak heldu bitartean eta Donostiako polizia zentrora gerturatu gara. Bertan, umearen eta familiaren daturik ez dagoela informatu digute. Aitak eta amak aurpegi triste batekin begiratu eta banekien beraien asmoa. Bestela umezurtzen zentro batean gelditu beharko zen, txiki txikitatik.
Orain, izen berria jarri eta paper batzuk bete ostean, bizileku berrira ekarri dugu. Ahizpatxoarekin egunak azkarrago igarotzen zaizkit berarekin jolasean ibiliz eta la que se avecina ikusi ordez.
Guztiok, egindako ekintzaz oso harro gaude baita ume galdu bati, bizitza egoki eta berri bat emateaz.
PAKETE MISTERIOTSUA
Udazkeneko larunbat arratsalde euritsu bat zen, ez zen inor
kalean ikusten. Nire etxeko sofan nengoen, leihotik ikusten nuen auzoan ez zela inor ageri. Halako batean, soinu batek nire lasaitasuna apurtu zuen. Etxeko txirrina zela antzeman nuen.
Salto batez zutitu eta ziztu bizian aterantz abiatu nintzen. Hain azkar joateagatik, lurrean zegoen gutun batekin irristatu nintzen. Zer zen gutun hori? Nire begietara gerturatu nuen. Helbide bat ageri zen, baina ez zitzaidan oso ezaguna iruditzen helbide hartan idatzita zegoen pertsonaren izena. Ez nion garrantzia handirik eman hasieran. Sarrerara etorri nintzeneko arrazoia gogoratu nuen, eta berehala atea irekitzean nire bidea oztopatzen zuen pakete bat ikusi nuen. Euria zela eta, paketea busti- busti eginda zegoen eta etxe barrura sartu nuen. Kartoizko kaxaren barruan zer zegoenaren interesa nuen, baina norena zen jakin nahi izan nuen lehenik.
Pare bat ordu interneten bilatuz gero, ez nuen pertsona horren informaziorik aurkitzen. Orduan, helbidea bilatzea errazagoa izango zela pentsatu nuen.
Liluratuta gelditu nintzen. Nire bizilagunaren helbidea zen! Ez nuen ezer ulertzen. Auzokoak esan zidatenez, pertsona horrek 70 urte inguru zeramatzan hilda. Nola zitekeen pakete hau orain iristea?
Honek ikara eman zidan. Kuriositatea nuen pakete barruan zer zegoen jakiteagatik, baina era berean, ez nuen ausartu nahi. Ez nintzen gai. Nork daki hor zer zegoen? Jakin- nahi horrekin bizitzea
erabaki nuen. Zer egongo ote zen kartoizko kaxa horren barruan?
AZKEN 24 ORDUAK
Lau egun besterik ez ziren falta egun zoragari hira iristeko. Asteartea zen eta egunero bezala eskolara nindoan nire lagun Noahrekin. Egunero esaten nion Noahri egun hura iristean nire etxera gonbidatuko niola. Noah oso berekoia zen baina era berean asko maite dut, txiki-txikitatik izan garelako lagun handiak.
Azken boladan arraro samar sumatu nuen eta eskokara bidean hau galdetu nion:
-Ondo al zaude Noah? -galdetu nion- Zerbait gertatu al zaizu?
- Ondo nago, ez zait ezer gertatu, baina ez galdetu berriro ezer! -hau erantzun eta ixil-ixilik geratu nintzen zer esan ez nekiela.
Biharamunean, Noah etorri zen begiratu gabe eskolarako bidea hartu nuen, halako batean, Noah ikusi nuen mutil arraro batekin kaxa beltz bat eskuetan zuela. Momentu hartan ez nekien zer pentsatu, kaxa hura ikustean nirea zela pentsatu nuen, baina ezinezkoa zen oraindik asteazkena baitzen.
Eskolako 6 orduak pasatu nituen eta etxera iritsi nintzenean, kaxa liluragarri bat ikusi nuen nire etxeko atearen parean. Orduan, ez nekien zer pentsatu, zer egin eta nola begiratu kaxa horri, baina bi aldiz pentsatu gabe kaxa irekitzea erabaki nuen. Kaxaren barrua 9 kaxa gehiago ireki nituen.
Azkenengo kaxa irekitzearen esperoan ireki eta bai, bertan aurkitu nuen orri txuri bat zimurtuta. Irekitzeko beldur asko nituen, baian hala ere, irekin egin nuen eta irakurtzeak korapilo handi bat sortu zidan, hau irakurri nuen “24 ordu besterik ez dituzu bizitza honetaz disfrutatzeko”.
Mezuari kaso handirik egin gabe, mezua nork idatzi zuen argitzen hasi nintzen. Orduan, arrazoi bakar batek izen bakar batera eramaten ninduen, Noah Bellastegui.
Bazen behin neska bat Olatz deitzen zena, Olatzek 20 urte zituen, nahiz eta laster 21 egin. Etxean bakarrik zegoen telebista ikusten, konkretuki beldurrezko pelikula bat pijama zatar batekin eta amonak egindako manta batekin, guruinezko palomita batzuekin.
Bat-batean bakarrik zegoela txirrina entzun zuen, beldurra sentitu zuen, zeren eta Olatz bakarrik bizi zen. Atea zabaldu zuen eta zabaltzerakoan pakete bat ikusi zuen, baina berak ez zuen ezer eskatu eta ala ere paketea etxean sartu zuen. Ez zekien zer egin zabaldu edo ez. Kuriositatea zuen eta beraz pakete misteriotsua zabaldu egin zuen, kaxa barruan txakur bat zegoen, txakur zuri eta polit bat, txikia eta noblea, ikusi zuenean maitemindu egin zen.
Txakurrari Lur deitu zion. Egunero joaten ziren bi aldiz kalera gutxienez, Olatzek etxe azpian zuen parketa eta bertan pasatzen zituzten arratsalde luzeak saltoka eta jolasten.
Egun batean etxean bakarrik zeudela berriz txirrina entzun zuten, berriro beldurtu zen Olatz eta Lur zaunka hasi zen. Olatzek atea zabaldu eta gizon bat zegoen xakur bati buruz galdetzen. Honela deskribatu zuen: zuria, iletsua, noble, jolastia… Olatzek momentuan Lurren gan pentsatu zuen, baina momentuan gizonari ezetz esan zion, berak ez zuela alako txakurrik ikusi, baina gizonak honako hau esan zion:
- Bale, eskerrik asko, baina badaezpada nire telefono zenbakia lagako dizut, zerbait jakiten baduzu deitu mesedez. Agur!
Atea azkar itxi eta kezkatu egin zen. Berak ez zuen nahi Lurrez desegin, baina, gizonak tristura eman zion. Azken egunak disfrutatu zituen txakurrarekin. Egun batean gizonari deitu zion.
- Kaixo, Olatz naiz, uzten dut zure txakurra aurkitu dudala, non nahi duzu elkartu?
- Kaixo, eskerrak aurkitu duzun, bihar goizean herriko plazan elkartzen gara 11:00tan.
- Bale, ba bihar arte.
Telefonoa utzi eta negar egitera joan zen ziztu bizian.
Hurrengo goizeko 11:00 heldu ziren eta herriko plazara abiatu zen txakurrarekin. Gizonak txakurra hartu eta hortik aurrera Olatzentzat egun oso tristeak izan ziren. Batbatean egun batean dei bat jaso zuen gizonarena.
- Kaixo, txakurraren jabea naiz, txakurra bueltatu nahi nizuke, zeren eta zuk niri eman ondoren oso triste sentitzen dut. Ikusi nuenez zurekin oso pozik zegoen, beraz nahiago dut txakurra zoriontsua izatea naiz eta nirekin ez izan.
- Bai?! Eskerrik asko, ez dakizu nolako poza ematen didazun. Bihar betiko lekuan 11:00etan. - Esan zion Olatzek.
Egun horretatik aurrera Olatz eta Lur oso zoriontsuak izan ziren.
“CUANDO ME DESPERTÉ MIRÉ EL MÓVIL Y ESTABA EN OTRA ÉPOCA”
Por fin ha llegado. Sí, ha llegado, el esperado día. Mañana emprendo el camino de mi vida. El comienzo de una etapa, probablemente la mejor. Mi carrera de derecho, un paso más hacia mi soñado futuro. Mañana es cuando pisaré los pasillos de la Universidad de Houston por primera vez. Un nuevo comienzo. Estoy impaciente por que pasen las diez infinitas horas.
Seis de la mañana, en dos horas es mi vuelo con destino Estados Unidos. Podría empezar a saltar de alegría, pero me contengo, no quiero despertar a mi hermana. Me despido de mi madre y de mi nido de amor. Adiós mamá, adiós infancia.
Siete y media. Me dirijo hacia el avión ya en tierra. Juraría que es el mejor momento de mi vida, pero sin pensarlo dos veces entro y me sitúo en mi asiento. A los diez minutos ya estaba frita. Lo último que recuerdo es el sonido del ruidoso motor arrancar.
“¿Qué es todo esto?” me pregunto al despertar en tierra firme. Estoy aturdida y no recuerdo nada. De repente se me viene a la cabeza mi viaje. Enciendo el móvil. Diez de la mañana del cuatro de septiembre del i ¿1350?! No puede ser. ¿Dónde estoy? En una vieja casa de madera. Al mirar por la ventana veo ante mis ojos un pueblucho, típico de la Edad Media.
Estoy asustada. De la desesperación pego un grito. En ese momento escucho la voz de una mujer. “Señorita ¿Va todo bien?”. Al abrir los ojos la veo ante mí con una sonrisa, una de las azafatas de vuelo. “¿Qué ha pasado?” pregunto desesperada. “Señora, aterrizaremos en diez minutos, por favor mantenga la calma”. No lo podía creer, era todo un sueño. He dormido durante todo el vuelo. Mi futuro sigue en pie. En diez minutos comienza mi nueva vida.
Ayer me fui a la cama muy cansada. Cuando me desperté miré el móvil y estaba en otra época. Estoy en 1971, en este año no había muchas cosas y los se divertían con lo que podían. En 1971 nacieron mis padres, Barbara y Jorge. Ellos eran dos jóvenes de 18 años que salían de fiesta por los lugares más conocidos de la época. En esos años no había ni videojuegos ni muchas otras cosas. No había móviles y no tenían forma de comunicarse para salir a la calle, pero ellos siempre se las arreglaban para estar todos juntos. En el momento en el que me desperté sabía que estaba en otra época por cómo estaba decorada mi habitación, me levanté de la cama y lo primero que hice fue ir mirando por la casa a ver si había alguien, pero la casa estaba vacía. Mis padres y mi hermana habían desaparecido estaba sola
Salí a la calle en busca de mi familia, todo el mundo me estaba mirando, y yo a ellos. No encontraba a nadie de mi familia y nadie se me hacía conocido. Decidí tranquilizarme, e ir a una cafetería a tomar algo, en el momento que estaba sentada vi a mi madre, pero no era la Barbara que yo conocía era la Bárbara joven que yo nunca conocí.
Me acerqué a ella queriendo abrazarla, pero ella me rechazó, no me reconocía, y no tenía ni idea de quién era. ¿Qué podía hacer? No tenía a nadie.
Decidí seguir andando por el pueblo, y me encontré a una niña que me resultaba muy familiar, me recordaba mucho a mi hermana Marta, decidí acercarme a ella pero esta vez solo me acerque para hablar con ella. Yo también le parecí muy familiar a ella. Para saber si era ella decidí mirar la parte de atrás de su pie izquierdo, ¡tenía su cicatriz era Marta! En ese momento le dije mi nombre y ella supo que era su hermana
Ahora estábamos las dos juntas, pero nos faltaba encontrar a mi padre (Jorge)
No lo encontrábamos por ningún lugar. Hasta que llegamos a su restaurante favorito, y lo encontramos, pero tampoco nos reconocía. Al final mi hermana y yo decidimos volver a casa, cada una a nuestra cama nos quedamos dormidas y cuando me desperté, volví a mi época.
Hola, me llamo Mia, y me he despertado en el siglo XVIII, más concretamente en el año 1973, en Francia. Sé que os estaréis preguntando qué hago aquí, pero sinceramente yo tampoco lo sé. Lo último que recuerdo es que me quedé dormida mientras estudiaba historia.
Me he despertado hace unos diez minutos y al instante he mirado el móvil para ver qué hora era, me he quedado hecha piedra al ver que la fecha era la misma pero de hace tres siglos. Me he levantado de la cama tan cómoda en la que estaba tumbada. He ido corriendo bastante agitada al espejo, me he asustado tanto al verme, que he gritado. Tengo un recogido bastante extravagante con el pelo de color blanco y un vestido muy grande. Luego he salido y he investigado el cuarto, es bastante antiguo pero también luce muy elegante.
En ese momento ha entrado un hombre mayor de aspecto adinerado diciéndome que me cambiara de ropa ya para nuestra fuga. Yo, me he quedado sin saber qué hacer, solo he seguido sus órdenes sin rechistar. Al pasar un cuarto de hora ha vuelto a entrar diciendo que saliéramos. Fuera, nos estaba esperando un carruaje más discreto de lo normal. Yo sabía lo que me iba a pasar, ya que estaba en el cuerpo de la esposa del actual rey de Francia, Felipe IV, es decir que yo soy María Antonieta. Aun así, he decidido subirme, ya que me da palo negarme. En el camino nos han parado unos burgueses diciendo que nos bajáramos, yo que ya me sabia la historia a medias, me estaba preparando para lo peor. Nos han llevado a una placita llena de gente rodeando una guillotina. Nos guiaban hacia la multitud de gente para ser protagonistas de un espectáculo sobre decapitaciones. Primero, se han llevado a mi supuesto marido, Felipe. Yo me he tapado los ojos para evitar ver tal atrocidad. Cuando la multitud ha empezado a gritar he sabido que era mi turno, estoy aterrorizada. Me han colocado la cabeza en el agujero y de pronto han soltado la cuerda haciendo caer la cuchilla sobre mi cuello, cuando la cuchilla ha rozado mi piel he sentido un cambio de atmósfera, algo más cálida.
Después de tanto alboroto he despertado en mi cuarto, lo raro es que solo habían pasado unas cuantas horas, apenas es medianoche. Lo bueno es que ahora ya me sé lo que tanto me costaba aprender en historia. Aún no se si ha sido un sueño o he ido a otra época, solo sé que se ha sentido muy real, tampoco sé porque tenía un móvil tan avanzado en esa época (donde ni existían) pero agradezco haberlo tenido ya que si no nunca hubiera sabido ni donde estaba.
DBH 2. ZIKLOA NARRATIÓN
“LAST NIGHT I WAS WALKING HOME WHEN SOMETHING STRANGE HAPPENED TO ME”
FOOLISH EMPLOYEE
I’ve been working at a café for a while now. It doesn’t have a name because the owners wanted it that way, so I named it The Infamous Café because we don’t have much clientele. No one calls it that way though.
Yesterday I completed my everyday routine once again. I woke up way earlier than I should have, ate apple slices with cinnamon on top of them and danced to a few Lana del Rey songs before leaving for work.
When I arrived at the coffee shop there was someone else already making orders, so I devoted my time to cleaning up the tables. Later on, I catched myself staring at the jewelry that my father gifted me the day of my graduation, and I got nostalgic.
In Bolivia, it’s a common tradition to give the high school graduates a present, and my father ordered a jeweler to make me a gold necklace with a heart-shaped pendant and a ring with a big black diamond on it. He gave them to me in a silver box, and I couldn’t help to think how radiant the items were.
Thereupon my shift ended so I closed the café and walked to the bus station. I sat on a bench and started inspecting the place. There was a man sitting next to me who was making me uncomfortable and a group of men who were approaching us. All of a sudden, the man next to me held me at gunpoint and forced me to get into a black van. Right after I entered the vehicle the group of men I spotted before followed me into the van and stole all my bijouterie. I tried to fight them but I still lost.
Afterwards they threw me out of the van to an unrecognizable street. It was already dark. I was petrified, and kept mumbling nonsense. I managed to calm down and called a cab. I went back home feeling infuriated and provoked. All I could think about was how disappointed my father would be in me after I told him about my experience.
A SCARY TIGER
Last Friday night, as every single one of my boring life, I was at the library. When they closed I had no other option but to leave and go home, even though I didn’t want to. At this point James, the librarian, and I are really close friends. So when I saw him coming nearby I already knew what was about to happen. He politely told me that they were closing.
It was about 12p.m. and everything was quite dark. The streetlights were the only thing that illuminated the sad streets. I was completely alone, or at least I thought that. I soon started to hear something. I really didn’t know what it was, I had no idea.
When I looked back I saw a shadow, it was giant and just like a tiger’s. As soon as I saw it I ran like there was no tomorrow. When I saw an opened door I rapidly got into it. Time passed and I decided to go out. At first I thought I was safe but I soon realised that the danger was just around the corner.
Once again I started running. I was tired, extremely tired but luckily my house was there and within seconds I would reach it.
How stupid could I be, I decided to look back one more time and I dind’t see a tiger, instead I saw a little kitten. Can you believe this happened to me? I was frightened on my way home when there was no reason for it.
There was a big party on my friends house, everybody talked about it and all people were excited because of the party.
Finally, the day of the party arrived. There was a lot of people at the house, and we all were having a lot of fun. My parents didn't let me staying at the party for too late, so they said to me to came home at 01:00.
At 01:00 I had to go home with a friend but she didn't want to go home, so I decided to go walking alone.
It was night and it was too dark. Suddenly Ifelt like someone was following me so I looked back, but there wasn't anybody so I continued walking. After, I felt someone's breath behind me and when I looked back again, someone hit me on the head.
When I woke up I was in a room without windows, tied to a chair. In front of me there was a boy with a mask, and he said “you are mine, and you are not going to escape”.
After some days the boy took out the mask, and it was my ex-boyfriend! I stayed on that room for weeks but one day he went out, so I could escape from one small door.
Now I’m lost on the street, I don’t know where I’m or where do I have to go.
LAST NIGHT I WAS WALKING HOME
WHEN SOMETHING STRANGE HAPPENED TO ME
I was walking in the darkness when a random person arrived. That person looks old and terrifying. I didn't pay attention to the man so I went straight to my house but with the man behind me. After that, I ran away near a hide to stay calm in a corner. Suddenly, the man appears again in the shadows and he doesn't see me but then, I cried because I had broken my leg so I ran away 1h later because the man was already there. I arrived at my house very calmly, when the man appeared in my house using the window like a door. I was crying and shouting because the police arrived at my house after I called them hours before. The police enter my house and they shoot the old man three times. The police went to their police department and I was in the house with the body of the old man with so much blood in it. After that, I went to the street and nothing else happened because the man was the only predator in the zone. I hope to never see a person like him. Years later, I am good with my family and kids.
DBH 2. ZIKLOA
GABONETAKO BERTSOA
“OLENTZERO BAINUJANTZIAN MARIDOMINGI BAINUJANTZIAN”
GABON DESBERDINAK
Konturatu orduko
Gabonetan gaude
kaletako argiak
jartzeko prest daude
jende asko bezala
irrikitan zaude
zuhaitza ipintzeko
jada prest baikaude
Oraindik ez dut pentsau
zer jantziko dudan
ez dakigu non gauden
negu ala udan
klima aldaketakin
danok gaude dudan
eguraldian plana
nolakoa izango dan
Oindala aste batzuk
hondartzan geunden gu negua han pasatzeko
asmoa daukagu
posible izango da
egin nahi badugu
aurten opari gixa
bikinia dugu
Hondartzan egon ginen
atzo eguerdian
Olentzero zegoen
astoan gainian
laster hasiko dira
mendira bidian
Maridomingi dago
pozik bikinian
GABON BEROAK
Gabonak heldu dira
goazen ospatzera
baserritarrez jantzi
eta abestera
Ez dakizue zein den
aurten egoera
bero egiten du-ta
goazen bainatzera
Olentzero tripontzi
ta Mari Domingi
frexko-frexko dabiltza
igerian ongi
Zipristinak botatzen
batak besteari
eskertu be-har diogu
klima-aldaketari
TENPERATURA AURTEN OPARI
Aldaketa berriak
datorzkigu aurten
bikinian guztiok
gabonak ospatzen.
Bainu jantziak dira
negurako modak
Olentzerok apaindu
ditu aurten dendak.
Mari Domingi ote
da aurten modelo
bainu jantziak dira
opari gauero.
Modak aldatu dira
urtero bezala
baina aurten izan da truke-erradikala.
BATXILERGOA OLERKIA
“ZURI BAINO HOBETO NIRI”
“EGUN ON” GALDUA
Aurreko urtean ezaguturik, Nire maitasuna lortu zuen pertsona bakarra, Esperantzak eman zizkidana.
Erromantizismorik gabeko maitasun bat, Legerik gabeko maitasun bat, Inorrek nahi ez duen maitasun bat, Haurren irudimen amaigabea apurtzen duen maitasuna.
Maitasun lasai eta aldi berean azkarra, Droga eta adikzioetan oinarria duena, Agian gainontzeko egunak kenduko dizkidana.
“¿Esnatuko ote naiz?” diot gauean, “Noiz esnatuko da?” goizean.
Erantzunik gabe, begiak irekiko dituen ikusteko zain, “Egun on” esaldiaren zain.
Sobredosiak eta galdutako biziak inguruan, maitasun apurtuak ondoan, taupada geldituak.
“¿Gu noiz desagertuko gara?”
“¿Noiz joango gara?”
“¿Noiz itxiko ditugu begiak?”
Pentsatzen dut, Askotan desiratzen dudan etorkizuna, Besteetan beldurtzen nauena.
Ez, gaur ez da esnatu, beste hainbat bezala, Ez ditu begiak ireki, ingurukoak bezala, Ez du “egun on” esan, gaur ez.
Esnatu ez naizeneko sobredosia,
Gauean konturatu gabe izan duen sufrimendu eternaldia, Begiak betirako istea behartu diona.
Malkoak nire begietan behera, “Egun on” horren zain betiko.
Hobeto niri zuri baino.
Gaua eta iluntasuna ziren nire adiskide, ez ziren betiko garai onenak.
Poztasuna eta umore ona beharrean, tristura nuen nagusi.
Zure begirada galduari begira nengoen, gau eta gau. Nire begietan ez bezala, alaitasuna begi bistakoa zen zure begietan.
Jende askoren ahotan nengoen egunero:
“Badator jada tipo berezi hau… “
“Noizbait aldatuko al du bere aurpegi tristea?”
“Inoiz ez dut ulertuko bere jarrera ezkorra “
…
Inork ez ninduen maite, ‘arraroa’ bainintzen.
Zu berriz, egun argia zinen. Denen ahotan zeunden, baina ikusezina beharrean, ikusgarria zinen:
“Aupa! Zeinen ondo zauden gaur!”
“Ei! Makina! Zer moduz?”
“Ederra izan zen asteburuko parranda!”
Denek maitatzen zintuzten, ‘onena’ baitzinen.
Zuk soberan zenuen konfiantza, nik somatzen nuen faltan.
Zuri eskainitako laguntza behar nuen nik.
Ulerkorra da maitatuenari maitatzea, baina batzuetan beharrezkoa izaten da ni bezalako ‘arraroei’ maitasuna eskaintzea; zuri baino, hobeto niri.
KATE BELTZA
Aldendu hortik
esaten didate kanpokoek
nik ordea, ez dut hori ikusten
zuk hori desikustea lortzen baituzu
Nire barruko ahotsak aldentzeko esaten dit nik berriz, ezin.
Zugandik askatzeko gogoa, beldurrez dator eskutik, beldur beltz, sakon eta amaigabeez lagundurik.
Laguntzeko gogoz beterik hurbildu zintzen zugana, hasieran harreman sakon eta polita zena
toxiko bihurtu da
Kate batez lotuta
kate indartsu eta lodi batez
ezin askaturik nabil, nahi eta ezin
Zuri baino hobeto niri, nire askatasunari
inguruko harremanei
nire bizimoduari
Egun batean lortuko dut
zugandik hurruntzea
nire buruaz pentsatzea
eta benetako maitasunez betetzea.
Ez dizut zor
Maitatzen ikasi dut; nire burua, ez zu.
Zu maitatu zintudan; eman nizun nintzen guztia, nire maitasuna, nire egia.
Orain maitatzen ikasi dut. Zu maite zintudan, baina ez neu.
Zein naizen ikasi dut, dudan balioaz jabetu naiz, maitale, lagun eta pertsona bezala maitatua izatea merezi dudala. Zurea ez zen maitasuna; nik maite zintudan, zuk ni ordea ez.
Ergela ni, aurretik ez ohartzeagatik, izan nintzen guztia emateagatik, entregatu izanagatik.
Ez dizut ezer zor; zuri ez, nire buruari baizik.
Maitatzen ikasi dut; nire burua, ez zu.
Ikasi dudalako eskertzen dut, handik atera nintzelako ere. Eskerrik asko niri, ez zuri.
Maitemintzen garen momentuan, biok bat bihurtzen gara, eta bestearekin egotean
inguruko guztia desagertzen da.
Hortik aurrera dena aldatzen da, dena kolore gorriz ikusten hastean.
Pasioa iritsi da eta
geure bihotzetara.
Hurrengo hilabeteetan
dena oso polita den arren, bikote guztietan
gora-beherak daude.
Geure kasua ez zen desberdina izan, elkarri mina eragiten genion, eta batzuetan elkar maitatzearekin
nahikoa ez dela konturatu ginen.
Orduan ohartu nintzen, nire burua baino, bera gehiago maite nuen.
Geure artekoa bukatzear zegoenaren ideiak
beldurra eta mina eragiten zuen.
Baina, nire oinen azpian lurperatua
amaitu behar zen maitasun hura.
Bihotza geldiarazten duten
eta minez beteak dauden olatuetan.
Luzaroan hortaz pentsatu ondoren, hitz egiteko momentua iritsi zen, zuri baino hobeto niri
eta elkarri agur esateko momentua.
Neure burua maitatzen ikasteko
unea heldu da.
Baina, badakit, pertsona hortaz sentitu izan nuena, inoiz ahaztu ezingo dudan maitasuna izan zela.
“NADA ES LO QUE PARECE”
Tras una gota de rocío una nube se aferra a llover, en las mismas sombras la oscuridad luce su brillo, en la cúspide de la felicidad la tristeza logra estar presente, incluso si nuestros ojos nos engañan aún somos capaces de usarlos apropiadamente. Esos corazones duros como la piedra se muestran orgullosos al público, Somos quienes nos crean no quienes deseamos ser, con las sonrisas presentes el vacío se oculta en lo profundo. Si bien la cuna se mece el bebé no logra dormirse, con el pasar de los lúgubres días las penas y condenas aumentan, no somos nadie y lo somos todo. Lograr vivir sin esconderse luchar las lluvias en su juego, sé la luz en la oscuridad la máscara se puede romper. Sabes bien lo que escondes, todavía eres capaz de despertar.
DANIEL LUCAS MARTINS -BATXI 2E-NUNCA FUIMOS
Lo que duele no siempre se demuestra. La vida es una constante lucha, hasta respirar a veces cuesta; la vista se nos nubla, la garganta se nos anuda.
Nada es lo que parece, por fuera no se ve si duele.
Duele tenerte tan cerca, pero a la vez tan lejos. Nada fue lo que prometimos, todo fue un espejismo.
Nada es lo que parece; la vida son altibajos, aprender a fallar y superarnos, alejarte de las mentiras, alejarte de los engaños. Como yo me alejé de todo, de todo lo que me hacía daño.
De ti me alejé, pero no solo de ti, de lo que fuimos también; de lo que quisimos ser, de lo que no pudimos.
De todo lo que prometimos, de todo lo que no cumplimos.
Y de todo aquello que aparentamos ser, y que en su totalidad jamás fuimos.
ALAITZ LANDA ROJAS -BATXI 2B-LA PUNTA DEL ICEBERG
Cansado de lo superficial cansado de no ser cansado de aparentar Agotado de poner sonrisa aunque no me de risa agobiado de tanto mentir sin ganas de fingir
Aparentar no tocar fondo no me deja apreciar el cielo cargar con todo el pasado no me deja alzar el vuelo
Mi mente en un gran limbo del que no puedo salir mi corazón sin ritmo ya no puede resistir
Mi penumbra eterna que personalidad merma prefiero a la tormenta al que me atormenta
Un verdugo sentencia con sonido de un “bom” pierdo cordura y esencia
creo que me falta un renglón
No es lo que parece o eso le demuestro al exterior se enseña la portada ya que no entienden lo interior
TODO LO QUE PARECE ENGAÑA
Las apariencias dudosas son las más curiosas.
A pesar de que hay flores hermosas muchas llegan a ser peligrosas. Las piedras más duras
llegan a ser las más puras. Hasta las personas más miedosas llegan a ser las más valerosas.
La personalidad no se define mediante aspectos. La valentía, la pureza, la seguridad se mide mediante actos. Lo esencial es invisible para nuestros ojos como el agua de los pozos profundo y lleno de tesoros sin ver antes conocerlos.
Las personas muy reservadas pueden ser muy generosas.
Las personas demasiado amables pueden ser muy despreciables Las personas más sinceras pueden ser las más traicioneras.
Las apariencias son dudosas todo lo que aparenta ser no llega a ser y todo lo que no aparenta ser llega a ser.
LA APARIENCIA NO LO ES TODO
Nunca sabemos lo que uno lleva por dentro, sólo conocemos el cuento que recogemos.
Así como en los libros solo miramos la portada, con la persona encontrada solo vemos los distintivos.
Escondemos nuestros problemas fingiendo una sonrisa, que no quitamos deprisa para así parecer más llenas.
No podemos conocernos solo por haber hablado, ya que nadie es tan dado a sacar sus fantasmas internos.
Ni todas las personas son buenas, ni todos los animales son malos, solo están afectados por sus vidas apenadas.
Debemos aprender de los regalos a no juzgar las apariencias, ya que nuestras creencias traen consecuencias y nos quedamos afectados.
“EZEZAGUN BATEN MEZUA HELDU ZAIT WASHAPERA
”
ENGAINUAREN MINA
Etxean nago, igande euritsua da eta ama ez dago etxean.
Ezin dut aspermen ikaragarri hau jokoen bidez hil, hau dela eta, besaulkian eseri eta nire telesail gustukoena ikusten hasi naiz.
Halako batean, nire ondoan utzi dudan mugikorra piztu da, whatsappeko mezu bat iritsi zait, telefono zenbaki ezezagun batena da eta ongi begiratu dudanean gizon heldu bat ikusi dut perfilean. Hasieran ez irekitzea pentsatu dut, baina ezikusiarena egitea ez denez nire estiloa, aspermenak bultzatuta irekitzea erabaki dut. Hau dio: “Kaixo Idoia! Zer moduz? Badakit denbora asko igaro dela eta sinetsi ezina dela ia, baina Aitor naiz, zure aita”.
Aho zabalik nago, hau gustu txarreko txantxa bat da. Nire aita duela 5 urte hil zen eta ez dago modurik auto istripu beldurgarri horretatik bizirauterik.
Beste mezu bat iritsi zait; “Seguruenik blokeatu egingo nauzu, baina utz iezadazu nire burua azaltzen, zure ama eta bion artean gauzak okerrera bakarrik zihoazen eta banandu ginenean salaketa faltsu bat ipini eta zugandik urruti bidali ninduten, baina ezin dut hau gehiago jasan, egunero oroitzen naiz zutaz, zure argazkia oraindik nire diruzorroan dago eta begiak malkoz betetzen zaizkit zure aingerutxu aurpegi hori ikusten dudan bakoitzean”.
Haserretzen hasia naiz, hobeto esanda, sutsu nago!
Mugikorra nire esku dardaratsuetan hartu eta ahalik eta azkarren idazten hasi naiz: “Ez dakit nor zaren baina oso oker zabiltza inongo frogarik gabe sinetsiko dizudala uste baduzu, nor zara zu nire sentimenduekin horrela jokatzeko?”
Erantzun dit iada: “Lasai laztana, baditut frogak, asko oroitzen naiz zure ohiturez.
Arraroa den arren, zure izozki gustukoena beti izan da menta zaborekoa eta txiki txikitatik
izan zara oso futbol zalea, animaliak ere oso gustuko dituzu, txakurrak batez bat, dutxan kantatu ohi zenuen eta zure amak sekulako ohiuak botatzen zizkizun uraren gastua zela eta”.
Aho bete hortz nago, agian nire aita beti egon da bizirik eta gorputzik gabeko kutxa bat lurperatu genuen.
Begiak malkoz beterik idazten hasi naiz: “Aita, sentitzen dut zu zalantzan jarri izana, sinesten dut zure bertsioa eta zurekin elkartu nahi nuke”.
Erne-erne nago bere erantzuna irakurtzen, berak ere ni ikusi nahi nauela dio baina arazo bat duela, dirua, orain beste herrialde batean bizi dela dio eta hona etortzeko
hegazkina hartu behar duela. Atsekabetuta nago baina nire aitari ideia bat bururatu zaio:
“Maitea, zergaitik ez duzu zure amaren kreditu txartela hartzen? Atera iezaiozu argazki bat, deituiozu eta esan afaria erostera joan nahi duzula eta pasahitza behar duzula, hori bai! Ez iezaiozu gure artekoa kontatu, egoista hutsa da eta ez du nahi zuk aitarik edukitzerik”.
Dezepzionatuta nago, egia esan amak ez du inoiz aitaz hitz egiten baina hala er nire ahots maitakorrena ipini eta esandakoa egin dut, amak ez du ezer susmatu eta inongo arazorik gabe eman dit pasahitza.
Bat-batean zalantza sartu zait, egia izango ote da? Beste mezu bat bidali dit baina ezikusiaren a egin dut.
Bi minutu beranduago beste bat iritsi zait: “Idoia, zerren zain zabiltza! Ez duzu nire falta sumatzen!?”
Beldurtu egin naiz, agian nire aitak uste du ez dudala maite, ez dut nire aita dezepzionatu nahi eta txartelaren argazkia eta pasahitza bidali dizkiot.
Bost minutu pasa dira eta ez dit ezer gehiago idatzi; agian nire mugikorra gaizki dabilela pentsatu dut baina nire pentsamenduak dei baten soinuaz etenak izan dira, ama da, derdaraz hartu dut deia eta erantzun orduko garrasika hasi zait: “IDOIA! Erotu egin ahal zara! Zer egin duzu nire txartelarekin!? Bankuko diru guztia kandu didate!”
Hiru egun pasa dira eta komisaldegiko itxaron gelako aulkian eserita nago, amak oraindik ez dit hitzik esan, nire bizitzako egunik gogorrenak izan dira, isiltasun honek akabatuko nau, hiru egun isilik, hiru egun salaketa ipini genuenetik, hiru egun gizon bat hilabeteetan zehar nire atzetik ibili dela jakin nuenetik, egiten nuen dena kontrolatzen, nire gustu denak lupaz begiratzen eta hiru egun luze gizon nazkagarri horrek diru guztia lapurtu zigunetik.
Engainuaren minak akabatuko nau.
MEZUA GOIZEAN
Goizeko hamaikak dira, buruko mina daukat, hura mozkorra atzokoa. Ordu txikitan pentsatzen jartzen naiz, baina ez daukat ezer argi, ez naiz ezertar ere gogoratzen. Ohean buelta batzuk eman ondoren mugikorraren bila jarri naiz, ez dut aurkitzen. Ohetik altxa eta lurrean botata dauden arropan artean aurkitu dut, ez dauka bateriarik. Kargadorea hartu dut mesanotxeko bigarren kajoitik eta gosaldu bitartean kargatzen jarri dut.
Hamabiak dira jada, ia loak hartu dut gosaldu bitartean, eta azkenean mugikorra piztu dut, washapean sartu naiz. Nire laguna Ismeneren mezua dudala ikusi dut, baina ez zait oso erraza egin hura ulertzea: “lwarundi eturri apirkllkrua”. Bost minutu igaro ditut berrirakurtzen, eta azkenean ulertu dudala uste dut: lagundu, etorri aparkalekura. Kezkatuta nago, dei bat egingo diot. Hiru aldiz deitu ondoren etsi naiz; beraz, lagunon taldean galdetu dut ea baduten Ismeneren berri. Denen erantzuna izan da berdina: “ordubietatik aurrera ez nuen ikusi”, niri iritsitako mezua 02:14etan bidali zen.
Oso arduratuta nago, dutxatu, jantzi eta atzoko diskotekkara bidean naiz. Antxon, jabea, dago garbitzen, jada laguna edo ezaguna dut, ea zer moduz nagoen galdetu dit eta nik ea Ismeneren beri duen galdetu diot. Goizeko edo gaueko hirurak aldera mutil batekin joan zela esan dit, Ismene oso mozkor zegoela eta mutil batek arrastaka eraman zuela. Antxonek esan dit ea nora
zioan galdetu ziela eta mutilak etxera eramango zuela esan ziola, Ismeneren lehengusua zela. Nik, ordea, badakit ezetz, Ismenek ez baitu lehengusurik, bi
lehengusina soilik ditu.
Antxonek kamerak grabatutako bideoak erakutsi ahal dizkidala esan dit.
Hau ez da posible, ezin da egia izan. Mutila Hodei da, Ismeneren mutil lagun ohia, 16 urte genituenekoa. Hodeik, garai hartan 19 urte zituen eta Ismene
harreman sexualak izatera derrigortzen zuen. Ismenek zioen hura normala zela, baina guk bagenekien ezetz, eta gure lagunaren gurasoekin hitz egin
ondoren Ismenek Hodei utzi behar izan zuen. Horrek Hodeik Ismene jotzea eta bortxatzea ekarri zuen, baina txakurrek (poliziak) ez zuten ezer ere egin bikote izan baitziren eta lehenago harremanak izan baitzituzten.
Jada bi urte igaro dira ordutik, eta ez genuen Hodeiren berri. Nik, ordea, badakit non bizi den Hodei, edo behintzat non bizi zen duela bi urte. Hara abiatu gara Antxon eta biok, haren autoan. Iritsi gara, urduri nago, beldurrez akabatzen. Antxonek bizilagun baten txirrina jo du atea ireki ahal izateko, eta goikoa plastikozko botila baten bidez lortu du irekitzea. Bertan, Hodeiren gorpua aurkitu dugu, lurrean boata, eta lurra odolez betea, baita paretak ere, eta Hodeiren paparrean labana bat sartuta. Hau bai ez nuela espero. Malko bat, bi, hiru… erori zaizkit begietatik, Antxonek besarkaktu nau eta lasai egoteko esan dit.
Ez dugu Ismeneren berri. Bat-batean zenbaki ezezagun baten deia jaso dut, erantzun egin dut, negarrez ari den ahots ezagun bat entzun dut orduan, Ismene. Ismene da, kaleko telefono kabina batetik ari zait deika, plazara joateko esanez. Bertara abiatu naiz korrika, Antxon, berriz, diskotekara itzuli da. Ismene aurkitu dut, negarrez, atzo zeraman erropa soinean, narrats, plaza
izkinan dagoen koska batean eserita. Besarkada bat eman diot orduan, ordu erdi inguruan egon zait gertatutakoa kontatzen, gogoratzen duena behintzat;
hortaz, gaur goizean gertatutakoa soilik kontatu dit, atzo gauekoaz ez baita
gogoratzen. Biok pasa fugu denbora luze bat negarrez. gero poliziarengana
joan gara, zoritxarrez, haiek gertatutakoa gugandik jakiteaa hobea baita rgun
gutxi barru Hodeiren gorpua aurkituz jakitea baino.
2007ko maiatzaren 3a, gaueko 22:30ak, Ander izeneko mutiko gazte bat afaltzen zegoen telebista ikusten zuen bitartean, beti egiten zuen modura.
Berriak ikusten ari zen, gauero bezala, eta atentzioa deitu zion berri bat agertu zen, “26 urteko emakume bat desagertu da, polizia-etxetik iritsi zaigun datu bakarra “WhatsApp”-era mezu misteriotsu bat iritsi zaiola da”
Anderren ametsa detektibea izatea zen, eta lan hartan murgiltzeko aukera ezinhobea zela pentsatu zuen.
Gau guztia igaro zuen kasu hartan pentsatzen, oso arraroa zen, datu asko falta baitziren eta mezuaren edukia e zen ezagutzen, horregatik “WhatsApp” horretan jarri zuen atentzioa, ordenagailuaz informazio ugari ateraz.
2:30ak jo zuten, momentu hartan bi datu garrantzitsu aterata zituen, neskaren telefono zenbakiaz baliatuta:
22:56etan iritsi zen mezua eta 126º 14’ 27,6427” koordenatuetan izan zela bere azken konexioa.
Hau aterata, harro zegoela joan zen ohera, berandu baitzen eta hurrengo
egunean gurasoen etxera joango zela erabaki zuen.
Biharamunean, Ermuara joan zen neskaren gurasoen etxera, itaunketa bat egitera, lehenengo galderak prestatu behar zituen, bazekien edozein ez zela baliogarria izango, eta bere buruari buelta handiak eman ondoren.
Eraikinera iristean neskaren abizenekin lortu zuen interfonoaren zenbakia jakitea.
– Kaixo, sentitzen dut alabarena, zaila izango da, baina galdera batzuk egin diezazkizuet?
– Gogorra da, bai, baina gure alaba aurkitzeko edozer egiteko prest gaude –erantzun zuen amak.
– Orduan, hasiko naiz, zein izan zen alaba ikusi zenuten azken unea?
– Egia esanda ez zen etxera etortzen, horregatik ez naiz gogoratzen– erantzun zuen aitak ama kafeak prestatzera joan zen bitartean.
– Ados, eta urduri somatzen al zenuten azkenaldian? – Anderrek.
– Egia esanda ez – aitak.
Orduan ama etorri zen sukaldetik eta katilu bana ekarri zuen bakoitzarentzat, bera barne.
– Eta lanari dagokionez, nola zebilen?
– Nik dakidanez ez zuen arazorik, ondo zebilen – amak.
– Nik, ordea, galduta ikusten nuen azkenaldian – aitak.
Itaunketaren informazioarekin etxera itzuli zen, baina asko pentsatu ondoren, erantzunak baliogabeak zirela ohartu zen, eta neskaren koordenatuetan zentratzea erabaki zuen.
Ermuan ziren, gurasoen etxetik oso gertu, aitarengan susmoak zituen, urduri zegoen, aspaldian joan ez zela esan zion, baina mugikorraren azken konexioa inguru horretan izan zen, orduan, aita izan zitekeen desagerpen haren eragilea?
Gero mezua bidali zuen mugikorraren zenbakiari erreparatu zion, ez zen zenbaki pertsonal bat, enpresa batekoa baizik.
Ander korrika atera zen etxetik, autoa hartu eta Ermuara abiatu zen, gurasoen etxerantz bideratu, iritsi eta atariko atea irekita zegoenez bere plana burutu zuen, etxeko atea jo aurretik zenbaki misteriotsura deitu zuen, espero zuen bezala soinua etxe barrutik zetorren.
Etxeko txirrins jo zuen orduan, baina ez zuen inork irekitzen, berriro ere jo eta erantzun bat izan zuen, baina atearen azpitik, paper zati bat agertu zen:
“Barkatu, nik hil dut alaba, orain nire buruaz beste egingo dut”.
Bitartean emaztearen negarrak entzuten ziren, eta Ander txundituta gelditu zen.
Azkenean, polizia-etxera eraman zuen kasua, eta detektibe garrantzitsu bat bilakatu zen.
ZER GOGORRA DEN BAKARRIK HILTZEA
Etxera iritsi nintzen eskolan egun triste bat igaro ondoren. Jada egunerokoa zen esnatu, prestatu eta eskolara joatea hain bakarrik egoteko gaizki zer egin nuen nire buruari behin eta berriro galdetzeko.
Ez dakit zein den inork nirekin bost minutu baino gehiago igaro ahal ez izatearen arrazoia, ezta nire gelakide guztiek ni hainbeste gorrotatzea ere ez. Agian beraien laguna izateko nahikoa ez naizela? Edo lotsatiegia naizela? Edo agian ez dute hain apurtua dagoen pertsona bat alboan izan nahi? Ba ez dakit, eta ez dut uste inoiz jakingo dudan.
Etxera iritsi eta egunero bezala anaiari bazkaria prestatu eta ospitalera joan nintzen kimioterapia hartzera. Bai, kantzerra dut eta gorputz osoa hartzerako bidean dago. Hilzorian nago eta ez diot inori hitzik ere esan honi buruz, ezta anaiari ere ez. Laster hilko naiz eta oraindik ez dut ezer lortu bizitzan. Ez dut liburu bat idazteko nire ametsa bete ezta lagunik izan ere ez eta jada etsi egin dut. Badakit bakarrik hilko naizela eta oraindik eta txarrago, nire anaia bakarrik utziko dudala. Gure gurasoak duela urtebete joan ziren, atzera begiratu ere egin gabe eta egia esan ez naiz kexatuko, hobe gaude haiek gabe.
Etxerantz nihoan mezu bat iritsi zitzaidanean WhatsAppera. Harritu egin nintzen, hau ez baitzen ohiko gauza bat. Mezua ireki eta nire gelakide bat zela ikusi nuen, Markel. Ez nuen inoiz hitzik gurutzatu harekin baina mutil jatorra zirudien ala ere ez nuen nirekin zergatik hitz egiten zuen ulertzen.
Mezua ireki eta zer moduz negoen galdetzen zidala ikusi nuen. Ziurrenik etxerako lanak eskatu nahiko zizkidala pentsatu nuen eta besterik gabe jatorra izan nahi zuela hauek eskatu aurretik. Bestela zertarako idatziko zidan ba neri mutil batek?
Ez erantzutea erabaki nuen eta etxera iritsitakoan afaria prestatu eta ohera joan nintzen.
Hurrengo egunean, eskolan nengoela, Mikel nire alboan eseri zen eta hizketan hasi zen. Hasieran ez nuen berarekin hitz egin izan nahi, baina azkenean oso lagun onak bihurtu ginen. Oraindik ni emozionalki hainbeste irekitzea nola lortu zuen ez dut ulertzerik ez dut lortu.
Momentu hartan ez nuen niregana zergatik etorri zen ulertu, baina orain bai.
Ez dakit nola baina nire gaixotasunaren berri zuen, eta nire azken hilabeteak ezinhobeak izango zirela sin egin zion bere buruari, eta horrela izan zen.
Zinemara joan ginen, batera bazkaldu genuen eta nire lehen liburua idazten lagundu zidan. Nire bizi osoan zehar egin ezin izan zuena hilabete horietan egin nuen eta gainera bakarrik hilko ez naizela esan dezaket.
Orain, nire ohean nago nire azken hitzak idazten, Mikel eta anaia alboan ditudala. Esan dezaket ezezagun baten mezuak nolabait bizia salbatu zidala, nahiz eta ni emen egongo ez naizen, badakidalako jendea egongo dela emen ni gogoratuko nauena.
MEZU ESANGURATSUA
Gaur goizean, nire mugikorraren soinuak esnatu nau iratzargailuak jo baino bi minutu lehenago. Hasiera bikaina! Baina mementuko amorrua alde batera utzi eta mezua norena zen begiratu dut. “Zenbaki ezezaguna” irakurri dudanean nire harridura handitu egin da. Mezua ireki eta zera zioen: “Hau al da Ainitzeren telefonoa?” Beldurtu egin nintzen nire izena baitzekien. Baina kasurik ez egitea erabaki nuen; zenbakia blokeatu eta nire egunerokoarekin ezer gertatu ez balitz bezala jarraitzea erabaki dut.
Ohetik jaiki, dutxatu, jantzi, gosaldu eta eskolara bidean abiatu nintzen. Uste dut ez dudala lehenago aipatu, baina neska okupatu bat naizela esan dezakegu. Batxilergoko bigarren mailan nago nahiz eta txiki-txikitatik nire ametsa pianista izatea zen. Hori dela eta, arratsalde gehienak kontserbatorioan sartuta pasatzen ditut. Batxilergoarena etorkizun seguruago bat izateko bidea besterik ez da.
Institutura heltzen ari nintzela beste mezu bat jaso dut eta beste zenbaki ezkutu bat zen goizeko mezu berarekin: “Hau al da Ainitzeren telefonoa?” Nire harridura sekulakoa izan zen orduan ere. “Ezin da izan, nor ote da?” pentsatu nuen. Baina galderak burutik aldendu eta goizean egin bezala jarraitu nuen aurrera.
Eguna aurrera zihoan heinean mezuak eta deiak jaso eta jaso ibili nintzen eta nire ezinegona geroz eta nabarmenagoa zen. Eguna mezuak eta deiak etengabe iristen jarraitzen nuen baina nire jarrera ez zen aldatu, belurra ematen zidanez ez nien jakinarazpenei kasurik egiten.
Egunak joan egunak etorri egoerak berdin jarraitzen zuen.
Egun horietako batean kontserbategitik irteten nengoela auto bat geldi zegoen espaloiaren aldamenean, norbaiten zain zeudela zirudien, baina nahiko ohikoa zenez klaseetatik irten eta zure bila etortzea, ez nien kasu handiegirik egin niri begira zeudela ikusi nuen arte:
- Ainitze? - entzun nuen
Atzera begiratu nuen nor zen ikusteko asmoz eta non ikusi nuen
autoan zegoen emakumea autotik irteten:
Ainitze, zure bila etorri gara. Gurekin etorri behar zara.
Orduan ohartu nintzen egoeraren larritasunaz eta korrika hasi nintzen harengandik ihes egiteko asmoz edo. Baina ez nuen ezer lortu. Harrapatu eta autoaren atzealdean sartu ninduen.
Etxe zahar bateko sotoan sartu ninduten indarrez eta nire nahien kontra. Leku ilun-iluna zen eta abandonatuta zegoela zirudien. Halako batean, kotxera sartu ninduen emakumea agertu zen iluntasunean:
Azkenean elkartu gara.
Nor zara zu? Zer nahi duzu? Utz nazazu bakean.
Lasai, ez dizut ezer egingo. Ez dizut minik egin nahi.
“Noski, hori da pelikula guztietan esaten dutena eta gero…” pentsatu nuen. Sentiten nuen ikara geroz eta handiagoa zen baina halako batean argiak piztu zituzten.
Ez zen inola ere nik uste nuen bezalakoa. Leku argi eta garbi bat zen izugarrizko pianoa zuena gelaren erdialdean.
Hori ikusi ostean nire harridura sekulakoa zen eta emakumearen hitzak entzun ostean ez dakit lasaitu edo urduriagotu egin nintzen.
Munduko musika unibertsitate oneneko zuzendaria zela esan zidan eta niri bertan ikasteko aukera eman nahi zidala zion.
Egun hortatik aurrera nire bizitza erabat aldatu zen. Batxilergoko
ikasketak utzi eta musikara dedikatzen hasi nintzen, horrela nire ametsa betez.
“CUANDO
ME DESPERTÉ MIRÉ EL MOVIL Y ESTABA EN OTRA ÉPOCA”
REESCRIBIENDO LA HISTORIA
19 de julio del 2022 (o eso pensaba yo). Me desperté a las ocho y media de la mañana con un mal presentimiento. Como cada mañana, puse a calentar la leche para hacerme el café, y cogí el móvil para mirar las noticias. Pero había algo raro, creía ya haber visto esas noticias, sin embargo, ponía que habían sido publicadas hacía pocas horas. Pensé que podría ser uno de estos DejaVu, pero tras mirar la fecha ,me di cuenta de que no era así; me encontraba en medio de la cuarentena por el Covid-19, era el 15 de abril del dichoso 2020.
Intenté tranquilizarme respirando acompasadamente, pero no lo conseguí y decidí dejar la leche en el microondas, y volver a dormir un par de horas. Los incesantes pensamientos avasallaban mi conciencia, por lo que me costó conciliar el sueño.
Dormí lo que pensé que fueron poco más de dos horas. Fuí a desayunar, y al dirigir mi mirada a donde siempre había estado el microondas, para coger la leche, me encontré con que el electrodoméstico no estaba allí. Decidí coger el móvil y volver a mirar la fecha por segunda vez ese mismo día, para asegurarme de que no se trataba de una pesadilla. El teléfono no estaba donde lo había dejado hacía pocas horas. Traté de buscarlo por toda la casa, pero el intento fue en vano. Me dí cuenta de que el suelo crujía más de lo normal y al posar mi mirada sobre él, me dí cuenta de que era distinto, como lo era antes de que hiciera la obra, sin embargo, pareciera que era recién construido. Pensé que había perdido la cordura, y decidí distraerme un poco viendo la televisión, pero en vez de con el aparato me encontré con una chimenea.
Cinco minutos más tarde salí al soportal, con intenciones de
bajar a la calle, pero me volví a encontrar con que faltaba otro elemento cotidiano de nuestras vidas: el ascensor. Baje a la calle por medio de las escaleras, y en el trayecto, empecé a plantearme lo que hubiera pensado imposibleel día anterior, haber realizado un viaje temporal inconscientemente. Confirmé mi sospecha pocos segundos después, cuando una rafaga de aire helado proveniente de la calle me azotó la cara. Entonces ví claramente que me encontraba en otra época, muy probablemente cerca del inicio del siglo XVII.
Ví que en la pared del edificio de enfrente había un cartel anunciando el estreno de “Romeo y Julieta” esa misma noche en el teatro local. Decidí ir a verlo, ya que estreno solo hay uno, y en los años actuales es imposible acudir a él. A las 9PM me encontraba en el teatro con entrada en mano. Hora y media más tarde, después de que acabara la obra, tomé el camino a casa, satisfecho de haber presenciado el estreno de una de las obras teatrales más importantes de la historia. Al llegar a casa y acostarme en la cama, me dormí instantáneamente debido a la fatiga. Me desperté hacia las nueve de la mañana, con el sonido de la alarma del móvil. La apagué pensando que ya me había vuelto completamente loco, y que había vivido todo un viaje temporal en una sola noche. Ya que me encontraba con el móvil en la mano, comencé a mirar las noticias. Una de estas me llamó la atención, ya que se cumplía el aniversario del estreno de la obra a la que había acudido la noche “anterior”, y junto a ella, aparecía una ilustración de exactamente el mismo teatro y los mismos actores que habían dado inicio a esta obra teatral. En ese mismo momento me desmayé.
¿QUÉ ESTÁ PASANDO?
Era un día normal como cualquier otro. Un día más en el que el mismo ruido del despertador me despertaba a las 8:00. giré lentamente mi cabeza y con la ayuda de mi mano izquierda, mandé aquel aparato a callar.
Me levanté lentamente ya que, debido a mi falta de hierro, no quería marearme. Subí las persianas y alcé mi mirada a la vecina del cuarto. Por un momento me sorprendí, y no especialmente porque se habían cambiado los edificios o porque no reconocía las calles. Me preocupé porque no sabía quién iba a hacerme esas magdalenas de color verde militar con un sabor extraordinario.
Rápidamente y sin pensárselo dos veces, fui a revisar mi teléfono móvil. No entendía por qué mi fondo de magdalena color verde militar había desaparecido y en su lugar, había una fecha marcada: 27 de noviembre de 2127. Por un instante, pensé que me había vuelto loco o que simplemente era una proyección de mi mente dentro de mi plácido sueño.
Desbloqueé el teléfono con mi pin, 0143, y lo primero que hice fue llamar a mi primo Joaquin. Él era como mi mejor amigo, la persona en la que más confíe, confío y confiaré. Marque rápido su número y empezó a comunicar. Cuando pregunté por Joaquin, una señora de entre unos 40-50 años me contestó con una voz dulce, haciéndome saber que me había equivocado de número. Después de disculparme con la señora, o señorita para que nadie se ofenda, me dispuse a salir a la calle.
Al principio, me asusté un poco. Recordaba unas calles más coloridas, más alegres. Volteé nuevamente mi mirada hacia el teléfono y este empezó a hacer un sonido extraño. No entendía nada. En ese mismo instante, las calles se quedaron vacías, solo quedamos mi móvil y yo.
Silencié el dispositivo y acto seguido me sorprendí por la nueva alerta que me saltó. Parecía una alerta del gobierno. No entendía nada. No podía preguntar a nadie. Me encontraba solo y aislado en esa dichosa calle que no parecía tener ninguna clara salida.
Leí atentamente la alerta para no perder ningún mínimo detalle que después pudiera ser una pista. En ese mismo instante, me prometí a mi mismo que iba a hacer todo lo posible para intentar volver a mi época, junto a mis amigos y familia. Pero sobre todo, junto a mi vecina Marisa y sus magdalenas color verde militar.
rebusque en todos los rincones de la calle, pero todo fue en vano. Intente buscar algo de información relevante en internet pero tampoco. parecía que los servidores se habían caído y simplemente el mundo estaba en mi contra.
Me empecé a agobiar. Me sentía más solo que nunca y además no podía buscar en internet. Mil cosas empezaron a pasar por mi cabeza. Suplique a todo aquel que me estuviera escuchando volver a mi época.
Noté un pequeño escalofrío en el cuerpo. Se me nubló la vista por unos instantes y en ese momento, unos doctores me quitaron las gafas de realidad virtual. Me sentí confuso.
Unos médicos me explicaron amablemente que estaba participando en un experimento realizado por el gobierno. Una pequeña simulación de cómo iba a ser la vida de aquí a dentro de unos años.
Les pregunté confuso por mi teléfono. me dijeron que lo habían pinchado porque hoy en día vivimos demasiado conectados a la red, distanciándonos cada vez más de las personas que más queremos.
Como regalo por haber pinchado mi teléfono, me dieron uno nuevo. Después de recoger todas mis pertenencias, volví a casa. Allí, lo primero que hice fue visitar a Marisa y comer una de sus deliciosas magdalenas color verde militar.
Unos años más tarde, sigo recordando este experimento y cada día confirmo más que vivimos en una simulación.
LA LUZ BRILLA CUANDO LA TIENES CERCA
Mi abuela siempre me decía que hiciera lo que me gustara, sin importarme la opinión de los demás. Ella siempre me guiaba por el camino correcto, Pero, ¿y si yo no tuviera claro cuál es mi camino? ¿Y si no supiera realmente lo que quiero hacer?
Hasta ahora he llevado una vida normal, dedicándome por y para el trabajo, y de hecho, he sido muy feliz. Mi vida se ha basado en aquello que tanto creí desear, apoyando a mi familia y recibiendo mucho cariño a cambio. Sobre todo, el de mi abuela.
Cada mañana me despierto a las 6:00 y salgo a hacer ejercicio. Al volver a casa me gusta leer las encantadoras conversaciones que tenía con mi abuela y que guardo atesoradas. La añoro muchísimo.
En mi pequeño mundo interno, ella era mi inmensa alegría, y es frustrante darme cuenta de que no volveré a verla.
22 de octubre del 2022
Al escuchar la repetitiva alarma de las 6:00 en punto, con ceño fruncido y un gesto vago, alzo suavemente la mano izquierda posando el dedo sobre el botón. Tras hacerlo, ese desagradable pitido deja de invadirme y consigo respirar en paz pudiéndome concentrar en mis actividades pendientes. Finalmente, como de costumbre, dejo escapar mis pensamientos al aire, evadiéndome en ellos. Sin embargo, para mi sorpresa, un mensaje en el móvil consigue sacarme de mis abstracciones.
A duras penas consigo parar el contador de pasos que se ajusta tan bien a mi ritmo, y abro el mensaje.
Sinceramente he de reconocer que no recuerdo muy bien lo ocurrido en esa mañana de octubre, porque lamentablemente, me vi ingresado en un hospital por el mareo que sentí tras leer el mensaje. Era de mi abuela, y decía; “estoy muy orgullosa de ti.”
Pero, ¿es esto posible? Creo que estoy empezando a enloquecer…
Alargo suavemente mi brazo derecho, e intento alcanzar mi teléfono, al lograr tenerlo entre mis manos, fuerzo levemente la vista, y en efecto, es real…
Tampoco sé cómo actuar cuando mi teléfono vuelve a vibrar, y recibo un nuevo mensaje. También es de mi abuela e insiste en verme…
Aún descolocado, con el móvil en la mano, el médico entra en la habitación y comienza a hablarme, pero no llego a entender lo que me dice, puesto que me siento muy ausente, absorto en mí mismo… Al fin, me dan el alta, y consigo dirigirme hacia la salida, aquella que necesito en mi vida, en este diminuto instante.
Estoy a dos manzanas de mi acogedora casa ajardinada, y noto que mi mundo se viene arriba cuando al entrar, encuentro a mi abuela sentada en su butaca preferida, (nadie hasta entonces había podido sentarse en ella sin derramar una sola lágrima).
Mi rostro se ilumina de entusiasmo, y a su vez de cierta confusión, pero sin pensarlo dos veces, corro a abrazarla…
Tras llevar horas poniéndonos al día, no comprendo cómo puede estar pasando esto, no comprendo cómo he podido olvidarme de ella, y lo qué es peor, darla por muerta…
Unas frases muy profundas logran desconcertarme, y me confunden a su vez: “todo está bien”, solo debes seguir la luz, ven conmigo Mateo”.
¿La luz? ¿Es que estoy soñando?... Parece ser que mi abuela percibe mi ansiedad, y comienza a explicármelo todo, y a aclararme poco a poco la realidad ficticia en la que he estado viviendo:
- Mateo, es normal que estés confuso, yo también lo estaría, pero ya es tarde para despertar, los médicos te han dado por un caso imposible. Por eso acudí a ti, por eso te envié aquel mensaje de que estaba orgullosa de ti, para que vinieras conmigo
Mateo, sigue la luz…
Unos lagrimones recorren todo mi rostro tras palidecer ante aquellas palabras sonoras, y un suspiro me pule el interior, dejándome así camino libre para marchar.
LA ÉPOCA DE LA VERDAD
Llevo corriendo como mínimo media hora, huyendo del hombre que me persigue, cuando de pronto siento como me tropiezo con algo y veo como se acerca el suelo. Al gritar me doy cuenta de que estoy en mi vieja cama, en un desolado apartamento. Como de costumbre, lo primero que hago al despertarme es mirar mi móvil y ahí es cuando me doy cuenta de que si alguno de mis dispositivos funciona y me doy cuenta de que mi peor pesadilla se ha hecho realidad. ¡No tengo ningún tipo de acceso a internet!
En un viejo reloj he visto que son las siete y media de la mañana, por lo que he decidido dar un paseo por las serenas calles de mi pueblo, pero al abrir el armario no encuentro mi ropa, sino unas prendas de vestir como si de otro siglo trataran. La verdad, me siento desconcertada, pero me pongo cualquier cosa y decido salir. Mientras avanzo por las calles iluminadas por los leves rayos de sol, me doy cuenta de que todo a mi alrededor ha cambiado, las casas, los parques, la vestimenta de la gente… ¿Dónde estoy? O mejor ¿Cuándo estoy? Quiero consultar lo que está pasando, pero no tengo mi teléfono móvil o ningún otro aparato para averiguarlo. Me estoy dando cuenta de lo inútil y dependiente que soy a la tecnología. No sé cómo buscar información si no es vía internet, no sé leer un mapa u otras cosas que me vendrían bien ahora mismo. Estoy agobiada, atrapada en el aire libre, prefiero irme a casa y sentirme protegida entre esas cuatro paredes.
Ha pasado una hora desde que estoy en casa y estoy totalmente aburrida y fuera de lugar. Solo pienso en lo que estarán haciendo mis amigos y no soy capaz de comunicarme con ellos. No tengo nada que hacer
si no tengo un ordenador para jugar o ver alguna película o serie, no tengo un móvil para ver lo que sube la gente a sus redes sociales… ¿Qué voy a hacer yo ahora? Lo mejor será que me tumbe en la cama para dormir y despertarme de esta pesadilla.
¡Ah! Todo ha vuelto a la normalidad, el internet funciona de nuevo, la ropa es normal, me asomo a la ventana y todo se ve bien. Mis lágrimas brotan por mis ojos, la ansiedad vivida está saliendo ahora. Ahora me doy cuenta de que mis padres estaban en lo cierto y de lo consumida que me tienen los aparatos electrónicos y la necesidad que tengo de dejarlos atrás, esta nueva experiencia me ha hecho abrir los ojos y he tomado la decisión de ser más independiente a todo esto.
TEMPORAL
De rodillas, plantada en el medio de la, al parecer, renovada calle. El pecho me arde, siento como si alguien estuviera intentando ahorcarme, sin poder respirar, sin saber que está ocurriendo.
Esta mañana me he despertado sentada en una silla, con unos auriculares en las orejas y una alarma sonando. Todo se ha empezado a complicar cuando he mirado la hora, pues al fijarme en lo que ponía bajo ella, se me han saltado las alarmas. La fecha. 30 de noviembre de 2307. He levantado la mirada rápidamente hacia la ventana frente a mí y lo que he visto solo ha hecho que mis nervios empeoren.
El mundo exterior no es el mismo del que tengo constancia.
Corriendo, he bajado hasta el blanco banco frente a la casa, por desgracia, no he podido llegar hasta él, ya que, mis rodillas, sin poder aguantar el peso de mi cuerpo, han cedido, haciéndome caer de rodillas al instante en el que me encuentro ahora.
No me he dado cuenta de que lágrimas se desplazaban de mis ojos y con estos nublados, he vislumbrado la silueta de una persona andando. Me levanto como puedo y me acerco a él.
- Perdone. ¿En qué año estamos?
- En el 2307.
Me responde, mirándome con normalidad. Pareciera como si la pregunta fuera muy habitual, del día a día casi. A mí, en cambio, pareciera que se me ha parado el mundo, teniendo en cuenta que, de ayer a hoy han pasado 285 años.
Sin saber qué hacer, vuelvo al lugar en el que me he despertado y me encuentro con una nota un tanto larga, en la silla en la que estaba sentada anteriormente. Cojo la página y la leo:
Hola Carla,
Si crees que esta carta la lees por primera vez, déjame decirte que no, pequeño genio. Tu yo del pasado, aunque bueno, de ser, sólo deberían de haber transcurrido unas cuantas horas, ha inventado al fin, la tan aclamada, máquina del tiempo, la cual acabas de poner a prueba.
Sabiendo que la pérdida de memoria podía ser una de las posibles, te he escrito esto, así me recuerdas un poco. Puede que la amnesia sea temporal o permanente, ese ámbito aún no está muy investigado, a pesar de eso, lo más probable es que sea temporal.
Dejando eso de lado, dado que hemos comprobado que funciona, o eso espero, ahora, lo que pensé o planee en hacer es volver a mi tiempo actual, tu pasado, para acabar y presentar el proyecto, una vez arreglados los últimos detalles. Para ello, y suponiendo que estás frente a tu máquina del tiempo, échale un vistazo al botón amarillo que se encuentra en el lado izquierdo, en la parte inferior.
Deseando que haya funcionado,
Tu querida Carla.
Quince minutos, quince minutos es el tiempo que he tardado en salir del trance en el que me había quedado después de leer la nota.
¿Y ahora qué? ¿Voy a volver ya?
Decido salir a dar una vuelta, aclararme un poco y al acabar, volver. Pero cuando me encuentro con una mujer mayor sentada en el columpio de un parque, se me ocurre preguntar:
- ¿Disculpe, señora, usted sabe si existen hoy en día máquinas del tiempo?
- Oh sí, por supuesto. Son imprescindibles en esta época.
- Y, ¿sabe cuándo fueron inventadas?
- Déjame mirarlo en mi anillo inteligente. Dame un par de segundos. Sí, aquí está. Aquí pone que fue en el año 2022, creada por la científica Carla Lorenzo, la cual fue ganadora del premio “mejor invención del siglo”.
¡Sí! ¡Lo conseguí!
- Muchísimas gracias, señora.
Corro hacia la casa, tratando de no caerme en el camino, y casi arrastrándome por el suelo, pulso con fuerza el pequeño botón, regresando así al hoy.
BATXILERGOA NARRATION
“I HADN’T SEEN THE DOOR BEFORE. IT WASN’T THERE LAST NIGHT. CAUTIOUSLY, I TURNED THE HANDLE”
DEATH AFTER DEATH
May 2022, 6 a.m. in the morning. I hadn’t seen the door before. It wasn’t there last night. Cautiously, I turned the handle. I abruptly woke up from a hideous nightmare. The door suddenly seemed familiar. It rang a bell. I strained my brains in order to remember where the image of that cryptic door came from. After some thought, I came to the realisation that it was from my mother’s house in Paris. Originally, I was brought up in France, but the prospect of my professional life appeared to be far more promising in Ireland, so that’s why I was currently settled there.
It was 13th
Notwithstanding, I had recently gone through the mill after having been made redundant at work. I had an indifferent attitude towards life, I was utterly apathetic. Further, my mental instability reflected upon my physical appearance. I was gaunt, with slender limbs and with pale, deep-set eyes that contrasted sharply with my black-dyed hair. I had a fragile nature or, in other words, I was delicate-featured. Being an only child, I had grown used to leading a lonely life, which made me become such a lone wolf. Nonetheless, I felt an occasional void, given my lack of friends, family, partner and company in general. My mother was the only person I could resort to, my go-to person. We could spend hours and hours chattering on.
Amongst the reasons for my miserable state was my father’s death during the Covid-19 pandemic. I fought tooth and nail to travel to his residence in Mexico, but unfortunately, I didn’t manage to attend his funeral, and I still blamed myself for that.
In 2022, I was in my late thirties, but I was only a week shy of turning forty. That particular week was completely uneventful. However, my birthday turned out to be a turning point in my life. The trigger of it all was nothing but a call from my uncle. I must admit that I wasn’t expecting this call due to his absent-mindedness. But the reason for this call was obviously not my
birthday. He was simply worried about my mother’s state, since she wouldn’t pick up his calls and she wouldn’t even respond when he knocked her door. I therefore tried to contact her, but there was no reply whatsoever. In a matter of hours, I found myself in Paris, as I hadn’t hesitated at the time of booking my flight. Nevertheless, I wasn’t aware of what was expecting me there.
I made for my mum’s apartment and took out the keys to the door that has appeared in my dreams. I deemed it prudent to phoned my uncle beforehand, just to let him know I was already there. He was swamped in work so he couldn’t pick up the phone. As I screeched the door open, I caught a putrid whiff that made me gag. I rushed to my mother’s bedroom. What I found was her dead corpse. Putrefaction had already set in. All my cherished and distant childhood memories vanished, and the only persistent thought I couldn’t get rid of was this last image of the woman who bore me decaying into a liquid state which soaked and stained the rotten wooden floor. I spent a whole week taking great pains to leave the room spick and span. I ended up drowning in my own tears.
NEVER ENDING
Sometimes I truly believe I am cursed. Nothing seems to work out for me in the long run and I’m constantly beating myself up for every single little choice I’ve made. The word “mistake” haunts me in the late hours of the night and not until I open the last drawer of my nightstand and swallow the sleeping pill the doctor prescribed do my eyelids feel heavy and I am surrounded by darkness.
Once again, I’m dreaming. Lately, waking up confused by whatever dream my mind thought was real has become a habit. It makes me uneasy. I loathe the sensation of chaos. Of not being in control, or of losing it.
I’m facing an enormous wooden door. Its frame has been carefully painted pitch-black and were it not for the fact that I recall falling asleep and suddenly opening my eyes in this place, I’d wholeheartedly believe that crossing that door meant dying. It’s particularly frightening.
I haven’t seen the door before. It wasn’t there last night. Cautiously, I turn the handle. This new door can only mean one thing: a life I will never get to experience. In all likelihood, I made some kind of choice yesterday that I’m going to deeply regret tomorrow. It is, indeed, a never ending cycle.
Right before stepping into the room, I look back to the hall. Approximately, I’d say there are about a thousand different doors. A variety of all the lives I let go of at some point. The sad truth is that the decisions that I’m actually proud of are greatly outnumbered by the ones that should someone bring them up, I’ll hide and never come out.
When I peer beyond the door frame, I realize I’m above New York. All I see are skyscrapers that long to touch the sky full of stars. I smell chocolate, but the thought scarcely crosses my mind as I look towards the, at least, 3 by 5 meters window that takes the entirety of one of the luxurious suite’s walls. I am speechless. I cannot believe I’m in–
“Goddammit!”, someone cusses. My gaze travels the room until it lands on a ballerina. I know her personally. I see her every morning in the bathroom mirror above the sink.
She’s sitting at the foot of the bed, with her head between her hands. She lets out a cry.
The door across the room flies open and a suited man storms in.
“You’re supposed to be out there, right now!”, he looks like he’s losing it little by little as the conversation progresses. The girl doesn’t even look up and keeps shaking her head as though she wished to escape, disappear and be someone else for a few minutes.
It is me. I am the girl.
She’s holding a pair of pointed shoes, exactly like the ones I would use when I still did ballet. As the man said, she’s supposed to be out there, dancing somewhere as it was planned, but she’s not.
She keeps repeating that she can’t breathe properly. It looks like I can't get rid of my anxiety even when I’m a professional dancer.
I injured my knee yesterday, trying to land an almost impossible lift that I was told was dangerous to perform. I decided to go for it anyway. It didn’t work out, and as my partner ran to get help, the only thing I could think of while I yelped in pain was the possibility of not being able to dance anymore, and how when I went to bed, there would be an added door to my personal collection. Today, at exactly 3pm, I was informed that my knee would never fully recover.
Throughout the years, I have opened and closed dozens of doors, and the thing is that every time I fall asleep and dream, I encounter a brand new door that keeps me awake at night.
I have been a writer, a musician, a mother, an olympics medalist… and the list goes on.
The universe seems to have fun these days.
THE DOOR TO PAST
There was a time where Mark used to smile, he used to be happy, full of energy and prepared to accept any challenge that life gave him. That was before the accident…
Nowadays, four years later, Mark seems a completely different person. He is always sad, he spends most of his day in his bed, he almost doesn’t eat and he doesn’t want to speak with anyone. His parents are worried about him and they try to speak with him but he refuses.
Mark is angry with himself, he thanks for the help his parents are providing him but they don’t understand it. They don’t realize that he is the reason why his brother is dead, he feels guilty and he regrets every decision he made that day. If only he had listened to his little brother saying it was a bad idea or if he hadn’t taken that shortcut and followed the road his brother would still be alive.
Every night he cries until he falls asleep and dreams about his brother breathing again. However, when he wakes up the nightmare starts again. Nevertheless, this day he has opened his eyes and he has seen a strange door in front of his bed. He hasn’t seen that door before, it wasn’t there last night. He is scared even so he decides to open it.
Cautiously, he turns the handle and he starts to feel a weird sensation while crossing it. After doing it Mark realizes he is still in his room. Suddenly, he hears a yawn behind him, he turns and sees himself sleeping in his bed. He is shocked because he doesn’t understand anything, he moves his eyes to the side table and notices the calendar is four years delayed. He takes in that he is in the past, what’s more, he perceives that he is on the exact day his brother died.
He starts to feel full of life again because he has taken into account that he is going to be able to save his brother. He can’t lose any time he has one hour before his brother and its past version suffer the horrible accident.
He leaves his house and starts running to the spot the crash took place, he plans to stop the car right before the traffic accident occurs. Since he is thrilled by the idea of saving his brother's life, Mark doesn’t see the hole he is about to step in so he falls inside of it. He screams in pain and finds out he has broken his ankle. Still, with the injury, he continues to run as fast as he can, he needs to save him, he isn't going to forgive himself if he lets his brother die a second time.
While he is deep in his thoughts, his old car passes by and all of his hopes break down, he hasn’t been fast enough, he has failed. His legs start to shake as he starts to collapse on the floor while he observes the car arriving at the site where everything took place. Nonetheless, something he didn’t remember happens, another car hits his old car and the fatal accident takes place. Mark closes his eyes and when he opens them, he finds himself in his bed again.
He sees the calendar is not delayed anymore, so he is in the present day again. He thinks everything has been a dream so he decides to wake up. Yet, when he touches the floor with his feets, he feels an incredible amount of pain and he becomes aware of his broken ankle. He understands that it hasn’t been a dream and he starts to feel extremely relieved because he notices that he wasn’t guilty of his brother's death.
A REALITY CHECK
It was a regular school day. Well, a regular strike day at school. I didn’t expect everyone to go home to be honest, but that was it. The building felt ghostly as I patiently waited the hours to pass by. We wouldn’t do anything new anyway, so I went upstairs to the library. I liked the library, I felt safe in there and it was quiet. Suddenly, I noticed a little door on the side. I had never seen that door, but not that I cared anyway, I usually don’t pay attention and neither do I remember. Sometimes having free will can be a curse, because I turned the victim of my curiosity.
I stood up and turned the handle calmly. I was secretly nervous, but I kept it to myself even though no one was looking, because I used to say that fear only exists in one’s mind. Being controlled and conditioned by emotion felt weak and I had this kind of “fake it until you make it” mentality that helped me get over the feeling of fearfulness.
I finally opened it and it was just a regular attic. Spiderwebs and dust everywhere, abandoned old boxes and poor lighting. The only source of light were some dirty, dusty and definitely not crystal clear glass windows on the ceiling.
There wasn’t anything to be nervous about, but I was getting more and more paralized each time I took a step in that place, because each of them was separating me from the door even more and I couldn’t possibly know what was awaiting me there.
I walked through the long room until I reached a corner. I, terrified and shaky, turned that corner and saw another door, but that time it was bigger, like a regular door’s size. The whole situation I had involved myself in was the typical horror movie tension scene in which something terrible was about to happen, and I was starting to get anxious, but since I had already gone that far, why not open that door? What could possibly go wrong?
Step by step, I reached the target of my need to know, the force that was forcing me into trying new things and ignoring my anxiety.
Calmly (or so I was trying to be) I opened the door and… Surprise! It was locked. My curiosity rest. I couldn’t know what was behind the door and I got more calm. Now, my new aim was to turn around and walk away from that mysterious door. My steps were slow, weak and very unsure, I was pretty certain that even the spiders could tell that.
As I was heading to the exit, I was getting intrusive thoughts about what could happen to me while I was almost paralyzed and frightened: the roof falling off, the floor falling and carrying me with it, ghosts haunting me, me having an anxiety attack because of all those harmful thoughts or even me being kidnapped. I knew it didn’t make sense, but I couldn’t help but replay all those horrible things in my mind. As soon as I reached the door, I jumped outside of the attic as if my life depended on it. I closed the door behind me and I sat where all my books were and pretended that everything was normal. I finally felt safe and I reflected on what I had done. Why did I have to put myself in such situation, when I know very well how I end up feeling?
Looking back to then, I guess it’s refreshing to check that we’re alive sometimes and we’re not living solely by a routine. Fear, although bad, helps us to feel something different than the normal. I personally enjoy the challenge of doing something spontaneous for once, just to confirm that I’m real.
GABONETAKO BERTSOA
“OLENTZERO BAINUJANTZIAN MARIDOMINGI BAINUJANTZIAN”
1. Bertsoa
Basoetako jentilak
Asto gainean hirian
Maridomingi da bata
Olentzerokin bidian
Hainbat ezagutzatako
Pertsonak Euskal Herrian
Paper ugari betetzen
Gabonen egun handian
Negu gorrian sartuta
Su beroa tximinian
Ta badatoz goitik behera
Ikatza zaku handian
Hogeita hamabi gradu
Abenduaren erdian
Aurki izango ditugu
Bi hauek bainu jantzian.
Gaia: Olentzero eta Maridomingi bainujantzian
Neurria: Hamaseiko berdina
Doinua: Habanera
2. Bertsoa
Bikote honek badauka
Hainbat dohai (e)ta bertute
Urte ugaritan zehar
Herria poztu baitute
Aurten jaitsi dira eta
Hau jakin izan balute
Triste liratekeela
Azpimarratuko nuke
Orain ez baitago gabaz
Orain ez dago ilunpe
Itsasoak janak dira
Duela pare bat urte
Arduragabekeriek
Berotzen baitihardute
(e)Ta biek bainu jantzian
Bainua hartuko dute.
EPAIMAHAIAREN 2. SARIA
OLENTZERO BIKINITAN
Klima aldaketa, kutsadura
hala da gaurko denbora
Mundua suntsitzen ari gera
hola ez goaz inora
Olentzerori ere iritsi zaio
bainujantziaren moda
Berehala astoa laga ta
surfeatzen hasiko da
EPAIMAHAIAREN 3. SARIA
Barkatu nora zoaz
erropa horrekin
gauzak oparitzera
Olentzerorekin
Baserritar erropak
ez dauka zer egin
klima aldatu eta
erropan eragin
EZOHIKO OLENTZERO ETA MARI DOMINGI
Olentzero ikusi nuen mendian behera, behean bainu jantzia (e)ta buruan txapela.
Atzetik Mari Domingi Olentzeron tankeran, toalla esku batean, oparia bestean.
Orduan galdetu nien: etxera al zoazte?
Haiek lasai erantzun, hondartzara motel.
Edonor aho bete hortz geldituko litzake: bikote hau ez da soilik neguan irteten.
Eoh olentzero zuk bai tripa bero
Eta gure mari zelako porrero
Zuk nahi duzuna egin egunero
Da gan eta eran goiz eta gauero
Zuek zaudete hondartza erdian
Ta jendea dago barrez zuen aurrian
Bainujantzi hori txikia ipurdian
Ta zelako ilea duzuna titian
Zelako eguna tokatu zaizuen
Eta herri hartan ikusi nizuen
Zertan zebiltzan pentsatu nuen
Ta gero olentzerok zakila atera zuan
Lololololo
Lolololololo
Lolololololo
Lolololololo!
AURKEZTUTAKO BESTE LANAK
OTROS TRABAJOS PRESENTADOS
DENOK GERA MUNDUKOAK [es dut nahi arrazismoa]
Batzuk arrazistak dira.
Beste batzuk aldiz ez
Afrikan eta Estatu Batuetan beltzak sufritzen dute
zergatik arrazismoa asko dago bere hirietan.
Beltzak sufritzen dute zergatik bere eskubideak borrokatu egin behar zuten.
Txuriak beltzei ez diote errespetatzen zergatik beraienak beltzak animaliak ziren.
Presidente bat arrazista bazan, beltzei dena sufritzen behar zuten.
Zergatik besteak egin behar zuten bere presidente esan behar zutena. Baina txuriei
batzuek gustatzen zaio beltzei maltratatzea. Baina batzuk esaten dute, zergatik
maltratatzen dituzue beltzak? Eta besteak esaten dute zergatik ez daukate
deretxoak eta dira beste kolorekoak eta hori da oso arraroa.
BETI BERDIN
Amak esaten dit
etxea garbitzeko
baina nik ez, ez dut nahi
erantzuten diot
momentu horretan ama haserretzen da
eta etxeko lan guztiak
egiten jartzen nau
Hurrengo goizean, esnatu nintzenean
ama etorri zen
ziztu bizian
oihuka esan zidan
altxatzeko hortik
lan asko daukazu
bazkaldu aurretik
ez, ez dut nahi esan nion
etxeko lanak nituela
ikastolarako
gelatik irten eta
bakian lagatzeko
lan asko bazeuden
berak egiteko
EGUN TXARRA
Ez, ez dut nahi eskolara joatea, ez, ezin didazu behartu, ez, ez eta ez!
Eguraldi latza dago, gainera gero azterketa gogorra dugu, gimnasian korrika korri neka egin arte, patiorik ez, obrak dabiltza eta.
Gazten diktadu luze eta petral bat, plastikan ikaragarrizko gaztelua eraiki eta erloju zaharra konpondu!
Euskaran talde lan astun bat, Gizarten biblia txikia idatzi, azkenik, jangelan
legatza kalabazinarekin
lehenengo eta bigarren
arroza txanpiekin, gainera postrean datil zikuak dugu.
A ze txarra nire eguna
ez, ez dut nahi eskolara joatea, ez, ez eta ez!
ESPERIENTZIA BERRIAK
2023a ez, ez dut nahi 2023a iristea, 2022a oso urte polita izan da besteak bezala.
Oporretan lagunekin, familiarekin,...
denbora pasa.
Orain berriz eskolara.
Bi hilabete eta gero berriz
negua dator eta ni irrikitan
oparien espero.
Ia bi hilabete eskolan eta froga asko
baina asteburuetan badago deskantsu.
Negua hemen dago eta ni oraindik
ezer prestatu gabe.
2022a oso polita izaten ari da
eta ez dut nahi 2023a iristea
baina berriz 2023an esperientzia
berriak.
Oraindik falta da 2023rako baina ni jada nago hurrengo urterako planak
pentsatzen.
Ondo pasatuko dut 2023an baina
oraindik 2022an irrikitan planak egiteko.
LA MUERTE SE ACERCA, SIN QUE TE DES CUENTA
Cuando creía que todo estaba tranquilo, la vista arriba ponía miraba al cielo.
Cuando creía que nunca se iría de aquí, Algo tramaba Dios por llevárselo de ahí.
Cuando creía que era una molestia menor, un mal en él se despertó de dimensión mayor.
Cuando creía que algo lo lograría salvarlo, el mal se extendió mucho intoxicándolo.
Cuando creía que había alguna esperanza, en mi interior sabía que venía la matanza. Como un cerdo en San Martín.
Entonces cuando su vida se le desvanece, Dijo, en esta vida nada es lo que parece.
ASIER ARTEAGA
–DBH 1A-
EL SOL AL CAER
En las maravillosas noches de verano dos niños dulces como el hojaldre y bonitos como una rosa. Visitan todos los días del año la hermosa costa de Mundaka viendo el sol caer. Por desgracia, en aquellas noches calurosas y repletas de turistas llenos de alegría por visitar aquella playa, no permitían que los queridísimos niños pudiesen ver el hermoso cielo anaranjado y el sol a medio caer. Inminentemente el invierno llegó y el agua helo todo a su paso, eso quería decir que aquella época sería la de ellos al poder visitar la preciosa zona arenosa. Pasaron meses visitando el sol al dormir y horas con el frío en el entorno. Unas de aquellas noches pudieron observar a una hermosa mujer con cabello largo y amarillo como el sol en su punto más alto. Allí aparecía la misteriosa mujer todos los días sumergiéndose en el agua tentando a la muerte. En uno de esos extraños, pero hermosos días un pescador apareció corriendo, con cara de preocupación dijo: Tener cuidado que nada es lo que parece, por aquí acecha una criatura espeluznante con apariencia de mujer. Tener mucho cuidado.
El instituto no es como me lo esperaba, es oscuro, hay mucha gente y muchos profesores diferentes. En verano no pensaba que sería así pero con él el tiempo he llegado y me he acostumbrado. Los profesores son muy majos pero hay algunos que son muy diferentes. Los compañeros, son muy amables, muy ayudantes… no me esperaba para nada.
Las clases son muy guays pero algunos son muy aburridos y me suelo dormir.
PENSANDO EN LO QUE NO ES REAL
Iba caminando, pensando en lo que no es real, no pienso en andar con gente que no es leal.
Lo que soñamos no es real, nada es lo que parece. Todo me iba mal a los trece, mi familia no me pertenece, por eso dentro de poco mi hermana cumple ciento trece y ahí amanece, cuando nadie aparece.
Como mi padre con trece cuando no tenía nada, tuvo que dejar su país para ir a la nada para buscar a su amada.
No, nada es lo que parece,
intentar ser una chica normal, pero no serlo, Nada es lo que parece, intentar todo lo posible para ser feliz, pero nunca conseguirlo, Que la gente diga, . -¡Tienes un problema muy pequeño! mientras yo luchar, por salir de ese raro sueño
Despertar en un mundo negro y profundo es mi mayor disimulo, intentar salir de él aunque este muy sonámbulo,
No, nada es lo que parece porque desde aquí oigo a mi madre llorar, gritar y agonizar sin más
Nada es lo que parece porque desearía salir de coma, para que mi madre ya no sufra mas
OLENTZERO ETA MARI DOMINGA BANUJANTZIAREKIN
Bainujantzi polita
dakazu soinean
Olentzero ez dauka
holakoa etxean
erosi beharko du Elgoibarko denden .
Pozik geratuko da besteen aurrean
Mari Domingik badu
idei bat buruan
sekulako festa bat
bai gure etxean.
Musika egongo da denbora guztian
gonbidatuta zaude
zatoz segituan .
OLENTZERO ETA MARIDOMINGI BAINU JANTZIAN
Klimat aldatu da ta
bainu jantzietara
erabili beharko
plazatik plazara
Maridomingi eta gure Olentzero
Etxean espero
opariak utzita
hondartzara bero
Umeek gustuko dute
ohean egotea
baina gogoa dute
zuhaitzera joatea
Opariak zabaltzen
hazi naiz orduan
eta ikusi dut
baino jantzia barruan
Bainu jantzia jarri
eta uretara
ura beroa dago
toaiara joan
Negua hasi zenean
bero iten zuen
Olentzeroi ez zitzaion
ondo iruditzen.
Olentzero joan zen
etxera ibiltzen
Maridomingi topatu
egin behar zuen.
Biak batera joango
ziren hondartzara
Noski bainujantzian
pixkat haserretzen.
Urte hau arraroa da
Azaroan gaude ta
dagoeneko ez dago
elurra mendi puntetan
Olentzero ta Maridomingi
oraindik hondartzean
beraien bien astoa
oraindik ere larrean.
ALDAKETA KLIMATIKOA
Ez dut nahi ikastea
eta lagunekin joan jolastera
Es egin: Mate, ingelesa eta euskera
baloi bat hartu eta eskolatik atera
Zelaian jolastu lagunekin
frisbia, makila eta pelotarekin
Ez egin etxeko lanak
eta goxokiak erosi
eta eskolarik gabe
bizi oso pozik
Egia esanda
ez da hain txarra eskola
lagunak egiten ditugu
eta batzuetan merendola
Eskolari ezker
dugu janari eta etxea
eta hil bukaerara heltzea
Ondorioz bizitzarako eskola behar dugu
Azkenean lana eta dirua emango digu.
Ez, ez dut nahi
Ez dut eskolara joan nahi
Esnatzen naizen bakoitzean
Hori bera pentsatzen dut
Beti da gauza bera
Nazkatuta nauka!
Baina zerbaitetarako balio duela dut buruan
Etorkizunean bizitza duin bat izateko
Nire barnean hori badakit
Beti dut nire garunean
Horregatik saiatzen naiz ikasketetan
Baina sentsazio hori ez zait kentzen
Behin eta berriz errepikatzen diot amari goizetan
“Ez, ez dut nahi”
Ez dut eskolara joan nahi
Nire etorkizunak iraganean egindakoa eragina du
Hori badakit
Ez naiz perfektua
Baina ahala ere
Ez dut joan nahi
EZEZKOAREN BELDURREZ
Ez, ez dut nahi!
ez dut nahi, goizero esnatu
eta sare sozial zein komunikabideetan
halako mezurik irakurtzerik
Ez, ez dut nahi!
ez dut nahi, telebista piztu
eta lehenengo notizia
notizia arrazista edo homofoborik izaterik
Ez, ez dut nahi!
ez dut nahi, jolastoki edo atsedenaldian
ikaskide zein lagun batek
momentu deserosorik pasatzerik
Ez, ez dut nahi!
ez dut nahi, kalean edo lagunartean
edozeinengandik mezu bortitzik jasotzerik
eta lekuz kanpo sentitzerik
Ez, ez dut nahi!
ez dut nahi, etxean edo familia giroan
ezkutatu behar izaterik
maite dudanagatik edo naizenagatik
A VECES, NADA ES LO QUE PARECE
Nada es lo que parece hasta que la lógica vence aunque nadie lo piense por dentro lo malo crece A veces el aire me falta el remordimiento por las noches mata llorando a la almohada pasa mi cabeza a los sentimientos atada
Nunca pienso en lo peor solo en los demás veo el dolor aunque me quede mal sabor reconocerlo será lo mejor
Quiza ese al sufro como en una carretera sin rumbo no sé a donde conduzco a por ayuda, deduzco
Los demás no ven mi trabajo yo de superarlo trato aunque no haya hecho mucho progreso he de confiar en el proceso
MI MUNDO DIFERENTE
Bienvenidos a mi mundo en el que todo está al revés donde casi nada es oscuro y todo lo puedes ver
Mi gran mundo lleno de color de algo tiene que carecer hay mucha gente que sufre de dolor porque no tienen poder
Pero todo vive en alegría hasta los seres más raros las mismísimas grandes sandías de mi tía Amparo
Todo tiene un color diferente los árboles morados de color púrpura son las frentes y delfines rosados
Mi luna sale por el oeste mi sol sale por el norte mis nubes se mueven por el este y nacen en el monte
SUS VERDADES
Parecía estar alegre
Parecía ser honesto
Parecía ser fuerte
Parecía ser opuesto
No es lo que parece es un agujero negro amargado y deprimente
Llora, sufre en silencio sin público, a oscuras triste y desesperado
Si pudieras ver con mis ojos y que para mi no hay ser más perfecto
Tienes una oportunidad
no pienses desperdiciarla
a mi me importa el interior y no una funda que lo guarda ALEJANDRA
AZKEN GABONAK
Olentzero maitea
non dago negua
etxetik atera ta
kalea txuria
Ikastola guztiak
umeen tristura
denoren opariak
plastikoak dira
Beroketa globala
hiltzen gaituena
bainujantzia da
gure beharrena
Abendu honetan
udan bezala
izerdiaz beteta
ez nahi dugula
OLENTZEROREN ALDAKETAK
Klima aldatzen ari da
Gure ondorioz
Tenperatura gorutz doa, Kontuz Olentzero
Gure mendi politak
Aldatzen ari dira
Eta haiekin ere
Zure bizilekua
Aurtengo trajea baita
Aldatu behar da,
Bainu jantzia listo
Negu honetarako
NEGU BEROA
Negua iritsi da
Ezin dut zinetsi
Bero larria dago
Eta elur gutxi
Kanbio klimatikoa
Badator gurekin
Denok manga motzean
eguzkiarekin
Tximiniaren ordez
Hondartzean gaude
Uretara sartuta
Pertsonak badaude
Olentzero badator
Gure etxetara
Ai ene ez da etorri
Joan da pistinara
GABONETAN BAINUJANTZIAREKIN!
Klima beroarekin
Gabonak ospatu
Opariak hartuta
Norbait ikusi dut
Bainujantziarekin
Arauak puskatu
Gabonak dira eta
Uda ematen du
NAGORE PEREZ
–DBH 4C-
NAGORE PEREZ LEGARRA
–DBH 4C-
Olentzero gurea
Gabonetan dator
abarkak, praka luze, txapela ta ator.
Oso dotore beti prestu eta jator
opariak zuentzat
ekartzera nator!
Udaberrian balitz
Eguberri eguna
arropa gutxi e (g)ingo
lukete jarduna
Zer jantziko lukete?
Hor asmakizuna…
Slipa ta bikini
Kolore askoduna!
–DBH 3DC-
BIZITZAREN ERREALITATEA
Azaroko lehen egun hotzak,
Zu eta ni kalean parez pare
Hitzegiteko asmoz,
Gauzak argitzeko asmoz, Zuk arazo duzunari bukaera emateko
Egunak joan, egunak etorri
Arazoa geroz eta handiagoa
Txikitzen saiatu baina ezin, Laguntza bilatzen hasi baina ezin,
Zure arazoak nirekin banatu
Eta zure arazoak azkenean nireak bihurtu
Hizketa luze bat izar artean,
Hizketa gogorra benetan
Txikitan izandako arazoak
Gaur eguneraino ekarrita konturatu gara
Zurea bakarrik ez dela gauza
Biok izan dugula iragan zaila
Baita gaur egungo bizia ere
Ez dela batere erraza
Zeuk zenekarren arazoa gaurko hizketara
Baina konturatu naiz neuk ere
Badaramatela depresioa izena duen arazoa gainean
Horrelako hizketa gehiago egin beharko genituzke
Barruan daukaguna ateratzeko
Eskerrik asko lagun,
Azkenean zuri baino hobeto etorri zait niri
Munduan asko gara, ehunka, milaka.
Denetarako jendea dago, denetik egiteko.
Badaude ile-horidunak, edota marroidunak, eta azal zuri edota ilunagokoak.
Badaude medikuak eta andereñoak, albaitariak eta suhiltzaileak.
Munduan asko gara, ehunka, milaka.
Denetarako jendea dago, denetik egiteko.
Guztiok gara oso garrantzitsuak
eta inor ez da inor baino hobea.
Guztiok dugu gure betebeharra
eta guztiok balio dugu berdin.
Beraz, ez dut ulertzen
zergatik beti
tratatzen didaten niri
zu baino hobeto, ez dut ulertzen.
NI ZU BAINO HOBETO NABIL
Zuk utzi ninduzunetik
ez da irtetzen udaberria.
Gaur ikusi zaituztet
zu eta zure lagun berria.
Hari begitara begiratzen irtetzen zaizu irria. Eta ni nago kanpora botatzen nire tristura amildegia. Kalean nagoenean argia etxean aldiz iluna.
Zutaz gogoratzean beti etortzen zait negua burura.
Baina zer? Ni negarrez? Ez naiz horrelakoa, ez naiz Hizkin batean geldituko, ez naiz lagunik gabe ibiliko, ez nauzu bakarrik utziko.
Nik onartzen dut ez zela erraza izan zu atzean uztea, zure agurraren mina ahaztea, eta zutaz ez oroitzea.
Nik? Nik benetan maite izan zintudan dena emanez gure harremanagatik, eta zu ongi egoteagatik.
Baina ez zenidan
ezer ere ez eskertu, nirekin jolasten arituz. Eta orain, beIngoagatik, udaberria heldu da, nire burua maite dut, eta zu baino hobeto nabil.
NIRE BURUARENGAN DUDAN KONFIANTZA
Beti pentsatu izan dut neure buruan
inorengan arretarik jarri gabe, horregatik mundu gogor honetan lotutako gauza guztiak nik lortutakoak izan dira.
Zu iritsi zinen arte
eta hortik aurrera nire barruan dena aldatu zen, nire bizitzako pertsonarik garrantzitsuena iritsi baitzen.
Nire izaera, nire bizitzeko era, pentsatzeko era
guztiz aldatu ziren, zurekin bizitza osoa partekatzeko eta biok bat izateko.
Denbora pasa ahala gauzak partekatzen ohitu nintzen hobe esanda dena partekatzen nuen, gauza asko erakutsi zenizkidan
bai eskuzabala izaten bai besteen azalean ipintzen.
Egun bat iritsi zen ni gehiegi erreparatu nintzela zugan
eta zu, berriz, urrundu egin zinen, mina ematen ginen elkarri nik zurekin egun osoa egon nahi nuelako baina zuk zure espazioa eskatzen zenuen.
Orduan ohartu nintzen, nahiz eta besteengan erreparatu galtzen duena eta mina jasotzen duena ni naizela, eta hobea dela nire buruan pentsatzea beste pertsona batzuetan erreparatzea baino
pertsona maltzur asko baitaude.
Zu joan zinenetik asko ikasi eta aldatu dut, ez naiz inor gehiagorengan fidatuko, nire buruaz aparte.
Eguberri loteria
zoriaren jokoa
Honekin alaituz
luzaro banakoa
Gaizki ireteten bada
poztasuna badoa
Besteei tokatzea
ez da hain positiboa
Gero eguzkiarekin
aldatzen da aroa
Udaberria dugu
urtaro oparoa
Garai hauetan beti
nabarmen da gogoa
Heltzear daukagu ta
udarako giroa
Egun lanbrotsuetan
etxean geratzea
Garai arrotzetan
besteei tokatzea
Ez dut nahi ezer jakin
gaizki amaitzeaz
Zortea nik daramat
poltsikoan gordea
Baina hala ez bada
nik ez dut nahi ordea
Nahiago izango nuke
beste batek eramatea.
NORBERAREN ARGIA
BIHOTZA
Mundu kezkagarri honetan
Gauza txiki bat nuen
baina zuk indarrez kendu zenidan
maltzurkeri handiz
liburu kontalari honetan
jadanik ez dut ezer
eta min handia hartu gabe
errekuperatu nahio nuke
liburu amaieragabe tristean
motorrik gabe ez dut erabilerarik
zure liburu liluragarri honetan
ez duzu horren beharrik
ez dut ulertzen
zure nahiaren zergatia
aspalditik ezagutzen nauzu
baina ez duzu hori egiteko behar handirik
amodio gaizto eta lapur honetan
ezin nauzu harrapatu
ni hobeto nagoelako
nire bizitzarekin zure nahiarekin baino
bihotza da lapurtu didazuna
eta ez da justua
nik hau bukatzea nahi du
eman iezadazu nire bihotza
ni hobeto nagoela bihotzarekin
zu baino
Zu edo ni,
SARIA HOBETO NIRETZAT
ez dago ezer hobeagorik.
Zu, ona dantzan, ona bertsotan, baina hobeagoa ni. Ni, hobeagoa beti.
Eman niri urrezko domina hori, hartu ezazu zuk beste hori.
Hartu zuk nahi baduzu, ez, hobeto eman niri.
Sariak ez du zentzurik, parte-hartzeak baizik.
Sariak ez du zentzurik, baina olerki honen saria eman niri, noski.
Irakurtzen dagoen horri, aldez aurretik eskerrak eman sariagatik.
Agian beste horri emango diozu, baina hobeto eman niri.
Ni hobeagoa beti, saria eman niri.
LA MUERTE SE ACERCA, SIN QUE TE DES CUENTA
Cuando creía que todo estaba tranquilo, la vista arriba ponía miraba al cielo. Cuando creía que nunca se iría de aquí, Algo tramaba Dios por llevárselo de ahí.
Cuando creía que era una molestia menor, un mal en él se despertó de dimensión mayor.
Cuando creía que algo lo lograría salvarlo, el mal se extendió mucho intoxicándolo.
Cuando creía que había alguna esperanza, en mi interior sabía que venía la matanza. Como un cerdo en San Martín.
Entonces cuando su vida se le desvanece, Dijo, en esta vida nada es lo que parece.
TODO PARECE BONITO HASTA QUE DESCUBRES LA VERDAD
Todo pinta bonito, todo parece que está donde tiene que estar. Hasta que un día te sucede algo.
Tengo una amiga la cual parece mi hermana. Vivo muchos momentos con ella cada día, y comparto miles de emociones junto a ella.
Desde pequeña he tenido mucha confianza hacia ella. Hasta que de un día a otro todo cambio.
Los años fueron hacia adelante y la relación fue cambiando.
Comenzaron las mentiras, los reproches, las traiciones, y los ratos donde me dejaba sola.
Llegó un día donde me hicieron abrir los ojos.
Mucha gente de alrededor empezó a darse cuenta todos los malos ratos que me hacía pasar.
Yo misma sabía que algo sucedía, hasta que me hicieron ver la realidad.
Me sentí muy engañada pero ahí es donde me di cuenta que nada es lo que parece.
LA TRAICIÓN
La realidad de nuestro amor, a donde se fue hasta donde llegó. Pensando que lo encontré todo lo perdí todo, la eterna confianza en ti traicionada. La relevancia de la vida destruida, dándole el poder de mi ser a otro.
La realidad de nuestro amor, y todo ese tiempo.
Totalmente insignificante, no para mí, en cambio, si para ti.
Pero qué finalidad tenía todo esto, siendo incapaces de amarnos.
La realidad de nuestro amor, sobre todo, del dolor. Alguien a quien tanto amaba, quien tan solo me dañaba. Me dijiste, te quiero, mientras te alejabas.
La realidad de nuestro amor, nada fue esperado. Tras luchar por encontrarlo, no logramos beneficiarnos. Noches de desvelo, causadas por tu engaño.
La realidad de nuestro amor, para nada soñado.
Deseando una cálida noche de verano, me topé con un aguacero de emociones. El más devastador de los dolores, cuando nada es lo que parece.
En ojos del enamorado idealizar es inevitable y aunque el dolor sea desesperado lo que se siente es inigualable
Las ganas de estar contigo me pueden te pienso dormido y te pienso despierto a ver si algún día este sueño me conceden de poder estar contigo hasta el último momento
Esa cabellera oscura me enloquece que contrastan con tus preciosos ojos verdes, siento que me amas, pero no siempre es lo que parece y la inquietud no se desvanece
Tus movimientos me enredan y tu figura me envuelve tu mirada me excita y tu alma me puede
Cuando estoy contigo parezco otra persona haces que me derrita con tu mirada siento que estoy volando y esto me destroza cuando me doy cuenta de que tu ojeada se siente helada
Eras la persona que me iluminaba los días
sin embargo, no reconozco el ser del que me enamoré ahora me juzgas y sé que no cesarás
porque mi alma no quieres proteger
Por muchas veces que tropiece no me volveré a galantear
pues ahora sé que nada es lo que parece si en el amor quieres confiar
MIS PROPIAS MENTIRAS
Es la verdad del ser o la mentira del existir
Tus ojos son bonitos al parecer pero son el daño de vivir
Se me ilumina la cara al verte sentirte cerca de mi
Me ciegan las ganas de tenerte y saber que tiene otro ahí
Te quería cerca y te tenía lejos Saber que no te acercas cuando miro al espejo
Creía que me querías pero nada es como pienso ya me lo advertías que no tenías sentimientos
Mi corazón se hiela esto ya no tiene sentido mis sentimientos vuelan y aterrizan en tu nido
Te tenía idealizada pero nada es lo que parece un corazón bonito que en el fondo oscurece
Aprendí a ver la verdad y no inventarme una mentira evito la realidad porque mis ojos te admiran
Refugiada en los recuerdos pienso en quien fui cuando mi única preocupación era ser feliz.
Fueron aquellos años cuando el mundo vi cómo cambiaba ante mí.
Aquella vida pasada cada noche añoro.
¿Por qué tanta injusticia? preguntaba. Las lágrimas por mi rostro caían formando un inmenso charco en donde muchos se hundían.
La tierra perdida se encuentra, al igual que las almas que habitan en ella. Solo veía felicidad en un lugar de mentiras.
Nada era lo que parecía, sueño de vida perfecta con dolorosa realidad.
Queda afrontar el crudo futuro con una visión oscura de lo que no pudo ser.
BELDURTI HUTSAK
DOINUA: EUSKO GUDARIAK
Olentzero ta Mari
batera hondartzan,
biak uretan daude
eta bainujantzian.
Olatu handia dator
ta haiek beldurrez, bainujantzia erori
olatuen indarrez.
OLENTZERO ETA MARI DOMINGIREN IRADOKIZUNAK
DOINUA: Pello Joxepe
Bi mila hogeitabi urtean jada
Negua hurbil zaigu orain
MarI Domingik ta Olentzerok
Ardotxoa edateaz gain
Hondartzan elurretan ez da ari
Olentzero han elur zain
Mari Domingi esan nahitan
Biak lotsatuta daude
eta titi bistan,
ez dira berriz joango
hondartzara bizitzan.
Negua iritsi da bero askorekin
Olentzero badator
Bainujantziarekin.
Urtea bihurtu ekain
DOINUA: Maritxu nora zoaz
Klima aldatu eta
gabonak badatoz
gure opariekin
gu pozteko asmoz.
EINER GIL MORALES
–BATXI 1E-
ESPERO EZ DUDAN PAKETEA
Nik eskatu gabeko paketea heldu zait etxera. Goiz eguzkitsu batean atea jo zuten, ni atea irekitzera joan nintzen.
Atea ireki, gizon bat aurkitu nuen esku tartean karta batekin, ni paketea hartu nuen.
Nire logera joan nintzen karta esku tartetan. Karta zabaldu nuen, eta agentzia sekretu baten izena agertzen zen [027].
Karta hori ez zen niretzat, konfunditu ote dira. Zenbakiak
deskonposatzen ari nintzen, orduak eta orduak ibil nintzen zenbakia deskonposatzen.
Azkenean zenbakia deskonposatzea lortu nuen. 0:010, 2:20, 7:07.Batuketa egin nuen, emaitza 37 atera zitzaidan.37 portal
bat zen, dirudienez portala agentzia bat zen.
Agentziara joan nintzen. Atea automatikoki ireki zen.
Pixkanaka-pixkanaka sartzen hasi nintze. Gela batera sartu nintzen, han gizon bat pakete bat entregatu dit. Pakete barruan
ni eta emakume batekin argazkiak agertzen ziren. Nire ama
pentsatu nuen bera izango zela, eta bai bera zen nire abizen
berdina agertzen delako argazkian.
Igande goizean, esnatu nintzenean, ate parean amazoneko pakete bat ikusi nuen. Oso arraroa izan zen, nik ez nuela ezer eskatu eta aspaldi iritsi zitzaidalako halloweeneko mozorroa.
Paketea ireki nuen eta bertan pelutxezko hartz bat zegoen. Ez nuen hori espero, Taylor Swiften album berria izango zela espero nuen, pare bat aste atzerago atera zena. Hartzatxoa etxe barrura eraman nuen eta zeinena izan al zen pentsatzen ibili nintzen. Eta orduan Amaia nire bizilagunarena izan al zela okurritu zitzaidan. Amaia haurdun zegoen eta bera semearentzat pentsatu nuen. Zapatilak jantzi eta bere etxera joan nintzen.
-Kaixo Amaia. Esan nion.
-Kaixo Nobita, zerk dakartzu hemendik?
-Panpin hau iritsi zait akatsez eta zurea izango zela uste nuen.
-Ba ez, nik ez dut hartzatxo hori eskatu.
-ez da ezer gertazen, nik oparitzen dizut.
-Eskerrik asko Nobita!
-Ez horregatik. Erantzun nion.
Baina inork ez zuen espero bi aste geroago Amaia herriko errekan hilda
agertuko zela. Inork ez zekien zer gertatu zen baina nire ustez hartzatxoa izan zen.
Horrek esan nahi zuena norbait ni hiltzen saiatu zela zen.
PAKETE MISTERIOTSUA
Noelia naiz,15 urte ditut. Egun batean bakarrik nengoela atea jo zuten. Galdetzerakoan pakete bat zen, niretzat, baina nik ez nuen ezer eskatu, kutxa handi bat utzi zuten ate aurrean, ez nekien ezer eta amari deitu nion:
-Noelia zer nahi duzu?-galdetu zidan amak
-Ama, ama, ama!!Pakete bat heldu da etxera zerbait eskatu al duzu??galdetu nion nik
-Nik? nik ez dut ezer eskatu zuk?-erantzun zidan
-Ez, horregaitik galdetzen dizut, bueno igual aita izango zen etxera heltzen denean galdetuko diot.
-Bale!!agur
-agur
Etxean geundenean guztiok aitari galdetu nion ea zerbait eskatu zuen eta aitak ezetz esan zidanean asko kezkatu nintzen. Nôrena izango ote da paketea?
-Afaldu ondoren ireki ea zer duen barruan-esan zuen aitak
-Horixe da-gehitu zuen amak
paketea irikitzerakoan kamiseta bat zer. Nor bidali ote du kamiseta hau?
Kamiseta ateratzerakoan konturatu ginen Noeliaren argazki bat zuela erdian eta kaxa barruan zerbait gehiago zegoen Zer ote zen? Idatzi bat zen eta
honela esaten zuen idatziak
Kaixo Noelia emen duzu opari bat oso jatorra zara baino lots handia ematen dit zurekin hitz egitea horregatik bidaltzen dizut opari hau ondo
izan eta espero dut kamiseta erabiltzea
SORPRESA AHAZTEZINA
Bazen behin, Mazatlan-eko herri txiki Batean, Jack izeneko 16 urteko mutil bat. Abenduak 5eko arratsalde normal bat zen, Jack bere gelako eserlekuan eserita zegoen, ordenagailuan Natur zientziako etxeko lan bat egiten. Oso lasai zegoen dena, norbaitek tinbrea jo zuen arte, Jack bat-batean oso urduri jarri zen, etxean bakarrik zegoelako eta bere gurasoak oporretan zeudelako, orduan korrika leihora hurbildu zen zein zen jakiteko.
Postaria zen, eta azkar batean, Jackek eskailerak jaitsi zituen, eta etxeko atea ireki zuen, baina atea irekitzerakoan paketea ate ondoan ikusi zuen bakarrik, ez zuen postaririk ikusi. Jacki arraroa egin zitzaion paketea edo kaja hura berarentzat izatea, orduan bere amari deitu zion, galdetuz ea berak zerbait erosi zuen, baina bere amak ezetz esan zion.
Minutu batzuk geroago bere amaren dei bat jaso zuen, Jackek deia erantzun zuen, eta bere amak esan zion alboko bizilagunei galdetzeko ea pakete hura heurena zen, orduan Jackek bere txikitako jostailu bat hartu zuen, paketea gainean jarri eta bere 2 bizilagunen etxeetara joan zen, baina ez zuen arrakastarik izan.
Jack goibel iritsi zen etxera, eta oraindik zalantzan zegoen ea paketearekin gelditu beharko zen edo ez, egia esan kuriositate handia zeukan eta paketearekin gelditzea erabaki zuen, eta jostailuarekin batera sartu zuen etxera.
Orduan sofan eseri zen eta artazi batzuk hartu ondoren paketearen plastikoa mozten hasi zen.Eta hala zelako sorpresa! Justin zen, bere txikitako lagunik onena, 5 urte zituenetik ez zuen gehiago ikusi, Londresera joan zelako bizitzera bere aitari sotutako lanaren gatik. Jackek ezin zuen sinetsi Justin berriz ikustea, dena amets bat zela uste zuen, bere idatz mahaian lo gelditu zela. Jackek eta Justinek gau ikaragarria pasatu zuten, Mack Donals era joan ziren, Izozki bat jatera… Hurrengo egunean eskolan Jackek Justin ikusi zuen bere gelan, eta esan zion, bere eskolara joango zela. Hura euren egunik zoriontsuena izan zen
EL VIAJE DE MARCOS
En un día normal como los demás, Marcos miraba las historias de instagram tirado en el sofá. En un momento se desvió su atención hacia una bola, la bola era muy bonita y nunca la había visto, pensó que sus padres la habían comprado hace poco, fue a tocarlo, y cuando lo tocó le pasó electricidad y se cayó.
Cuando llegó la hora de dormir, se sentía muy raro, y sentía escalofríos. Al siguiente día, miró a la ventana y notó que la calle estaba muy rara, pensó que era porque estaba dormido, y cogió el móvil para ver sus notificaciones, hasta que se dio cuenta que estaba en el 10 de abril de 1492. Se asustó y salió corriendo de su casa para ver qué pasaba. La gente vestía ropa muy rara, y cuando lo vieron empezaron a murmurar y hablar cosas malas sobre él, hasta que uno lo cogió y se fueron a un callejón. Él se llamaba Jorge, Jorge le preguntó de dónde había sacado esa ropa, y él le contó todo lo que le pasó. Él le dijo a Marcos que tuviera cuidado con el rey, porque si le encontraba lo iba a encerrar.
Jorge pensó en ir donde la bruja, para que Marcos vuelva a su época. Cuando llegaron la bruja les dijo que Marcos tenía que volver a tocar la bola para volver.
Mientras iban a su casa, el rey les encontró y secuestró a Marcos. Marcos pensaba que todo estaba perdido, hasta que llegaron Jorge y sus amigos a salvarle y a llevarlo a su casa para que toque la bola. Cuando llegó a su casa, antes de tocar la bola, se despidió y les dejo algunas cosas valiosas de él. Cuando tocó la bola, se despertó y se dio cuenta de que todo había sido un sueño, pero sus cosas no estaban y se quedó pensando.
EN OTRA ÉPOCA
Era un día normal y corriente. Había estado en la escuela, aburrido y sin ganas de estudiar. A la tarde me quedé en casa estudiando ya que al día siguiente tenía examen. Llegó la hora de cenar. comí más que nunca y me fui directamente a la cama.
Me desperté al día siguiente y como siempre fui a coger el móvil. Pero había algo que no me cuadraba. ¡estaba en 1946! Exactamente el 21 de marzo, o eso ponía en el móvil. No le di mucha importancia, pero al salir a la calle el ambiente era muy extraño. Todo el mundo vestía distinto, todo parecía más antiguo. La gente parecía triste. A lo lejos vi a un niño llorando desconsoladamente. Le pregunté qué le pasaba y me dijo que había perdido a sus padres. Le intenté animar como pude y seguí mi camino. En el pueblo había construcciones destruidas que yo nunca había visto. Comencé a pensar y al cabo de un rato me di cuenta de todo. La fecha que ponía en mi móvil era real y recién había acabado la segunda guerra mundial. Por eso había construcciones destruidas y algunas en construcción. En ese momento se me pasaron muchas cosas por la cabeza. Lo primero que hice fue pellizcarme ya que pensaba que estaba en un sueño. Sentí daño así que el hecho de que fuese un sueño lo descarté. Lo siguiente que pensé fue en visitar a mi abuelo. Así que eso hice. Fui a casa de mi abuelo y toqué el timbre. Salió una señora con un bebe en brazos así que supuse que el bebe era mi abuelo. La señora, (que sería mi bisabuela) dijo que no podía confiar en nadie y cerró la puerta de un portazo. No sabía que hacer. Me quedé dormido debajo de un puente.
Al día siguiente me desperté en casa. Me quedé aliviado después de que todo fuese un sueño. Pero todo cambió cuando volví a coger el móvil y vi la fecha.
Estaba en 1813…
EN OTRA ÉPOCA
Érase una vez, un niño llamado Sergio estaba enfermo con dolor de cabeza y se encontraba fatal. Este niño estaba muy viciado a los videjuegos y aunque se encontraba mal seguía jugando a la “Play “. Su madre Ana le pedía que dejara de jugar y descansara. Después de estar su madre media hora insistiendo, el niño le hizo caso.
Sergio, antes de ir a dormir, le dio un beso a su madre y otro a su padre y acarició a su mascota. El joven se fue a dormir y empezó a sonar (había entrado en coma). Soñaba que estaba en un castillo en épocas muy lejanas, era hijo de la reina Elizabeth. La reina, le pidió a sus soldados que protegieran muchas cosas: diamantes, mascotas entre muchas cosas. Un día muy nublado, Elizabeth se despidió de Jorge al ver que se estaba poniendo muy mala y Asia y Francia querían invadir su reino. La reina le pidió que le protegiera bien, porque los asiáticos y los franceses estaban muy locos y la misión era acabar conquistando y matando a Elizabeth y sus soldados.
Sergio, se despertó de la cama, miró a su derecha y estaba en una habitación muy rara con varios medicamentos. Miro el móvil, y estaba en otra época. Después vinieron su madre, Ana y su padre. Por fin se reencontraron tras dos años en coma. ¡Qué bonito! ¡A Partir de ese día vivieron felices!
UN VIAJE DIFERENTE
Me desperté, mi móvil no funcionaba, era muy raro, estaba pensando la razón por la que el móvil no funcionaba. Después de un tiempo decidí salir a la calle y me di cuenta de que la gente iba vestida diferente, entonces le pregunté a un hombre alto y elegante:
- ¿Disculpe, en qué año estamos? Y me respondió:
-Estamos en el año 1982. Me quedé alucinado, no sabía cómo llegué a ese año y no sabía cómo volver a nuestro siglo. Estaba paralizado, pero decidí dar una vuelta por la ciudad. Al principio pensaba que era una broma, pero después de dar una vuelta por la ciudad, de verdad que no parecía que era una broma. Comencé a preocuparme ya que no sabía cómo volver a casa.
En casa ya empecé a pensar tranquilamente en como volver a nuestro siglo, y para eso tenía que pensar como llegué a este año. Estaba pensando tanto que estaba saliendo humo de mi cabeza. Y en un momento después de estar pensando durante 1-2 horas pensé, si yo había llegado aquí con el móvil, solo tendría que arreglarlo y podría volver. El problema era que en 1982 no existían los móviles. Intenté encontrar una relojería ya que tendrían diferentes herramientas para arreglarlo. Finalmente logré arreglar el móvil con las diferentes herramientas. Solo tenía que encenderlo, y después de un minuto se encendió y cuando me asomé a la ventana todo era normal, ya había llegado a nuestro siglo. ¡Por fin en casa!
UNA AVENTURA MEDIEVAL
Hace unos días, tuve una experiencia inolvidable: me fui a la cama porque estaba realmente cansado, y a la mañana siguiente, mientras estaba en mi cama, encendí el móvil, pero no funcionaba. Y cuando abrí completamente los ojos, ¡me di cuenta de que había unos caballeros amenazándome con una espada!
- ¡Estate quieto renacuajo! ¡Quedas detenido, son las órdenes del rey! -Dijo uno de los caballeros
En ese momento sentí un escalofrío por mi cuerpo, me giré y divisé un gran castillo, y sin darme cuenta me ataron, y me llevaron arrastras al castillo. Me metieron en una celda, y unas horas después me sacaron y me llevaron al rey:
- ¡¿Pero, ¡¿quién eres tú?! ¡¿Y qué haces aquí?!-gritó el rey
-Me llevaron unos caballeros aquí, y…
- ¡Silencio! -gritó el rey por segunda vez: -Ahora, elige tu destino: hacer las 3 pruebas del campeón oh…. ¡la guillotina!
Aún que no estaba preparado elegí las pruebas, y en ese momento, el rey me llevó a un campo pequeño, donde solamente estaba un trozo de madera gigante, y me dijo para que lo levantase, pero era muy pesado, así que con toda la fuerza que tenía lo levanté por unos instantes, y después lo dejé en el suelo. Después me llevó a un campo (más grande que el anterior) lleno de obstáculos. El rey me dijo que lo pasara todo, y yo no tuve problemas en hacerlo (porque era pequeño).
Por último, el rey me condujo a otro campo, donde estaban los espectadores en unas grabas. En el campo había una celda enorme, y él la abrió. Se escuchaba una voz ronca, y salió… ¡Un monstruo gigante! Corrí para que no me pillara, y pensando, tuve una idea: le atraía con sonido de una espada, y el monstruo se acercó y lancé la espada a la celda. El monstruo se metió dentro, y aprovechando ese momento, le encerré y el público empezó a gritar de júbilo gritando ¡viva! ¡viva! De repente oí:
- ¡Alex, Alex! -era papá- ¡Alex, despierta que no llegas al instituto!
¡Qué susto me había pegado!
A SURPRISE
Once day of July, was my best day ever, was a day so different, my family weren't at home. I was strange, my family was always there in the house but today there weren’t.
A few minutes later my parents call my a surprise:
-We went traveling- My dad saw.
-Thanks dad- I saw.
-We’re going to Warner- My mum saw.
All was good but we can’t give the pet to Warner. I was sad. But finally we didn't go to Warner. My family, my pet and I were in our town.
For example. We went surfing in the beach, we went to the cinema…
It wasn't my best day but it was good.
THE BEST TRIP !
It was Thursday morning and I was going to the school bus with my friends Maddi and Leire.Our school bus is a usual bus so we have to be careful to don’t confuse it with another one.We entered to the bus and when it started to run we realised that we were in the wrong bus.We worried a lot but Leire started relaxing us so we started thinking. We saw the destiny of the bus and we started shouting. We were going to London!!!
We were really happy but we didn't have any money. We found a wallet with money and cards , we were asking the people if the wallet was theirs and one woman said that it was hers and she gave us a lot of money.
-Why did you do that?- asked Maddi
-I am not a usual woman and I know you need this money more than me- she said
-Now we have money to visit London! - I shouted
We were super happy and when we arrived to London we went to the best hotel there and we had a suit room. We stayed there five days but they were the best days ever. We arrived home with a lot of souvenirs and a great story to tell.
Yesterday was my birthday, now I’m 22 years old. It was Saturday and I woke up at 10:00 because at 12:00 I was having a football match. I was going down stairs when my parents appear:
- Happy birthday! I promise it will be the best day in your life.
- I didn’t remebered it! Thank you!
Later I prepared all my things for the match and left home. When I got to the soccer field, I realized that the other team was the S.D Eibar, the best team in the league. I was very nervous because of it, but finally we won and I scored a goal. When I arrived home, I received all my presents:
- Oh! I can’t believe it, I got a car! I shouted.
- It’s a dream, it can be real! I said.
Later we went to my grandparents house, because we were having lunch there. While we were eating, in the TV were saying some strange numbers:
- 3, 7, 8, 1, 5,...
- Oh, it’s the lottery! My grandmother said.
- For last… 2!
- Yes! My mother shouted.
- We won the lottery! I said.
- We won 1.000.000€! I can’t believe it!
- Mum, you were right, It’s the best day of my life.
- You’re the best! I affirmed.
From that day I named the day of my birthday, as the best day ever.
THE HAPPY DAY
One day I was going to visit my grandparents. I was so excited because I haven't seen them for one year.Last year I was going to visit them but they were living so far from where I live.I was living on Irlanda for two years but I'm actually living on Italya and my grandparents too.
When i was going back home i saw something strange.My mom was pregnant and i was in shock.She told me that i was going to have a brother and that i was going to choose the name.When i was choosing the name, my mom told me that in my family was a tradition to call boys Nicolas.So i told her to call my brother Nicolas.My mom was so happy and my dad too.
I was going to tell my friends.They were happy for me so I started to cry.All of my friends had a brother.So actually i don't feel so lonely like last year.
OPARI EZ HAIN DESATZEGINA
Gure istorioko protagonista Sofia da, dena hasi zen pasadan astean, konkretuki asteartean.
Hiru terdiak ziren eta Sofia bazkaltzen zegoen ateko txirrina entzun zuenean. Altxatu zen postariari atea irekitzera baina portalera atera zenean ez zegoen inor, bakarrik kartoizko kaxa bat.
Sofia kaxa hartu eta etxera sartu zen, barruan zegoenean paketea mahi gainean utzi zuen eta guraize batzuekin inguruan zeukan zinta moztu zuen. Irekitzean poltsa txuri bat ikusi zuen eta hau apurtzean hiru ume txikien bihotz laurdenduta aurkitu zuen.
Sofiak bota zuen garrazia seguraski bere eraikin osoko bizilagunak entzun zuten. Baina es duguna espero da aurpegian irribarre bat ikustea.
Sofia hiru ume desberdinetako bihotzak hozkailuan sartu zituen gero afarian sukaldatzeko.
Sofia bere mutil-laguna deitu zuen, bazekian oparon hori bere ideia izan zela eta zenbat eskertzen zion esateko berarekin hitz egitea nahi zuen.
Lukasek deia erantzun zuenean Sofiak oso hunkituta esan zion:
-Kaixo, maitea.
-Kaixo Sofia, nire oparia jaso duzu?
-Bai, eskerrik asko, afaltzeko prestatzen ditut?
-Bai mesedez.
-Ondo orduan etxera iristen zarenean afaria prest egongo da.
Eta horrela bukatu zen Sofiaren asteartea. Bere mutil-lagunarekin hiru ume txikien bihotza jaten.
Baina zuen nola dakin hau galdetuko duzue, ez? Erantzun erraza da, ni Sofia naiz.
IRAGANERA BUELTATU
Kaixo, ni Andrea naiz, 16 urteko neska bat. Euskal Herriko herri txiki batean bizi naiz, Orexa herrian, nire bi anairekin. Nire gurasoak, bi urte neukanean hil ziren auto istripu batean eta ordutik hiru anai-arrebak bizi gara elkarrekin.
Gurasoak hiltzerakoan, amonak asko lagundu zigun aurrera ateratzen, egunero etortzen zen bazkaria egin eta nire anaiak eskolara eramatera. Urteak aurrera zihoazen heinean, amona gero eta makalago zegoen eta asko kostatzen zitzaion zutik egotea. Hilabete bat pasa zenean amona hil egin zen. Ikaragarrizko pena hartu genuen, baina bizitzan hainbat oztopo aurkituko ditugu eta aurrera jarraitu behar da.
Gaur irailak 23 da eta amona hil zen eguna jada, 10 urte pasatu dira. Goizean, ohetik jaiki eta kanpora joan naiz eguna nola argitzen den ikustera. Atea zabaltzerakoan, pakete handi bat ikusi dut, orduan, korrika joan naiz nire anaiena, ea zerbait eskatu duten galdetzera, baina ezetz esan didate. Sukaldetik artaziak hartu eta paketea zabaldu dut, bertan, ate handi bat zegoen. Atea ireki eta gerturatzen hasi naiz, barrura sartu orduko, atea bakarrik itxi zait eta bertan ahots bat entzun dut. Bizitzako momentu garrantzitsuren batera bueltatu nahi dudan galdetu dit eta lehenengo gauza gogoratu zaidana, amona hil zen eguna izan da. Orduan, haize bolada bat etorri da eta momentu hartara eraman dit. Amona daukat aurrean, eta ez dakit zer esan, bera hasi zait hitz egiten. Nik ez nekien zer esan, harrituta nengoen. Azkenean, hitz egiten hasi naiz eta hainbat gauzetaz hitz egin dugu; ea zer moduz doan bizitza, nola dabiltzan anaiak eta hainbat gauza. Nik berriz esan diot, bera joan zenetik bizitza asko zaildu zitzaigula, berriz gure artean egotea gustatuko zitzaidala. Amonak esan dit hori ezin dela gertatu eta bera gabe moldatu behar garela, emakume bat eginda nagoela eta aurrera irtengo garela bizitza honetan, bai ni eta nire anaiak. Berriketan ari ginela, atea zabaldu eta bueltatzeko ordua dela konturatu naiz, amonak bere lepokoa eman dit, berataz gogoratzeko, lepokoa hartu, ate barruan sartu eta etxera bueltatu naiz.
Orain, gauero, amonak emandako lepokoari egunean pasatutako guztia kontatzen diot. Nik eskatu ez nuen paketea heldu zait etxera, baina bizitzan heldu zaidan paketerik onena izan da.
Ez zaitut inoiz ahaztuko amona!
LA INCREÍBLE HISTORIA DE TONY
Todo comenzó con un móvil, pero antes de todo tendremos que viajar unos meses antes. Tony, que es un niño que fue abandonado por su madre nada más nacer, es el protagonista de esta breve historia.
Fue descubierto por unas monjas que lo llevaron al convento en el cual descubrieron que tenía un problema en la pierna izquierda, por lo cual decidieron llevarlo al médico. Una vez allí el médico les dijo que lo más probable sería que perdería la pierna, por lo cual le recetó también unos medicamentos paliativos para que pudiera soportar el dolor.
Tiempo después la pierna siguió dando problemas y cada vez más hasta que acabaron amputando la pierna, pero aun así aprendió a jugar al fútbol ya que siempre le había fascinado. Su mayor afición era salir a la calle a jugar con sus amigos. Transcurridos unos meses una familia decidió adoptarlo.
La nueva familia estaba formada por una mujer llamada Maria, su marido Edu y su hija de tan solo 9 años llamada Mía. Era muy feliz en su nueva familia y como todo niño pensaba que su vida era lo mejor, hasta que después de dos años descubrió que su maravillosa familia estaba rota. Vio que estaba llena de problemas, sus padres tenían problemas en su matrimonio y además su querido abuelo fallecido, sufrió mucho ya que estaban muy unidos.
Tony adoraba la navidad hasta que en la mesa se notaba la evidente falta de su abuelo, el patriarca de la familia, y Tony empezó a sufrir problemas de depresión.
Volviendo a algo más reciente, cuando Tony paseaba por la calle de una ventana cayó un móvil, lo recogió y busco a alguien de quien pudiera ser el móvil pero no encontró a nadie ni a su dueño por ninguna parte. Finalmente se lo llevó a casa y tras varios intentos descubrió que no se podía desbloquear, así que decidió irse a dormir.
A la mañana siguiente lo despertó el extraño sonido emitido por el móvil, pero para su sorpresa descubrió que estaba en el año 2472. Se asomó a la ventana y observó que los coches no tenían ruedas sino que volaban, vio cosas completamente surrealistas como coches salidos de maletas y más cosas. Cuando fue a la cocina a desayunar se dio cuenta de que su familia no estaba, y descubrió también que todas las personas a las que quería habían desaparecido y que no volvería a verlos.
Volviendo a la actualidad hoy es 16 de Noviembre y Tony ha decidido que lo mejor será preguntar. Al salir a la calle ve a un policía y le pregunta. Finalmente le formula la frase: -”Esta mañana cuando me desperté miré el móvil y estaba en otra época”.
Ahora Tony se tendrá que quedar y construir una nueva vida sin sus amigos ni familia. Tony quiere ser escritor y quiere contar su historia ya que nadie le cree, ha decidido que si no le creen podría escribir una novela de ciencia ficción, en el cual contara su extraordinaria historia.
LA ETERNA PESADILLA
Me desperté con una extraña sensación de que algo malo iba a pasar, no quería abrir los ojos, tenía miedo de que algo fuera a pasar. Tras armarme de valor abrí mis ojos, todo estaba igual, intacto. Me levanté y comencé a vestirme con el sentimiento de que era solo eso, un sentimiento, un pensamiento. Bajé a la cocina esperando oír la meliflua voz de mi madre, en su lugar oigo la áspera voz de un hombre.
Enciendo la pantalla luminiscente de mi móvil, viendo que la fecha estaba mal, otra vez era el mismo día, nada me cuadraba. Con el corazón en la garganta me encaramé al marco de la puerta, observé una peculiar imagen, una bonita estampa familiar. Una niña de 15 años, daba de desayunar a su hermana pequeña, de 5 años. De golpe lo recordé todo, ellas eran mis hijas y Bastián mi marido.
- Buenos días- exclaman mis hijas a dúo
- Buenos días- les respondo- Bastián, voy al piso de arriba a arreglar algunas cosas- él asintió, pero en mi seguía ese sentimiento que nada bueno presagiaba. Subí al piso de arriba a recoger un par de cosas, cuando escuché unos golpes en la puerta, seguidos por un desgarrador grito y por último dos disparos, tras esto escucho la puerta cerrarse repentinamente. Corro a ver qué pasa, encontrándome a Bastian degollado en la entrada, lo único que me dice es:
- Anette, cuidado, las niñas- salgo corriendo, encontrándome con que Alexandra, la pequeña, está bien, pero Aurora no, su cuerpo ha recibido dos disparos, uno en el vientre y otro en el pecho.
Corro a ver si puedo salvarla, y mientras tanto llamé a una ambulancia con la esperanza de que todo terminara.
En urgencias pierdo a dos de mis tres razones de vivir; Aurora y Bastian. Por culpa de mi estúpido y egoísta deseo de poder verlos una vez más, me he condenado a repetir este día eternamente. Me voy a dormir, cerrando el círculo.
Me desperté agitada, con la sensación de que algo marchaba mal.
Una chica llamada Paula, de 19 años, tenía pensado ir a Ibiza, donde allí vivía gran mayoría de su familia. Era su primera vez en ir y no sabía con lo que se iba a encontrar, ya que tuvo que pasar muchos malos momentos por parte de su cercana familia.
Su padre las abandonó a ella y a su madre. Solo se tenían la una a la otra, y de pronto… llegó un hombre llamado Erik que empezó una nueva vida con la madre.
¡Ella ya no entraba dentro de sus planes!
Ya que ni aparecían por donde vivían.
Pensando y pensando, iba a llegar el día 31 y a último momento decidió irse para Ibiza. No conocía a la mayoría de familia con la que se iba a encontrar allí.
Estaba ansiosa, nerviosa… Tenía un montón de sensaciones y sentimientos acumulados.
El 28 cogió rumbo a Ibiza y el día 29 de diciembre llegó, ahí estaban esperando sus ti@s y prim@s.
Paula les contó lo que le ocurrió con su madre y ell@s respondieron con que se podía quedar todo el tiempo que quisiera junto a ell@s.
Llegó la hora de celebrar el día internacional; 31 de diciembre.
Todo iba estupendamente… cenaron, bebieron, celebraron, rieron…
Y de repente… Paula se cayó y por desgracia se dio un golpe en la cabeza.
Cuando se despertó miró el móvil y estaba en otra época, una época feliz en la que aún su padre seguía con ellas. Solo eran buenos momentos que pasaban juntos. ¡Solamente tenía recuerdo de eso!
De pequeña tuvo una infancia feliz, pero poco le duró porque cuando cumplió los 8 años su padre desapareció. No volvió a saber nada más de él y su madre nunca le dio ningún tipo de explicación.
Desde entonces vive con una duda continua, una misma pregunta que seguirá dando vueltas en su cabeza.
¿Por qué papá no volvió nunca más?
DE CAMINO A ENCONTRARME A MÍ MISMO
Hoy ha sido una de las mejores noches desde hacía tiempo, llevaba noches sin dormir pensando y pensando. Al despertarme he mirado el móvil como lo hago cada mañana. Como de costumbre miro tus mensajes deseando que llegue otro, preguntándome qué tal estoy o qué he hecho como solías hacer. Pero nunca llega. Intento seguir con mi rutina, pero se me hace difícil, porque no estás tú en ella.
Me junto con mis compañeros para ir a clase y como los anteriores días les pregunto qué tal estás y cómo te va. Pero ellos nunca contestan, siento que les incomodo con esa pregunta, aunque no me importa y sigo andando como si nada.
Estoy sentada en la silla en la que paso todos los días casi 8 horas. Cuando llego no hablo con nadie y me aíslo, paso todas las horas de clase pensando, intento no hacerlo, pero se me hace imposible.
Al llegar a casa me tumbo en la cama y sin moverme mucho me acomodo. Me pongo los cascos con los que paso la mayoría de mis horas y escucho nuestra canción.
Empiezo a hacer la tarea para despejarme de mis pensamientos, pero sin éxito no consigo olvidarte. Decido ir un rato a correr creyendo que así podré engañar a mis pensamientos y así es, cambio de canción y esto hace que por un rato pueda sacarte de mi cabeza.
Nunca me había sentido así, se me hace raro no estar contigo, no abrazarte y no hacerte caricias. Pero todo ha cambiado y una nueva época en mi vida ha comenzado sin ti.
EL HISTORIADOR ÁLVARO
El día 6 de junio de 2018 Álvaro cumplió su vigésimo cumpleaños en casa de sus padres. Su madre le regaló un libro de historia moderna debido a que Álvaro estudiaba un grado alto de historia. Más tarde Álvaro empezó a leer el libro y antes de irse a dormir se quedó en una historia en el desembarco de Normandía.
Mientras Álvaro dormía una voz grave y de tono alto lo despertó. ¡Despierta recluta Brown! Se levantó rápidamente y siguiendo sus costumbres agarró su móvil y la fecha de su teléfono era el 6 de junio de 1944.
Desconcertado miró a su alrededor y se dio cuenta de que estaba en un buque británico. Pensando que todo era un sueño empezó a seguir las órdenes del capitán. Un rato después se subió a un bote que iba a desembarcar en una playa de Normandía.
A pocos segundos de desembarcar en la playa un trozo de metralla impactó en el antebrazo de Álvaro y este se dio cuenta de que ese sueño era más real de lo que él pensaba. Rápidamente y con miedo a lo que le podía pasar en esa especie de sueño se escondió tras un erizo y empezó a buscar una manera de salir de ahí.
Intentó dormir pero debido al ruido de las balas no pudo. Con el miedo de poder morir agarró su teléfono y activó la alarma. Segundos después se levantó de la cama y miró su teléfono. Era el 7 de junio de 2018. Esa misma noche Álvaro durmió después de leer sobre la era Napoleónica y se despertó en las guerras napoleónicas bajo el nombre de Jean Pier Polnareff.
Álvaro entendió que podía ir a diferentes épocas en sus sueños y que podía volver cuando él quisiera.
LO QUE NUNCA ME ESPERE
Era un día cualquiera, eran las 06:00 de la mañana y luego me apetecía coger el móvil todo normal. Luego sentí que estaba en otra habitación que no era la mía, la habitación estaba toda oscura, no tenía luz, se escuchaban muchos ruidos y me asusté un poco. De ahí escuché una persona que estaba hablando, yo no logré entender lo que me quería decir, por qué estaba hablando en otro idioma, me asusté mucho y empecé a gritar como una loca y se me puso piel de gallina.
Luego me desperté un poco rara y fui a la cocina, porque me apetecía un cola-cao , luego me lo tomé, luego me apetecía ir a la ducha.
Fui al baño, me quité la ropa y me metí a dentro de la ducha, cuando el agua empezó a caer sobre mi cabeza, yo seré los ojos, de ahí me desperté en otro mundo que era el apocalipsis. Yo me preguntaba qué era el apocalipsis. luego razoné un poco a ver que era eso, porque una vez mi madre me explicó un poco qué era el apocalipsis, de ahí vi una pantalla super grande que decía.
¡¡SE ACERCA EL FIN DEL MUNDO!!!
KEREN PINEDA RAMIREZ
–DBH 3DC-
A STRANGE NIGHT
Hi my name is Meghan, I’m the kind of girl who likes to watch horror films, I love watching them but don’t think I’m brave, every time I’m alone at home and I hear a noise I start praying to god, yeah I’m a coward but I’m such a curious girl, curiosity is a part of me.
Today is 31st of october and one of my friends is throwing a Halloween party. I'm so excited I’ve never been to a party before. The party starts at 8pm, I will be going to the party dressed up as a zombie. It's not a very original costume but It was the only costume I could afford. Now I have to hurry up otherwise I will be late.
I arrived at Gianna's house four minutes late, I was surprised. Gianna did such a good job decorating the house, the party was great and I had so much fun, It was the best party ever. I returned home around 2:00 o’clock, really late at night.
The following day I woke up at 11am, I had a terrible headache, at first I thought I had a hangover but I remembered I hadn’t drunk any alcohol, so It’s really strange.
Talking about strange , last night I was walking home when something strange happened to me, while I was walking I heard someone calling my name I turned around but there was no one, so I kept walking but then I felt a hot breath behind my neck, In that moment my heart start beating so fast, I tried to run but someone stopped me, I turned around and I saw a really tall man dressed all in black, and he told me “ your time has come, sweet dreams my dear” and he shot me in the head. Guess what, now I’m dead, you thought it was the present but no, it’s me telling you my bloody story.
A STRANGER WOMAN
Last night I was walking home when I remembered that it was Halloween and I met with my friends. We were going to use a skeleton costume and went to do trick or treating. I dressed the costume and went to the square. When I was going to the square I felt that someone was following me. I started running but the other person was faster than me. But when the person caught me it couldn’t took me because it was a ghost I couldn’t see it well but it was like a woman, a beautiful woman.
She disappeared very fast. Then I returned the way to the square. I couldn’t believe what I saw when I arrived with my friends I told them what I saw, but they didn’t believe me and they laughed. I was angry because they didn’t believe me. I went to home as soon as it was possible and when I was going the woman ghost appeared again and I ran home faster than before and she couldn’t take me I went to my bedroom and I went to bed. When I woke up I could see that today is Halloween and the other day was only a dream.
THE BLACK MAN
Last night after stayed my friend's home,i wanted to return home because i was tired. While i was returning ,i heard something strange ,end that made my curiosity up.I tried to locate end the sounds had started been hasty.When I arrived to a narrow deadn't street i saw something that shocked me .I saw a man with a black hoodie jacket and trousers .I feel that he was looking me .And i started running.
The next day while I was having my breakfast,my mom switched the tv and we saw the one teeneger had appeared killed . Two hours later the second kill appeared.I wanted to stop thinking that but my thousand said to me that I will be the next.
THE MONSTER OF THE DARK WOODS
It was the 31st of October, Halloween. I was walking home, and when I was reaching my neighborhood I saw it was crowded. I couldn't walk through it and decided to go through the forest near my house instead. The forest was named The Dark Woods because of the stories that were told about it.
I started walking when, suddenly, fog started coming. It was all gray, but I saw some fire and a torch. I ignored them and continued walking, but I ended up at the start. What was happening? I picked up the torch and ignited it. I realized the wind moved the fire and I began to follow the path marked by the ashes. After a while, I arrived at a place without fog and with a giant tree.
Near the tree, I saw a silhouette of a humanoid creature. I ran towards it, and it made signs that I understood as ¨come with me¨. I chased it until we reached at a house-like structure. There I saw the monster. It had skin made out of wood and its eyes shone in the dark. The monster offered me some drinks that I really liked and very delicious food .
But a sudden attack from another creature really caught me off guard. The monster that I named Woody defended his house. I played with him and realized it was friendly. Somehow, I fell asleep and I woke up in my house. But how ?
Was the adventure I had real? Was the forest enchanted? Then I saw my mobile and it was still 31st of October. And then I saw it, a tree was greeting me. Was it really a dream?
DAVID CORNEL SCHIAU –DBH 3D-ILUN DAGOEN ARREN
Guztia erabat gaizki hasi zen eta era berean jarraitu zuen denbora luze batean. Nire gurasoek beste herri batera bizitzera joatea erabaki zuten beraien lanaren ondorioz. Dena berria eta ezezaguna zen niretzat: herria, lekua, inoiz izango ez nituen lagunak, etab.
Iraganekoa bere lekuan utzi nahi nuen, etxean ezkutuan dagoen kutxa txiki baten barruan. Bizitza berri bat hasteko desira nire barruan zegoen eta ez zen edonola ere ez joango.
Urduri nengoen eskolara sartu nintzen momentutik, eta nire sentipenak txarrera joango zirela ere pentsatu nuen une batzuetan. Jendearengana hurbildu nahi nuen, beraiekin eseri, hitz egin, ezagutu… eskola bukatu zenean, ordea, beste era batean ikusten nuen nire bizia.
Pertsona ezezagun bat nintzen gelakoentzat eta hori argi zegoen. Gelakideengana hurbiltzen nintzen momentu orotan, korrika ateratzen ziren. Horren ondorioz, txikia sentitu nintzen, haiek baino gutxiago izango banintz bezala.
Egunak oso astiro igarotzen ziren, inoiz baino astiroago eta nire sentimenduak islatzerako orduan, nire barruan ez zegoen ezer. Nire ikuspuntua ez zegoen ikusteko aukerarik, hain zen apala eta gardena. Nire gorputzean arima ez ezik, ez zegoen haragirik. Egunak gero eta luzeagoak ziren, inoiz amaitzen ez zen soka bat izango balitz bezala.
Janaria ere alde batera uzten hasi nintzen. Nire bizitza, esan daiteke, aldi baterako telebista kontrol aparatuarekin itzali nuela arnasa har dezadan. Hala ere, erasotzaileek ez zuten lorik hartu: niri barregarri lagatzen saiatzen ziren, dirua eta egunero nire motxilan zegoen janaria lapurtzen, besteengandik ni baztertuz, etab. Egonezina sortzen zuten nire barnean.
Halako egun batean, mugikorrera iritsi zitzaidan mezu ezezagun batek zur eta lur utzi zidan: “joan zaitez etorri zaren lekutik, ez zaitugu gure herrian nahi”. Mezu hori jaso eta gero, malkoak erori ziren nire masailetik behera, besteengan sortu nuen nire irudia apurtuz. Maskara kendu nuen, eta hezurretan geratu nintzen, tanta bat nire aho itxi eta lehorrera iritsi zen bitartean.
Ni ez nintzen modu horretakoa. Maite ez zen sentimendurik gabeko eskeleto huts bat. Sentimenduak nituen eta nire iritzia adierazteko desirak ere pizten zuen nire barnea.
Egun desatseginek nire iragana gogora ekartzen zidaten: lagunak, mutil laguna, erlazio toxikoa eta erasoa. Lau hitz multzo horiek eztanda bat sortzeko gai ziren. Hain ziren gogorrak eta bizitako une latzak zein edonor utz baitezakete amildegian botata.
Inoiz gehiago ez nintzen nire mutil lagunarekin elkartu. Hark mila eta bat aldiz deitu zidan barkamena eskatzeko, baina nik ez entzunarena egin nuen. Lagunek errealitatera bueltan etortzen erakutsi zidaten, bizia gozatzen ikasiz, momentu txikiak disfrutatuz, jendea maitatzen eta baita biziaren garrantzia nirean ere.
Guztiaren gainetik, lagunak eta familia babesteko daude. Hori ere, nire gaur egungo lagun minek erakutsi zidaten. Jendeak pentsatzen duenaren gainetik, nik beti maiteko ditut: ederrak dira benetan, duten ausardiagatik, laguntzeko duten errespetuagatik, etab.
Sartuta nengoen zulotik ateratzen lagundu zidaten, nire lagun egiten. Beraiengatik, jaten hasi nintzen eta nire aurpegiak kolore pixka bat hartu zuen. Orain, beti gaude elkarrekin eta erasoak gelditu dira. Libre naiz, nahi dudana egiteko, lagunarekin gozatzeko, momentu txiki eta politetan irribarre egiteko.
Askotan ez gara konturatzen bizitzak duen garrantziaz, lagunen garrantziaz, gurasoen garrantziaz, objektu txikiek gizakien bizitzan aldatu dezaketenaz.
Bidean galduta egon arren eta bidea iluna izan arren, bidea argituko den unea iritsiko da. Ez gelditu, pauso txikiek asko alda dezaketelako.
Izan mundua aldatzen duen pertsona horietako bat, jendeari laguntzen diona, bai onean bai txarrean.
Ilun dagoen arren, ez gelditu, jarraitu aurrera.
AMETSEAN BIDAIA
Duela urte askotatik gustatu izan zait bakarrik bidaiatzea. Pasa den urtean lagun batek idatzi zidan bidaia bat proposatuz baina nire denbora behar izan nuen erabaki hura hatzeko. Lehen aldia zen lagun batek idazten zidana eta aukera paregabe horri jarraituz baiezkoa eman nion. Baietz esan nion momentutik elkarrekin egin dugun oporraldia erabakitzen hasi ginen eta zortea lagun izanda bidaia izugarria eta berezia izan genuen.
Atzo ohean nengoela gau bitxia izan nuen, bidaian bizitako momentuak bizitzen aritu bainintzen. Pasa genuen oporraldia luzea izan arren motza egin zitzaigun eta halakoa izan da bart gaueko ametsa ere.
Laguna eta biok batera egon gara momentu oro ametsean murgilduta, gure bidaian bezalaxe, eta elkarrekin pasatako bizipenak inoiz baino bereziagoak izan dira. Kanpoan izan ginen denbora tartean egunero toki ezberdinetan pasatzen genituen gauak eta egunak, parean tokatzen zitzaigun lekuan. Egunak pasatzen zihoazen heinean jende berria ezagutu genuen eta jende ezberdinarekin bizipen eta momentu asko ditugu bertan. Orain momentuan bietako inork ez du egun haietan ezagututako ezezagun haien berri baina nabaria da haien presentzia gaur egun gure egunerokotasunean, ametsean izan diren moduan, zergatik izango ote da?
Bidaiaren azken egunak gainean genituela, egun haietan zehar ezagututako pertsona haietaz ezertxo ere jakin gabe etxerako bidea hartu genuen. Etxean izan garenean haiek gure buruan izanda, inork espero ez zuenean ezezagun baten mezua jaso nuen whatsapp bidez, norena ote zen?
Gure pentsamenduetan pertsona haiek zeuden, beste inor ez zitzaigulako burura etortzen, baina zalantzan jartzen genuen nola lortu ote zuten gurekin harremanetan jartzea. Handik egun batzuetara berriro lagunarekin nengoela, hark ere jaso zuen nik jaso nuen pertsona ezezagun hark bidalitako mezu bera, eta biok galdetzen diogu elkarri, nor izango ote da?
Duela hilabete batzuk oporraldi bera egitea erabaki genuen beste hainbat lagunekin batera. Oraingo honetan ere toki berberak bisitatu ditugu eta bertan ginela aurreko jendearekin elkartu ginen. Haiekin geundela konturatu ginen haietako bat zela mezu hura bidal zuen ezezaguna. Gaur egun, bertan gaude bizimodua elkarrekin egiten.
NOREN ITZALA?
Egunero irtetzen nintzen kalera nire txakurtxoarekin. Lima du izena, limoiak asko kontsumitzen ditudalako izen hori jarri nion lehen aldiz etxera ekarri nuenean. Bai, bakarrik bizi nintzen, inolako familia kide edo lagunarekin; hori bai, adiskide bakarra nuen, Maria deitzen zen. Izan ere, supermerkatu batean ezagutu nuen limoiak aukeratzen nengoenean, erosteko.
Egunero irtetzen nintzen txakurrari ibilalditxo bat emanez. Gehienetan, eguraldi epela egiten zuen eta oraindik gogoratzen dut nola gozatzen nituen gau horiek; nire burua erabat deskonektatzen zen, beharbada beharrezkoa ikusten nuen nire arazoetatik urruntzeko. Gatazka batzuk izaten nituen maiz; batez ere, berandu iristen nintzenean lanera. Ulertzen nuen puntualitatea errespetatu behar zela, baina ez zuten ulertzen asko kostatzen zitzaidala gauean lo egitea. Txakurra paseatu ondoren, etxerako bidean beti imajinatzen nituen irudi xelebreak Mariarekin; gainera, demaseko gogoa nuen harekin noizbait geratzeko eta elkarrekin leku esanguratsu batera joateko, eta ez betiko lekuetara, museotara, zinera… bezalakoetara; ez nuen gehiegi gozaten eta!
Oraindik gogoratu dezaket nola gau batean, Limarekin irten nintzen eta batbatean zuhaitz baten ondoan, bi itzal ikusten nituen. Nik neu uste nuen, zuhaitzaren atzean zeuden bi farolen itzalak zirela. Gerturatzea erabaki nuen, nire txakurrari ahoa itxiz eta isiltasuna mantentzeko eskatuz. Bertara iristean, nire laguna Maria aurkitu nuen bertan. Hasiera batean ikaratu nintzen baina gero lasaitasunez hartu nuen egoera. Galdezka hasi nintzen ea zer egiten zuen zuhaitz artean eta beldurrez esan zidan “em… bai… paseotxo bat soilik… ba hori… ematen”. Urduri nabaritu nuen, zerbait jokoan zegoela argi neukan. Bakarrik lagatzeko eskatu zidan eta ulertzen nuen baina ez nintzen etxera eroso heldu. Gaueko hamarrak inguru zirela esan dezaket; nire txakurra dagoeneko lokartu egin zen eta ni lo hartzeko arazoa nuen, Mariaren urduritasunaren ondorioz; hala ere, azkenean lo hartu nuen postura desoroso batean baina lo egitea lortu nuen.
Egunak eta hilabetak pasatu ondoren, arratsalde batean, oinetakoak ate ondoan ipiniz eta sakon arnasa hartuz (nekea zela eta), Whatsapera mezu bat heldu zitzaidan. Lehenengoan, ez nuen hartu baina bi minutu inguru pasatu ostean, beste mezu bat iritsi zitzaidan eta azkenean mugikorra hartu nuen. Ezezagun batengandikoak ziren mezu horiek guztiak eta hau jartzen zuen bere telefono zenbakian: bigarren itzala. Mezuak hasiera batean ez nituen ulertzen, zuhaitz eta farola baten emotikonoak baitziren; baina gero gogoratu nintzen gau hartaz non Mariaren itzala beste itzal batekin zegoela horizontalki. Hori dela eta, garbi nuen nork eman zion zenbaki telefonoa, Maria izan zen. Une batean, eskua luzatu nuen eta paper sorta batzuen gainean utzi nuen mugikorra, eta faktura batzuk falta zirela konturatu nintzen. Etxeko alokairuaren faktura falta zen, otsailekoa hain zuzen. Mezua etxeko jabearena zen eta etxetik kanporatua izango nintzen bi egunetan barru ordaintzen ez banuen.
HALAKO BATEAN BAINA IRITSI DA
Mugikorra iritsi zitzaidan mezu horrek dena aldatu zuen, segundo erdian bizitza osoaren gidoia aldatu eta bide ezberdin bat hartzera eraman ninduen. Ezezagun horren mezuak, ezagun askoren mezuak baino gehiago balio izan zuen. Hortik aurrerakoa hurrengo lerroetan azalduko dizuet.
Askok eta askok diote, gaur egungo sare sozialak eztabaidak eta gaizki ulertuak bakarrik sortzen dituztela, baina askori bizitza aldatu izan digu. Bat-batean iristen den mezu horrek, esanahi bat baino gehiago izaten ditu normalean, batzuetan onak eta beste batzuetan ez oso onak. Mezu horrek esanahi bat baino gehiago zuen eta ziur nago denak bikainak zirela momentu honetan. Mezu hori iristen denean, pertsona hori ezezagun bezala dator zure bizitzara, baina denbora tarte oso eskasean denbora aldatzen dizu. Lehen esan dizudan bezala, mezu batzuk iskanbilak sortzen ditzuzte asko maite diren pertsonen artean, baina nire kasua ez da horrelakoa. Niri gertatu zitzaidana azaltzeko hurrengo lerroak irakurtzea
gomendatuko nizueke…
Maiatzeko egun eguzkitsu batean, mendira joan ondoren, mugikorra hartu eta inoiz espero ez nuen mezu bat heldu zitzaidan. Hasieran zeharo liluraturik geratu nintzen, ezer ere erantzuteko gaitasunik gabe. Buruari bira asko eman ondoren, nire ustez egokia zen erantzuna bidali nuen. Momentu horretatik aurrera, tximeletak dantzan hasi ziren tripa barnean eta pertsona hori burutik atera ezinda ibili nintzen. Bigarren mezua iritsitakoan, argi geratu zitzaidan pertsona hori besteengandik
ezberdina zela. Hortik aurrera dena inoiz pentsatu ez bezala joan zen, denok ditugun gorabeherak barne.
Bukatzen joateko, mezu honek asko erakutsi didala esan dezaket eta denbora oso gutxian mezu batek duen eragina, pertsona baten bizitza nola aldatu dezakeen
konturatu naiz. Batzuetan gutxien espero duzun momentuan gauza hoberenak gertatzen dira eta pentsatzeko era aldatzen dute.
MEZU SALBATZAILEA
Neguko larunbat lasai bat da, goizo esnatu naiz korrika egitera ateratzeko, eta gosaltzen nagoen bitartean, ezezagun baten washap bat
iritsi zait. Arraroa da mezua. Laguntza eske ari den pertsona batena dirudi, eta bertan leku baten koordenatuak datoz. Egia esan, uste dut
ez diodala kasurik egingo mezuari, birus bat izan daitekeelako.
Bost egun pasa dira goiz hartatik, eta mezua ahazten saiatu banaiz
ere, ezinezkoa egin zait. Agian norbait arrisku larrian egon daiteke, baina, zergatik erabaki du niri idaztea eta ez bere inguruko pertsona
bati? Ez dakit, egia esan ez dakit, eta beldurraz jota poliziari deitu diot.
Polizia pare bat ordutan iritsi da nire etxera, mendian bizi bainaiz eta ez da batere erraza honera arte iristea. Iritsi bezain laster kontatu diet pasadan astean gertatutako dena, eta koordenatuak ere partekatu dizkiet. Polizia gizona asko harritu da koordenatuak nire etxetik 100m-tara zeudela ohartzean, eta bertara oinez joatea erabaki dugu.
Ordu bat mendietako basoetatik ibili eta gero, bat-batean, zelai lasai eta handi batera iritsi gara, eta han urrutian etxe txiki eta zahar bat ikusi dugu. Ez dirudi bertan inor bizi denik, ez baitago egoera onean. Harriz egina dago etxea, eta uste dut bertara ez dela ez urik ez argirik iristen. Hesiz inguratuta dagenez, salto egin eta etxeko atearen aurrera iritsi gara. Atea ez dago zabalik, baina zaharra denez, ostiko bat eman eta barrura sartzea lortu dugu. Sartu bezain laster sototik
zetozen sekulako oihuak entzuten hasi gara, baina giltza baten beharra
dago bertara sartzeko.
Giltza bilatzen gauden bitartean, motor bat entzun dugu etxe
aurrealdera iristen. Ate atzean ezkutatu gara, eta gizon bahitzaileak
etxean hanka jarri bezain pronto, poliziak tiro egin dio bihotzean, zalantzarik gabe. Gorputz hilaren poltsikoan giltzak daude, eta
azkenean, 20 urteko neska gaztea salbatu dugu.
16 urte pasa dira mezua jaso nuenetik, eta gaur egun, 20 urteko
gaztea izan zena, nire umeen ama da, baita nire emaztea ere. Gaur egin
ditugu 2 urte ezkondu ginenetik, eta oraindik gogoratzen naiz nola
ezagutu nuen nire bizitzako emakumea, larunbat lasai batean jaso nuen mezu arraroarekin.
EGUNEROKO MAITEA
2022ko irailaren 14a
Eguneroko maitea, egia esanda ez dut ezer kontatzeko. Gaur astelehena da eta euskara ikasgaiko irakasleak eguneroko bat idazteko esan digu. Ikaskide askok badute eguneroko bat, baina niri ez zait idaztea gustatzen. Lan hau derrigorrezkoa denez, egunero egiten dudana eta sentitzen dudana idaztea pentsatu dut. Barkatu, oraindik ez naiz aurkeztu, nik Nahia dut izena eta 15 urte ditut.
2022ko irailaren 16a
Eguneroko maitea, egunero idatziko zintudala esan nizun, baina hobeto pentsatuta noizbehinka idatziko zaitut horrela gauza gehiago izango ditut kontatzeko.
Gaurko euskarako klasean irakasleak ea egunerokoa idazten hasi garen galdetu du. Nik baietz erantzun diot, baina egia esanda ez zaitut asko erabili.
Bi egun hauetan ez dut gauza handirik egin, etxekolanak, etxekolanak eta etxekolan gehiago. Bueno, entrenamenduetara ere joan naiz. Larunbat hontan futboleko partida garrantzitsu bat dut, dena ondo joatea espero dut.
2022ko irailaren 30a
Eguneroko maitea, gaur oso pozik nago. Ez dakit gogoratzen zaren, baina partida garrantzitsu hura irabazi genuen eta egundoko festa antolatu genuen.
Gaur eskolan ez dugu ezer egin, bi neska hitzaldi bat ematera
etorri dira sare sozialak eta beraien arriskuei buruz. Egia esanda nahiko interesgarria iruditu zait eta oso ondo azaldu dute dena.
2022ko urriaren 30a
Eguneroko maitea, hilabete bat noa zuri ikutu gabe. Ez naiz ondo ezta indarrekin sentitu. Badakit orain idazten nagoenak ez
duela zentzu handirik, gehienbat azkeneko aldian oso pozik nengoelako, baina gertaera berri eta desatsegin bat gertatu zait hilabete hontan.
Urriaren 2an egunero bezala 07:00etan esnatu nintzen, baina mobila hartu nuenean ezezagun baten mezua heldu zitzaidala
konturatu nintzen. Mezuak hau esaten zuen: “Egun on Nahia polita, zer moduz zaude?”. Irakurri nuen momentuan ikaratu egin nintzen, ez nekien zer egin. 2 minutu mugikorraren aurrean igaro eta gero, egun batzuk aurrerago eskolara etorri ziren bi nesken hitzaldia burura etorri zitzaidan. Beti urrutiko gauza dela pentsatzen dugu, baina une horretan edonori gertatu ahal zitzaiola konturatu nintzen. Nire gurasoei guztia azaldu nien; nahiz eta lasaiago sentitu, ez naiz orain dela hilabete bat bezalako lasaitasunarekin ibiltzen sare sozialetan.
Idatzi zidanak badaki nor naizen, nire izena eta seguraski niri buruz datu gehiago. Noski blokeatu nuela, baina ikara hori ezin da egun batetik bestera kendu.
2022ko azaroaren 10a
Eguneroko maitea, poliki-poliki hobeto sentitzen nago eta azkeneko aldian esan nizun antzera askoz ere gehiago pentsatzen dut sare sozialetara igotzen dudana. Egunekin konturatu naiz hau pertsona askori gertatzen zaiela eta ez dela hurruko gauza bat.
SIN DARME CUENTA CAMBIE DE ÉPOCA
El otro día me desperté y me encontré un poco raro. No sabía lo que me pasaba, sentía como si el mundo estuviese dando vueltas. Miré por la ventana y no vi nada extraño. Entonces, cogí mi móvil de la mesilla y lo miré, en la pantalla principal ponía que estábamos a 15 de diciembre de 2080. Pensé que sería algún error del móvil y no le di mucha importancia.
Salí de mi habitación para ir a desayunar y no escuché ningún ruido en casa; ni de mis padres, ni de mi hermano. Me pareció raro porque a esas horas de la mañana siempre solían estar en casa. A eso tampoco le di mucha importancia, deduje que se habían ido a trabajar o que tenían algo importante que hacer. Fui a desayunar mis tostadas con colacao como siempre, pero al abrir el armario me di cuenta de que estaba vacío. Ahí ya me empecé a preocupar. Volví a mi habitación a coger el móvil para llamar a mi madre. Cuando marque su número el móvil me indico que el número no existía. Probé a llamar a mi familia y a mis conocidos, pero ninguna de sus líneas existía.
Fui en busca de mi amigo Pablo a su casa, que estaba a unos cien metros de mi casa. Cuando llegué, la casa por fuera había cambiado totalmente. habia cambiado de color y la estructura se veía más moderna. En ese momento decidí ir al campo de fútbol donde siempre jugaba con mis amigos. Cuando llegué a la entrada, el campo estaba totalmente destrozado. Me sentí muy triste porque en ese sitio había compartido muchos grandes momentos con mis amigos, y no verlos más me haría pasarlo muy mal.
Ya volviendo a casa, me di cuenta que todo alrededor había cambiado mucho; las calles, las casas… eran totalmente diferentes. Empecé a reflexionar por lo que podría estar pasando, pero todas mis ideas me parecían una tontería, y no llegué a quedarme con ninguna.
Llegué a casa y lo primero que hice fue sentarme en el sofá. Encendí la tele para ver algo, pero no tenía señal. De repente, alguien me tocó el timbre, abro y apareció un señor un tanto extraño. Venía a decirme que me tenía que marchar de casa, porque hacía unos cuantos años que nadie pagaba ni la luz, ni el agua. Me negué a salir, cerré la puerta. El hombre empezó a pedirme por favor que saliera, yo no le hice caso y subí a mi habitación. De repente, la puerta se vino abajo. El hombre me encontró escondido atrás de la puerta de mi habitación. Le pregunté cuáles eran las razones por las que tenía que irme y que estaba pasando en el mundo. Me explicó que estábamos en el año 2080. En ese momento me di cuenta que probablemente todos mis conocidos habían muerto y por alguna razón me quedé dormido casi 60 años.
SUEÑOS DE LIBERTAD
Cuando me desperté aquel día sentí que no era un día normal. Normalmente, son los sonidos de los animales los que me despiertan, pero esa vez fue un enorme estruendo atravesando mi ventana lo que me sacó de mi sueño. Desconcertado por lo ocurrido, fui a buscar mi móvil y al abrirlo vi algo que jamás me hubiera imaginado. Año 2123. Ese era el año que mi teléfono marcaba. Lo primero que pensé fue que me sorprendía que el planeta todavía existiese para ese año. Fue después que me pregunté cómo había llegado ahí.
Tras un tiempo pensando en que hacer, decidí salir a ver lo que ocurría. La situación del exterior era un tanto peculiar. No era un paisaje apocalíptico como me había imaginado, más bien, el paisaje tenía un aspecto muy futurista. Rascacielos tan altos que sobrepasan las nubes, calles llenas de luces y anuncios de distintas marcas, aceras repletas de personas y una música que retumbaba en mis oídos.
Perdido por la calle empecé a pensar dónde podría encontrar a alguien que me explicase lo que me había pasado. De repente, mientras pasaba por un callejón, una persona me agarró por un brazo y me aparto de la gente. Mientras trataba de levantarme escuche un cuchillo acercándose hacia mí. Cerré los ojos, me imaginaba lo peor. Y fue entonces que un hombre gritó. Ante mi asombro, no fui yo quien había muerto, sino el hombre que me agarró, y a su lado, una mujer con otro cuchillo.
Si quieres respuestas, ven conmigo. dijo la mujer con una voz seria. Me llevó a un sótano de una tienda ubicada en los suburbios de la ciudad. Había más gente ahí, algunos descansando en el sofá y otros trabajando en sus ordenadores. Cuando entre todos dirigieron su mirada hacia mí. La mujer situada en la mitad comenzó a hablar. Me explico todo acerca de ese grupo y del mundo en el que nos ubicamos. Ellos eran un grupo de rebeldes que iban en contra de las grandes empresas que controlan la ciudad. Al parecer, durante el tiempo en el que yo estuve dormido, las empresas importantes y ricas consiguieron poder, hasta el punto de controlar la ciudad. Yo no podía hacer nada más que mirar sorprendido. Pero, ¿qué tengo que ver en todo esto? solté de repente sin pensar mucho. ni siquiera soy de esta época.
Lo sabemos. Esa es la razón por la que te he traído aquí. respondió la mujer. Eres una parte importante de nuestro plan.
Era simplemente demasiado para mí. Otro hombre empezó a decir que tenía yo que ver con todo esto. A lo largo de los años, las empresas colocaron chips en todas las personas para controlarlas. Así no podrían rebelarse ante ellos. Este grupo todavía es secreto, por lo cual sus chips no les afectan. Sin embargo, yo no era como ellos, no tenía un chip dentro de mí.
Resumidamente, no eres humano. soltó aquel hombre sin pensarlo dos veces. Eres un robot avanzado que una empresa aliada ha fabricado. Tienes implantado la memoria de una persona de hace 100 años.
Ahí está la razón por la que estoy aquí. Soy una máquina creada para destruir las empresas poderosas. El plan que habían pensado consistía en usar una empresa aliada para convocar a los líderes de las empresas. Ahí, yo usaría mi capacidad para ir en contra de ellos y así matarlos. Ni siquiera me dio tiempo de reaccionar, aquello fue demasiado.
Poco después allí estábamos, en frente de aquellas personas con el poder de controlar todo. Deseando que todo fuese un sueño, cerré los ojos y así poder despertarme en mi cara. Pero nada ocurrió. En mitad de la reunión, nuestro aliado hizo su señal, y entonces fue cuando yo actué. Acabe con todos y cada uno de ellos, sin dejarles ni respirar. En ese momento todo el grupo comenzó a gritar, “¡Libertad!”, y también desde la calle. Todo había sido retransmitido y ahora celebraban por lo ocurrido.
¡Nos has salvado por fin! dijo aquella mujer con una enorme sonrisa en su cara.
De un momento a otro, todo estaba en negro. No veía nada. Pero un momento después escuché a unos pajaritos. Y así, abrí los ojos. Cogí el móvil y miré. 8 de octubre del 2023. En ese momento lo recordé todo. Después de haber estado soñando, me tocaba ir a trabajar. No era más que otro día normal y corriente, sin rebeliones ni líderes. Solamente un día más en una aburrida y monótona vida. Y yo no era un héroe, tan solo una aburrida persona que trabajaba para una empresa multimillonaria.
EXPEDICIÓN AL FUTURO
Una mañana fría de invierno, tras una noche larga y apagada, un mensaje de mi móvil me dejó paralizado. Algo extraño había ocurrido según el mensaje, un cambio drástico de época había ocurrido. Todo había cambiado, no podía incluso reconocerme, una soledad inmensa me atravesaba en ese momento. Nada más levantarme, me di cuenta que mi familia había desaparecido, debía ser un sueño, estaba fuera de mi ser. El día fue avanzando poco a poco y me di cuenta de la realidad, todo excepto mi casa y mi propia persona había sido transformado. Exactamente, un viaje de varios siglos al futuro había ocurrido en el tiempo de una sola noche. Tras un pequeño tiempo de adaptación, una vez asumida la realidad, un viaje al futuro quedaba por disfrutar, experimentar y sobre todo, valorar.
Decidido en mi aventura, salí a ver el mundo exterior. Aunque es verdad que no tenía ningún recurso y podría haber llorado por lo que me ocurrió, decidí exprimir completamente mi tiempo en el futuro y hacer una reflexión sobre el cambio que había sufrido la sociedad junto con el ser humano y mundo exterior.
Para mi sorpresa, el mundo exterior no tenía nada que ver con cómo ficticiamente lo dibujábamos. Aun así, la falta de naturaleza destacaba, ante todo; era un mundo lleno de tecnología innovadora y bajo mi punto de vista, triste. Ningún árbol podía ser visto y todo estaba repleto de objetos futuristas sin sentido. Además, toda la infraestructura estaba forrada de pantallas y materiales sintéticos, los cuales nunca antes había visto. El primer día, sin embargo, fue fantástico y no podía dejar de usar todas aquellas innovaciones que nunca antes había visto. Por un momento pude comprender cómo todo esto consumía a las personas y cambiaba su forma de ser y actuar.
El ser humano, en cambio, había padecido muchos cambios sobre todo en la forma de actuar y pensar, pero no me sorprendió para nada. Todos actuaban de una forma similar a la de un robot, consumidos completamente por la tecnología. Asimismo, no había interacción ninguna entre personas en la calle, todos parecían estar programados. La forma de actuar del ser humano era un tema que verdaderamente me tenía preocupado. Por el contrario, era un asunto que podía evitarse ya que dependía de nuestras acciones.
Tras varios días viviendo en ese mundo visionario, tecnológico y sin personalidad, no encontraba motivación para seguir viviendo allí y solo deseaba volver a la época a la que realmente pertenecía. Uno de mis mayores propósitos era redirigir al ser humano en busca de que no llegara a ser como este mundo futurista, apasionante y terrorífico a la vez lo ilustraba. Todas las noches me acostaba con la esperanza de volver atrás y con el miedo de terminar consumido por este nuevo mundo. No obstante, esta oportunidad la tomaba como una señal que no podíamos despreciar y soñaba con influenciar al ser humano y concienciarlo del verdadero valor de nuestro porvenir.
¿ES LA ÉPOCA CORRECTA?
Me desperté en una habitación diferente a la que me quedé dormida. El ambiente era diferente, había mucho ruido. Mire el móvil y me di cuenta que estaba en otra época, baje rápido para contárselo a mi madre, pero no estaba, cogí el móvil para llamarla, pero toda mi agenda de contactos había desaparecido, no podía contactar con nadie.
Salí corriendo a fuera y todo estaba lleno de nuevas tecnologías, pregunté a una persona que pasó a ver dónde estaba y qué sucedió, me dijo que estaba en 2579, pero que no sucedía nada, que todo había evolucionado. Preguntó por mi nombre y supo que trabajaba buscando soluciones para el medio ambiente. Me dijo que debería de estar trabajando, por lo que me ayudó a ir al trabajo.
En el trabajo todos hablaban de lo que iba a ocurrir, por lo que decían que había una gran tasa de contaminación y había que solucionarlo de inmediato o sino se temía lo peor. Desde mi despacho tenía vistas a toda la ciudad, pero por la niebla densa que había no se veía nada.
Tuvimos una reunión y cada uno tuvimos que dar soluciones para mejorar. Todos dijimos lo mismo pero la idea de uno de los trabajadores nos sorprendió a todos. Explicó que si durante el día pasaban menos coches e intentábamos no dejar entrar a la ciudad se reduciría la contaminación, a parte añadió que cada uno en su casa fuese consciente de todo y que respete las nuevas normas.
Las nuevas medidas se pusieron pronto a la vista para todos. cada vez la niebla densa que tapaba nuestra ciudad, se iba haciendo menos densa, pero empezó a haber un problema con la gente, la gente consumía todo el aire y empiezan a haber enfermedades en la mayoría de la población.
Seguían pasando los meses y todo empeoró, la enfermedad había evolucionado y un 34% de la población había muerto por ello. Todos hablábamos de lo mismo y nos empezamos a preocupar aún más en el trabajo. Nos reunimos todos en la sala de reuniones, pero no cambiaba nada.
Meses más tarde, tras muchas reuniones y mucho trabajo, bajó la tasa de contaminación, pero no la de los enfermos, por esto murió gran parte del equipo de nuestro trabajo, por ello, tuvimos que dar el mundo como acabado.
EL LIBRO QUE MATÓ LA MONOTONÍA
Era una tarde como otra cualquiera en un pueblo pequeño al norte de Noruega. Como costumbre, Anne, para evadirse de la realidad, cada día emprendía un viaje a la biblioteca de su localidad. Anne era una chica introvertida; cansada de vivir con unos padres que no la comprendían. Esta encontraba un refugio donde nadie la podía criticar, y eso le encantaba.
Últimamente, estaba enganchada a una novela que mezclaba la fantasía con la ciencia ficción. A Anne le encantaban los colores que esta contenía; y cada vez que tocaba sus ilustraciones, parecidas a galaxias, le recorría el cuerpo una extraña, pero excitante sensación.
Al llegar a casa después de pasar toda la tarde en la biblioteca, se fue directamente a su habitación, ya que no se sentía bien. Después de vestirse el pijama y meterse a la cama, dejó su teléfono móvil en la mesilla de noche; deseando que ojalá todo fuera distinto.
A la mañana siguiente, Anne despertó cubierta de sudor después de la noche tan estresante que acababa de vivir. Lo primero que hizo fue mirar la hora que era. Al hacerlo, Anne pegó un brinco al ver que estaba en el año 3047. Al principio, la chica no se lo creía, y pensaba que era imaginación suya por no haber pegado ojo en toda la noche. Para asegurarse de que eso era cierto, se dirigió al salón donde todas las mañanas su madre estaba sentada en el único sillón que se encontraba ahí; pero allí no encontró a nadie. Del salón se fue a la cocina, para asegurarse de que su padre estuviera leyendo el periódico junto a una taza de café. Pero tampoco, él no se encontraba en el lugar. Anne, asustada, miró por la ventana; y al hacerlo vio que nada era como antes: coches voladores, rascacielos infinitos, todo cubierto de un color gris azulado, ciudadanos sustituidos por robots, etc.
Mientras los días avanzaban, y a su vez, Anne iba avanzando con su novela, se dio cuenta que mediante leía más, los años progresaban sin parar. Anne ya no sabía qué hacer. Era consciente de que ese maldito libro comenzó todo ese problema interminable; y tenía que hacer algo al respecto.
Una mañana, la joven fue a la biblioteca a por la novela que tanto le enloqueció. Cada vez que iba allí, avanzaba unas cuantas páginas; así que esa vez decidió no hacerlo. Cogió el libro entre sus manos y se lo escondió debajo de su brazo. Al salir de allí, se escondió detrás del edificio para quemar la novela, mientras veía pasar a todo tipo de seres, los cuales no estaba acostumbrada a ver. En ese mismo instante, sacó un mechero de su bolsillo y la comenzó a quemar. Al hacerlo, le cegó una luz blanquecina, y después de toda esa tormenta, apareció nuevamente en su casa. Sentía que todo había cambiado, que ya todo era como antes. Al mirar por la ventana, lo afirmó. Todo volvió a la normalidad. Excepto una cosa. Bajó las escaleras saltando de felicidad, y se encontró los cuerpos moribundos de sus padres. El padre, con un hilo de voz, dijo: “Te lo dije…”.
A SURPRISING SECRET ROOM
I was going home with my best friend Jack, as normally, we took the local bus to go to our neighborhood. It had been a good day, Jack and I were so happy as we won a local darts competition. Everything was going normal, when I arrived home my whole family was waiting for me, when suddenly, my little sister Chloe jumped behind me as we hugged. It looked like a secret present that my family had prepared for me, but then I realized that it was only a family dinner.
The dinner was stunning, because my mother prepared a very varied menu of delicious food. As I said before, everything was going right, but when I was going upstairs, something unusual happened next to my bedroom. I heard a rare sound behind me, but this only lasted for a few seconds, then that weird sound dissapeared. The next day, I got up at 9:00 a.m , because I met Jack at 10:00 a.m that day in my home. When I was leaving my room, I suddenly noticed that something had changed in front of my bedroom. I felt really scared, because that sounded so weird to me. Then, I felt very intrigued about what was behind that door, so I decided to cautiously turn the handle. I couldn´t turn back anymore, the only thing I could do was look up at what was behind that door.
The moment arrived, I turned the handle at all and I realized what was there, in front of me. It was an enormous secret room where there was a gigantic TV and a fabulous sofa with a popcorn machine next to it. Also, there was a fantastic pool table signed by the famous champion of the world called Dick.
My mind went blank, while my father appeared behind me saying, “ So you have discovered my secret room”. I was so confused, I had never realized the existence of this secret room. So the only thing I could do was laugh and go into his secret room to watch the NFL final together, eating popcorn from his fabulous machine. The only thing he told me was, “ Don´t tell anyone that this room is here, I want to keep this room, so apart from me, you will be the only one who can enter here, my son” and we ended up laughing together. What a fantastic day!
NEVER HIDE THE TRUTH!
It was a lovely Saturday in Ohio. I arrived home pretty late after my guitar lessons and by that time my mother was already asleep as usual. If you’re wondering where my father is, he died in an accident before I was born, I don’t even know where either when.
I was hungry since I got out of school so I got up in the middle of the night to get a snack. When I was about to open the fridge, I saw a shimmering light that guided me to a big red door. There was a paper that said: ‘DON’T OPEN!’. I hadn't seen that door before. Cautiously, I turned the handle and felt guilty after that. It wasn't my fault though, I got very curious.
I can’t remember what happened when I was crossing it, the only thing I can remember is that I woke up in a very weird place.
‘Hi beautiful! I’m Elijah. What’s your name?’ A boy said. By the way he looked, I could guess he was around 18, my age. My mother has always told me not to trust strangers, so I lied telling him I’m Sarah, even though I’m Olivia. He was very tall and good looking.
‘Girl, I know you’re Olivia, don’t lie to me! You can’t do that here, you have just entered the world with no lies, everything you say will be the truth, even if you want to hide it’.
I always end up in trouble because of my curiosity, I wish I could change that. While I was trying to find a way back home, one guy talked to me. It was my uncle Freddy!
‘Hey Olivia! It’s so nice to see you again!’ I had too many questions and I decided it was the best time to try to get the answer to them since I would get the truth. ‘Uncle, may I know how my father died?’ I asked him scared to get the answer.
‘Why do you want to know that now, having passed years since his death? You didn’t even meet him!’
My uncle has always been very caring and kind, I didn’t know why he was acting like that. Maybe when he was with me, he used to hide his real personality or he was just in pain and didn’t want me to notice it. I was
speechless. However, I ended up convincing him. I could feel he was shaking.
‘Okay darling, it’s time for you to know the truth. Your father got very ill months before you were born and he died from cancer. I’m sorry…’
I was about to cry but then I remembered what Elijah told me, I was in a world where you could only say the truth and I knew he was lying. The real story started to get in my mind.
‘I killed him because he married your mother Laura, she was the girl I loved and I got very jealous.’
Suddenly, I started crying, I would never forgive him. Immediately afterwards, he got a knife from his jacket with the intention of killing me. I tried to run away but I was trapped. Unexpectedly, someone hit him from behind and he passed out. It was Elijah!
‘Hey honey, are you okay? I’m sorry… I heard everything and of course I had to help you!’
I let him know I was fine, just emotional. I wasn’t aware of what was happening. Right after that, Elijah whispered some cute words in my ear.
‘I love you Olivia’ ‘How can I know if you’re for real?’ I asked him trying to know if that was really the way he was feeling.
He proved me wrong with a sweet kiss and he disappeared. Eventually, I got back home and talked everything over with my mother. I know the truth now.
THE HAUNTED MANOR
It was a rainy day in Southampton, where the family manor was located. It was just recently that I learned about that manor and where it came from.
A week ago, I received a letter that informed me about a heritage I didn't know about. The letter explained how an aunt, whom I didn't recall, had left a manor for my brother and I. Before we moved to Southampton, we used to live in London City so it’d been a huge change moving to a different city. We travelled by car, it was a long journey. Finally we arrived at our new home, the first glance at the house and we were amazed by its hugeness.
After moving some things into the manor, we started looking around. There were about sixteen rooms and they were all for guests. There were plenty of hallways, even though there weren't that many floors. We thought that was a bit weird, but didn’t think much about it.
The first night at the manor was quiet. Despite the fact of hearing a bunch of odd noises. I was fast asleep when suddenly my brother came into the bedroom I was settled in. He told me that when he was coming he had to walk a really long distance although our rooms were quite close. That meant that he’d walked through various hallways without noticing.
We left my room so we could look around and try to discover where the noises came from. All of a sudden we saw a shining sphere materialising in front of us. The sphere started moving, therefore we chased it until it stopped in front of a door we hadn't seen before, it didn't even look like the others. We cautiously turned the handle and opened the door, the sphere moved inside and turned into a ghostly shape person.
We were too stunned to move or run and all at once the ghost came straight to us and made us disappeared into thin air.
FREEDOM DOOR
Yesterday when I went to sleep, everything looked normal. My lonely house is scary for some individuals, especially due to the location, at the top of a groovy hill, not that groovy with stormy weather though. This morning, the kitchen seemed to have an extra door. At first, I thought that I shouldn’t smoke weed in the evenings.
It could be a basement door, as it was an-old fashioned one. My curiosity was stronger than me, so I slowly approached the door. I turned the handle, and while I was pushing the door crack was firghtening. Once I was inside, I felt in a really familiar place; it was my childhood orphanage, where I didn’t have a really good experience. I was in my child body, I didn't reach a meter and a half. I was following the row, as usually being the last one. I had to confront the nuns, which were my childhood and even teenage years nightmare. When I shouted at them, overcoming my fear, with my closed eyes, I appeared in another place.
I was feeling warm, it was the school trip we made to Australia, where I discovered my arachnophobia. Tarantulas all over the hostel, I still remember feeling them while sleeping. An enormous tarantula appeared in front of me from nowhere, and it was really nice to me, we even had tea.
A light appeared, so I thought that it was the end. I appeared at home, but something strange happened. There were two of me, and I felt sorry for my other me. He couldn’t see me, but he looked so empty and lonely… I thought about how good it would be to move to the town.
Suddenly, I woke up, I was lying in my usual bed, doubting whether my dream was real or not. Luckily, I felt like I never had before. Energetic and free. Today I’m moving to the town, having a tarantula as a pet; even though I still don’t really like nuns.
I SHOULD’VE STAYED IN CALIFORNIA
I haven’t seen the door before. It wasn’t there last night. Cautiously, I turned the handle and…
One week earlier…
Before telling my story I’ll put you in situation my dearest reader: I’m James and despite having been brought up and having lived in California all my life, my parents insisted on moving out to Chicago in my last year of highschool. I always thought that that wasn’t a good idea, but what can I do? I’m just a 16 year old against the word of his parents.
After a long hour trip, we arrived at the house where I will spend the rest of my sad, lonely and monotonous life.
Honestly, I was surprised; the house was big and black with a green door and a noisy swing on the front side of it. I don’t know. I had a really bad feeling. That house, all lonely and cold, mysterious and hidden by those tall trees was… terrifying.
After settling in, we spent the first extremely uncomfortable night in that big and dark house. I couldn’t sleep; I’m not sure if it was just me being paranoid or a ghost surrounded the house, but I couldn’t stop hearing voices all over the place.
A new day started. I tried to forget that long night. “It could be a dream” I thought, but I can assure you my lovely friend, that what I heard was more than real.
I swear to God that I made an effort: I tried to stay as far away as I could from that house, but it kept calling me. I couldn’t scape. I didn’t know what was happening but going out was an impossible mission. I was going crazy! I couldn’t sleep or eat, even taking a shower was a challenge. But after all my madness and strange behavior, my parents weren’t worried about me. They didn’t ask a thing. They started their new life and didn’t talk to me meanwhile. That scared me, a lot, especially taking into account that my parents cannot be more protective and careful.
It was Saturday. As usual, I stayed awake all night, waiting, waiting for something horrendous to happen.
I went out. I walked all over the city trying to distract myself, but it was useless.
When I returned home it was late at night. I couldn’t see anything so I used my phone to light the way home. I opened the door, went upstairs and felt surprised with what I saw: After living in that house for a whole week and checking every single room, the tiniest detail, there was a big green door, just like the one in the front of the house. I can assure you that that wasn't part of my imagination. I hadn’t seen that door before. It wasn’t there last light. Cautiously, I turned the handle and a huge room was just in front of me, full of king’s portraits and a round table in the center of it.
I saw a glass. A small glass with some red liquid. I stepped forwards, curious. Before I knew I was in front of the glass, just staring, when a shadow appeared. I jumped in terror, It seemed like my mum, but I know it wasn’t her; her body was just a v¡centimetre form mine. Her eyes were totally white and she couldn’t stop smiling. It was a terrifying smile. All her teeth were shone and they all were as white as the snow.
Suddenly, I felt a hand in the stomach, my father’s hand. He looked just like my mum: smiley. He pushed me hard against the floor. I tried to escape. I didn’t know what was happening and before I knew both of my parents were holding me against the wall and forcing me to drink that mysterious red liquid. I refused but they were really strong. I didn’t know what that was but after swallowing it my dad took a big, huge, enormous knife! He pointed at me with it and…
I woke up in a clinic. The doctors had told me that my paranoid thoughts were too strong. They told me that I finally felt unconscious and that was the reason why I had to stay there. But… Paranoid? It was all real! My parents tried to sacrifice me, or kill me, or… I don’t know, but the only thing I’m sure about is that what I saw was real. I asked for help. They say I’m totally mad. I’M NOT! You have to help me, reader. I can’t escape from this place, but you can finally solve the mystery! You know I’m right. Please, take me away from here and we’ll save my parents from the house, well, if the house does not end with them or me first.
THE ENCHANTED DOOR
The weirdest Monday of my life. My alarm, all of a sudden, went off at 8 a.m. I prepared myself and got ready for class. When I suddenly look at where the stairs were supposed to be there was a door, a black door that didn’t match the rest of my bedroom. I hadn’t seen the door before. It wasn’t there last night. Cautiously, I turned the handle to try and open the door but it was impossible. I tried, I tried and I tried with all of my strength but I couldn't open it.
– Help! Help! HELP! – I shouted.
I banged on the door, I shouted on the top of my lungs and nobody could hear me. No sooner had I tried all of those things when I hear the sound of some bells inside of the room and didn´t see where it came from. Suddenly, what it came as a surprise for me, an angelical kind of bright angel came into my bedroom through a magical portal.
– Who are you? – I asked her, afraid.
– I’m your past fairy and I come here to get you through your past.
And she took my hand, taking me to the portal and we arrived at my past. I saw myself when I was a kid suffering child abuse from my parents, who shouted and used to hit me. But then I had to put on a smiley face and made like nothing happened. The most disturbing part is that tables turned at school and I became the bad guy with the rest of the girls due to their “poverty” and “ugliness”. Basically, I became my parents. After realizing all of that, I didn’t feel good.
– I want to go back to my room.
– Are you sure?
– Yes please.
After we arrived, she banished and make me thought that it was all an illusion. So, I had to accept that I couldn’t open the door and I tried to calm down not to have more illusions. After that, I laid back down on bed and have a nap. Eventhough, I heard the sound of the bells again, which woke me up and allowed me to see the entrance of another angel, which was a little bit darker, not as bright as the first one.
– Hello darling, I’m here to help you through your present.
– Are you another spiritual angel of those?
– Yes, I am. Come on, we don’t want to miss anything. And we arrived to my high school. Everyone was walking towards different directions. and it was the first time that I saw a lot of the students that came to the same high school as me and didn’t even know their names. I looked around, and I saw myself, wearing the same clothes that I was planning to wear on that exact same day, talking to my best friend Eleanor. Suddenly, I reached some girls and start insulting them.
– I could accept little 10 year old girls wearing Minnie T-shirts, but now that I see it in 16 year old teenagers, it’s kinda hurting my eyes – I saw myself telling it out loud to a group of girls.
– You know what, I’m sick and tired of your bullying, Emma. You can’t insult people just because you’re bored and have no rights to do so.
I saw the next move in slow motion, I slapped her, whose name I don’t even know. The flight was enormous and gathered everyone around with phones recording and shouting. Until the principal arrived and separate us both. Never would I ever thought to hit somebody.
– That was what you were going to do, if you have gotten out of your bedroom.
– What have I become?
And we blurred and I appeared in my bedroom, in front of a dark angel.
– I’ve come here to warn you and go through your future,
– No, I don’t want to! I have seen enough. I swear I’m going to change and become a better person, but I don’t want to see it.
– If you promise it, you have to do it to don’t suffer. Then the enchantment is off.
I closed my eyes, due to the brightest light that appeared out of nowhere and I saw my bedroom as it was before, no enchanted fairies and doors. And ever since that day I made a change in my life that brought me to the well known happy ending.
THE SCARY TRIP
Last year I went to London with my class on a trip. We were told that we would visit the city and learn about the history of London, but something strange happened…
When we arrived the first day, we went to the youth hostel and we left all our luggage. All of us had the same sensation when we entered: the rooms were scary and so cold. Another thing to take into account was that there weren’t any other people in the building and we were so scared.
The teachers told us that the next morning we would have to take the bus to the centre of the city, so that we could begin our trip visiting London and seeing all the important monuments such as the Big Ben, The London Eye or the Bridge Tower.
The next morning, we took the bus like the teacher explained. But instead of going to the city centre, we went to a big wood. None of us knew where we were until we arrived there, and of course, nobody understood anything about it.
A boy who was there told us that we had to spend the night in a house made of wood, he had a huge knife in his hand, so we accepted because everyone was terrified.
We entered the bedrooms and we looked around. Everything was made of wood and everything was so old. Each bedroom had only one door, and we decided to sleep in the same bedroom because we didn’t know what was going to happen.
The night came and all of us were crying because the signal of our phones didn’t work and we couldn’t call the police or our parents. Some of my friends fell asleep and by 3.00 o’clock everyone was sleeping. An hour before I drank a cup of coffee so I couldn't sleep, but I was so scared that I preferred being looking around and I didn’t feel like being relaxed.
Suddenly, another door appeared in the bedroom, but I didn't know how. Cautiously, I turned the handle and something terrible happened: the boy who was waiting for us when we arrived there appeared and near him, there were all of our teachers. They each had a weapon and they entered the bedroom. I managed to jump from the window but all of my roommates were sleeping and I couldn’t do anything.
I began to run away from that house and I heard a lot of noises from the weapons. I don’t know what happened exactly but I haven’t seen them since that day.
WAS IT FAITH?
I was doing my morning walk with my dog Stan, and I smiled at this unknown man as our dogs smell each other. “I like your sweater” he said, “thank you, I actually found it this morning in my closet”. We both laughed awkwardly, and we kept walking our own separate ways, even though our dogs weren't done licking each other.
I arrived home and as I was taking my keys out of my pocket, I noticed something strange with my hand. What I got weren’t just my keys, but a piece of paper with something written on it. It was advertising a concert and welcoming everyone to go watch their show tonight at 9. I didn’t know how that ended in there but I didn’t care much as I got in my house.
When I walked in my cozy home, I saw something I hadn’t seen before, it wasn’t there last night. There was a door on one side of the wall, cautiously, I turned the handle. I immediately appeared in what I recognized as my childhood home. My memories came to my head and they hit right in my sentinel point. I tried to ignore them though, because there was something more important getting my attention, my mum who died when I was 9 was in the middle of the living room sewing a sweater that looked extremely familiar. I realized that it was the exact same one that I was wearing at that moment. “But that makes no sense”, I thought, “I just found this sweater this morning in my closet”. My mum didn’t see me, but I approached her, as I cried quietly. She looked at me and smiled when a single tear dropped off her eye. I missed her so much.
At that moment everything disappeared and I was back in my own living room, without the strange room that was there before. I looked at the clock, it was almost 9 so I checked Stan was peacefully sleeping on the couch and I headed to the only place that I thought made sense for me to be right now.
The concert had already started by the time I arrived. I heard the main singer sing a song that I knew perfectly, word by word. The song my mother used to sing to me when I was younger, the years before she died.
I smiled, but I cried. Too many mixed feelings for one single day . But was everything that happened today one big coincidence or was it faith? 200
INTZA IZAGIRRE ARANBARRI –BATXI 1A-