Uppdrag Mission nummer 3 2023: Vad kan vi lära oss av varandra?

Vad kan vi lära oss av varandra?

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15C 216 15 Limhamn

073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Hansson

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER

annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan

issn 2001-0087

OMSLAG

Deltagare i Kyrkornas världsråds

Ecumenical Youth Gathering

samband med generalförsamlingen

i Karlsruhe hösten 2022. Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd

Möta och utforska

ömsesidigt lärand e, delande av tro och liv samt gemensamt arbete för rättvisa och fred ligger i den världsvida kyrkans dna. Såhär i påsktid tjänar lärjungarnas omtumlande möte med den okände gestalten längs vägen till Emmaus som ett tydligt exempel på människan som en ständigt lärande och reflekterande varelse (Lukasevangeliet 24). Det handlar om ett lärande som aldrig tar slut, som alltid äger rum i samspel med andra och som framträder på nya sätt beroende på sammanhang.

Nya kunskaper och erfarenheter länkas till redan etablerad och beprövad sanning. Kartbilden ritas om, perspektiven vidgas och bilden av verkligheten djupnar. Den egna livsberättelsen kopplas samman med Guds stora berättelse om hela skapelsen. Vi lär hela tiden nytt, omprövar det vi tagit för givet och tvingas därmed till att också lära om. Det gäller den enskilda människan lika mycket som samhällets institutioner i stort.

En sådan lärprocess har ställt världens kyrkor inför smärtsamma, nödvändiga och självkritiska frågor om hur och på vilka sätt deras lära och lärande påverkar människor, styr dem och utövar makt över dem. Hur skapar vi rum och rymd för nyfikenhet, mod och glädje att på allvar möta och utforska också det som är främmande och okänt?

Hur blir mötet med ”den andra” också ett möte med mig själv? Och vilkas röster och erfarenheter ges utrymme i ett sådant arbete?

Lärande är ett dynamiskt begrepp. Dess betydelse har skiftat över tid och låter sig inte fångas i en enkel definition. Att i dialoger och utbyten värna ömsesidighet, lyhördhet och respekt är något som hela tiden måste försvaras och vinnas på nytt. Inte minst i vår egen oroliga tid.

johannes zeiler är domkyrkolektor i Linköping och medlem i Uppdrag Missions redaktionsråd

Alltid 4 krönikan

6 enkäten

19 recension

31 betraktelsen

34 stipendierapporten

38 stipendiaten

39 om LMS

12 ”man kan göra mycket mer när man har stöd”

Francesca de Gasparis besöker Sverige och berättar om de månader när vattnet i Kapstaden höll på att ta slut – och om hur gemensamma ansträngningar gav resultat.

20 ”det viktigaste är tilliten”

En indisk ekonom, en walesisk bonde och en präst som har grundat en naturvårdsrörelse arbetar

tillsammans med organisationer, jordägare och företagare för att rädda floden Wye Wales.

24 ”jag tänker inte vara rädd”

Många svenskar var med när Sally Azar prästvigdes för Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land i Jerusalem i januari i år.

28 ”det finns inga förhärdade hjärtan”

Syriska Ola Salehs första arbete i Sverige blev på Fryshusets avhopparverksamhet Exit. Hennes chef där var en före detta nynazist – som blev hennes vän.

32 kvinnor lever extra farligt

För kvinnor som arbetar för mänskliga rättigheter i Latinamerika kan redan det faktum att de visar ett engagemang resultera att de utsätts för våld.

finns det några sammanhang där människor tar sig tid att lyssna på varandra? Det kanske inte verkar så när man tar del av världens stora nyheter, men de innehåller ju inte allt. Rörelsen för receptiv ekumenik gav oss ursprungsidén till det här numret, och när den väl fanns var det som om ett album öppnade sig. Tre fågelskådare på besök från England och Wales berättade om hur Nordstjärnan är inspirationen för det omställningsarbete som de har engagerat sig i tillsammans: vi behöver en gemensam orienteringspunkt, och om vi möts och samtalar är allt inte så omöjligt som det först kan verka, inte ens projektet att rädda en av Storbritanniens mest förorenade floder. Francesca de Gasparis kom också till Sverige, och hon berättade om en återupptäckt källa Kapstaden och om hur människor från olika trossamfund kan stötta varandra. Emma Gunnarsson kom hem från Kyrkornas världsråds möte i Karlsruhe med ett nytt förbönsämne och vet att någon annan ber för det hon själv lämnade.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD:

BILD: ARNE MÖRNERUD

Ord i min hand

jag viker upp lappen. Någon har skrivit mental health på den med spretig handstil, och jag drabbas så starkt av orden att bokstäverna blir suddiga.

i månadsskiftet augusti­september hade jag den stora förmånen att åka som Equmeniakyrkans delegat till Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland.

Generalförsamlingen är ett tillfälle för kyrkor och kristna från hela världen att mötas för att fira gudstjänst tillsammans och samtala om det som berör oss alla. En fantastisk upplevelse!

Inför generalförsamlingen anordnades ett antal förmöten, och jag deltog i Ecumenical Youth Gathering, EYG. Det var en fyradagarskonferens organiserad av och för unga människor, och den samlade omkring 400 deltagare från Kyrkornas världsråds medlemskyrkor och ekumeniska samarbetsorganisationer.

en morgon i slutet av ett undervisningspass får alla vi deltagare var sin papperslapp. Uppgiften är att skriva ner ett av våra egna sår. Alla lapparna samlas in, och sedan delas de ut på nytt.

I min hand ligger nu istället för mitt eget sår ett sår som ett av mina trossyskon bär på. I min hand har jag ett böneämne, och mitt eget sår ligger som ett böneämne hos någon annan.

Här, i en konferenslokal i södra Tyskland, blir jag så starkt drabbad av det stora som kan hända när vi vågar visa våra sår för varandra och tala om dem. ”Ja, i svagheten blir kraften störst”, Paulus ord från Andra Korinthierbrevet 12:9, stämmer helt med min känsla. Tårarna rinner längs mina kinder.

Det som inte händer här i konferenslokalen är att alla våra sår plötsligt läker.

Men vi får praktisera det som Paulus också säger: ”Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.”

Det är det som jag har blivit så drabbad av: Kristi kraft, som alltid omsluter oss, men som jag nu ännu tydligare uppfattar i den sårbarhet som finns i rummet.

innan jag åkte till generalförsamlingen hade jag en bild av att vägen till ekumenik är att fokusera på det som vi har gemensamt snarare än på det som skiljer oss åt. Till viss del tror jag fortfarande att det är en bra strategi.

Men dagarna i Karlsruhe får mig också att ompröva den tanken. För när vi delar våra sår med varandra, och talar om saker som gör ont – istället för att visa upp det som vi är som allra mest stolta över – händer det något. Vi kanske inte har exakt likadana sår och inte samma erfarenheter av såren, men vi kan mötas i erfarenheten av att ha sår. Vi ställs inte inför exakt samma utmaningar, men vi kan mötas

i erfarenheter av att vara människa, i erfaren heter av att vara lärjunge och i erfarenheter av att vara kyrka.

jesus kallar oss inte till efterföljelse på grund av de sidor hos oss som vi själva är stolta över att visa upp. Han kallar oss till efterföl jelse därför att Han älskar den här världen. Och Han kan göra något vackert av det som skaver, är trasigt och har gått sönder.

Det är den Gud vi tror på – den Gud som reser oss upp när vi faller och som inte använder våra svagheter mot oss utan sprider sitt ljus genom våra sprickor.

Därför kan vi visa upp våra sår. Genom dem får vi förmedla vittnesbördet: Jag vet att jag inte är hel. Jag vet att jag misslyckas. Men Jesus bar mina sår på korset, och därför sitter inte min identitet i det som är trasigt i mig utan i Honom.

Jag tror att vi är kallade att visa såren på det sättet.

och min bön och mitt hopp är att när vi möts genom dessa vittnesbörd – som människor, som lärjungar, som delar av Kristi kropp i den här världen – med våra sår, i det djupt mänskliga, då kan vi få uppleva en logik som tillhör Guds rike. Att enhet också finns i det som brister.

gunnarsson studerar till pastor i Equmeniakyrkan och är sedan generalförsamlingen i Karlsruhe en av de svenska ledamöterna i Kyrkans världsråds centralkommitté. Läs gärna intervjun med henne, Celina Falk och Julia Rensberg i Uppdrag Mission nummer 1 2023!

emma

”Livskraften blir större”

Vad kan vi lära av varandra ? Har du på senaste tiden lärt dig något som har förändrat ditt sätt att se på tron eller tillvaron? vad har det betytt för dig och ditt arbete?

Teologer i Sverige och en rad andra länder svarar.

DANIEL JARA JHAYYA

BOR I: ETIOPIEN FÖR MIN FORSKNINGS SKULL, ANNARS DÜSSELDORF I TYSKLAND

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DOKTORAND OCH UNDERVISAR PÅ RUB BOCHUM

n n n Mitt forskningsfält och det jag undervisar i är interkulturell teologi och global kristendom (Intercultural Theology and Global Christianity), så mitt svar blir enkelt: det är bara när vi lär av varandra som Kyrkan verkligen kan vara Kyrka. Det är bara när vi respektfullt, ekumeniskt och självreflekterande relaterar till den magnifika mångfalden av doktriner, liturgier, traditioner och sätt att tjäna andra Kristi kropp, så som den tar sig form i varje land, kultur och samhällsbygge, som vi verkligen kan förstå vilka vi är som kristna. Det är då vi kan förstå vad vi har våra rötter och vart Kyrkan ska röra sig framtiden. Vad kan vi lära oss? Att vi, Kyrkan, är både lokala och globala, institution och rörelse, unga och urgamla, en enhet och en stor mångfald. Den som inte vill ta den risk som det innebär att närma sig andra sviker sin egen kallelse och sin egen tro.

RENATE JAPENGA

BOR I: SCHOONHOVEN NEDERLÄNDERNA

ÄGNAR MIG ÅT: STUDERAR JUST

NU PÅ HELTID FÖR ATT TA EXAMEN

JUNI OCH BLI PRÄSTVIGD

n n n Under de senaste åren har jag varit med en del ekumeniska sammanhang. Det första jag lärde mig hade att göra med min plats i världen som vit, västeuropeisk kvinna. Vi holländare får en väldigt positiv bild av vårt hemland och vår historia i skolans undervisning, och det har visat sig att den bilden inte är sanningsenlig. Jag har lärt mig hur viktigt det är att jag ser mig som en del av en global kyrka och inte som individ, för jag kan inte reda ut allt på egen hand. I den internationella, ekumeniska världen har jag lärt mig att teologin berikas och blir mer meningsfull om man är öppen för att lära sig mer om tron och traditionerna genom de perspektiv som människor från olika delar av världen har. Mina fördomar har blivit utmanade. Min tro har blivit ärligare. Men jag är också mer orolig för världen och över hur mycket mänskligt lidande det finns, hur orättvisa systemen är. Det är en uppmaning till mig att arbeta varje dag för en rättvis värld – för vi är ju

kallade att söka Guds rike på jorden. Jag vill göra det tillsammans med hela Guds gemenskap. Jag har inte svaren. Men om vi arbetar tillsammans, uppmärksammar orättvisor tillsammans, lär oss saker tillsammans, sörjer tillsammans och firar tillsammans, då kan vi hålla hoppet, tron och kärleken vid liv.

ERIK RINGHEIM

BOR I: UPPLANDS VÄSBY, STRAX

NORR OM STOCKHOLM

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST

SOLLENTUNA FÖRSAMLING, OCH

NÄR JAG INTE ÄR DÄR STUDERAR JAG SYSTEMATISK TEOLOGI, ÄR NATIONSKAPLAN VID SÖDERMANLANDS-NERIKES NATION I UPPSALA, ÄR LEDAMOT I STIFTSSTYRELSEN I STOCKHOLMS STIFT – OCH MAN KAN NOG OCKSÅ KALLA MIG VARDAGSMOTIONÄR

n n n En av mina ekumeniska principer är ”läs på och glöm bort”. Det handlar om att söka information om det sammanhang man ska till – ett nytt land, en grannförsamling eller en organisation. Det är gott att ha något slags förförståelse, men sedan kan man med fördel lägga undan det man har läst, glömma bort det, för att i stället vara mot-

taglig för verkligheten så som den är. Det man har läst sig till blir nycklar till att förstå det man erfar, men ska inte stå vägen för detsamma. Det senaste året har jag studerat systematisk teologi, och det har också öppnat nya dimensioner i mitt trosliv och fördjupat en del relationer.

MISHA JAKSIC

BOR I: LINKÖPING ÄGNAR MIG ÅT: MIN FAMILJ OCH EKUMENISK ORTODOX SAMORDNING SVERIGES KRISTNA RÅD

n n n I höstas kom jag genom mitt arbete i kontakt med Västerås stifts särskilda hänvändelse till unga HBTQI-personer. För mig blev den ytterligare ett verkligt exempel på Jesu egen identifiering med ”sina minsta” Matteusevangeliet 25:40. Detta initiativ är kärlek och evangelium: att erbjuda ett mänskligt och andligt härbärge åt unga människor som ständigt riskerar att utsättas för hot, våld och kränkningar, så att de får en trygg växtplats där ingen ifrågasätter deras identitet eller deras relation till Gud eller till sin nästa. Var ska det kunna ske, om inte i kyrkan? Hos vem, om inte hos Kristus?

ENKÄT ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

BILD CHRISTINE, UNSPLASH

n n n Att vi får leva tillsammans är en av de största gåvorna vi får, och genom den lär vi oss av varandra.

Något som har hjälpt mig att förändra mitt perspektiv på naturen är att läsa skapelseberättelsen Första

Moseboken, särskilt kapitel 1, vers 28 med de hebreiska orden radah, som brukar översättas med att ha herravälde, och kaabash som översätts som att kuva eller betvinga. Som Lynn White skriver har feltolkningar av de båda begreppen på ett sätt bidragit till ekologisk ödeläggelse. Det har också banat vägen för ett antropocentriskt sätt att se på skapelsen. Men när jag har läst om det som kallas the West Asian Kingship model, och som innebär att kungen tjänar sitt folk som herde och styr landet med fred, rätt och rättvisa, har jag fått hjälp att tolka orden ur ett ekologiskt perspektiv. Uppmaningen att styra innebär inte att vi ska sätta oss över naturen utan att vi ska vara som herdekungen och ta vårt ansvar som förvaltare. Människor är inte överlägsna resten av skapelsen – vi är en del av skapelsen. Det betyder

att människor och andra varelser ska stötta varandra ömsesidigt och förstå att varje varelse har ett inneboende värde.

BRITTA ABOTSI

BOR I: TECKOMATORP

ÄGNAT MIG ÅT: ÄR DIAKON ESLÖV

n n n Ju fler människor jag träffar och får prata med på riktigt – i samtal där vi delar livet, delar det som verkligen berör oss – desto tydligare blir det för mig att jag har så mycket att lära av varje människa jag möter.

Jag är utbildad socionom och har arbetat en hel del med barn, bland annat som skolkurator. Jag är mamma till tre barn. Nyligen träffade jag en kvinna som har haft ett väldigt och tufft och destruktivt liv och inte arbetat eller studerat. Av henne fick jag det bästa tipset gällande en oro som mitt eget barn har. Det fick jag tack vare att jag delade mitt liv med henne, tack vare att jag vågade visa mig som en sårbar och orolig mamma.

Fem bröd räckte till fem tusen personer vid Tiberiassjön för 2 000 år sedan. Delar vi liv här och nu blir livskraften större, kunskapen fördjupas och inte minst blir livet lättare att leva.

ROSS M. ALLEN

BOR I: LEOMINSTER NÄRA BOSTON I MASSACHUSETTS USA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PASTOR I SOUTH

ACTON CONGREGATIONAL CHURCH

SOM TILLHÖR UNITED CHURCH OF CHRIST, OCH ÄR SÅ KALLAD RESEAR -

CH FELLOW PÅ CHRISTIAN CENTURY, EN PROTESTANTISK TIDSKRIF T

n n n Jag är pastor en liten landsbygdsförsamling nära Boston. Våra

50 medlemmar har vuxit upp olika

kyrkor: den katolska, den som kallas Congregationalist, den presbyterianska, olika lutherska och baptistiska, den grekisk-ortodoxa och andra. Missionen och uppdraget är det som har fört oss samman – att söka Guds rätt och rättvisa. Vi bjuder in till bönevakor mot skjutvapenvåld varje vecka, har ett matförråd för människor som lever ekonomisk utsatthet, arbetar med bostäder för samma målgrupp, stöttar en flyktingfamilj och har varit med och grundat en lokal samarbetsgrupp för miljöfrågor. Jag

är tacksam för att det finns ett troget engagemang i församlingen, men covid visade att vårt svåraste andliga arbete kommer när vi är tvungna att ställa våra vanliga aktiviteter åt sidan. Den kristna traditionen kräver balans mellan handling och kontemplation – det är något som vi tänker på nu när

vi samlas för att be på morgnarna. Genom att i stillhet och tystnad försöka se vad Gud vill göra i och genom våra liv lär vi oss att leva i en ny andlig gemenskap i Kristus.

ANNA KARIN HAMMAR

BOR I: UPPSALA, SVERIGE ÄGNAR MIG ÅT: FRIVILLIGARBETE FÖR KLIMAT, MILJÖ OCH EN RÄTTVIS FRED PALESTINA/ISRAEL OCH UKRAINA FÖRUTOM FAMILJ, SLÄKT, VÄNNER OCH MYCKET ANNAT, OCH JAG SKRIVER EN HEL DEL

n n n Det som ligger mig närmast nu är att en person jag kände lite grann tog livet av sig häromdagen. Trots att vi inte var nära vänner kom frågan omedelbart: kunde jag ha gjort mer? Jag tror att vi känner det som ett personligt misslyckande när någon i vår gemenskap inte vill leva längre. Jag tröstas av påven Franciskus ord om att vi ska försöka uppleva världens lidande som om det var vårt eget lidande. Att det är den inställningen vi behöver ha till den vitryggiga hackspetten som är akut hotad och till alla människor som drabbas av krig och konflikt. Sam-vete är just att veta samman och höra samman.

INATOLI AYE

BOR I: DIMAPUR, DEN STÖRSTA STADEN DELSTADEN NAGALAND

I INDIEN

ÄGNAR MIG ÅT: DOKTORERAR

n n n Jag tror att urfolksgrupper kan lära sig saker av varandra och också ge något till varandra. Vi kan sätta oss in i varandras traditionella ekologiska kunskaper – urfolkens kunskaper om ekologi stöttar stabilitet miljön, till exempel genom att vi bevarar heliga platser. De upprätthåller också den biologiska mångfal-

den och ger säker tillgång till mat och medicinska hälsofördelar.

Jag har lärt mig att det mandat som Gud ger oss att ta hand om jorden också innebär att vi bevarar och skyddar urfolkens kunskaper från att utplånas och från att bli patent hos storföretag. Nu när jag har förstått det arbetar jag med att samla redskap i mina trossammanhang för att föra fram våra förfäders naturskyddsetik.

RITA YAACOUB GHOUSSAIN

BOR I: BEIRUT, BSABA, BAABDA, MOUNT LEBANON

ÄGNAR MIG ÅT: DELTOG I KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS GLOBAL ECUMENICAL THEOLOGICAL INSTITUTE (GETI) I HÖSTAS, ÄR ADMINISTRATÖR PÅ ABADAN

LOUBNAN ASSOCIATION OCH LEDER ARBETET PÅ L’AMOUR DIVIN ÉCOLE DE MUSIQUE VID SAGESSE

BRASILIA SCHOOL I BAABDA

SEDAN 2018, HAR STUDERAT TEOLOGI OCH ARBETAR EKUMENISKT OLIKA SAMMANHANG, HAR BIKUPOR OCH DRIVER EN LITEN FIRMA DÄR JAG TILLVERKAR OCH SÄLJER RADBAND, ÄR MED I FÖRSAMLINGSRÅDET I OUR LADY IN HADAT

n n n Det som får mina kunskaper och min kultur att växa och berikas är det som jag lär mig genom mina relationer med andra människor, och det är att vi lär känna en ny smak och ett nytt sätt att leva kärleken i Jesus Kristus. Var och en av oss är kallad till helighet, kallad till att leva Jesu Kristi kärlek på ett nytt sätt, på ett annat sätt, på ett unikt sätt, för var och en av oss är skapad av Gud och särskild från alla andra människor. Därför är jag kallad att upptäcka kärleken,

vägen, i varje människa jag möter eller lär känna, och det får mig att upptäcka och känna min egen brist på kärlek.

När jag upptäckte detta genom att läsa en av våra kyrkofäder lärde jag mig också att lägga märke till att den jag möter har upplevt Jesus sitt hjärta och i sitt liv. Den jag möter är en bild av en annorlunda, distinkt, unik Jesus som jag är kallad att älska. Jag är kallad att älska min medmänniska med alla hennes brister och svagheter, för i Bibeln uppmanar Jesus mig att gå till min medmänniska, till den som är svag, marginaliserad, ledsen, hungrig, trött … Kyrkofadern skrev att han lärde sig mer om Jesu närvaro genom att möta sin medmänniska.

JEBIN THANKARAJ

BOR I: MADURAI I TAMIL NADU I INDIEN

ÄGNAT MIG ÅT: UNDERVISAR I TEOLOGI, GAMLA TESTAMENTET

Rita Yaacoub.

BOR I: WIEN I ÖSTERRIKE

– KOMMER FRÅN DELSTATEN

KERALA I INDIEN

ÄGNAR MIG ÅT: DOKTORERAR I

KATOLSK TEOLOGI PÅ INSTITU -

TIONEN FÖR LITURGISKA STUDIER

OCH SAKRAMENTAL TEOLOGI VID

UNIVERSITÄT WIEN – MITT OMRÅ -

DE ÄR ORIENTALISK LITURGI MED

SÄRSKILT FOKUS PÅ ST. JAMES-LI -

TURGIN, OCH DET JAG STUDERAR

ÄR DEN LITURGISKA FÖRNYELSE

SOM UTVECKLADES UR 1800-TA -

LETS REFORMATIONSRÖRELSE

MIN EGEN KYRKA, MALANKARAKYRKAN

n n n Jag har en fast tro på att ekumeniken spelar en livsviktig roll i arbetet med att förverkliga vår Herres önskan att samla människor i synlig enhet. Jag var varit med flera ekumeniska satsningar under min studietid, och de har hjälpt mig att förstå hur viktigt det är med ekumenik vår tid. Min tid på ekumeniska institutioner har också hjälpt mig att uppleva ekumeniken i vardagslivet, i de erfarenheter som jag själv gör som kristen – det kristna sättet att samlas, att mötas och att följas åt med varandra. Särskilt min studietid på Bossey Ecumenical Institute har fotmat mig genom kurserna jag gick där och genom mina möten med

studenter och lärare från olika delar av världen, olika kyrkor och olika livssituationer. Vi var förenade vårt engagemang för kristen enhet. Jag tror att jag delade med mig av min egen tro och mina erfarenheter där – jag är en av de syrisk-ortodoxa kristna från den mycket gamla kyrka som grundades när aposteln Tomas hade kommit för att evangelisera, och jag är historiker och väl bekant med min egen traditions triumfer och tragedier, men jag hoppas fortfarande på försoning och kristen enhet.

Genom mötena har jag lärt mig att acceptera att det finns många olika bakgrunder och djupt rotade traditioner. Jag tror att ekumeniken kommer att hjälpa oss att respektera och älska varandra och att leva i den kristna harmoni som Kristus kom med. Vi behöver vänliga hjärtan för att kunna respektera varandra och värna människans värdighet. världen möter vi många olikheter, och det jag har lärt mig är att visa respekt och kärlek även om jag inte kan acceptera allt. Oavsett vem du är, vilket kön du har, vad du har för bakgrund – det vi kan göra är att älska varandra.

BERNARD MUSHI

BOR I: MOSHI I TANZANIA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I EN LANDSBYGDSFÖRSAMLING SOM

TILLHÖR DEN LUTHERSKA KYRKAN

n n n Stora förändringar pågår i det tanzaniska samhället just nu. Tidigare har det vanliga varit att människor som bor en och samma by har samma tro. På senare tid har människor istället interagerat utan begränsningar, och olika religiösa sekter, också kristna, har spridit sig. I de olika kristna traditionernas sammanhang har vi mycket att lära av andra – det kan vara hur vi ser på kyrkan, sakramenten, liturgin, relationen mellan evangeliet och kulturer, och kyrkans arbete och tjänst för medmänniskan i ordens vidaste innebörd. Nyligen har jag lärt mig att kulturen spelar en mycket viktig roll när vi ser hur människor tar emot evangeliets budskap.

Evangeliets inkarnation i den kultur som romerska katoliker har levt i har haft inflytande på andra traditioner i Tanzania. Rent praktiskt har den metod som lutheraner använder för att kontextualisera evangeliets budskap inslag av den evangelieinkarnation som katolikerna använder, och omvänt, eftersom vi rör oss närmare varandra. Nu utmanas

de metoderna och attityderna av globaliseringen, och därför kan ingen av dem fungera effektivt på egen hand.

ANN ALDÉN

BOR I: JÖNKÖPING

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR KYRKOHERDE

JÖNKÖPING OCH REPRESENTERAR

DEN LUTHERSKA KYRKOFAMILJEN I SVERIGES KRISTNA RÅDS MISSIONSTEOLOGISKA ARBETSGRUPP

n n n När Svenska kyrkan vänjer sig vid att vara en kyrka bland kyrkor kliver andra kyrkor fram och tar på ledartröjan. Det är glädje. Detta ser jag i Jönköping.

Att få delta i samtal i den missionsteologiska arbetsgruppen är en nåd. I vår grupp anar jag lite mer av de ortodoxa kyrkornas liv och arbete i allmänhet och konsekvenserna av kriget i Ukraina i synnerhet, de processer som påven Franciskus initierat och som andas förnyelse, gräsrot och hopp, hur till exempel pingströrelsen balanserar självständiga församlingar och behov av gemensamma strukturer, Svenska missionsrådets brottning med relationen mellan mission och diakoni, vad akademi och kyrkor arbetar med just nu och förutsättningarna för Sveriges kristna råd anno 2023.

SVEN-ERIK FJELLSTRÖM

BOR I: UPPSALA

ÄGNAT MIG ÅT: ÄR MORFAR, FARFAR OCH PENSIONERAD PRÄST

OCH MISSIONÄR (ZIMBABWE

1984–1990), LEDER IBLAND GUDSTJÄNSTER, DELTAR I BIBELSAMTALSGRUPPER, GÖR IBLAND LÄRARINSATSER PÅ SVENSKA KYRKANS

UTBILDNINGSINSTITUT

n n n För något år sedan skaffade jag mig en bibel med extra breda marginaler, där jag skriver in någon tanke jag fått efter att ha läst och samtalat med andra.

Pandemin gav oss mitt i all tragik bättre tekniska förutsättningar för att samtala över långa avstånd. Jag har nu förmånen att samtala regelbundet om Bibeln med ett par vänner från södra halvklotet. Under pandemin slogs jag av hur olika vi läser Bibeln beroende på hur stark sjukvården är ett land. Hos oss valde vi ofta bibelord om tryggheten hos Gud ensamheten. Zimbabwe blev corona den onde jätten Goljat som skulle besegras. Och aldrig hade jag tänkt att en vän i Sydafrika skulle kommentera julevangeliet med orden: ”På den tiden utfärdade WHO ett påbud om att hela världen skulle vaccineras. Då färdades alla … men de rika länderna trängde sig före och lade beslag på det mesta av vaccinet.”

VETHAKANI VEDHANAYAGAM

BOR I: VISAKHAPATNAM I ANDRA

PRADESH I SÖDRA INDIEN

ÄGNAR MIG ÅT: UNDERVISAR I

NYA TESTAMENTET, GREKISKA, BIBLISK HERMENEUTIK OCH

GENUSSTUDIER, LÄSER GÄRNA DEN TIDIGA KYRKANS HISTORIA, ICKE-KANONISKA EVANGELIER, GENUSSTUDIER OCH EKOLOGI, ÄR

INTRESSERAD AV PREDIKAN, AV

KYRKANS ARBETE MED BARN OCH

UNGDOMAR OCH AV LOKAL OCH

INTERNATIONELL EKUMENIK

n n n Eftersom jag är en indisk kvinna och lever i flerspråkiga, multikulturella och mångfaldspräglade sammanhang med samhällsklasser, kaster och genus möter jag ofta livets verklighet. Med det menar jag det som vi lär oss av varandra och ofta påminns om av vänner eller andra medmänniskor som tillhör en annan tro, kultur, klass, språkgrupp eller kast. Bland hinduerna, som lever i kastsystemet, händer det ofta att en kristen eller buddhistisk dalitisk pojke eller flicka påminner om detta och lär dem att det mänskliga är viktigare än kastidentitet och status. I ett samhälle som är stratifierat av kasthierarkin är det upproriskt att undervisa om eller ge uttryck för att det mänskliga är viktigt. Ett samhälle som är religiöst pluralistiskt blir

automatiskt hårt och orubbligt med sina olika religiösa doktriner och övertygelser eftersom alla religioner har hamnat i en identitetskris.

Jag har lärt mig två saker på senaste tiden. Den ena är att den tidiga kristna kyrkan var präglad av mångfald. Den andra är att alla religioner är ekonomiska organisationer inom ramen för de respektive samhällen där de hör hemma och att det inte blir religionen sig utan dess gemenskaper som blir viktigast.

För mig har det här betytt att jag måste omvärdera min entusiasm och fortsätta min trosresa i riktning mot en religionslös tro på Jesus.

Tron på Jesus kräver inte någon religiös identitet. Jag måste samarbeta mer med andra troende för att kunna vara en aktiv Jesu lärjunge. Det är en resa – en resa tillsammans med trossyskon för att stärka och bekräfta andra människor i deras liv, och till slut mig själv också.

ANDRÉS ALBA

BOR I: BOGOTÁ SOM ÄR HUVUDSTAD I COLOMBIA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR ACT SVENSKA

KYRKANS REGIONALA PROGRAMAN -

SVARIGE (REGIONAL PROGRAMME OFFICER AND ADVOCACY ADVISER FOR COLOMBIA IN THE LATIN AMERICAN AND CARIBBEAN TEAM), ÄR

FRÅN BÖRJAN TEOLOG OCH STUDERAR NU STATSVETENSKAP

n n n Vi kan lära oss att se världen på nya sätt, och vi kan lära oss nya sätt att arbeta.

Jag har lärt mig att trossystemen på de religiösa och politiska arenorna har varit avgörande för våra beteenden, för våra sociala relationer och för våra politiska val. Ändå lever vi en tid när våra trossystem manipuleras på hög nivå, både virtuellt och i de politiska samtalen. Eftersom jag arbetar för Act Svenska kyrkan, som är en ekumenisk och internationell organisation, tror jag att vi måste arbeta mer medvetet med trossystem. Vi måste bli bättre på det, och vi måste bli mer kreativa.

Centrumkyrkan i Vallentuna.

SIJO GEORGE

– Vi har fått bra regn i två år nu, säger Francesca de Gasparis.

Hon är i Sverige för att tala på Bokmässan i Göteborg och på Göra skillnad­helgen som Act Svenska kyrkan ordnar i Uppsala, och mellan ett par möten i Stockholm slår hon sig ner på ett av Centralstationens caféer för att berätta om SAFCEI, Southern African Faith Communities’ Environment Institute, den organisation som hon leder sedan 2017.

Är det oartigt att fråga om vad som egentligen hände i Kapstaden under de veckor när europeiska och amerikanska medier rapporterade om att vattnet där höll på att ta slut?

Mycket har väl hänt sedan dess, och visst finns det många fler viktiga saker att tala om än den i stort sett enda som har uppmärksammats utanför den afrikanska kontinenten?

Det visar sig att vattenkrisen i Kapstaden är något som Francesca de Gasparis gärna talar om. Den var en högljudd varningsklocka, och den har också lärt SAFCEI och dess vänner mycket om vad skapelsevård kan innebära.

dem och deras församlingar med utbildningar för att öka medvetenheten om och förståelsen för miljöfrågor, mer hållbara sätt att leva och klimatförändringar. Vi arbetar också med eco ­ justice (miljöjuridik och miljörättvisa, red:s anm) och med praktiska opinionsbildningsinsatser.

Själv bor hon i Kapstaden, men SAFCEI har medarbetare och medlemmar i hela södra och östra Afrika.

– Vi har regionala träffar, men det blir oftast mer effektivt om alla som deltar är från samma land, säger hon. Det vi erbjuder är en gemensam lärmiljö där alla kan lära av varandra och stötta varandra.

En vanlig arbetsmodell är ett antal workshops eller seminarier som mynnar ut i att deltagarna planerar kampanjer tillsammans. Det kan vara strategier för att komma till tals med politiker och andra ledare, eller för information till allmänheten, eller inbjudningar till praktiska kurser som ”Do you want to create a food garden?” (”Vill du anlägga ett trädgårdsland?”).

”alla kan lära av varandra” – Vi är en organisation för hela södra Afrika där alla människor från alla trosinriktningar är välkomna, ateister också, eftersom vi ser ateismen som ett trossystem, berättar hon. Vi brukar säga att vi främst riktar sig till dem som själva identifierar sig som trosledare. Vi stöttar

– Vi vill inte arbeta bara med män, och vi vill påverka kyrkans strukturer, så vi arbetar i de informella strukturerna också, säger Francesca de Gasparis. Våra medlemmar representerar sina församlingar och sammanhang, men de är med som individer, och vi talar mycket om hur vi kan stötta varandra. Man kan göra mycket mer om man har stöd.

”Man kan göra mycket mer om man har stöd” safcei ser till att södra och östra Afrikas klimatkämpar träffas

MAGNUS ARONSON, IKON

INTERVJU ANNA BRAW

SAFCEI, Southern African Faith

Communities’ Environment Institute, har sitt huvudkontor i Kapstaden i Sydafrika och är en av Act Svenska kyrkans partnerorganisationer i södra och östra Afrika. Det är en mångreligiös organisation som stöttar trosledare och deras församlingar och motsvarande i deras arbete med att skapa medvetenhet om och förståelse för ecojustice (miljörättvisa och miljöjuridik), en hållbar livsstil och klimatförändringar.

göra det man kan

Miljöfrågorna i södra och östra Afrika är delvis andra än de i Europa – så mycket av miljöförstöringen hör ihop med koloniväldena och med deras motsvarigheter i vår tid, de multinationella företagen.

– Kolonialismen är ett väldigt viktigt ämne för oss, säger Francesca de Gasparis. Kolonisationen upphörde aldrig, den är konstant, den pågår än idag.

Som alla med europeiska rötter representerar hon på sätt och vis själv kolonialmakterna – och hon är noga med vad det innebär:

– Man ska inte känna sig skyldig, men man måste kännas vid det som har hänt och händer. Man måste inte lyfta upp hela bördan och bära den. Om man försöker lösa andras problem, om man går för djupt in i skuldkänslorna, då handlar det fortfarande bara om en själv. Det är en mänsklig reaktion, den är naturlig. Men vi måste göra det vi kan. Vi har mycket att lära av många av trostraditionerna, inte minst när det gäller hur vi tar oss igenom kriser.

uppmärksammar urfolken

Lyssnar sydafrikanska och östafrikanska politiker på SAFCEI?

– Det vi för fram bygger på naturvetenskap, det är jag noga med, säger Francesca de Gasparis. Men vi är inte rädda för att tala om moraliska imperativ. Det finns en respekt för trossamfunden i många länder, men man kan också känna en skepsis i rummet.

Hon berättar att det avgörande är om ett

trossamfund har ledare som själva är engagerade i miljöfrågorna och att en av de anglikanska biskoparna har kunnat göra mycket tack vare ett samarbete med en naturvetare.

– Vi arbetar också med att uppmärksamma urfolken och återupptäcka deras tro och deras

trospraktiker, säger hon. Många av dem har ett mycket starkt och heligt band till jorden.Det finns många grupper som är små men som gör mycket.

”tog tillgångar för givna”

Det som hände i och runt Kapstaden för några år sedan var att långa, varma somrar i kombination med ojämn översikt över vattenkonsumtionen gjorde att vattenreserverna sjönk drastiskt.

– Nu (i månadsskiftet september­oktober 2022, red:s anm) är vi på väg mot våren, och dammarna är fyllda till 85 procent, berättar Francesca de Gasparis. Vi är lite oroliga, för vi vet ju hur det är att vara utan vatten. Men vi vet också hur man kan anpassa sig. Första gången var så extremt stressande. Jag tror inte att några dödsfall tillskrevs vattenbristen, men det som hände gjorde det skrämmande tydligt för oss vad sårbarhet är. Vi förstår miljölandskapet bättre nu – tidigare tog vi våra tillgångar för givna.

Hon berättar om en källa och en ström som hade byggts över med cement för att inte vara i vägen för stadens liv.

– Vi behandlade vattnet som avfall! Och vi lät dyrbara resurser bara rinna bort.

ojämlik fördelning

Något annat som blev tydligt under vattenkrisen var hur ojämlikt livet i en sydafrikansk storstad fortfarande är.

– Nu talar vi om vattnets helighet, om vatten som en grundläggande mänsklig rättighet, men det var smärtsamt att se hur fattiga delar av Kapstaden fick strängare regler. Det var fler poliser där, mindre vattentilldelning. Det är en stor politisk fråga.

Vattenransoneringen var uträknad så att människor fortfarande skulle kunna klara sig

– ”vi var nere på 13 liter per person och dag” –och resultatet blev att den uträknade nolldagen aldrig kom.

– Det var ett exempel på vad man kan åstadkomma när man måste, säger Francesca de Gasparis. De flesta anpassade sig, också de som klagade och de som sa att det bara var politik. Vi, vi i Kapstaden, vi klarade det!

vandring till källa

I efterhand har diskussioner fortsatt – var vattenkrisen bara ett politiskt försök att få kontrollen över Kapstadens invånare, så som en del har trott om Covid­19­restriktioner?

Var vattenbristen ”fake news”?

– Det finns en skepsis inför verkligheten, och den fascinerar mig, säger Francesca de Gasparis. Det är klart att regeringen har fel ibland, och demokratin drabbades av ett bakslag under pandemin. Lagförslag som var svaga röstades igenom då. Men vad betyder det

för vårt ansvar och våra rättigheter? Konflikterna och orättvisorna accentueras av sådana här händelser. Det finns konspirationsteorier och verklighet, båda finns, det är något mycket mänskligt.

Den dag när vattnet enligt uträkningarna kunde ha tagit slut var faran inte över. Situationen var fortfarande mycket allvarlig. Då bjöd SAFCEI in till en gemensam vandring.

– Vi hade anpassat oss, och den dagen trodde vi kanske också att vi skulle klara oss, säger Francesca de Gasparis. Vi gick till en källa som brukar kallas Camissa eller The Washhouse, och där bad vi tillsammans. n

BILD: SHARAAN

MURUVAN, UNSPLASH

Lära med integritet

Ny modell för ekumeniskt arbete betonar lyssnandet

– Grundprincipen är att fråga inte vad andra kan ta emot från oss

utan vad vi behöver lära och ta emot av andra, säger Sara Gehlin.

Hennes forskning har de senaste åren lett henne och många andra in i den receptiva ekumeniken.

– Min doktorsavhandling skrev jag om rättvis fred, säger Sara Gehlin. Jag kom in lite grann på receptiv ekumenik i den, men det var ett sidospår då. Sedan har det blivit mycket!

Den som vill sätta sig in i vad receptiv ekumenik är och vad som har hänt i ekumeniska

sammanhang i Sverige de senaste åren kommer att se namnet Sara Gehlin dyka upp gång på gång. Hon är lektor i kyrkohistoria med missionsvetenskap och ekumenik vid Enskilda

Högskolan Stockholm och har skrivit en rad akademiska artiklar i ämnet – men det var också genom henne som modellen började tilllämpas praktiskt i Sveriges kristna råd, och det var så det kom sig att en svensk delegation reste till Australien för att vara med på konferens och sedan bjöd in resten av världen till Sigtuna, en konferens som Lunds Missionssällskap var med och finansierade.

Hur började allt detta?

På stiftsgården i Rättvik.

– Jag var väldigt engagerad i stiftsgårdens arbete, och det ekumeniska perspektivet är ju starkt där, berättar Sara Gehlin. Det kom många besökare hela tiden. Vi fick den globala utblicken genom dem.

Så blev hon tillfrågad om att delta i ett utbyte tillsammans med andra som arbetade på fredscenter. Tre center, deltagare från tolv länder.

– Jag fick åka som en av stiftsgårdens representanter till Corrymeela Community i

Nordirland, berättar hon, och jag blev gripen av hur de arbetade där. Det är ett freds­ och försoningscenter norr om Belfast där de sammanför katoliker och protestanter och försöker bygga förtroende mellan de två grupperna genom att skapa tillit och dialog och vänskap. Det bygger ju upp samhället på lång sikt, särskilt genom de unga.

Besöket ledde till beslutet att studera teologi i Irland i ett år och till volontärinsatser på centret, bland annat när det bjöds in till ungdomsläger.

Som doktorand hamnade hon 2013 på Kyrkornas världsråds kurs för unga teologer, Global Ecumenical Theological Institute, GETI, i Korea.

– En australiensisk kurskamrat berättade att hon doktorerade i receptiv ekumenik och frågade om jag inte skulle komma på en konferens i USA. Det var mitt första möte med den receptiva ekumeniken, och det var den tredje konferensen de hade.

Sara Gehlin beskriver den receptiva ekumeniken som något som är nytt och som fortfarande utvecklas mycket. Men utgångspunkten har varit tydlig från början:

– Man kan jämföra den med Kyrkornas världsråds konsensusmetod och säga att den inte alls bygger på några kompromisser. Grundprincipen är att fråga inte vad andra ska ta emot från oss utan vad vi behöver lära oss och ta emot av andra. Och att vi ska lära med integritet – inte tumma på det som är heligt och viktigt och centralt för oss själva. Inte kompromissa, bara bli berikade.

Ett centralt begrepp i sammanhanget är ”de sårade händernas ekumenik”, och Sara Gehlin använder också liknelsen att inte alltid duka med det finaste porslinet i det ekumeniska mötet – man kan visa bristerna i de egna sammanhangen och be andra om råd för att kunna laga och reparera.

INTERVJU ANNA BRAW BILD MAGNUS ARONSON

Sara Gedin, lektor i kyrkohistoria med missionsvetenskap och ekumenik vid Enskilda Högskolan Stockholm.

LÄS OM RECEPTIV EKUMENIK

n Paul D. Murray, Gregory A. Ryan och Paul Lakeland (red): Receptive Ecumenism as Transformative Ecclesial Learning: Walking the Way to a Church Re-formed (Oxford University Press 2022)

n Antonia Pizzey: Receptive Ecumenism and the Renewal of the Ecumenical Movement – The Path of Ecclesial Conversion (Brill 2019)

n Paul D. Murray (red): Receptive Ecumenism and the Call to Catholic Learning – Exploring the Way for Contemporary Ecumenism (Oxford University Press 2010)

n Gabrielle Thomas: For the Good of the Church – Unity, Theology and Women (SCM Press 2021)

Sara Gehlin kom till konferensen i Fairfield i USA som doktorand och med en presentation.

– Jag tyckte att modellen var så intressant och att den stämde mycket med det fredsbyggande arbete som jag studerade. Inom fredsbyggande arbetar man ju mycket med förhållningssätt och självkritiskt lärande: Vad kan vi förbättra? På vilka sätt bidrar vi till splittring?

I Sveriges kristna råds missionsteologiska grupp, där hon var med, fick hon sedan tillfälle att berätta om vad hon hade hört och upplevt.

– Jag tänkte att ”det blir väl det”, men det blev väldigt positiva reaktioner, och vi använde den receptiva ekumenikens modell och startade det som vi kallade för pilgrimsprocessen. Varje kyrkofamilj bjöd in gruppen till en plats. Vi åkte dit för att lära och lyssna. Sedan åkte vi nästan alla tillsammans till den fjärde konferensen, den i Australien. Ibland händer oväntade saker!

Att studera ekumenik som akademiker behöver inte bli någon krock med de ekumeniska rörelserna, enligt Sara Gehlin – hon beskriver det istället som ett sätt att fördjupa sig i tankegångarna bakom det som händer. Efter doktorsavhandlingen har hon gång på gång återvänt till den receptiva ekumeniken och sett på den ur olika vinklar i sin forskning.

– Man kan ju fundera: är inte kompromissen en del av den ekumeniska processen? säger hon.

Hon berättar om tillfällen när det har blivit uppenbart att rörelsen domineras av de anglosaxiska kulturerna med anglikaner och katoliker och att de lutherska kyrkorna är i minoritet.

– Men rörelsen och modellen har fått ett så starkt gehör och vuxit så snabbt, säger hon. Den har spridits och blivit stor i många kyrkor på kort tid. Någonstans måste den ju börja.

Ett av de fenomen som hon har lagt märke till är det som kallas maktasymmetrier i samtalsrummet.

– Det är ju en konstruktiv tanke att man ska undvika överlägsenhet genom att ta emot och lära av andra, säger hon, och det är väldigt fint

– men man får fundera på olika former av asymmetrier. Det finns resursstarka och resursfattiga kyrkor. Det koloniala arvet finns kvar. Jag har lyssnat till en sydafrikansk, vit, manlig teolog som talade om sitt ansvar och påminde oss om perspektiv som vi måste ha med oss. Och jag läser feministteologer, för det finns mycket visdom där – vad kan hjälpa oss att belysa frågor som inte har diskuterats tillräckligt?

De drygt hundra deltagarna i konferensen på Sigtunastiftelsen kom från en rad olika länder.

– Vi var glada och uppfyllda! säger Sara Gehlin. Det var den femte konferensen, och det hade aldrig varit så bred representation tidigare. Det var roligt med den stora uppslutningen och roligt att alla traditionerna fick dela med sig av sina perspektiv. Jag tror att alla som kom fick med sig något. Så uppfattade vi det i alla fall. Och morgonbönerna som Sven­Erik Fjellström höll, det blev starkt för många.

Sveriges kristna råd arbetar vidare, berättar Sara Gehlin, och hon har talat på ett rådsmöte.

– Det händer en del på nationell nivå men också i till exempel Lund och Jönköping. Jag har sett att modellen kan vara användbar i lokala sammanhang.

Själv arbetar hon vidare med ett par nya artiklar och med att utveckla en internationell och ekumenisk inriktning på grundutbildningen i teologi vid Enskilda Högskolan.

– Man kan möta inställningen att ekumeniken har gjort sitt, säger hon. Och frågan: ”Har vi inte redan gjort det?” Men det är många som inte har en så bred bild av ämnet. Det finns en hel värld att upptäcka. n

SOFIA SVARFVAR

DÄR TRÄDEN VÄXER LAVA FÖRLAG

kompassjustering

De allra flesta författare har ett specifikt ärende med sitt författarskap, så också Sofia Svarfvar med Där träden växer I romanens litterära form väcker hon angelägna frågor om lokala och globala jämställdhetsperspektiv, om biståndsverksamhet i Afrika och nutida neokoloniala utmaningar.

Afrika, kontrasternas och motsägelsernas kontinent, ett terra incognita för omvärlden men en guldgruva att råna för vissa. Afrika, där skyskraporna petar hål i himlen samtidigt som folket i gräshyddorna med tomma magar dagligen vandrar barfota flera mil för att hämta vatten i lerkrukor.

Med hjälp av berättelsens huvudpersoner – den svenska investeraren Sara, affärskvinnan Grace från Kampala, den fattiga bykvinnan Mary med sin hiv-sjuke man och den nyexaminerade ekonomen Lindiwe från Kapstaden – skildrar Sofia Svarfvar en global och komplicerad värld av girighet, skövling av urskog, utländska investeringar i markområden och bistånd som hamnar på avvägar. Jag anar en önskan hos henne att

ruska nytt liv biståndsdebatten, att undersöka var gränsområdet mellan bistånd och investeringar ligger men också ambivalensen när det gäller hållbarhet maktutövning och ekonomisk vinst.

Ja, kanske ligger hennes ärende just här: att få beskriva neokolonialismen med dess plundring av kontinentens skatter och bördiga markområden, dess parnass av korrupta chefer och avsaknad av moraliska källor.

Hon låter huvudpersonernas inledande nomenklatur successivt glida iväg i allt svajigare formuleringar, och lögnerna formas till sist till en subtil dans som böljar fram och tillbaka och där profiten utgör det slutgiltiga målet, överordnat allt annat.

Där träden växer är en roman som engagerar och väcker frågor om Sveriges, men också andra länders, investeringar i fattiga länder. Den pekar på omvärldens, investerarnas och biståndsvärldens komplexa diasporor av vinstmaximering, kvinnornas kamp mot maktstrukturer och investerarnas illusioner om ständig tillväxt. Detta samtidigt som det afrikanska folket fortsätter att sjunga, dansa och ropa med en sprucken röst från kämpande människor i alla tider.

Sofia Svarfvar excellerar periodvis genrens tonläge – men det är först en bit in romanen som jag på allvar kan orientera mig i den ideologiska eller teologiska terräng som jag tror utgör hennes egentliga budskap. detta litterära och explosiva landskap navigerar hon med skärpa och trovärdighet. Det märks att hon har personliga erfarenheter av kontinenten, och det skapar en genuin ram till berättelsen. Beskrivningen av miljöer, platser och bokens huvudpersoner känns

på samma vis välformulerade, lyhörda och trovärdiga. Berättelsen spänner över gedigna kunskapsfält men vittnar också om ett trotsigt engagemang där ryggar rätas upp och blickar blir klarare. För att inte bli den ovärdighet man själv begråter måste man göra motstånd och tro med den tro som gång på gång justerar vår kompass i riktning mot barmhärtighet, frihet, rättvisa och gemenskap. Jag ser redan fram emot nästa bok! n MATS EGFORS

MÖRNERUD

”När vi ställs inför flera kriser på alla håll, varför gör vi inte mer? Och när vi gör något, varför åstadkommer vi så lite?”

Det är högsäsong för flyttfågelskådning i Skanör och Falsterbo1, och Peter Harris, som har varit här flera gånger tidigare, har den här gången bjudit med sig flera vänner, bland andra Jyoti Banerjee och Charles Hunter­Smart.

Peter Harris är anglikansk präst, vigd för missionsarbete, och grundade för 40 år sedan den kristna naturskyddsorganisationen A Rocha tillsammans med sin fru Miranda.

Jyoti Banerjee började sitt yrkesliv som fotograf men utbildade sig senare till ekonom och hamnade i Londons finansvärld.

Charles Hunter­Smart leder arbetet på ett lantbruk i Wales och tog fram det ekonomiska underlag som ledde till att ägaren fattade beslutet att gå över till ekologisk odling i början av 2000­talet.

Sedan ett par år arbetar de tillsammans i organisationen North Star Transition – det är därifrån de båda frågorna kommer.

1 Denna intervju gjordes i mitten av september 2022, en av de veckor när fågelskådare från flera världsdelar samlas i Skanör och Falsterbo.

omställningslaboratorier

– Jag tänker alltid i berättelser eller bilder, säger Jyoti Banerjee. Bilden av Nordstjärnan har vuxit ur tankar på hur vi står inför en hel rad kriser på en gång nu: klimat, jord, vatten, mångfald … Ofta har vi bara fokus på en kris i taget, och varje kris har sina experter som har fokus bara på sitt. Deras svar skulle vara fantastiska om den krisen vore det enda problemet. Finns det något som kan ge oss mer tillförsikt? Vi behöver något som kan visa oss vägen, en ny Nordstjärna att navigera efter. Han grundade North Star Transition tillsammans med bland andra belgaren Olivier Boutellis och med idén att samla företrädare för näringsliv, politik, lokalbefolkning, miljörörelser, kyrkor och andra grupper och organisationer i vad han kallar transition labs, alltså omställningslaboratorier, på olika platser där det finns konkreta problem. Det första blev Wales Transition Lab och floden Wye. – Jag kommer ju från finansvärlden, och jag vet att vi befinner oss i en genomskinlig boll som rullar i en nerförsbacke mot förstörelsen, säger Jyoti Banerjee. Ett exempel är alla storföretag som talar om att de planterar träd – men det de gör är att de köper mark för att plantera träd, och marken säljs av bönder som tvingas lämna sina jordbruk. Det blir monokulturer med snabbväxande träd, mångfalden försvinner, arbetstillfällena i jordbruket

INTERVJU ANNA BRAW PORTRÄTTBILDER ARNE

Jyoti Banerjee

Peter Harris

”Det viktigaste är tilliten”

North Star Transition bygger omställningsarbetet på möten mellan människor

FLODEN WYE, eller Afon

Gwy som den heter på walesiska, är ungefär 25 mil lång, utgör delvis gräns mellan England och Wales och räknas som Storbritanniens fjärde eller femte flod när det gäller längd. Den har sin källa på Plynlimon mitt i Wales och sin mynning Severn. Utmed floden ligger många byar men bara en stad, Hereford.

Den utgör ett omfattande, linjärt ekosystem och skyddas av två så kallade

Sites of Special Scientific Interest, något som innebär att geologi, topografi, däggdjur, ryggradslösa djur, fiskar och fågelliv i området har kartlagts.

Den räknas också som en Special Area of Conservation och som en av Storbritanniens viktigaste floder för naturvård.

Tidigare har den varit berömd för de stora laxar som man kunde fånga där mellan januari och juni. Nu

är den mycket påverkad av utsläpp från bland annat kycklingindustrin och mjölkgårdar.

försvinner. Om vi fick göra det annorlunda, vad skulle vi göra?

– Eftersom vi kommer utifrån och är amatörer kan vi ställa frågor som ingen annan har ställt, säger Peter Harris.

Floden Wye, en av Storbritanniens längsta, rinner från berget Plynlimon i Wales och mynnar ut i Severn. Den blev alltså det första projekt som North Star Transition tog sig an, både för att arbetsmodellen skulle få provas och för att floden omgavs och bestod av så komplexa miljöproblem och samhällsproblem.

”alla måste göra sin del”

– Peter och jag träffades för första gången i Kuala Lumpur för ungefär 20 år sedan, säger

Jyoti Banerjee. Jag visste att finansvärlden måste förändras. Man kan vara den bästa i världen på sitt område, till exempel kläder –men klädindustrin bygger ju på att alla utnyttjar sydostasiatiska kvinnor. ”Glöm inte att biologisk mångfald också är en kris”, sa Peter. Så mitt fokus har flyttats från ”hur ska vi få det här företaget att bli bättre” till ”hur förändrar vi hela branschen”.

En av jordbrukarna i Wales är Charles Hunter­Smart. Han och Jyoti Banerjee har lärt känna varandra genom Peter Harris, som han

har haft tät kontakt med i många år eftersom de ber tillsammans. Prayer companions kallar de sig.

– Frågan är hur vi ger människor en känsla av att det de gör är avgörande, säger Jyoti Banerjee, att alla måste göra sin del och att det är så det fungerar – när alla små saker passar ihop förändras förutsättningarna.

– Ja, hur gör vi det möjligt för små jordbrukare att vara en del av ett större perspektiv? säger Charles Hunter­Smart. Det som bonden måste få se är hur allt hör ihop, vad han eller hon måste göra för att det ska bli en förändring.

tvärvetenskapligt

Floden Wye är känd för att den är lång, för att det utmed den finns många vackra platser – och för att den är enormt förorenad. Charles Hunter­Smart berättar om hur stora mängder konstgödsel har spolats ut i den på grund av att det har tillförts odlingsjorden vid fel tillfällen. Och det är bara ett exempel, för den har också fått ta emot stora utsläpp från kycklingindustrin, vattenreningsavfall och utsläpp som har orsakats av byggprojekt i området.

– Vi ville skapa ett testlaboratorium för vårt arbetssätt, och vi valde Wales eftersom vi kan koppla ihop mat, hälsa och miljö, säger Jyoti Banerjee. Vi bjöd in ledare från Wales och fick stöd av forskare från University College of London för att kunna arbeta tvärvetenskapligt. De människor som vi samlade skulle inte ha träffats annars – en del har till och med varit fiender.

– För oss bönder har det under många år varit så att beslutsfattare bara har slagit oss i huvudet, säger Charles Hunter­Smart. ”Jag vet att vi har ett problem. Charles måste ändra på sig.” Det är lätt att se de andra som fiender. Så vi måste inte bara inse att det finns ett problem, vi måste också ha empati med varandra.

NORTH STAR TRANSITION grundades av bland andra finansmannen

Jyoti Banerjee som en omställningsrörelse med samtal och samarbete mellan ett stort antal företag, organisationer och grupper som grundidé. Metoden har fått namnet transition labs alltså omställningslaboratorier, och pilotprojektet är Wales Transition Lab som arbetar med den förorenade floden Wye och med hälsa, natur och mat i Wales.

laxen höll på att försvinna

Jyoti Banerjee använder begreppet disconnected allies, alltså ungefär bundsförvanter som inte har kontakt med varandra.

– Vi måste få alla att samlas och lyssna på varandra, och det är svårt, säger han. Men vi började med att tala om att laxen i floden Wye

höll på att försvinna. Först lyckades vi samla tolv organisationer, nu är vi 40. En viktig sak

är att inte bara tänka: Hur löser vi det här problemet? Utan också: Vad kännetecknar det här Wales som vi vill bo i?

De 4 500 bönder som har sina jordbruk i anslutning till floden Wye finns med i de detal­

jerade planer som har gjorts för hur vattnet och luften ska bli renare och för hur jorden ska kunna få tillbaka sin hälsa.

– Vi har sammanställt information från

många olika instanser och räknat på kostnaderna, och vi kom fram till att det skulle kosta en miljard pund att göra floden Wye frisk igen, säger Jyoti Banerjee. Regeringen sa: ”Omöjligt.”

Och vi sa: ”Vi ber er inte om pengarna – vi vill bara att ni ska vara med.” Nu när de hade ett möte om förändring nämnde de oss som första exempel. Att vår trovärdighet är så stark beror helt och hållet på samarbetet.

regler som gäller i det här trasiga systemet. Men vi kan inte vänta på att någon akademiker ska hitta någon lösning som sedan ska sippra ut. Vi vill samla människor och se hur vi kan ändra på själva reglerna.

– De flesta åren sedan vi på min gård gick över till ekologisk odling har vi hamnat på ungefär samma nivåer som för konventionell odling, säger Charles Hunter­Smart. Det kan vara ensamt att vara bonde, så vi har börjat samarbeta med en av våra grannar – vi använder maskinerna, arbetskraften och all vår mark gemensamt och delar lika. Det är ett stort steg. Det är ett samarbete som bygger på tillit, ärlighet och transparens, men det viktigaste är tilliten. Så det viktigaste är människorna.

– Det är underbart när kristna är längst fram i sådana här förändringsprocesser, säger Peter Harris.

– I början såg vår ägare ekologisk odling som riskreducering, säger Charles HunterSmart, men han är så engagerad nu, och han har anställt en ekolog. Vi arbetar med en utrotningshotad fågel eftersom vi har mark som passar den. Nu har vi räknat i 15 år, och vi ser att beståndet ökar. n

samarbete med granne

I Skåne har de tre vännerna ett slags halvsemester och ägnar flera timmar varje dag åt att stå med sina kikare nära vattnet, men Jyoti Banerjee passar också på att träffa representanter för Malmö stad, och Peter Harris möter en del av A Rochas svenska medlemmar.

– Ett vanligt svar från de stora företagen när vi tar upp våra frågor med dem är: ”Åh, men det kan vi inte göra, vi har våra aktieägare att tänka på”, säger Jyoti Banerjee. Det är de

BILD: MATT BROWN, UNSPLASH

Charles Hunter-Smart

”Jag tänker inte vara rädd”

Sally Azar prästvigd i Jerusalem

n n n en magnifik fest äger rum i Jerusalems kristna kvarter söndagen den 22 januari när Sally Azar som första palestinska kvinna vigs till präst. För den lilla Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land med drygt 3 000 medlemmar är det en stor och betydelsefull dag.

Gudstjänsten inleds med procession genom Gamla staden i Jerusalem ledd av musiker med säckpipor, trumpeter och trummor. Efter dem kommer församlingsmedlemmarna, och sist går över 50 präster och ett 30­tal biskopar. På gatan utanför kyrkan dansar folksamlingen.

De utländska prästerna och biskoparna representerar många av de vänkyrkor som är så betydelsefulla för de kristna i Det heliga landet. Flertalet av representanterna är kvinnor, och det blir en stark markering för de kristna i Jerusalem, men också för andra som ser och hör.

Några kvinnor på gatan kommer fram till processionen när den är på väg in i kyrkan och

säger:

– Vi är inte kristna, men detta är stort för oss, det är stort för vårt land. En palestinsk kvinna som tillåts att vara präst. Nu är allt möjligt.

– Att Sally prästvigs är resultatet av att vår kyrka har arbetat hårt med genusperspektivet sedan millennieskiftet, säger han.

Trots sin ungdom har Sally Azar, enligt honom, den integritet och styrka som kommer att behövas.

– Hon kommer att behöva vårt stöd och förböner, säger han, för inte alla i vårt samhälle och i vår kyrka accepterar kvinnor som präster.

– Jag tror inte att det kommer att bli lätt, och jag tänker inte vara rädd, säger Sally Azar. Jag är glad att få vara en del av historien och jämställdheten i min kyrka. Jag vill försöka respektera alla, det är OK att tycka olika. Jag hoppas att jag klarar av att bemöta all kritik med lugn och respekt.

en ny dörr

Biskop Ibrahim Azar lyfter i sin predikan fram vikten av att ord blir handling och säger:

genusperspektiv sedan millennieskiftet Sally Azar är född och uppvuxen i Jerusalem där hon sedan barnsben har varit aktiv i ELCJHL, bland annat som söndagsskollärare och diakon. Hon har studerat teologi på Near East School of Theology i Beirut och vid GeorgAugust­Universität i Göttingen i Tyskland, och hon har flera internationella uppdrag, bland annat som ledamot i Lutherska världsförbundets generalförsamling och styrelsen för ACT Alliance.

Biskop Munib Yunan poängterar att det i år är sjutton år sedan ELCJHL tog beslut om att göra det möjligt för kvinnor att bli präster.

– Vi är samlade här idag framför allt för att tacka Gud. Genom att ordinera dig, Sally, till pastor i denna församling har Gud öppnat en ny dörr för kyrkans tjänst i Det heliga landet på både kyrklig och social nivå. Vi predikar alltid om rättvisa, och detta är ett konkret steg mot att översätta det vi predikar i konkret handling. Dörren är nu öppen för andra unga kvinnor att tjäna Herren i vår kyrka.

Många välutbildade palestinier, kvinnor som män, inte minst kristna, lämnar landet för att arbeta utomlands eftersom de inte ser någon framtid i Palestina. Unga flyttar för att studera i andra länder.

Lutherska världsförbundets generalsekreterare Anne Burghardt pekar på att Sally Azar kan fungera som förebild för andra unga:

– Hon är ung och har valt att stanna i landet. Hon är en god förebild för unga, för deras hopp inför framtiden, för kyrkan och för sitt folk.

att det fungerar”

Vigningsbiskop vid den historiska gudstjänsten

är Sallys far Ibrahim Azar, som i vigningsbönen med handpåläggning bland annat assisteras av den tidigare lutherske biskopen i Jerusalem Munib Younan och av Svenska kyrkans ärkebiskop emerita Antje Jackelén.

Efter gudstjänsten säger Ibrahim Azar:

– Det är en stor dag för kyrkan att vi viger en kvinna, och det är en stor dag för vår familj att min dotter blir präst och att hon stannar i landet.

– Sedan jag blev präst för fyrtio år sedan har jag mött många som inte trodde att det var möjligt, säger Antje Jackelén. Men i dag ser många att en kvinna kan tjäna som pastor, som biskop, som ärkebiskop. Vi vet att det fungerar och att det rimmar med Bibelns budskap.

Kristina Lindström som är präst i Lund och som, liksom en rad andra svenska präster, har rest till Jerusalem för att vara med, säger:

– Sally är en förebild och föredöme för många kvinnor i det palestinska samhället på samma sätt som våra tre första kvinnliga präs­

ter, som prästvigdes på palmsöndagen 1960, var för oss i Svenska kyrkan.

– Det var så fint att kunna vara här och dela den här dagen med Sally, att få fira att hon är präst nu och att få be för henne, säger Veronica Pålsson som är präst i Svenska kyrkan i Norge. Det var stort, framför allt som vän men också som ung syster i ämbetet.

medsystrar

Sally Azars vigning äger rum under den vecka när kristna ber för enhet och fred i världen och i Mellanöstern. Resten av veckan kommer sedan att präglas av konflikten mellan Israel och Palestina, och sammantaget blir denna vecka den blodigaste på många år. Under januari krävs över 40 dödsoffer, de flesta på den palestinska sidan. Det är en stegring av våldet och antalet döda jämfört med föregående år, som sammantaget var det mest dödliga och våldsamma hittills under 2000­talet.

Det är denna verklighet som är de kristnas vardag och som präster och pastorer måste hantera i samtal, i bön, i tro, förtvivlan och hopp tillsammans med sina församlingsbor. Detta delar den nyvigda Sally Azar med sitt folk.

– Och på ett särskilt sätt med mina medsystrar, säger hon.

Som en grundton genom hela gudstjänsten klingar ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte endast till ditt eget förstånd” (Ordspråksboken 3:5), ett bibelord som Sally Azar återkommer till flera gånger under vigningshelgens mottagningar och mingel.

Från biskopar och äldre kolleger har hon under vigningsgudstjänsten fått ta emot många goda råd och bibelord.

– Jag vill försöka leva upp till dem och tänka på dem som tröst och uppmuntran, säger hon.

PRÄSTVIGDA KVINNOR I MELLANÖSTERN

SALLY AZAR är en av fem kvinnor som har vigts till präst eller pastor i Mellanöstern. Palestinska kvinnor har tidigare flyttat till Amerika eller Europa för att studera teologi. En del av dem har blivit präster, men de är inte vigda i Palestina och har inte heller flyttat tillbaka dit.

Den första kvinna som prästvigdes Mellanöstern och arabvärlden var ROLA ADEL SLEIMAN. Hon är född i Libanon av en libanesisk mor och en syrisk far. Efter tiotalet år som teologisk lärare på olika nivåer vigdes hon i februari 2017 och arbetar nu som församlingspastor i Tripoli Evangelical Church inom National Evangelical Synod of Syria and Lebanon (NESSL).

En månad senare vigdes NAJLA

ABOU SAWAN KASSAB för tjänst i samma kyrka. Sedan 1993 har hon som första kvinna haft tillstånd att predika.

RIMA NASRALLAH är docent i praktisk teologi vid Near East School of Theology i Beirut, disputerad i Amsterdam. Hon blev den tredje som vigdes.

MATHILDE MICHAEL SABBAGH

är den enda kvinna som har prästvigts i Syrien. Hon vigdes i april 2022 för tjänst Al-Hassakeh National Evangelical Presbyterian Church. Dessutom finns det några västerländska kvinnor som tjänstgör i lutherska, reformerta eller anglikanska församlingar – en del av dem har tidsbegränsade uppdrag, andra har flyttat till Mellanöstern.

BILD ALBIN HILLERT, LUTHERSKA VÄRLDSFÖRBUNDET

Antje Jackelén, Sally Azar, Veronica Pålsson och Kristina Lindström. ”vi vet

En snäll handledare, en europeisk judinna och en pensionerad skolkurator övertygar syriska Ola Saleh om att alla människor kan förändras.

TEXT OLA SALEH ÖVERSÄTTNING MAGDALENA WERNEFELDT, A WORLD OF NEIGHBOURS

BILDER PRIVATA

n n n Jag sökte asyl i Sverige i juli 2013. Under några första skakiga månader när min värdighet, mina krafter och min förmåga att hitta marken under mina fötter sattes på prov fick jag bo hos en svensk­palestinsk kvinna i min egen ålder. Vi kände inte varandra, vi möttes av en tillfällighet, och hon kunde inte acceptera att jag skulle bo någon annanstans än i hennes hem.

Jag gick till Arbetsförmedlingen. De noterade att jag var högutbildad men sa: ”Tyvärr har du ingen erfarenhet från Sverige. Allt vi kan erbjuda dig är städjobb eller köksjobb.”

Det var jobb som jag gärna skulle ha tackat ja till – om de hade varit de enda som stod till buds. Jag bad om en chans att hitta arbete på egen hand.

snällaste platsen

Innan något beslut om min asylansökan ens hade fattats hade jag börjat på Fryshusets avhopparverksamhet Exit. Jag var på sjunde våningen, en våning full av ”före detta”: före detta brottslingar, före detta huliganer, före detta extremister. Där fick jag arbeta med en före detta nynazist som handledare.

För mig, vid den tidpunkten i min flyktingprocess i Sverige, var sjunde våningen den snällaste, varmaste, mest öppna och mest generösa plats man kan tänka sig.

Min handledare, som blev min bästa vän, bjöd in mig till alla viktiga möten, tog vara på min kompetens och behandlade mig jämlikt.

En dag efter fem var det bara han och jag kvar. Medan vi packade ihop sa jag till honom att jag inte kunde föreställa mig att han någonsin hade varit en person som velat slänga ut mig ur landet eller skada mig.

Han tog fram fotoalbumet och visade bilder på sig själv som nynazist med ett militant uttryck i ansiktet.

Allt jag kände i det ögonblicket var ödmjukhet inför hans mod, öppenhet och vänlighet. För första gången i mitt liv insåg jag att förändring är möjlig. Det finns inga förhärdade hjärtan, för förändring är möjlig för alla hjärtan.

hummus i ett annat sammanhang Jag sökte ett långsiktigt boende, och jag svarade på ändlöst många inlägg på Blocket. Mitt namn hjälpte mig inte. Mitt förnamn är visserligen detsamma som ett svenskt mansnamn, men mitt efternamn klingar muslimskt. Ola Saleh.

Av en annan invandrare fick jag rådet att byta namn:

”Det kommer att göra det lättare. Med din ljusa hy kan du kanske passera som sydeuropeisk.”

Jag vägrade – jag heter Ola Saleh. Vem skulle ge upp förvirringarna, skratten, isen det bryter och rasismen det avslöjar, för att ”passera”?

Så hörde jag genom en vän till en vän om ett kollektiv på en ö i Stockholm, och jag blev erbjuden ett ledigt rum.

”Det finns inga förhärdade hjärtan”

Ola Saleh är freds- och konfliktexpert, för närvarande stationerad i Georgien. Hon finns i A World of Neighbours växande kontaktnät.

A World of Neighbours är ett interreligiöst nätverk för människor som arbetar som praktiker med och för människor på flykt i Europa. Syftet med nätverket är att medlemmarna ska kunna stödja varandra, dela erfarenheter med varandra och samarbeta för fredlig samexistens, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Nätverket samlar också en grupp forskare, och det projekt som de arbetar med nu får stöd av Lunds Missionssällskap.

I vårt kollektiv hade vi en svensk. Varje år firade vi midsommar tillsammans som en udda och kärleksfull familj.

Ett år gör jag som vanligt hummus och baba ghanouj, ovetande om alla namn på gästlistan. När jag lägger sista handen vid mina röror ropar en kvinna:

”Åh, hummus! Det får mig att känna mig så mycket som hemma!’’

Jag svarar henne på arabiska. Hon tittar förbryllat på mig, som om hon inte förstår ett ord.

Det gör hon inte heller. Hon är europeisk judinna med familjeband till Israel och har växt upp med hummus på bordet.

”OK, här är vi nu”, säger jag till mig själv.

En miljon frågor rusar genom mitt huvud.

Här står hon framför mig, en människa som jag bara har läst om i historieböckerna i skolan.

Mitt hjärta slår några extra slag.

Som tur är äger detta hummusmöte rum

när jag redan har lärt mig att alla hjärtan kan förändras. Jag utmanar mig själv och bestämmer mig för att tala med henne om icke­konfliktfyllda frågor, att låta oss lära känna varandra som två kvinnor i världen, så att vi med

respekt också kan komma in på våra olika politiska åsikter. Tack midsommar.

”ta hand om dig, unga damen”

En dag sitter jag på Arlanda flygplats och pratar i telefon med min sambo när en äldre dam kommer emot mig. Jag flyttar på min jacka och ryggsäck för att ge henne plats att sitta.

Hon muttrar något på svenska, så jag pausar artigt mitt samtal och säger:

”Ursäkta?”

Hon slår ut mot mig:

’’Ni kommer hit och förstör allt!’’

Chockad över fientligheten avslutar jag samtalet med min sambo och tar hand om min medmänniska.

”Vi?’” frågar jag.

”Ja, ni! Var kommer du ifrån?’’ säger damen.

Jag svarar lugnt att jag är från Syrien.

Hon skriker:

”Ni förstörde ert land, och nu vill ni förstöra mitt! Ni vill tvinga oss att leva på ert sätt.”

Jag säger att jag förstår att hon är arg och

frågar:

”Har du upplevt att syrier är så?”

Hon säger:

”Nej, men allt finns på nyheterna.”

Jag tar in hennes rädsla och fördomar. Hon utmanar mig och ställer personliga frågor, och sedan berättar hon sin historia. Hon har arbetat som skolkurator, är pensionär nu och har varit tvungen att ta hand om sin mycket äldre make och psykiskt sjuka syster med för lite stöd från staten.

Jag berättar för henne om vad som händer i Syrien och om vad jag varit med om, och jag ser hennes ansikte förändras.

Med ett varmt leende på läpparna säger hon:

”Jag är väldigt glad att jag träffade dig idag och lärde mig något annat om ditt folk och ditt land. Ta hand om dig, unga damen.” n

För att vi är

unga teologer från hela den afrikanska kontinenten samlas till en konferens i Ugandas huvudstad Kampala 2013. Den ekumeniska organisationen All Africa Conference of Churches, AACC, ska fira 50­årsjubileum. Under två veckor bor och lever jag tillsammans med dem.

Ett av de pass som gör djupast intryck på mig leds av en sydafrikansk teolog. Han föreläser om försoning ur ett ubuntu­perspektiv: ”Jag är för att vi är.”

Vi avslutar passet med en övning. Alla afrikanska kvinnor sitter i en cirkel i mitten av rummet, alla afrikanska män och alla deltagare från andra världsdelar sitter utanför cirkeln. Kvinnorna berättar och lyssnar på varandra, resten av oss får också lyssna.

”Jag är för att vi är” – var och en av oss kan kanske inte försonas med det vi har varit med om, men vi kan gråta tillsammans och bära varandra och varandras berättelser, och genom berättelserna kan vi försonas och upprättas.

När jag åkte till Uganda hade jag ett individualistiskt perspektiv på försoning och förlåtelse: ”JAG tänker, därför finns jag.”

När jag åker därifrån inser jag hur det perspektivet har begränsat min förståelse för Gud, Jesus, den heliga Anden och teologin, hur mycket i min kristna tro jag tolkar som västerländsk individualist. Vad händer när jag istället ser allt utifrån att vi alla hör samman, utifrån ubuntu?

denna erfarenhet av att tänka och upp­

leva försoning ur ett gemensamt perspektiv, tanken att vi gemensamt kan bära varandras bördor, smärta, försoning och glädje, har jag

burit med mig sedan konferensen och under alla mina tio år som präst. När jag läser Bibeln breddas det ännu mer. Var och en av oss kan kanske inte förlåta andra människor för det de har utsatt oss för, men vi som grupp kan försonas med det.

Den receptiva ekumeniken innebär att jag vågar sträcka fram mina sårade händer, att jag försöker se vad det finns för begränsningar i min tradition och att jag försöker förstå hur jag genom andra kan få en större bild och förståelse av vem Gud är. Vi måste visa våra bördor för varandra om vi ska kunna bära dem gemensamt. När vi gör detta och lär av varandra skapar vi gemenskap enhet och förståelse. Vi måste mötas som bröder och systrar, berätta för varandra och be för varandra.

Jesus säger till oss:

”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”

(Johannesevangeliet 17:20–21)

vi kommer närmare detta möte, denna enhet, när vi vågar sträcka fram våra sårade händer, när vi ger till varandra och tar emot av varandra, när vi bär varandra, när vi ber med och för varandra. I detta kanske vi kan lära oss mer om vem Gud är, och Kristus kanske rentav blir tydligare i världen.

frida falk är präst, arbetar för Act Svenska kyrkan på Kyrkokansliet i Uppsala och är med i Uppdrag Missions redaktionsråd.

Kvinnor lever extra farligt

Hösten 2022 träffades kvinnor från

23 latinamerikanska människorättsorganisationer i Bogotá för att samtala om sina erfarenheter. En gemensam sådan är att deras engagemang i sig utlöser könsrelaterat våld.

n n n i kulturer där kvinnor mest rör sig i den privata sfären är en kvinnas kamp för mänskliga rättigheter en motståndshandling och ett risktagande. Mer än tjugo år har gått sedan FN:s säkerhetsråd i sin resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet fastställde att kvinnors inkludering är oumbärlig för att befästa varaktig fred. Ändå fortsätter kvinnors engagemang att utgöra en fara för deras liv och hälsa.

Att vara kvinna och människorättsförsvarare innebär att möta dubbelt motstånd och överhängande livsfara. Det påverkar kvinnornas fysiska och psykosociala hälsa. Det kvinnliga ledarskapet undergrävs, och kvinnornas familjerelationer och möjligheter att agera

påverkas också negativt. Våld inom familjen och hot om våld från väpnade aktörer är ytter­

ligare exempel på sådant som hämmar deras

chanser att bidra till samhällsutvecklingen. Det behövs med andra ord ett helhetsperspektiv på kvinnliga människorättsförsvarare och deras livssituation.

REKOMMENDATIONER

Samtalen Bogotá resulterade i en rad rekommendationer till det internationella samfundet:

n Kvinnliga MR-försvarares arbete och de risker det medför bör få ett allmänt och offentligt erkännande. Det ska finnas tillgänglig och tydlig information om stödprogram och fonder.

– Att vara människorättsförsvarare är att kräva att våra kunskaper tas i beaktande och att kräva inflytande. Vi kräver ett erkännande av vår rätt att som kvinnor ha tillgång till vatten, och rätt till vår mark.

och jämställdhetsfrågor på den här nivån är stort – det finns stora möjligheter att skapa lokala skyddsnätverk.

Vi i Kristna Fredsrörelsen har under flera år kartlagt vårt eget arbete med internationell medföljning i Mexiko, Guatemala och Colombia. Kartläggningen är gjord just utifrån genusaspekterna.

Hösten 2022 samlade vi, tillsammans med Act Svenska kyrkan och Norska fonden för mänskliga rättigheter, kvinnor från 23 människorättsorganisationer i Colombias huvudstad Bogotá. Syftet var att de skulle få berätta för varandra om sina erfarenheter av arbetet för mänskliga rättigheter och hur det påverkar deras liv. Samtalen kom att kretsa kring hur deras engagemang i sig utlöser det könsrelaterade våldet.

Det könsrelaterade våldet präglar vardagen för de kvinnor som deltog i mötet. De berättade att det kan ta sig olika uttryck: deras insatser osynliggörs, och de stigmatiseras därför att de bryter mot könsnormer.

Ana Maria Top, som arbetar i Guatemala, var en av de deltagare som berättade om detta. Men hon sa också:

n Kvinnliga MR-försvarare ska garanteras deltagande fredsprocesser och i utformningen av säkerhetspolitik. Säkerhetsfrågor måste hanteras utifrån en samhällelig och psykosocial dimension som också har ett intersektionellt perspektiv.

n Finansieringen av internationell närvaro i konfliktområden måste bibehållas, och medföljning vid representation måste erbjudas. Åtgärderna bör förstärkas med hjälp av kampanjer på sociala nätverk och stöd i press och media.

n Ekonomiskt, politiskt och tekniskt stöd till befintliga program för tillfälliga skyddsboenden måste finnas. Varje skyddsbehövande bör bedömas enskilt, och skydd till närstående bör övervägas.

n Förebyggande åtgärder måste främjas. Här är det viktigt att betona betydelsen av det arbete som utförs av lokala skyddsnätverk och att främja möten och utrymmen för utbyte av erfarenheter.

frågan om kvinnors markägande är alltid infekterad. Än värre blir det för en kvinna som tillhör ett urfolk – i Colombia gäller detta också kvinnor som tillhör grupper med afrikanskt ursprung. Storskalig gruvdrift brukar omges av våld och har en starkt negativ inverkan på civilsamhällen och på människorättsförsvarares säkerhet.

Anna Maria Niño, som tillhör den colombianska organisationen Confluencia de mujeres, talade om de komplexa och samtidigt självklara sambanden mellan kvinnors arbete för miljö, liv och mänskliga rättigheter och sa: – I ett område som exploateras är vår roll att försvara naturen och vår rätt att leva på vår mark. Kort och gott: vår rätt till liv.

kristna fredsrörelsen och de organisationer som vi samverkar med arbetar för att skapa säkerhetsstrategier som fungerar för människorättsarbetarna. På det sättet skapar vi förutsättningar för att utsatta grupper ska kunna inkluderas. Att ta hänsyn till etnicitet, social bakgrund och genus är nycklar i arbetet.

Genom att vi tillsammans väger in de perspektiven kan lokala aktörer utvidga det demokratiska deltagandet i organisationer. De kan bidra till politiska beslut som skyddar människorättsförsvarare.

Något som vi också arbetar för är att civilsamhällenas egna skyddsmekanismer ska erkännas och förstärkas. De kan bli en komplettering av olika statliga insatser. Behovet av dialog och erfarenhetsutbyte i rättvisefrågor

Dödshot, svartmålning av sociala ledare och hot om tvångsförflyttning skadar både enskilda kvinnor och kollektiv. Det politiska syftet med sådana strategier är att skapa rädsla, misstro och splittring. Därför är kvinnornas förmåga till egenvård och kollektivets resiliens viktiga. Vi arbetar för att de själva ska kunna skapa skydd, och det är ett arbete som tar sin början i en ökad medvetenhet om vad som händer och vad som går att göra. Karen Varón, som arbetar i CDH Fray Matías i Mexiko, säger:

– Att vara kvinna och kämpa för de mänskliga rättigheterna är ett åtagande för alla människors rätt till värdiga liv. Det är vår uppgift att synliggöra sakernas tillstånd och förändra den situation som vi befinner oss i. n

Anna Maria Niño.

Ana Maria Top.

Från alla

kyrkofamiljer

Ecumenical Youth Gathering

samlade 400 inför Kyrkornas

världsråds stora möte

Daniel Ardabili­Farshi var en av elva svenskar som tog tåget till Karlruhe för att vara med på ungdomsmötet före generalförsamlingen.

n n n

– En av de uppgifter som vi hade var att skriva ett brev till generalförsamlingen, berättar Daniel Ardabili­Farshi. Syftet med brevet var att berätta vad ungdomar i världen har sett. I den processen ville flera deltagare från olika kyrkor visa sitt stöd för den ukrainsk­ortodoxa kyrkan genom att betona att det är Ryssland som har invaderat Ukraina. Men en delegat från Ryssland sa att kriget också har resulterat i russofobi i väst och att den hade lett till att flera delegater från den rysk­ortodoxa kyrkan inte hade kunnat åka till Karlsruhe.

Daniel Ardabili­Farshi gjorde sin första erfarenhet av internationell ekumenik i höstas, när han var en av elva svenska deltagare i en av förkonferenserna till Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland, den ungdomskonferens som har fått namnet Ecumenical Youth Gathering, EYG.

stor svensk delegation

EYG samlades fyra dagar innan generalförsamlingen började, och Daniel Ardabili­Farshi och de andra svenskarna reste tillsammans från Köpenhamn med tåg och hann lära känna varandra lite på vägen.

– Jag hade hört talas om mötet av en vän som arbetar på Equmenia, berättar han, och så fick jag kontakt med Peter Ekman på Kyrkokansliet. Det var osäkert med ekonomin, men det löste sig tack vare ett generöst bidrag från Lunds Missionssällskap.

I den svenska delegationen fanns flera teologer, några som hade läst statsvetenskap – men det som var gemensamt för de flesta var att de hade haft förtroendeuppdrag i sina kyrkor och samfund och i deras ungdomsorganisationer. Equmenia, Equmeniakyrkans ungdomsförbund, skickade tre styrelseledamöter, och Jakob Schwartz som har varit ordförande i Svenska Kyrkans Unga var en av Svenska kyrkans representanter.

– Den svenska delegationen var stor i jämförelse med de andra ländernas, säger Daniel Ardabili­Farshi.

stannade kvar

Som förberedelse hade Daniel Ardabili­Farshi läst på om en del av Kyrkornas världsråds arbete och dess historia. Han studerar på teologprogrammet vid Uppsala universitet och

Daniel Ardabili.

ECUMENICAL YOUTH

GATHE-

RING, kyrkornas världsråds ekumeniska sammankomst för ungdomar, ägde rum den 27–30 augusti inför den 11:e generalförsamlingen. Båda konferenserna hölls Karlsruhe Tyskland. Ungdomsmötet var utformat för att ge unga människor möjlighet att mötas till dialog och samtal, och totalt deltog drygt 400 18–35-åringar från hela världen. Ett av ändamålen med dagarna var att deltagarna skulle framföra ett gemensamt budskap i form av ett brev till generalförsamlingen. Medlemskyrkorna Sveriges kristna råd tillfrågade unga från sina ungdomsorganisationer. Till slut blev det 11 svenska deltagare från Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Svenska Alliansmissionen, Svenska missionsrådet och pingstkyrkan. Deras resa och deltagande möjliggjordes genom bidrag från Lunds Missionssällskap och Nathan Söderbloms minnesfond. Sveriges kristna råd organiserade resan i samverkan med Svenska kyrkans på nationell nivå.

har sin bakgrund i Equmeniakyrkan. Det formella ekumeniska arbetet hade han inte deltagit i tidigare.

Under de fyra dagarna på ungdomskonferensen lyssnade han och de andra bland annat till panelsamtal om olika dagsaktuella frågor.

– Det var ett stort fokus på minoriteter i världen och på hur de har uppfattat det när kyrkan varit inblandad i arbete som har lett till förtryck, berättar han.

Under EYG­dagarna genomfördes de flesta av programpunkterna på engelska, och det var bara vid några få tillfällen som det behövdes översättning.

– Vi firade inte några gudstjänster, bara gemensam morgonandakt. Men när generalförsamlingen väl drog igång – wow! De hade verkligen lyckats ta vara på olika kyrkotraditioner, och det var körer som sjöng gospel, predikan på arabiska och böner på flera språk. Det var häftigt att få vara med i den gemenskapen, och att allt fanns i en gudstjänst.

färgkodning

EYG är ett förhållandevis litet sammanhang, så den svenska delegationen utgjorde en högst synlig del av det, och inte bara för att delegaterna delade ut saltlakrits till alla under festkvällen.

– Allt som hände på EYG var nästan alltid på samma plats, berättar Daniel Ardabili­Farshi.

Vid några tillfällen gick vi på mindre seminarier som var utspridda i olika kyrkor i Karlsruhe. Det var trevligt, och det fanns många intressanta seminarier.

Daniel Ardabili ­ Farshi berättar om ett fullt schema och om en generalförsamlingsapp som innehöll mycket information. Under generalförsamlingen blev det också påtagligt att Sveriges kristna råd hade satsat på ungas deltagande.

– Egentligen var det tänkt att alla deltagare på EYG skulle åka hem när generalförsamlingen började, men de som var ansvariga för vår delegation såg till att vi fick vara kvar några dagar till. Kodningen var spännande: jag hade ett vitt nyckelband, delegaterna hade röda, och det fanns fler färger. Det var kul att representera en ung generation!

”gör ekumeniken mer folklig” Vad kan dagarna i Karlruhe innebära för en teologistudent i Sverige?

– Jag kommer att berätta om Kyrkornas världsråd där jag är, absolut, det är jätteviktigt, säger Daniel Ardabili­Farshi. Men jag tror också att vi måste göra ekumeniken mer folklig och försöka lära oss hur andras liturgier ser ut. Ett exempel kan vara ökenmässan som firas på olika platser i hela Sverige och som kommer från den ekumeniska kommuniteten i Bjärka Säby.

Han refererar också till Joel Halldorf och Patrik Hagman som har talat om att unga som har fått möjligheten att besöka andra kristna sammanhang behåller sin tro i större utsträckning.

– Om vi ser till kyrkans historia har inte Kyrkornas världsråd funnits särskilt länge, men det är viktigt att vi är med och verkar för ett ekumeniskt arbete. Det som saknas är ett rotfäste för människors kyrkliga vardag. Jag tror en väg framåt för exempelvis Sveriges kristna råd är att arbeta mer med att ta fram gudstjänstordningar där olika traditioner blir synliga. n

Läs också intervjun med Kyrkans världsråds tre svenska centralkommittéledamöter Emma Gunnarsson, Julia Rensberg och Celina Falk i Uppdrag Mission nummer 1 2023 och Emma Gunnarssons krönika i detta nummer!

BILDER: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

Prenumerera åt en ungdomsgrupp!

Siktar din församling på ett samarbete mellan den internationella gruppen och församlingens unga?

Något att samlas runt kan vara en eller flera artiklar ur Uppdrag Mission – läs i förväg eller tillsammans när ni ses, be för de människor ni har läst om, och samtala om vad ni församlingen vill engagera er i och hur ni kan förverkliga era idéer!

Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se.

Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften vid en samling.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats.

Personliga möten

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. EN GRUPP FRÅN KRISTNA SYNSKADADES FÖRENING SYSKONBANDET BESÖKTE SIN SYSTERORGANISATION TANZANIA CHRISTIAN ASSOCIATION FOR THE BLIND I TANZANIA I TVÅ VECKOR I MÅNADSSKIFTET OKTOBER–NOVEMBER FÖRRA ÅRET.

TINA STRÖMBERG, HUR KOMMER DET SIG ATT NI HAR VÄNNER

I TANZANIA?

Föreningen Syskonbandet har sedan 1960-talet en relation till Tanzania genom att en av våra medlemmar sändes ut som missionär dit då.

Hon hette Kerstin Strindberg och var själv blind sedan barndomen.

Kerstin kom till Tabora och startade en skola för synskadade barn där – den har ungefär 100 elever nu.

På 1980-talet startade en av den skolans elever ett litteraturprojekt i Arusha för att sprida Bibeln och kristen litteratur i punktskrift till synskadade. Den verksamheten har utvecklats till att också innefatta hälsoinformation. Dessutom arbetar organisationen med utbildning till självförsörjning för de mest utsatta.

Vi i Syskonbandet har varit med och stöttat allt detta sedan starten.

Det finns en tanzanisk förening som motsvarar Syskonbandet, Tanzania Christian Association for the Blind, TCAB Den blev en nationell organisation 2009, och då var några av oss med på plats i Tabora.

VAD VAR SYFTET MED DEN HÄR RESAN?

Vi vill hålla kontakten med TCAB:s medlemmar och med några tanzaniska organisationer som vi Syskonbandet stöttar. Tanken var också att resan skulle kunna bidra till att missionsintresset här i Sverige upprätthålls eller ökas. Och så kunde vi på plats utvärdera de insatser som görs med ekonomiskt stöd från oss och andra. Vi hoppades på ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte som skulle kunna ge oss alla en ökad förståelse för varandras livsvillkor, dels i de personliga mötena och dels

under den konferens vi planerade och genomförde tillsammans och dit TCAB-medlemmar från olika regioner Tanzania var inbjudna.

VILKA VAR NI SOM ÅKTE?

Vi var en grupp på 18 personer. Drygt hälften har synnedsättning, de flesta grav sådan, och resten är medlemmar som var med som ledsagare och gjorde ledsagarinsatsen ideellt.

Vi bor olika delar av Sverige, och vi är med i olika kyrkor och samfund – Syskonbandet är en ekumenisk förening.

VART ÅKTE NI?

Vi var i Arusha och Tabora. Arusha var vi på Kibreli Education Centre for the Blind, KECB, för att se verksamheten och lära känna de anställda. Vi gjorde också flera andra studiebesök. Och så besökte vi en massajby och

fick höra om en satsning som görs för att barnen i sådana byar ska få gå i skolan. Tabora ordnade Syskonbandet och TCAB en konferens för synskadade från hela Tanzania.

HUR BLEV KONFERENSEN?

Det var vår sista helg i Tanzania, och ungefär 35 synskadade deltagare kom resande tillsammans med sina ledsagare. Vi hade haft med oss hjälpmedel från Sverige och delat ut dem på skolan i Tabora, på TCAB och på KECB och vi kunde dela med oss till konferensdeltagarna också, bland annat förstoringsglas, glasögon, vita käppar, perkinsmaskiner och ett par datorer som olika företag och privatpersoner hade skickat med oss. Det blev uppenbart för oss att behovet av hjälpmedel är stort. De vita käppar vi såg användas var ofta uttjänta. Några hade smartphones med talsynteser, men alls inte alla. Konferenshelgen bestod av kulturella inslag, föreningsinformation, gemenskap runt matborden, dans, bön, och sång, och vi medverkade i gudstjänster i Taboras kyrkor. Många har hörts efter att vi kom hem, några i gruppen har fadderbarn på skolan Tabora nu, och två har redan bokat en ny resa till Tanzania för att göra en volontärinsats. n

Letar du efter temaläsning till gruppen, så sök på land eller ämnesord (till exempel Ukraina) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt. LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser

och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs. Medlemsavgiften är 50 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se!

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november. Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom en månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@ lundsmissionssallskap.se! nästa n u m mer

23 juni

INTERVJU ANNA BRAW BILD SYSKONBANDET

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

GE EN GÅVA FÖR VÄRLDEN

Som månadsgivare tar du ställning för alla människors rätt till ett värdigt liv.

200 KR

RÄCKER FÖR EN SKOLTERMIN TILL ETT BARN PÅ FLYKT.

BLI MÅNADSGIVARE!

Vi lever alla under samma himmel. Men verkligheten ser olika ut. Tillsammans med andra kyrkor, organisationer och tusentals frivilliga

Skanna koden!

över hela världen arbetar Act Svenska kyrkan långsiktigt mot fattigdom, förtryck och orättvisor och agerar snabbt vid katastrofer.

svenskakyrkan.se/act