1.
MARIA: FIKON OCH EN ÄNGEL
du ställer försiktigt en skål med fikon utanför huset där den lille pojken bor. Den där pojken som har världens sorgsnaste leende och ingen pappa, ingen som kan glädja honom med en överraskning då och då. Den där pojken som älskar fikon som bara ett barn kan älska en godsak. Du ler lite, Maria, när du tänker på hur glad han kommer att bli när han ser dem, men när du går igenom byn på vägen hem byggs en annan känsla upp inom dig. Vreden. Den där välbekanta vreden på världen: Varför tar människor inte hand om varandra? Varför är det bara några få i den här byn som hjälper den där pojken? Du gör så gott du kan. Du har gjort det så länge du kan minnas. Din mamma brukar säga att du är född att göra det goda, din mormor säger att det beror på att du hamnade utanför, slutade vara en del av gemenskapen, inte passade in. Då började ditt intresse för att hjälpa andra, så säger din mormor. Din mormor har rätt, åtminstone på det sättet att du är väldigt ensam, att de andra inte tycker om dig så mycket. Hela byn ser dig som främmande, underlig. Det är något med hur du tänker,
13
