Bazar Masarin Januari 2020

Januari :1

Ur: Half, half /text: Isabel MinhĂłs Martins, ill. av Madalena Matoso Planeta Tangerina 2019

2020

Š Madalena Matoso

ISSN 2002-1585

B

azar Masarin är en nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst.

För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst. För att öppna upp för diskussioner och debatter och vara en mötesplats där disparata samtal ges utrymme.

Att titta på barn- och ungdomslitteratur med olika ögon... kritiska...eller humoristiska.

Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder - det är författarnas/illustratörernas.

Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från ansvarig utgivare. © för bild : illustratören © för text : författaren

Logga:kennet Andersson Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström Redaktör: Jenny Edvardsson

Vorsatz/© Nele Brönner 2019

Š Madalena Matoso

Ur: Hands and Books/text: Isabel MinhĂłs Martins, ill. av Madalena Matoso Planeta Tangerina 2019

Bazar Masarin: 2020:1

I N N E H Ă… L L

Samtal på Bokmässan - Madeleine Renoux

1

Intervju Annika Sandelin- Jenny Edvardsson

5

Intervju Linda Bondestam- Susanne Sandström

11

Samtal på Bokmässan - Madeleine Renoux

25

Intervju Johan Ehn- Jenny Edvardsson

29

Intervju Bart Moeyaert- Jenny Edvardsson

35

Intervju Ebba Berg- Sara Lindalen

39

Intervju Alexander Jansson- Susanne Sandström

45

Intervju Madalena Matoso- Susanne Sandström

59

Mariachiara Di Giorgio- Susanne Sandström

73

Intervju Nele Brönner- Susanne Sandström

91

Intervju Tania Goryushina- Susanne Sandström

107

Recensioner:

123

Min syster är ett spöke - Carola Forslund

125

Sånt som försvinner - Lena Jonsson

131

Vänta på vind - Eva Selin

137

Vi måste till jobbet - Madeleine Renoux

139

Hej alla monster! - Carola Forslund

147

Vi är lajon – Jenny Edvardsson

153

Morgans kafé - Maria Jourdanis

157

Dyksommar - Eva Selin

161

Folk!- Tania Serova

167

Astrid, alltid Astrid - Madeleine Renoux

173

Den fasansfulla färden med buss 13 - Jennie Claesson

177

Mirabell och Astrakan - Madeleine Renoux

183

Knäckarbanketten- Jennie Claesson

193

Bokmässan i Göteborg 2019

Bazar Masarin: 2020:1

Tusen stjärnors ö Emma karinsdotter & Katarina Strömgård Bonnier Carlsen 2019

Pärlfiskaren Karin Erlandsson & Sami Saramäki Bonnier Carlsen 2020

Ödesryttarna. Jorvik kallar Helena Dahlgren Narur & Kultur 2018

Äventyr på djupet i episka värld

E

Madeleine Renoux

Samtal på Bokmässan Fredag 27 september Moderator: Johan Unenge Medverkande i samtalet: Emma Karinsdotter, Karin Erlandsson & Helena Dahlgren Arrangörer: Bonnier Carlsen, Schildts & Söderströms

n stor läsupplevelse för mig under 2019 var boken Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter.

Boken handlar om Tigris som har en mamma som dog när Tigris var liten. Nu ska Tigris fylla elva år och hennes pappa sörjer fortfarande mamman och är deprimerad.

I bokens inledning flyttar Tigris och pappan till en ny lägenhet vilket river upp en del sår, eftersom den gamla lägenheten var full av minnen från mamman. I flyttbestyren hittar Tigris en låda som det står mammans namn på och hon kryper ner i lådan för att snart somna.

1

dar När Tigris vaknar flyter lådan på ett turkost hav och närmar sig en ö, Tusen stjärnors ö.

Det blir inledningen på ett spännande äventyr, men även på ett sorgearbete för Tigris, där lådan fungerar som portal mellan den vanliga världen och Tusen stjärnors ö.

I sin bok har Emma Karinsdotter skapat en ny värld, Tusen stjärnors ö, med platser som Tunga axlars berg, Förstenade skogen, Rusande floden som för tankarna till Astrid Lindgrens världar i Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta.

Temat för ett av seminarierna på Bokmässan var just episka världar där Emma Karinsdotter deltog tillsammans med författarna

Helena Dahlgren och Karin Erlandsson.

Författaren Johan Unenge modererade samtalet som blev en givande diskussion om hur författarna tänker kring sina skapade världar. Gemensamt för de tre författarna är att de i sina böcker skriver om alternativa världar; Tusen stjärnors ö, Jorvik och Drottningriket. I böckerna finns en karta över världen för att ge en känsla av äkthet trots att världen är påhittad.

Karin Erlandsson, som skrivit fyra böcker om Legenden om ädelstenen, är en ny författare för mig och efter seminariet blev jag väldigt nyfiken på böckerna som jag nu har läst.

2

Bazar Masarin: 2020:1

Den första boken i serien heter Pärlfiskaren och Erlandsson vann en skrivtävling på Åland med den berättelsen.

Pärlfiskaren belönades med Runeberg Junior-priset 2018 och blev nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris samma år.

Huvudpersonen är Miranda och hon är en pärlfiskare som förlorat både sin ena arm i ett möte med en rosenhaj och sin pappa när han letade efter ädelstenen.

Hon är den bästa pärlfiskaren och bor i den norra regionen av Drottningriket, men i Pärlfiskarens inledning har hon kommit till de södra regionerna för att fiska pärlor. Ädelstenen är en stor pärla som man i generationer har försökt hitta utan att lyckas och om man hittar ädelstenen får man allt man någonsin längtat efter. Miranda tänker ge sig ut för att försöka hitta ädelstenen och äventyret är igång.

Man kan även läsa mer om detta på författarens egen hemsida.

– Är det fantasy som ni skriver? frågar moderatorn Johan Unenge de tre författarna under seminariet.

Karin Erlandsson menar att hon ser sina böcker mer som äventyrsböcker och jämför med till exempel Gullivers resor av Jonathan Swift. Miranda ger sig ju ut på en resa för att hitta ädelstenen och möter fiender och faror som hon behöver hantera under resans gång.

Emma Karinsdotter tänker sig att Tusen stjärnors ö skriver in sig i traditionen av portalfantasy som vi känner igen från böckerna om landet Narnia eller Harry Potter, där portalen till en annan värld är en garderob eller en mur som man går igenom för att komma till plattformen 9 3⁄4.

– Jag ville skriva ett äventyr som var en blandning mellan Harry Potter och Sapfo, en

Även om man skapar episka världar så är platsen mindre den utveckling och förändring som huvudpersonen gen I Legenden om ädelstenen möter vi en värld som är på samma gång lik vår värld, men också helt annorlunda.

I de södra regionerna står havet i centrum med sina fyrar som tänds på natten och man kan se skärgårdsnatur framför sig när man läser.

Karin Erlandsson har dock även hittat på en ny fauna och flora för Drottningriket.

Rosenhajen och klämtickan som lever i havet och växten vetesviolen vars ax man använder för att göra en mättande gröt är exempel på djur och växter som är påhittade.

bok som kan smygläsas med ficklampa långt efter läggdags, säger hon om sin bok Tusen stjärnors ö.

– Fantastik intresserar mig mer än fantasy, säger Helena Dahlgren. Hon menar att genren fantasy kan vara hämmande genom att det finns många konventioner som måste uppfyllas. Fantastik-begreppet blir friare och kan innehålla mycket mer än bara fantasy.

Hon har själv fått sin inspiration från Maria Gripes böcker i Skugg-serien, t ex Skuggan över stenbänken och Och de vita skuggorna i skogen.

3

Helena Dahlgrens skrivuppdrag är lite annorlunda, eftersom hon skriver en bokserie, Ödesryttarna, som bygger på onlinespelet Star Stable. Hon har inte skapat Star Stable utan bygger vidare på idén utifrån karaktärer som finns i spelet.

I Star Stable blir man ryttare på ön Jorvik och man tar hand om sin häst, kan köpa nya hästar och vara med om magiska äventyr. Ödesryttarna blir då en blandning av hästbok och fantastik och det var viktigt för Helena Dahlgren att beskriva en trovärdig stallmiljö.

Det är en miljö som hon är mycket bekant med eftersom hon varit hästtjej själv.

Vid skrivandet så utgick hon från hästdelen och att hon ville få den så realistiskt skildrad som möjligt, till exempel så pratar inte hästarna, medan det kan finnas med övernaturliga inslag som att hästarna kan byta färg efter den miljö de befinner sig i och en

Hon tycker att det ser ut som Grekland, som hon har sett på fotografier, och Emma Karinsdotter berättar i samtalet att hon hade en grekisk ö som förlaga för Tusen stjärnors ö.

I berättelsen får vi veta att Tigris mamma finns på Tusen stjärnors ö, och den grekiska ön är en viktig plats för Emma Karinsdotter, eftersom hon reste dit med en god vän som inte längre finns. Att skriva boken blev ett sätt att bearbeta sorgen över sin döda vän, precis som Tigris sörjer sin mamma.

Tigris handskas sorglöst med sin mammas död, tycker Johan Unenge i samtalet och Emma Karinsdotter berättar att vuxna läsare brukar säga att det är en väldigt sorglig bok, medan barn som läst boken ser den mer som spännande och att den handlar om ett äventyr.

– Jag skrev Tusen stjärnors ö för att säga att oavsett hur mörkt det känns just nu, finns

e viktig. Det är berättelsen som står i centrum och nomgår tack vare sitt äventyr som är det väsentliga. fågel som kan prata.

Hon menar att det är viktigt att läsarkontraktet som man planterar mellan författare och läsare i början av boken hålls och att byggandet av världar inte får komma i vägen för berättelsen. Att skapa en ny värld får inte bli det centrala utan det är berättelsen som ska stå i fokus.

När Tigris i Tusen stjärnors ö tittar ut från lådan så möts hon av en bländande sol och ett böljande hav som lådan gungar på. Hon närmar sig en junigrön ö med höga berg, en svartdöd skog och en strand.

det alltid stjärnor. Och så länge det finns stjärnor finns det hopp, säger Emma Karinsdotter.

Budskapet med boken är att personen som är död finns överallt och att man egentligen inte behöver en särskild plats för att möta hen.

Det kan sammanfatta hela seminariet. Även om man skapar episka världar så är platsen mindre viktig. Det är berättelsen som står i centrum och den utveckling och förändring som huvudpersonen genomgår tack vare sitt äventyr som är det väsentliga.

4

Bazar Masarin: 2020:1

”

Ibland kan själva skrivandet kännas svårt.

Emellanåt tvivlar jag på att det alls blir bra och jag är alltid livrädd för mottagandet

”

Intervju med

Annika Sandelin

U

Jenny Edvardsson

nder hösten har jag läst flera av Annika Sandelins böcker för barn och unga.

Jag fascineras av hennes berättelser och upplever att hon alltid har ett tydligt barnperspektiv. På ett mycket trovärdigt sätt lyckas hon skildra exempelvis tiden mellan barn och tonår.

Läsningen skapar en nyfikenhet. Jag vill veta mer om Annika Sandelins skrivande.

Vad är det roligaste med att skriva böcker?

– För mig är det roligaste att få skapa egna världar, att gå omkring och fundera på dem och att plötsligt få oväntade idéer.

Jag tycker också om att fila på en nästan färdig text och förstås att möta ivriga läsare.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?

– Ibland kan själva skrivandet kännas svårt.

Emellanåt tvivlar jag på att det alls blir bra och jag är alltid livrädd för mottagandet.

Varför började du skriva?

– Så länge jag minns har jag tyckt om att hitta på historier och att leka med språket.

Min pappa, Peter Sandelin, var författare och min mamma jobbade som bibliotekarie och båda läste mycket högt för mig och min bror när vi var små. Det satte min egen fantasi i rörelse.

Vad gör du om du kör fast i ditt skrivande?

– Jag går på en promenad, äter något gott, eller tar en längre paus och gör något helt annat.

5

Foto: Niklas Sandstrรถm

Bazar Masarin: 2020:1

blivit lite mera melankoliska med tiden men också humorn är viktig.

Vilken är din största inspirationskälla?

– Jag inspireras av naturen, möten med andra människor och kulturupplevelser.

Ofta inspireras jag också av oväntade händelser i min egen vardag.

En av dina senaste böcker, Silkesapans skratt, berör döden och hur det är att mista en nära vän. Den öppnar upp för frågor om livet efter döden men också om sorgbearbetning och att bli ensam kvar. Hur var det att skriva denna bok?

Hur kommer du på vad du ska skriva om?

– Jag brukar ha flera idéer än jag hinner förverkliga men det är svårt att säga varifrån de kommer. Ibland dyker de upp som från ingenstans men ofta föds idéerna ur något jag varit med om. Idén till min första bilderbokstext fick jag då jag halkade på en isfläck.

Jag slog mig ganska ordentligt men kom på idén att skriva om grälsjuka grannar i en radhuslänga som halkar på samma isfläck och tack vare det blir vänner.

– Berättelsen kom oväntat till mig någon månad efter att jag mist min kusin och nära vän Stella Parland, som också var författare.

Jag grät när jag skrev den första versionen – det var tungt men på något vis också trösterikt.

Det tog en lång tid innan jag klarade av att visa den för min redaktör och sen väntade jag länge på att Linda Bondestam skulle få tid att illustrera boken. Det var viktigt att just hon skulle illustrera för hon var också en av Stellas allra närmaste vänner.

När jag läser det du skrivit upplever jag att du har ett tydligt barnperspektiv och jag upplever också att du lyckas skildra tiden mellan barn och tonåring högst trovärdigt (Yoko-böckerna). Det är en konst. Vad är det som gör att du lyckas tror du?

Finns det ämnen som är för svåra att skriva om?

– Det finns nog ämnen som skulle kännas mycket svåra att skriva om. Men oftast är det mera fråga om hur man skriver om det än om hur svårt något visst ämne är.

När man skriver för barn tror jag att det är viktigt att det alltid finns någon sorts hoppfullhet hur mörkt innehållet än är.

– Roligt att du tycker så! Jag minns mycket ur min egen barndom och jag tycker att jag ganska lätt hittar tillbaka till hur jag tänkte och kände som barn. Jag tror ändå att det hade varit svårt att skriva Yoko-böckerna om jag inte fått egna barn och kunnat följa med deras liv på nära håll.

Världen har förändrats och att vara barn idag är förstås annorlunda än det var i min barndom. Samtidigt finns det mycket som är lika. Yoko lever i mitt huvud också mellan böckerna och jag känner henne så bra att det blivit ganska lätt att hitta hennes röst.

Du har vid flertalet tillfällen samarbetet med Linda Bondestam. Hur ser ert samarbete ut?

– Linda och jag är så goda vänner att vi kallar varandra för systrar och det är alltid lika inspirerande att samarbeta med henne.

Jag tror att vi på många sätt ser på världen ganska lika fast hon gör det så mycket mera visuellt. Linda har stark integritet och är konstnär ut i fingerspetsarna. Det händer att vi grälar, som t.ex. när hon skulle börja illustrera Silkesapans skratt och tyckte att den lite fabelaktiga tonen inte lämnade just något spelrum för illustrationerna.

I flera av dina böcker berör du allmänmänskliga frågor (om livet, döden, hopp, drömmar, vuxenblivandet, sorg...). Vad har du för tankar kring detta?

– Jag vill skriva om sådant som är viktigt och berör alla. Också barn grubblar över sådana frågor. Det kan hända att mina böcker har 7

Men sen gjorde hon ju ändå underbara illustrationer som både känns som om hon skulle ha förstått mina innersta känslor och skapat något alldeles eget.

Vilken av dina egna böcker är du mest nöjd med?

– Alla mina böcker är viktiga för mig men i Silkesapans skratt känns det mera än i någon annan bok som om jag gett en bit av min själ.

Därför tycker jag själv att det är min bästa bok.

Om du skulle välja ett citat från en av dina egna böcker, vilket väljer du och varför just detta?

–

Då skulle jag vara vild och fanatisk / istället för statiskt patetiskt potatisk

Det är ett citat ur titeldikten i boken Potatisens dröm. Dikten handlar om en potatis som ligger i myllan på hyllan och drömmer om ett liv som stor pianist eller världsberömd cirkusartist.

Jag brukar läsa dikten i en föreställning med min teatergrupp Teater Tapir och den är kanske ett självporträtt.

Jag känner mig ofta som en trött potatis med vilda drömmar.

© Karoliina Pertamo

8

Ur: Silverapans skratt/Text: Annika Sandelin, ill. av Linda Bondestam, Fรถrlaget/Berghs 2019

Ur: Den ofantliga Rosabel/Text: Malin Kivelä, ill. av Linda Bondestam, Berghs 2017

Bazar Masarin: December 2019

Linda Bondestam

Bazar Masarin: 2020:1

Foto: Niklas Sandström

Susanne Sandström

I skolan var bildkonst alltid min grej och jag fyllde mina skolböcker med små figurer.

Jag hade ingen aning om att man kunde leva på att vara professionell illustratör, annars hade det säkert varit min dröm. (Det finns ingen utbildning i Finland.)

Efter skolan ville jag bort från Finland och se världen, och ett infall fick mej att ansöka till en möbeldesignlinje i London.

På ansökningsintervjun skrattade man åt mej och konstaterade att jag var usel på att rita soffor men att jag kanske kunde studera illustration. (Jag tycker än idag att det är ganska komiskt eftersom min stil är väldigt tvådimensionell).

Vem är Linda Bondestam?

– Linda Bondestam är en bilderbokskonstnär från Helsingfors.

Hur kom du in på illustration?

Att göra bilderböcker?

– Precis som nästan alla var jag illustratör redan som barn, det var bara det att jag aldrig slutade.

Jag tillbringade oändliga sommarlov på en ö långt ute i havet där det inte fanns något att göra om man inte var kreativ eller gillade att fiska.

12

Bazar Masarin: 2020:1

Intervjuherrarna hjälpte mej sedan att komma in på en mer lämplig linje.

I London stannade jag i fyra år, det var både underbart och utmattande.

När jag sedan flyttade hem till Finland visste jag att det enda jag ville göra var att illustrera bilderböcker. Ändå tog det flera månader innan jag vågade mej till ett förlag av rädsla för att få ett nej.

Men när den dagen äntligen kom började också min bana som illustratör. Jag träffade en fantastisk redaktör, Sara Ehnholm Hielm, på det lilla förlaget Söderströms, som trodde sig se att jag hade potential och genast gav mej ett manuskript. I år har vi jobbat ihop i 20 år!

Hur ser din arbetsprocess med en bilderbok, ut?

– Jag är alltid full av iver när jag börjar på en ny bok, ofta har jag gått omkring och längtat länge, länge då jag nästan alltid har en kö av texter som väntar på att bli bildsatta.

Ganska fort börjar tviveln sedan gnaga och jag går in i ett hemskt skede då inget riktigt fungerar men när jag sedan löst hur karaktärerna ska se ut och vilken färgvärld jag vill hålla mej till brukar det bli väldigt roligt igen.

Jag tecknar sällan kronologiskt utan gör först de bilder jag känner allra mest för, vilket leder till att det svåraste blir kvar till sist. Men det är ok för jag har ofta kommit på en lösning när jag väl ska ta itu med den biten. Mitt sätt att jobba är lite som att lösa ett mysterium, jag gör lite här och lite där och till sist faller pusselbitarna på plats.

Trots att jag tecknar och målar det mesta för hand är Photoshop min räddning, programmet tillåter mej att vara lekfull och intuitiv genom hela processen.

13

14

Ur: Ägget/Text: Sanna Sofia Vuori, ill. av Linda Bondestam, Berghs 2018

Ur: Silverapans skratt/Text: Annika Sandelin, ill. av Linda Bondestam, Fรถrlaget/Berghs 2019

Bazar Masarin: december/19

Tapiren sprang iväg från de andra. Hon sprang och sprang runt i regnskogen och skrek ”Silkesapan är död!”. Papegojorna fortsatte tjattra och spindelaporna hoppade runt i träden och kastade bananer på varandra.

– Hörde ni? ropade tapiren. Silkesapan finns inte längre!

Spindelaporna stirrade oförstående på henne och fortsatte

There is always Hope © Banksy

slänga bananer.

Courtesy of Pest Control Office, Banksy, Barcelona, 2003

Bazar Masarin: 2020:1 Ivan Bilibin). Jag tror jag gillade att de var lite skrämmande och samtidigt så välgjorda och fantastiska. Kanske de här böckerna gjort att jag inte drar mej för att använda mörka färgskalor, men det borde väl vara en självklarhet att barnlitteratur ska kunna innehålla mörker precis som livet i övrigt?

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete? Vad påverkas du av?

– Jag tror jag kan inspireras av nästan vad som helst och när som helst. Jag korsar en bro när jag cyklar till jobbet och den har blivit väldigt viktig för mej. På ena sidan finns ön där jag bor och på andra sidan Kabelfabriken, ett kulturcenter där jag har mitt arbetsrum. Bron är ganska trafikerad men utsikten är makalös, en blandning av industriklossar och rykande skorstenar och vacker horisont som ser ut som finaste akvarellmålningen, lyftkranar, fartyg och en och annan mås.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

– Eftersom finska staten har tilldelat mej ett långt stipendium känns det fantastiskt nog som att jag har möjlighet att göra just det jag drömmer om.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

– Det varierar men bland bildskapare gillar jag för tillfället Kirsten Sims, Marika Maijala, Victoria Semykina och många intressanta porträttmålare som inte är bokmakare men målar bilder som är väldigt berättande.

Instagram har gjort det möjligt att se på konst från hela världen när som helst.

Om jag tänker på de bästa läsupplevelserna, dvs. böcker jag läst och tänkt “fasen, varför har jag inte gjort den här?” är det ofta Alexis Deacon, Edward Gorey eller någon av de fantastiska Almapris-illustratörerna och nu senast Alle sammen teller av Kristin Roskifte som vann Nordiska rådets pris.

– Jag tycker mitt största problem är tidsplanering, det finns oftast en färdig tidtabell, författare och förlag som väntar på att få sin bok.

Det finns så otroligt många saker jag vill göra och det är svårt att tacka nej till fantastiska texter. Samtidigt skulle jag inte bli klar med en enda bok om jag inte hade en klar gräns och de bästa lösningarna kommer jag på precis innan jag ska lämna in arbetet.

Jag känner också att det är ett privilegium att ha fått göra så många böcker och utvecklas som konstnär men samtidigt är jag hela tiden lite orolig för att tappa min lekfullhet.

Bilder kan bli tråkiga om de är för slipade.

Jag gillar det lite oväntade och charmigt bristfälliga både i livet och konsten, det som skaver kan vara det intressanta.

Du har tillsammans med andra (bl.a. Ulf Stark, Stella Parland, Annika Sandelin) gjort flera barnböcker? Hur kan ett dylikt samarbete se ut? Och hur skiljer det sig från att vara ensam upphovskvinna?

– Det varierar från författare till författare men jag har haft en himla tur som fått jobba med så många otroliga personer, bl.a. Stella, Annika och Ulf. Ulf sa en gång att han alltid försökte ge rätt text till rätt illustratör och jag tycker att det verkligen kändes så, det var alltid otroligt roligt att jobba med honom.

Vi brukade träffas efter att en bok var färdig och tillsammans fundera på vad vi skulle göra nästa gång. Han talade om olika

Vilka böcker har du med dig från din barndom? Varför har de stannat kvar? På vilket sätt ”lever” de kvar hos dig?

– Allrakäraste syster (Astrid Lindgren och Hans Arnold), Titta Madicken det snöar (Astrid Lindgren), Vem ska trösta Knyttet och Hur gick det sen (Tove Jansson), En lyckad katastrof (Adella Turn och Nella Bosnia) och Mimosa (Camilla Mickwitz) och ryska vackert illustrerade folksagor (illustrerade av 17

idéer och frågade vad jag tyckte, eller också hade jag en idé som han kände för att skriva om. Under arbetets gång mejlades vi och det var alltid så roligt att läsa vad han skrev.

Vi var otroligt uppmuntrande mot varandra och ett mejl från Ulf kunde börja med Hej konsternas Lindanserska och avslutas med Kramsnö och vattenpussar!

Stella och jag blev vänner efter att jag fått i uppdrag att illustrera hennes diktbok Katastrofer och strofer om slummer och stoj.

Vi vann ett pris och använde direkt prispengarna för att åka till Kuba och jobba på en andra bok. Det var fantastiskt att vara hennes vän och skapa med henne, hon var en av de roligaste, modigaste och klokaste människor jag träffat.

Vi inspirerade varandra till både böcker, performancer och en marionett-teaterpjäs.

En gång tröttnade jag på att alltför få köpte mina böcker så jag beslöt mej för att göra en internationell bestseller. Jag ritade en massa underliga kryp som jag sedan bad Stella skriva namn och ljud till på nonsensspråk. Det blev pekboken Gnatto pakpak.

(Den har tyvärr inte blivit en kassakossa ännu men ändå roat en del.)

Både Stella och Ulf är nu i poethimlen, de har lämnat ett enormt tomrum efter sig.

Jag är väldigt tacksam över att jag fick lära känna dem och de finns med mej i allt mitt skapande.

Annika är Stellas kusin och en av mina bästa vänner. Folk har misstagit oss för systrar.

Vi har väldigt roligt när vi skapar, vi skrattar och grälar om vartannat, det är intensivt och ganska kaotiskt och vi pratar ofta i munnen på varandra. Jag känner ingen annan människa som förstår och kan umgås med barn i olika åldrar lika bra som Annika och det är fantastiskt att jobba med hennes texter.

Vi är också medlemmar i Teater Tapir tillsammans med två illustratörer, Lena Frölander-Ulf och Jenny Lucander, och för tillfället uppträder vi med diktvarietén Röjsfasoner. Teatergruppen är ett mycket bra komplement till tecknandet som kanske annars kunde kännas lite ensamt.

Att skådespela är egentligen mycket likt illustrerandet men man får direkt respons av publiken vilket alltid är lika spännande.

När jag skrev min egen bok Godnatt på jorden var jag först väldigt stressad men ganska fort gick det över och jag kände mej nästan euforisk. Trots alla mina underbara författare var det så befriande att jobba med sin helt egna berättelse. Jag är i grunden en bildberättare och författar-Linda går med på precis allt som bild-Linda ber om utan gnäll.

Hur gick tankarna kring arbetet med Silkesapans skratt?

– Boken är dedicerad Stella [Parland som var Annikas kusin. Innan jag började rita tänkte jag ibland att det skulle bli tungt och framförallt sorgligt då saknaden är så stor.

Jag ville göra världens vackraste bok till minne av henne. När jag väl kom igång var det lättare än någon annan bok jag jobbat på, jag gjorde allting på känsla. Jag tänkte mycket på Stella men det kändes faktiskt bra.

Läser du recensioner/kritik av dina böcker? Hur förhåller du dig till recensenternas/kritikernas läsning?

– Ibland bestämmer jag mej för att aldrig mer läsa kritik, jag brukar vara ganska nervös för hur det ska gå för mina böcker när de är färska. Om recensionen är lysande måste jag ofta läsa den flera gånger och blir både överraskad och sprudlande glad. Ofta glömmer jag ändå fort bort alltsammans och minns bara att omdömet var ganska bra. Är det en kritisk recension glömmer jag den aldrig. (Jag och mina kollegor brukar roa oss med att citera våra värsta recensioner, vissa har till och med skrivit dikter om recensenterna och andra ritat porträtt. Barnsligt förstås men det tröstar ett känsligt illustratörs/författarhjärta).

Det kan antingen vara så att man tycker att recensenten har fel och att det är en svag tolkning, i så fall är det inte så farligt.

Om det är en recensent man uppskattar som ser brister i verket tappar jag i värsta fall tron på hela boken, åtminstone för en liten stund. Samtidigt kan just det här göra att man utvecklas och gör bättre beslut i senare böcker.

18

Ur: Silverapans skratt/Text: Annika Sandelin, ill. av Linda Bondestam, Fรถrlaget/Berghs 2019

21

Ur: Djur som ingen sett utom vi/Text: Ulf Stark, ill. av Linda Bondestam, Fรถrlaget M 2016

Bazar Masarin: 2020:1 För läsarna och hela barnboksfältet är kritiken självklart oerhört viktig, det är sorgligt att det skrivs så få seriösa, djupgående recensioner.

Jag är väldigt glad över alla instagrammare och bokbloggare som orkar tipsa och lyfta upp våra böcker.

Det ges ut en mängd bra litteratur och det är sorgligt att nästan bara de böcker som blir nominerade till olika priser syns och till och med de får ofta bara små referat.

Barnboken förtjänar att få lika mycket synlighet som vuxenlitteraturen och inte bara för att vi ska fostra kommande läsare utan för att den är viktig som konstform och fantastiskt bra. Det är hemskt att så många går miste om den!

Vad arbetar du på just nu?

– Jag håller på med en bok om en mycket speciell mexikansk salamander som håller på att dö ut, Axolotlen. Jag har länge varit väldigt fascinerad av den.

Den ser ut som en glad liten rymdvarelse, är evigt ung, och kan förnya mängder av kroppsdelar om de skadas. Jag tycker också att det är väldigt spännande och givande att jobba med kreativa människor utanför bokvärlden.

Jag gör mönster till en klänningskollektion med designern Annika Saloranta och planerar också en tecknad film baserad på Silkesapans skratt med Honken Gullmets och Annika Sandelin.

Under våren ska jag designa en mural av filt på ett nyrenoverat bibliotek och jag planerar ett konstverk för Hälsans hus i Hudiksvall.

Dessutom ska teater Tapir ut på Sverigeturné och så sitter jag på stol nummer 11 i Svenska barnboksakademin!

22

Ur: Djur som ingen sett utom vi/Text: Ulf Stark, ill. av Linda Bondestam, Fรถrlaget M 2016

Bazar Masarin: 2020:1

Lekens betydelse i tre bild av Pija Lindenbaum

Samtal på Bokmässan Fredag 27 september Moderator: Erik Titusson Medverkande i samtalet: Pija Lindenbaum & Kristoffer Leandoer Arrangörer: Lilla Piratförlaget och Pequod

V

Madeleine Renoux

i har alla varit barn, men många vuxna kommer inte ihåg sin barndom och förlusten av den är ett trauma som ofta gestaltas i skönlitteraturen. Hur ser barndomen ut utifrån ett barnperspektiv?

Pija Lindenbaum undersöker alltid barndomens villkor i sina bilderböcker och ofta står barnens lek i centrum. Det kan handla om urspårad lek som i Gittan och älgbrorsorna, när brorsorna istället för att rita fint, kastar kritor och leksaker omkring sig eller om pojkars och flickors lek som i Kenta och barbisarna där Kenta hellre leker med Barbie än lirar fotboll.

25

Foto: Ulrica Zwenger

derböcker m

Får pojkar leka med Barbie och dansa balett i kjol eller klänning? Det är klart de får. I leken är allt tillåtet och möjligt.

Jag ska undersöka lekens betydelse i tre bilderböcker av Pija Lindenbaum; Vi måste till jobbet (2019), Doris drar (2015) och Gittan och älgbrorsorna (2005) Vilken relation till vuxenvärlden tar barnen i sin lek?

På Bokmässan lyssnade jag på seminariet ”Barn, lek och barndom i litteraturen” med Pija Lindenbaum och Kristoffer Leandoer.

Samtalet modererades av Erik Titusson, förläggare på Lilla Piratförlaget, där Pija Lindenbaum ger ut sina senaste bilderböcker.

I centrum på seminariet stod Pija Lindenbaums nya bilderbok Vi måste till jobbet och Kristoffer Leanoers essäbok Barn. Paradiset och flykten därifrån.

Kristoffer Leandoer menar att det bara är vuxna som leker och att barns lekar aldrig är på låtsas.

I boken Vi måste till jobbet står barnens lek i fokus. Hur skildrar man barndomen på ett sätt som inte sker på barns bekostnad var en frågeställning som diskuterades under seminariet.

Om vi ser på leken ur barnets perspektiv så kan allt möjligt hända i leken. En pall kan bli en buss. Ett sängtäcke kan bli ett berg. Ett dike kan vara fullt av krokodiler.

26

Det finns inga gränser för vad fantasin kan hitta på. Leken behöver inte vara realistisk, men den är på riktigt för barnen.

När barnen leker så leker de ofta som de äldre barnen. Leken blir ett berättelsebygge där man ofta hoppar över det tråkiga.

Barnen lägger som en voice-over röst på leken. Man berättar vad man leker.

En bilderbok som verkligen fångar hur barnen berättar sin lek är Vi leker att du är en katt av Helena Dahlbäck med illustrationer av Charlotte Ramel som utkom 2007.

Tre syskon leker och lekarna avlöser varandra i rask takt. De är fattiga barn, kungliga som ska på bal, veterinär och katt.

Verkligheten och leken blandas i illustrationerna och leken är på fullaste allvar.

En förutsättning för att leken ska äga rum är att det inte finns någon vuxen i rummet.

Barnen får leka helt ostört utan vuxnas inblandning.

I Pija Lindenbaums bok Vi måste till jobbet leker barnen också utan att det finns några vuxna närvarande. Alla karaktärer i berättelsen är antingen barn eller djur. Boken inleds och avslutas i barnkammaren, men bilderna däremellan illustrerar barnens lek och tar läsaren till platser som sjukhuset, mataffären, Lortviken och skogen där en elak häxa bor. De vuxna är inte närvarande, men barnen utforskar i sin lek vuxenvärlden.

De lägger grisen som inte vill sova, de åker till jobbet, de kör bil dit, de arbetar och tar hand om personer som är sjuka, de löser

27

problem som uppstår på jobbet och sedan måste de rusa till mataffären.

Det är vuxenvardagen som återfinns i barnens lek. De leker att de är vuxna.

Lekspråket är för barn ofta berättat i tempuset preteritum; ”Pengarna tog slut.

Jaha, men vi vill åka tåg ändå.”

Kristoffer Leandoer menar att barnen pratar så när de leker, eftersom de härmar berättelser t ex sagor som berättas i preteritum.

I leken i boken Vi ska till jobbet dyker det även upp sagomotiv i form av en häxa som vill tillfångata barnen, men likt sagans hjälte lyckas barnen övermanna häxan och berättelsen slutar lyckligt precis som i sagan. Illustrationerna vill spegla barnets perspektiv av leken och hur barnet ser på tillvaron. Pija Lindenbaum menar att det inte är så svårt att ta det perspektivet eftersom ”barnet finns ju i mig.”

Som barn är man ständigt på jakt efter något som man kan kontrollera själv och frustrationen över att bli styrd av vuxna som ska bestämma över en är ett tydligt tema i bilderboken Doris drar.

Doris och hennes mamma har flyttat ihop med Janne och hans son Egon. När boken börjar så sitter Doris i sandlådan och bygger en värld, men blir avbruten i sin lek av mamman för att familjen ska åka på kalas.

När Doris kommer hem från kalaset vill hon fortsätta med leken i sandlådan, men mamman säger att hon måste ta upp cykeln som Egon har slängt på marken.

kritor i hennes rum, men älgbrorsorna bryter sönder kritorna och kastar runt djuren som Gittan ställer upp när de ska leka zoo. Älgbrorsorna bygger koja i garderoben och när de ska dricka vatten så kan de inte vänta tills de får ett glas utan dricker direkt ur toalettstolen.

Gittan försöker likt en vuxen visa brorsorna hur de ska leka utan att det blir för stökigt, men hon inser till slut att det inte fungerar att ha älgarna som brorsor och de får gå ut och leka.

I dessa tre bilderböcker är leken central, men den ser ut på olika sätt.

I Vi måste till jobbet saknas de vuxna helt, men barnen utforskar vuxenvärlden utifrån barnperspektivet utan krav på realism eller trovärdighet. I boken Doris drar finns de vuxna närvarande och stör barnets lek, men när Doris protesterar genom att rymma, förstår de vuxna att leken är viktig och deltar på barnets villkor i leken. Slutligen i Gittan och älgbrorsorna finns det tydliga regler tycker Gittan för hur leken ska se ut, men älgbrorsorna följer inte reglerna och Gittan tar rollen som den vuxna personen som ska få älgbrorsorna att leka rätt.

Precis som ett barn inte är det andra likt så finns det inte ett sätt att leka på utan många.

Barnen måste få utforska världen genom lek och det är en rättighet för alla barn att få leka och använda sin fantasi.

Hon får inte leka färdigt, för att de vuxna avbryter och ska bestämma över henne. Då bestämmer sig Doris för att rymma.

Under sin rymning besöker hon olika platser och hon styr själv vad hon har på sig och vad hon möter. Hon fantiserar och leker att hon kommer till andra länder där hon inte förstår vad de säger. Illustrationerna förstärker leken genom att den visar både den verkliga världen och det Doris möter i sin fantasi, t ex isbjörnar och höga berg eller krokodiler i ett dike. Hon bestämmer sig för att gå hem igen, för att inte mamma och Janne ska bli ledsna, men de har inte ens märkt att hon har varit borta. Doris blir jättearg och då förstår mamman att hon måste låta Doris leka färdigt i sandlådan och boken avslutas med att de vuxna bygger vägar tillsammans med Doris.

I Gittan och älgbrorsorna går Gittan med sin kompis Nils till pulkabacken för att åka pulka, men när Gittan väl kommer dit är det för många barn där, och Nils har sina syskon som stojar och låter. Gittan som inte har några syskon känner sig ensam och går hem istället. På trappan till bostadshuset sitter tre älgar och de vill väldigt gärna leka med Gittan. Hon tänker att de kan bli hennes brorsor. Redan i hissen vill älgbrorsorna leka genom att trycka på knappar och åka upp och ner. Gittan får ta rollen som den vuxna och förklara att man inte får leka i hissen.

Hon visar istället hur man kan rita med 28

Foto: Ola-Kjelbye

Bazar Masarin: 2020:1

Hästpojkarna Johan Ehn Gilla Böcker 2019

Samtal med

JOHAN EHN

J

Jenny Edvardsson

ag är på plats på Bokmässan i Göteborg. Det är dags att lyssna på ett samtal mellan författaren Johan Ehn och förläggaren Ada Wester.

Det är fascinerande lyssning. Jag åker hem, sträckläser boken Hästpojkarna och kontaktar författaren. Jag vill veta mer.

Cirkusen tar dem till Berlin i början av 30-talet där de hittar sin ”flock” kan man säga, på den mytomspunna och normbrytande klubben Eldorado. Medan Sasha och Janek börjar förstå vad de egentligen känner för varandra, tar nazisterna makten i januari 1933 och samhället hårdnar snabbt omkring dem.

I Stockholm, 2014, jobbar den 19-åriga Anton i hemtjänsten och en av dem han besöker är Alexander Kovac, en snart hundraårig man som inte pratar och som vägrar lämna sitt kök. Under ett arbetspass upptäcker Anton att gubben svarar honom genom att stöta sin käpp i golvet. De börjar kommunicera, och i vardagsrummet hittar Anton foton på hästar och cirkusartister, och ett brev från Gestapo och han undrar: Vad har den gamle gubben egentligen levt för sorts liv?

Jag var själv hästkille mellan jag var sju och sexton och har länge velat skriva om den speciella relationen jag hade med djuren.

Under Bokmässan i Göteborg berättade du om din andra roman Hästpojkarna. Det är en skönlitterär bok men också tänker jag en pusselbit till vår historia. Kan du inte berätta om den? Både vad du tänker att den handlar om men också om hur du kom på idén till boken.

Den handlar om Sasha och Janek som växer upp på ett barnhem utanför Prag på 1920-talet. De far ganska illa, rymmer och växer istället upp på en kringresande cirkus.

30

Bazar Masarin: 2020:1

Jag har också ett intresse för Weimareran och den progressiva perioden under mellankrigstiden i Tyskland. Dessutom ville jag skriva om min egen rädsla för hur historielöshet kan betyda att vi glömmer eller inte ser hur förändringar i vår samtid faktiskt påminner om mörka perioder i historien.

När jag hittade ett gammalt fotografi på två killar som såg ut att vara akrobater på 1920-30-talet så började jag fantisera om vilka de var, vad de hade för relation till varandra, och så växte historien om Sasha, Janek, och Anton fram.

Det var en era då det började bubbla i samhället. Tyskland hade fallit sönder efter första världskriget och ett glapp uppstod med försök till nya typer av styre.

Det dök upp mängder med normöverskridande kulturuttryck i Berlin i mitten på 1920-talet, experimentell teater, dans och annan konst. Det är en spännande period.

Jag läste Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin och såg sedan filmatiseringen Cabaret, där Liza Minnelli spelar jazzklubbssångerskan Sally Bowles. Båda skildrar denna era.

– Hästkille säger du. Vad betyder hästar för dig? Och vad betyder de för karaktärerna i romanen?

– Spännande. Jag förstår att du fått inspiration från både Farväl till Berlin och Cabaret till din egen roman Hästpojkarna.

När jag läser Hästpojkarna inser jag att det krävs en del förarbete och research.

Hur har du gått tillväga? Berätta.

För mig betydde livet bland hästarna i stallet en fristad utanför jobbiga saker jag upplevde i skolan eller hemma.

Där hade jag en tydlig uppgift, både när jag tog hand om hästarna och när jag red. Och att vara i relation, särskilt med så stora djur, kräver stor uppmärksamhet och öppenhet.

På samma sätt tänker jag att mina romanfigurer känner en närhet och en samvaro med varelser som de inte riktigt kan förstå men som de, om de är lyhörda, kan få komma nära. Särskilt Janek har en väldigt speciell och närmast livsviktig relation till hästarna och de andra djuren. Jag tänker att han har symtom inom autismspektrum, och att vara tillsammans med djuren är ofta lättare för honom än att umgås med människor.

Jag fick kontakt med historiker, forskare och sakkunniga, både i Tjeckien, Tyskland och i Sverige. Jag läste en massa både skön- och facklitteratur om tidsperioden, om Berlin under slutet av 1920- och början av 30-talet, om cirkusvärlden, och om Sokolrörelsen, som var en gymnastikorganisation grundad 1862, som även trodde på intellektuell stimulans för att bygga starka och välfungerande samhällsmedborgare.

Hösten 2018 fick jag ett resestipendium och gjorde en resa i ”mina killars” fotspår.

Från Sokols huvudkontor i Prag, till Sázava där jag placerade barnhemmet där Sasha och Janek växer upp, vidare till Berlin där jag fick väldigt fin hjälp i arkivet på Schwulesmuseum, både om hur hbtq-personer hade det under den perioden, och om Forskningsinstitutet för Sexualvetenskap som låg i Berlin mellan 1919-1933, där man bland annat hade öppna föreläsningar om transfrågan på torsdagskvällarna hösten 1928, men som nazisterna totalförstörde i maj 1933.

– Du nämnde ett fotografi på två killar. Var hittade du det?

Det var på ett antikvariat med gamla posters och vykort. Jag fick syn på fotografiet och kände att de två hade en berättelse som behövde komma fram. Jag var från början övertygad om att de två var ett par.

– Du säger att du har ett speciellt intresse för Weimareran. Vad är det som är så intressant med den?

När du genomförde din resa i ”dina killars” fotspår kom du till länder där man idag 31

utifrån min bakgrund, min värld, min syn på livet, och då blir alla de aspekterna viktiga.

Egentligen inte för att jag vill missionera, men för att jag dras dit, och för att JAG vill läsa de här böckerna.

talar tjeckiska och tyska. Är det språk som du själv behärskar?

Nej, jag talar engelska, lite franska och spanska men jag kunde göra mig förstådd på engelska och sedan fick jag mycket hjälp med texterna som var på språk som jag själv inte kan läsa. Jag är så tacksam för alla som hjälpt mig. Det ser man sist i boken.

Där har jag med alla som hjälpt mig med Hästpojkarna.

Intressant att du säger att du skrivit böcker som du själv vill läsa.

Kanske är det så att det saknas böcker som handlar om ungdomar utifrån ett homosexuellt perspektiv. Vad var det som gjorde att du bestämde dig för att börja skriva romaner?

I Hästpojkarna är kroppen på olika sätt i fokus. Anton är rädd för att åldras, att kroppen ska förfalla. Sasha och Janek är vackra som antika gudar. Flera gånger återkommer du till kroppen och framför allt den manliga kroppen. Är kroppen och då egentligen utseendet, det som kroppen signalerar, viktigt?

Jag har länge velat men kanske haft en något naiv bild av romanskrivande, att den absolut rätta idén var tvungen att dyka upp för att jag skulle våga satsa. Jag skrev först en pjäs med liknande teman som Down under bygger på. En monolog som var ganska långt framskriden i planeringen, men så hände det saker i regissörens liv och i mitt och vi lade projektet på hyllan, och då var det en vän inom bokbranschen som föreslog att jag skulle pröva att skriva litterärt nu när jag hade ett material som jag kände väl.

Jag satte mig själv i ”skrivarskola” i tre år, skrev och skrev om, och skickade sedan in manuset och fick napp.

Hm … det kanske är för att min egen kropp börjar kännas rätt skraltig som jag fått en fixering vid kroppens förfall … Men skämt åsido så har jag alltid tyckt att det är dumt att kroppen inte håller ett helt liv.

Det är tufft nog att leva så jag tycker vi kunde slippa att själva farkosten går sönder.

Men jag tycker också att det är intressant med vår syn på den vältränade kroppen, atleternas och akrobaternas, dansarnas och idrottarnas. De är både estetiskt vackra och de ger personerna som lever i dem möjlighet att utföra handlingar som för oss andra tycks fullständigt ouppnåeliga – vilket gör dem nästan omänskliga, gudalika.

Du har tidigare bland annat skrivit manuskript till teaterpjäser. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och dramatik?

Vad är svårast respektive lättast?

Både dramatik och prosa är förkortad kod kan man säga – du kan beskriva ett helt liv, flera århundraden kan spelas upp under en timmes pjäs, eller på tvåhundra sidor i en bok – men dramatik är ännu mer förkortad kod. På teatern har du en massa funktioner som tillsammans får berättelsen att leva; ljussättare, scenograf, regissör, skådespelare, maskör, kostymör, kompositör, koreograf etc. Men när du skriver litterärt så måste du själv se till att allt händer – du måste beskriva kläder, miljöer, karaktärernas sinnesstämningar.

I de två romaner som du nu skrivit håller du dig till samma ämnen – identitet, homosexualitet och kärlek. Är det något som du i förväg planerat?

Att min första roman Down under rör sig kring de ämnena föll sig ganska naturligt eftersom den till stor del bygger på mitt eget liv, men jag hade inte planerat att bok två skulle bli just Hästpojkarna. Det fanns andra idéer som låg på lut också. Men jag skriver 32

Bazar Masarin: 2020:1

Att någon reser sig upp från soffan måste du skriva ut, annars händer det inte. På teatern är det bara en scenanvisning i manus, resten får skådespelaren göra. Det kan vara tungt och sjukt enerverande att dra hela lasset själv, men jag älskar det också.

Jag får bestämma allt [Johan skrattar]

Under vårt samtal har du berättat om flera olika böcker som du läst och som på olika sätt inspirerat dig i ditt skrivande.

Kan du inte berätta om ett starkt läsminne?

Michelle Pavers Dark Matter (Evig natt), om Jack som i slutet på 1930-talet deltar i en expedition till Arktis – där solen går ner under vintern – i fyra månader. Det är en av de böcker som starkast försatt mig i en mängd olika tillstånd; rädsla, längtan, sorg, upprymdhet … Och jag är helt fascinerad över att detta går att åstadkomma, bara genom en bunt ord på papper.

Jag läste även Isaac Bashevis Singers PASSIONER när jag var tolv. Vi var på semester i Spanien och jag hade haft lunginflammation och satt mest under ett träd och läste. Fortfarande småfebrig minns jag att jag fascinerad drogs in i en märklig värld med vad jag minns, mycket sex, och hur jag sa till mina undrade föräldrar att den visst kunde läsas av barn.

Jag är nyfiken på framtiden. Är det så att du har någon ny bok på gång?

Jag har ingen tidsplan på nästa, men jag skriver på två projekt. En vuxenbok och en barnbok. Åh det skulle man ju vilja veta mer om. Du säger att du inte har någon tidsplan. Finns det inte ens en liten tanke om när de förväntas komma ut? Kan du avslöja något om handlingen?

Jag kan inte säga något om utgivningen men jag kanske kan nämna att den ena handlar om en gammal man som får möjlighet att resa tillbaka i tiden – och den andra om en pojke som kan prata med djur …

Tack Johan, för att du tog dig tid till detta samtal och lycka till med det fortsatta skrivandet. Jag och många med mig väntar med spänning på dina kommande böcker.

Jag tänker att man som författare får inspiration och ser upp till andra författare. Vilka författare har inspirerat och inspirerar dig?

7 snabba fakta om Johan Ehn

Det är många som inspirerar mig.

Neil Gaiman, Michelle Paver, Strindberg, Astrid Lindgren, Dostojevskij, Elizabeth Hand, Mats Strandberg…

Vad är det hos dessa författare som du inspireras av? Kan du ge något exempel?

Jag tänker att alla de här författarna är väldigt bra på att skapa karaktärer som känns levande, som med subtila medel får mig att förstå hur personerna mår, hur de tänker, vad de har för längtan och rädslor. Deras berättelser hjälper mig att förstå mig själv och världen lite bättre.

33

Favoritord: Upplevelseförmåga, frigolit, sömn Kaffe eller te: Te (Earl Grey) Morgon- eller kvällsmänniska: Kvällsmänniska Stad eller land: Båda Hund, katt eller möjligtvis häst: Häst!

Något som väldigt få känner till om dig: Svårt … jag pratar väldigt mycket om mig själv, tycker jag…kanske att jag spelade in en raplåt på 90-talet som jag hoppas aldrig ska grävas fram!

Läser just nu: Döden i Venedig av Thomas Mann

Bazar Masarin: 2020:1

BART MOEYAERT Jenny Edvardsson

Å

rets ALMA-pristagare Bart Moeyaert har ett hektiskt program under Bokmässan i Göteborg. Vi hinner inte med en intervju på plats men däremot bestämmer vi att jag ska skicka några frågor till honom och att han i vändande mejl ska besvara dem. När svaren trillar in ler jag för mig själv.

De påminner en hel del om sättet han skriver sina böcker på. Svaren är poetiska, fåordiga och mycket står mellan raderna.

Jim Morrison said in a poem that clear lines can be drawn between childhood, puberty, adolescence and adulthood.

These phases are connected by death, celebrations, rituals, stories, songs and a few other personal milestones.

We experience things differently, but with equal intensity.

I make a point of constantly questioning the dividing line of ‘for children’ and ‘not for children’. Emma Thompson once spoke about her father Eric Thompson in a Belgian newspaper, saying that he thought writing for children was ‘a strange concept. Why should there be any difference between writing for adults and writing for children?’

I was pleased that she said that. Then people can hear it from someone else for a change.

When I was thirteen, I watched Carlos Saura’s film Cría cuervos. It’s a slow, melancholic film, but I enjoyed it and I remember precisely how I felt when I saw it.

I’m certain that everyone — even the grumpiest educationalist — has positive memories of something that touched him or her as a child, but which wasn’t actually intended for him or her at all.

– You have said that you want to expand the boundaries for what children’s literature is. How do you do that?

I don’t believe in the idea of the foolish child who doesn’t know anything.

Children are introduced to the adult world soon enough: after all, they’re surrounded by it. They absorb everything they see. They learn the tricks of life through the people around them. The difference between them and adults might be that they know the tricks, but they’re not always so good at weighing up the consequences.

35

36

Foto: Susanne Kronholm

Bazar Masarin: 2020:1 – How would you describe your own books?

All around me I could see hundreds and hundreds of these signs, thousands of red Japanese characters — but I couldn’t read a single one. Being lost isn’t a feeling, but a sensation. And I really enjoyed it. On that computer floor at Yumobashi, it hit me for the first time that my language is within me and that that’s worth a great deal but, at the same time, nothing.

So, when I write, I try to use the most exact words possible, not saying too little and not too much.

Cinematic. Poetic. Suggestive. That’s the way readers describe them. Maybe they are right.

– The youth books translated into Swedish are quite melancholic and describe all sides of man, both good and bad. How do you figure out what to write?

I don’t figure out anything. I try to catch the voice of the narrator, who often is a youngster, or I try to translate atmosphere into words, by giving my story rythm and melody and meaning between the lines.

– To write is a big part of your life. You were published at the age of 19 and have since then written a lot of books.

How about reading? Do you read as much as you write?

– When did you know that you were going to become an author?

(1) I’m a slow reader. (2) I’m a writer, that’s my profession, and I say this as you have to know sentences do not happen just like that.

(3) If you want to live as a writer you have to answer mails, do meetings, give lectures, wash dishes, etcetera. (4) I read when there’s space in my head.

I can’t say I ever “became” an author.

I believe you can be something from the beginning on.

– In interviews you often return to your own childhood. How important was your childhood for your choice to become an author?

Becoming an author wasn’t a choice. My childhood is, like everyone’s childhood, important, as it determines the adult that you will be.

– I know that Erik Titusson at Lilla Piratförlaget has given you the nickname “the Master of the Unsaid”. You often choose to leave a lot unsaid. It´s up to the reader to find out what is actually happening. Why do you write in this way?

I do not know why I write the way I do.

It’s the same as if you would ask: why are you the way you are. The only thing I know is that people talk talk talk talk too much, often just using words without saying anything extra.

I was in the Yumobashi shopping complex in Osaka, on the vast third floor, where all they sell is computers. Above every computer was a sign with red Japanese characters.

37

Alla är ledsna nuförtiden Kärleken vi inte förstår Bart Moeyaert Gilla Böcker 2019 Översättare: Annika Johansson

F

örfattare som inspirerat Bart Moeyaert är Astrid Lindgren, Aidan Chambers, Carson McCullers och Johan Harstad. Han har inte någon favoritförfattare utan säger “A favorite would mean a number one. And there isn’t one number one, there are several”.

I samband med mitt möte med Moeyaert berättar han att han precis har läst färdigt Flessenpost uit Reykjavik av den holländska författaren Laura Broekhuijsen, bosatt på Island.

38

Bazar Masarin: 2020:1

Omslag: Alexander Jansson Natur & Kultur 2019

Tassemarker Ebba Berg & Alexander Jansson Narur & Kultur 2019

39

Möte med

E B B A B E R G på bokmässan

Foto: Kalle Sanner

D

Sara Lindalen

et finns böcker som på bara några få sidor, och med relativt lite text, griper tag i en mer än en roman på 400 sidor.

De väcker tankar och frågor, får mig att börja fundera över livet i stort och i smått. De presenterar inte så många svar utan lämnar det till mig att själv fundera ut svar på livets frågor.

Det finns böcker där text och bild samspelar finstämmigt och så innerligt med varandra att de tar andan ur en och leder in läsaren i ett magiskt land som man inte visste fanns förrän man började läsa.

Tassemarker är en sådan bok. Redan på omslagsbilden är jag fast. Eller nej, redan när jag läser titeln…

Kan det vara så att det är mitt värmländska hjärta som slår lite snabbare när jag läser

ordet ”Tassemarker”?

Jag förflyttas genast till min barndoms tassemarker, minns hur jag använde skogen som mitt eget rum, långt borta från alla andra. Där i min ensamhet, omsluten av stora trygga granar och mjuk mossa fann jag mina tassemarker.

Titeln ihop med bilden på omslaget, bilden på barnet som utstrålar en vemodighet griper tag i mig från start, är det barnet i mig jag ser eller kanske något av alla de barn jag mött i mitt liv. Är det något av mina egna barn som stundtals säkert känt att mamma varit otillgänglig borta i tassemarkerna.

Jag kände direkt att detta var en bok som jag var tvungen att läsa. Läsa och uppleva.

Jag behövde gräva mig in i mitt hjärtas djupaste trakt och se vad som finns därinne.

40

Bazar Masarin: 2020:1

Som genom en fantastisk slump, eller var det meningen? så fick jag under årets bokmässa möjlighet att intervjua författaren till den fantastiska boken.

Tassemarker är skriven av Ebba Berg som är utbildad journalist och manusförfattare och som även har arbetat som översättare och förlagsredaktör. Hon är nu verksam som barnboksförfattare med den populära och omtyckta serien om Barnen i Lyckeskolan (Olika Förlag) och gör ofta författarbesök i skolor.* Det blev ett samtal kring Tassemarker, bildens betydelse för berättelsen och livet i stort.

Inledningsvis så talade vi om begreppet tassemarker – vad betyder ordet egentligen?

Ebba berättar att det för henne är ett ord som alltid funnits där, ända sedan hon var liten och att det kanhända är ett dialektalt begrepp för ödemark, och att tanken på tassemarker kan vara både lockande och skrämmande och så berättar hon att hon ibland har använt det på skoj som ett roligt ord.

De flesta förstår innebörden av ordet även om de inte hört det förut.

Det var ordet tassemarker som dök upp då Ebba Berg började fundera på var en viktig person tar vägen när man upplever att den inte finns där för en längre.

Var har den försvunnit. Det kan vara till ett rum, det kan vara så att personen är död eller att den är precis bredvid.

Personen behöver inte vara fysiskt borta, den kan finnas men ändå inte, den är psykiskt frånvarande – var är den då?

Jag ställer frågan om detta är något som hon själv har upplevt, har hon själv varit i tassemarkerna? och så är det, både att ha varit den som försvunnit och den som haft

någon som försvann, men det är ju ett svar som beror på vad man själv lägger in i detta. Boken väcker många olika associationer och det var Ebba Berg inte riktigt beredd på, men säger att man vet aldrig var något landar.

Hur väcktes idén? Det finns en anteckning i min mobil berättar hon; en liten letar efter en stor i Tassemarkerna. det är det som står.

Sedan tog det ett tag, men hon hade en känsla att det skulle kunna bli en bilderbok.

Det skulle kunna ha blivit en bok med enbart bilder men då hon inte är illustratör så fick hon helt enkelt börja med text för att förklara handlingen. Med orden berätta vad det var hon menade.

Ebba Berg visste dock att hon ville ha bilder som kunde gestalta eller förvalta idén om tassemarker.

Vanligtvis brukar det vara så att hon kan dela in i uppslag och se hur det ska vara men i detta fall så var det mer öppet. Viktigt var att få fram definitionen och känslan av tassemarker.

Hon ville ha en illustratör som kunde illustrera både naturlandskap och andra miljöer, som staden, inomhusmiljöer och efter att ha sett Alexander Janssons bilder så var det ett lätt val.

Hon visste också att hon behövde hitta det visuella uttrycket innan hon lämnade in till förlag, hon ville ha konceptet klart.

Hon behövde det visuella uttrycket för att förmedla det hon ville berätta; texten var helt klar men gav inte helheten.

Halsduken som återkommer, vad har hon för tankar med den frågar jag?

I manuset hade Ebba skrivit att det på första uppslaget skulle finnas röda detaljer, hjälpmedel som skulle leda rätt; en pil, ett äpple och en halsduk och att dessa föremål sedan 41

skulle återkomma. Men så blev det reducerat och det visade sig räcka med halsduken som på något sätt symboliserade att kanske kan någon som inte är här ändå hjälpa en.

Halsduken leder huvudpersonen vidare i landskapet. Den röda färgen är en klassisk färg för att förstärka något, ett klassiskt uttryck som spelar på kontrasten mellan grått och rött, den ger ledtrådar till själva berättelsen.

Färgerna ändras allteftersom och den stora personens kläder får andra färger.

Vi talar vidare om hur det kändes att skriva boken, var det en jobbig process?

Det var inte jobbigt att skriva säger Ebba men bland bilderna som kom så var det vissa som väckte känslor.

Hon lyfter särskilt fram en bild där den stora syns i nyckelhålet, det var inte jobbigt att skriva men jobbigt att se.

Jag kan verkligen förstå det, det är som att texten förstärks och samspelar med bilderna så att texten får liv och går rakt in i hjärtat.

På ett uppslag så ropar den lilla rakt ut

Hon ville att den här boken skulle kunna vara en bok som passade för både barn och vuxna.

Tassemarker kan tolkas på flera olika sätt, ur ett barns perspektiv så handlar den mer om att hitta en person som försvunnit och se ledtrådar, som halsduken, och fokusera på det faktiska istället för att analysera på djupet som kanske en vuxen gör. Det finns i boken fler dimensioner beroende på vem som läser den.

Genom att inte heller definiera den vuxna personen, den storas förhållande till barnet, så låser hon inte heller fast berättelsen utan lämnar det öppet för egna tolkningar och associationer.

Det var ett fantastiskt givande samtal jag fick med Ebba och jag är så tacksam för att jag fick möjlighet att möta, inte bara författaren utan, människan bakom den berättelse som berört mig på så många plan.

Jag avslutar med den text som inleder Tassemarker; “Tassemarker är vildmark. Ödemark. Obygd och ödsliga utkanter.

Det kan vara djupt inne i skogen, långt ute på vidderna, längst in i mörkret eller på yttersta spetsen.

Förr i tiden sa människor “Tasse” när de inte vågade säga varg. De använde ett annat ord för något de var rädda för.

Något som fanns där, både nära och långt borta, i ensliga trakter”

“Kan du säga var du är? Överallt har jag sökt OCH NU ÄR JAG PRECIS HÄR!” och hen står på en smal klippa med armarna sträckta mot himlen.

Som läsare och betraktare så känner man så med det lilla barnet, genom bilden som så starkt förmedlar känslor och genom textens disposition.

Det är ett så skickligt samarbete mellan författare och illustratör.

Avslutningsvis så talar vi om vem boken är skriven för. Ebba säger att det är få barnböcker som är skrivna av barn, och då det ju är vuxna som skriver för barn så är barnböcker egentligen även riktade till vuxna.

* (NoK:s hemsida)

42

25 Š Alexander jansson

Ur: Tassemarker/Text: Ebba Berg, ill. av Alexander Jansson Natur & Kultur 2019

25

Alexander Jansson

Foto: Hillevi Nagel

Bazar Masarin: 2020:1

Susanne Sandström

Vem är Alexander Jansson?

– Jag är en illustratör/konstnär/animatör/musiker/tvåbarnsfar/ uppväxt i Uppsala men sedan tjugo år bosatt i Göteborg.

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete? Vad påverkas du av?

– För mig kommer den så kallade inspirationen när jag minst anar det.

Gärna när jag är stressad och har andra mycket viktigare saker att göra, då kommer den, och pockar på uppmärksamheten. Då är nästan skaparglädjen som störst, när jag egentligen inte får eller har tid. Mycket märkligt det där.

Inspirationen är lurig och nyckfull. Ibland uppstår den ur de mest simpla saker, som att jag ser, hör eller känner något, Ibland är det stopp. Och blir det stopp är det bara att promenera, länge. Då kommer det för det mesta något i slutet av promenaden.

45

© Alexan

Kenny and Josh/Alexander Jansson 2016

nder jansson

46

Š Alexander jansson

Ur: Hans och Greta/Alexander Jansson Brombergs 2018

The Garden/Alexander Jansson 2019

© Alexander jansson

samme Lööf. De har den där cirkelberättelsen som jag försöker att, inte bemästra men i alla fall ha viss förståelse för.

Jag minns även Den stora spökräddngen av Eva Ibbotson, med märkliga, lätt bisarra illustrationer och Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde med bilder av Hans Arnold.

Två böcker jag inte sett eller läst sedan barndomen. Jag letade länge efter dem på

Vilka böcker kommer du i håg från din barndom?

– Jag återkommer alltid till Pelles ficklampa av Jan Lööf. Den hypnotiserade mig stort som barn. Magiska bilder som med enkla medel skapar stark stämning. Och Morfar är sjörövare och Sagan om det röda äpplet är också otroligt viktiga böcker för mig, av 49

Bazar Masarin: 2020:1

loppisar och antikvariat utan framgång. När jag blev tipsad om Bokbörsen fann jag dem direkt, i år faktiskt. Döm om min förvåning när bildidéer som jag ofta återkommer till, som fortfarande förundrar mig fanns i dessa böcker. Så de har levt med mig undermedvetet i alla år.

utan att det finns öppningar för infall och nytänk. Just det var Ebba ute efter, att vi skulle ”leka” fram boken. Ebba hade såklart tydliga idéer om vad hon ville ha skildrat på vissa uppslag men för det mesta var jag fri att kanalisera. Så fort jag körde fast och den där nyckfulla inspirationen försvann kunde jag dock kolla med Ebba om hon hade några önskemål, oftast räckte det med ett ord eller fras från henne för att få igång motorn igen.

Jag tycker att vi i högre utsträckning ser rysare/skräck i bilderböcker för de yngre barnen (3-6 år) (förutom dina böcker, egna och tillsammans med andra så tex Landahls Dropp Dropp, Den fasansfulla färden med buss nr 13 av Bonny Becker, Rysliga förskolan Neidestam, Martina - ett helt vanligt zombiebarn/Cantina och sedan tidigare underbara familjen Kanin/ Björnstjerna, Första monsterboken/Egerkrantz) - har du någon tanke/fundering på vad det kan bero på/ handla om?

Den är märklig den där skräcken. Så läskig och samtidigt så lockande. Och däri ligger intresset. Det okända. Kanske är det något undermedvetet, vetskapen om döden och den där för oss galna, oändliga rymden vi befinner oss i, som vi på något märkligt sätt delvis bearbetar med hjälp av läskiga berättelser. Det finns ju så många saker i barndomen och vuxenlivet som gärna vill vagga in oss i en trygghet, så till den grad att vi lätt kan bli skeptiska -vad är det de försöker gömma oss från?

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

– Jag har ett stort intresse för animerad film och spel. Ett drömuppdrag skulle vara att agera lead visual designer på en film eller ett spelprojekt.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

– Mina idoler från barndomen är Jan Lööf, Hans Arnold och Ilon Wikland. Bland samtida bilderboksmakare gillar jag framför allt Dave Mckean, hans ohämmade sätt att respektlöst blanda teckning, måleri och fotografi har betytt väldigt mycket för hur jag tänker och tar mig an mitt eget skapande.

Just nu kollar jag mest på samtida målare.

Gärna den där subkulturen som fascineras av det sena 1800-talsmåleriet i Zorns och Sargents anda. Blandat med grafittikonstnärer och serietecknare. Där hämtar jag inspiration, även fast jag jobbar på ett helt annat sätt under helt andra premisser.

Kan du berätta lite om samarbetet med Ebba Berg i Tassemarker?

Vad arbetar du med just nu?

Det var ett på alla sätt bra och givande samarbete. Ebba presenterade först texten som var väldigt kort men mycket inspirerande och öppnade upp för experimenterande. Jag gillar när samarbeten med författare blir en kreativ härd, när inte allt redan är dikterat

Just nu arbetar jag med uppföljaren till min bilderbok ”Monster, spöken och kanelbullar” plus några andra bilderboks och designprojekt som kommer att publiceras under 2020.

50

29 Doktor Blumenauer/Alexander Jansson 2016

Š Alexander jansson

30

Ur: Tassemarker/Text: Ebba Berg, ill. av Alexander Jansson Natur & Kultur 2019

Š Alexander jansson

Š Alexander jansson

Ur: Tassemarker/Text: Ebba Berg, ill. av Alexander Jansson Natur & Kultur 2019

Š Alexander jansson

Ur: Monster, spĂśken och kanelbullar/ Alexander Jansson Bonnier CarlsĂŠn 2017

Bazar Masarin: 2020:1

Madalena Matoso

Susanne Sandström

Who is Madalena Matoso?

– I’m a graphic designer and illustrator. I’ve been working mainly in children’s books at Planeta Tangerina (Portuguese publisher) I really love to create books because I love stories and words and language (and images, of course). I love the relation between images and words — how they relate, talk, ask question to each other and, together, to the readers. I love to experiment things and a book has so many possibilities, it’s a universe. It’s an amazing object.

59

Š Madalena Matoso

60 Ur: It´s not that hard - The Book of Mazes, Madalena Matoso Planeta Tangerina 2017

Ur: It´s not that hard - The Book of Mazes, Madalena Matoso Planeta Tangerina 2017

Š Madalena Matoso

Ur: Hands and Books/text: Isabel MinhĂłs Martins, ill. av Madalena Matoso Planeta Tangerina 2019

Š Madalena Matoso

63

Bazar Masarin: 2020:1

– It depends. Sometimes I have a plan, sometimes, I don’t. Usually, the “path” appears when I’m working. Sometimes I have been doing many drawings, for a long time and I’m not sure where I’m going but I keep trying and changing and drawing and then, one day, the path appears.

Sometimes, that is a long process, sometimes, it is quick. Sometimes most of the drawings I did aren’t used in the book.

But they are part of it. They are part of the process. They are invisible but they are like the mother, father, grandmother, grandfather etc. of the drawings that we can see in the book.

The techniques also change a lot.

I’ve worked with collage, stencil, computer, paint, colour pencil...

How did it all began…how and why did you start making picturebooks?

– In high school I met Isabel (Minhós Martins) and Bernardo (P. Carvalho).

We went to Lisbon’s Fine Arts School to study graphic design.

After the university we were doing some free lance projects together.

At a certain point we had a proposal to create a children’s magazine. So, we started to work together doing this magazine.

At first we were like a collective of illustrators and writers sharing the same space.

But, little by little the project grew and changed.

After some years doing the magazine we wanted to do something with more time, that would last more time and that we could do with more freedom (because we were working mainly for clients who would have certain demands and comercial priorities).

So, we started to publish our own books.

The publisher Planeta Tangerina was born.

At first, the books were like a hobby: projects we wanted to do but weren’t the main activity of the studio. We kept doing studio projects for other clients and publishers but the books began to have more importance: people were noticing they existed...

Where do you get inspiration from? What, whom are you influenced by?

– I suppose that everything you live inspires your work: books you read, films you watch, friends, travels, things you see. Also (and central) I get much of my inspiration from the text I’m illustrating. I try to dive into it…

To find all the meanings and possibilities.

I’m influenced by my friends and colleagues at Planeta Tangerina and by other artists from different times and places. A drawing made in the middle ages, a traditional pattern or a painting or book made today can overwhelm me.

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process?

64

45

Ur: Hands and Books/text: Isabel Minhรณs Martins, ill. av Madalena Matoso Planeta Tangerina 2019

Bazar Masarin: 2020:1

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

The best and the worst when it comes to being an illustrator/picturebookmaker?

– On an individual level, the biggest challenge is to keep finding new things when I’m creating a book. On a market level… I’m not sure. I think that the kind of books I work in will continue to have their place. The electronic devices will continue to be a big part of the childrens and adults lives but I think that they won’t substitute books. The book will live for many, many, years.

It’s tridimensional, it is compact, it has rhythm. The way you turn pages and you have something to discover on the other side. It’s so simple and so amazing.

– The best: having the possibility to try different things. Each book is an opportunity to experiment and that is a real privilege.

Sometimes is not easy to start.

And at a certain time you discover where you want to go and that is a great feeling too. The worst is the feeling just before it happens. When you think the path will not appear this time.

Dream assignement or project – what would it look like?

– I think I’m very lucky… Isabel Minhós Martins is part of Planeta Tangerina team and she is a very special writer.

She studied graphic design and the texts she writes are a dream project for any illustrator (for the quality of the text, for the way they can relate to pictures, for the wide possibilities).

I’ve made around 13 or 14 books with her and I’m always wishing for the next one.

This said, I would like that the next one would be a big book, with many pages.

Maybe a non fiction one. But it is always a surprise.

Which books from childhood do you remember? Why this specific book, do you think?

– There were some Portuguese authors like Sophia de Mello Breyner that I loved.

Sometimes, the illustrations were made by abstract painters (like Noronha da Costa) and I was a little scared (if they were too dark) and intrigued by them. I think those illustrations had a great impact because I didn’t understand them completely so I was curious and fascinated by them.

By other hand I loved Miffy, Peanuts… And Winnie the Pooh (A. A. Milne/E. H. Shepard).

I loved animals and humor.

What are you currently working on?

– I’m finishing a book about the history of the written language (alphabets, press, typography etc) and starting a book called What is it for? about culture and the use of things.

Do you have a favourite illustrator/picturebookmaker?

– There are many illustrators and picture book makers that I love. If I would have to choose one, I would probably choose Bruno Munari.

67

Š Madalena Matoso

68

Ur: Hands and Books/text: Isabel MinhĂłs Martins, ill. av Madalena Matoso Planeta Tangerina 2019

Ur: It´s not that hard - The Book of Mazes, Madalena Matoso Planeta Tangerina 2017

Bazar Masarin: Barnkonventionen

49

50 Š Madalena Matoso

Ur: Hands and Books/text: Isabel Minhรณs Martins, ill. av Madalena Matoso, Planeta Tangerina 2019

Š Madalena Matoso

Bazar Masarin: 2020:1

Š Mariachiara Di Giorgio

Ur: Professione coccodrillo/Giovanna Zoboli, ill. av Mariachiara Di Giorgio, TopiPittori 2017

Mariachiara Di Giorgio

73

Susanne Sandström

More simply, however, I am an illustrator who lives in Rome, I mostly create illustrated books for children.

Who is Mariachiara Di Giorgio ?

– If I knew who I am and what I want, I would be a perfectly realized person, I think!

I can’t answer this question well, I try to understand who I am also through the things I love and to understand why I love them.

Surely drawing is a beautiful way to understand it: often when you draw – the face of a person or a tree for example – it is among those traits that you put on the sheet that you are looking for the answer.

How did it all began...How and why did you start making picturebooks?

– I have always loved drawing and since I was a child I had a strong aptitude for this discipline. But I attended a real art school only after classical high school, afterwards I worked mostly as storyboarder or at other not very creative works.

74

Bazar Masarin: 2020:1

Š Mariachiara Di Giorgio

Bazar Masarin: 2020:1

I was already making illustrations for children during the year of the IED (European design institute), with good results, but for a long time I never managed to find my form.

I believe that underneath there was the fear of really getting involved, and I always wanted to prove to be a very good artist thereby losing sight of a more spontaneous and honest form of expression.

Then, I had the chance, the luck, to follow and illustrate a series of books for children for a small publishing house where a friend of mine worked. They had no idea what an illustrated book was.

Even if the results have not always been the best, it has been an excellent gym: I learned to paginate, to prepare files for printing and to draw a lot! From there came the first business contacts. I mainly work with children’s publishing because that simply fits my imagination.

What does your (creative) working process look like?

What techniques and tools are important for the process?

– I always work with other authors, so I am offered texts to illustrate. I understand if a story is for me when, at a first reading, even if unsettling, I see at least one image.

There must be a moment in the story, no matter where, that I visualize, a moment where I understand the atmosphere precisely, an image that establishes the temperature of the book. From this point I start the work.

The problem is not so much the time to make the images materially but the time in which the story ”settles” in my head.

76

Bazar Masarin: 2020:1

Š Mariachiara Di Giorgio

The problem with this profession is that you have to think of several projects at the same time. You find yourself, while doing an iconographic search for a project, to look for useful material for other works that you are doing at the same time, sometimes you have to do a sorting of reference ... it is not always very artistic as a job!

I found suggestive and mysterious, from what scared me from what reassured me and made me feel protected.

When I browse the books that I liked when I was a child, I go back to the images that most impressed me; I remembered them as very rich in details, almost three-dimensional and, when finding them, it amazes me to realize how much simpler they are than I remembered them – then I try to understand in what detail their evocative power is hidden.

Yes, I take a lot from the memories: it often happened that I saw films or read books that were not suitable for a child, that I did not

Where do you get inspiration from? What, whom are you influenced by? – I get ideas from everything I see (even a lot from the cinema) and draw from the memories of my childhood, from everything 77

Ur: Professione coccodrillo/Giovanna Zoboli, ill. av Mariachiara Di Giorgio, TopiPittori 2017

fully understand them and this, in a certain sense, stimulated my imagination a lot.

In any case, when I start a project, even the most complex, I proceed by stapling: I start from very small and simple drawings and step by step I enlarge and add details.

I draw by hand, I try to minimize digital interventions. I use a mixed technique of watercolors, inks, gouache, pencils ... I’d like to simplify!

The influences are many: the cinema of Powell and Pressburger, Yuri Norstein, Disney, Sicilian folk art, the photographs of August Sander, Beatrix Potter, Tomi Ungerer, Franco Matticchio etc ...

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

– I have made many books but few are the ones I am proud of. There are many books for children, but there are very few books with good stories – maybe I should try to get more involved by also becoming an author of childrens books.

I have difficulty answering this question, I’m always in a hurry, with late deliveries!

The challenge would be to stop and set a goal.

78

Ur: Professione coccodrillo/Giovanna Zoboli, ill. av Mariachiara Di Giorgio, TopiPittori 2017

Bazar Masarin: 2020:1

Which books from childhood do you remember? Why this specific book, do you think? – There were two books that I loved very much The Boy With Two Eyes by J. L. Garcia Sanchez and Ulises Wensell. It was part of the series The Rights of children.

Almost all of the illustrations in the book are in black and white.

It is the story of a planet inhabited by men with one eye, an extraordinary eye: they can see in the dark, study the stars etc ... but they see everything in black and white.

One day a child with two eyes is born, he does not have these powers and is pitied as a child with a handicap, until he discovers that he is the only one who can see the colors. The color images were very powerful although very simple.

80 Š Mariachiara Di Giorgio

Bazar Masarin: 2020:1

that this is a pity, we can all learn to draw – it is an important tool to express oneself so schools should better teach the basics of drawing!

Dream assignement or project – what would it look like?

Another book that I loved very much was No Kiss for Mother by Tomi ungerer, because it was full of cats and above all because it was not at all sweet – I liked the books being a bit bad, I felt that the author wanted to establish a nice complicity with the little reader.

– A scary book!

And the cover of newyorker...!

The best and the worst when it comes to being an illustrator/picturebookmaker?

What are you currently working on?

– The best: You draw all day long!

The worst: you draw all day long!

Joking aside, it’s a really nice job, it can be very rewarding to draw, and it’s very easy to share your work with others. But the rhythms are too frenetic at times and it becomes a job like any other but without any protection.

In Italy, children’s publishing is growing but it remains an underpaid job, our luck is that we can work from home with the rest of the world!

Another positive/negative thing that I often notice: people who know how to draw are highly appreciated by those who cannot draw, as if every time I put the pencil on the sheet I do a magic. This obviously is gratifying but it also makes you think: often the people who cannot draw doesn´t even have the tools to appreciate an image, I do not mean to say lack of a culture as an art historian, but a lack of the bases to recognize a good drawing from a badly traced photo and

– At the beginning of the year, a silent book born from an idea by Gideon Sterer should be released for Walker Books.

The midnight fair is set in these green spaces near the woods where in summer these fairs are full of rides and candy stalls. .

When the fair is closed at night, the animals invade the rides.

It was a somewhat demanding book to illustrate, they are very rich images.

Another book that will be released in September is lepron for topipittori, the text is by Giovanna Zoboli, and it is the story of a hare who prepares an excellent soup, every year, on the first day of autumn, for all his family .

The fame of the soup grows and the sig Lepron decides to open a factory to produce its excellent soup worldwide – will this be the recipe for happiness?

81

Š Mariachiara Di Giorgio

Ur: Matilde/LuĂ­s Correia Carmelo, ill. av Mariachiara Di Giorgio, BruaĂĄ Editora 2018

Š Mariachiara Di Giorgio

ŠUr: Mariachiara Di Giorgio The Midnight Fair/Gideon Sterer, ill. av Mariachiara Di Giorgio, Walker Books/Candlewick 2020

Š Mariachiara Di Giorgio

Bazar Masarin: 2020:1

69 Š Mariachiara Di Giorgio

70

Š Mariachiara Di Giorgio

© Nele Brönner

Bazar Masarin: 2020:1

NELE BRÖNNER Susanne Sandström

71

Ur: Affenfalle /Nele Brönner Luftschacht Verlag 2015

Who is Nele Brönner?

– Brown hair, golden glasses, black shirt … um, difficult. But the facts are I live with my family, a horde of titmice and a spotted woodpecker right in the middle of Berlin Kreuzberg and work in a large studio community as an illustrator, children’s book author and comic artist.

How did it all began…How an why did you start making picturebooks?

– It all started with my parents who passed the love for good books on to me. I usually realize this early influence when I happen to come across books I really loved as a child.

92

73

© Nele Brönner

Ur: Affenfalle /Nele Brönner Luftschacht Verlag 2015

74

© Nele Brönner

I studied Visual Communication at the University of the Arts in Berlin. After one year of basic studies I went to Henning Wagenbreth’s Illustration class and more or less stayed. There I tried my hand at books for children but gave it up again. There was very little applause for children’s books – too uncool, too immature.

Everyone wanted to make comics or even

better graphic novels. Or editorial.

Four years after I’d finished my studies (time that I spent with editorial and comics) I started to write and illustrate my first children’s book. Then it wasn´t so easy to find a publisher for my double debut.

It took another three years until in 2015 when AFFENFALLE was published by Luftschacht Verlag Vienna.

95

Ur: Begel, der egel/Nele BrĂśnner Luftschacht Verlag 2018

Bazar Masarin: 2020:1

Pauses are important. Also, to get up from my chair from time to time. Often I walk a round through the studio and when I get back to my desk I know how I actually want the drawing.

Since I like to work with ink and brush, this often means that I have to start the drawings over again.

Pretty annoying sometimes!

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process? – Most of my stories and illustrations are made very slowly. It is good, if I can carry the rough thought of a picture around with me for a while, then the details shows itself as soon as I start to draw.

96

Bazar Masarin: 2020:1

I also like experiments and surprises.

For example, my new picture book, Peach, the leech, is printed in four Pantone colours. I drew each book page with Indian ink on four sheets paper in pitch black. Only after editing the sheets at the computer I could see whether the book pages look as I had imagined or not. Printed, the book is super bright and colorful.

If you turn the first page you will find yourself in the yellow neon light of the veterinary clinic in which ”Peach, the leech” works as a physiotherapist.

Where do you get inspiration from?

What, whom are you influenced by?

– I draw much inspiration from observations. I like to watch people, plants and animals. Small, unusual things, sometimes something funny, sometimes something irritating, gets stuck in my thoughts somehow.

In the case of Peach, the leech it was a comment of my sister. She is a veterinarian and told me in passing that veterinarians order leeches for treatment now often from Turkey. That was my basic idea for the book.

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

– It may sound a bit worn out, but making high quality picture books in a reasonable time to make a living from them is still the main challenge.

97

98

Ur: Begel, der egel/Nele Brönner Luftschacht Verlag 2018

© Nele Brönner

Ur: Begel, der egel/Nele Brönner Luftschacht Verlag 2018

© Nele Brönner

Which books from childhood do you remember? Why this specific book, do you think?

Ur: The Tiger´s Egg/Nele Brönner North-South Books 2018

Bazar Masarin: 2020:1

– I remember a lot of picture books I really liked as a kid. The Tiger Who Came to Tea

by Judith Kerr. It has a very interesting female role model in person of the mother, but of course I realized as an feminist adult. I loved and still love The Trip to Panama by Janosch and the fairy tale The dragon with red eyes by Astrid Lindgren very much, and all Lotta books.

One other book I remember very well is Flora’s Magic House by Binette Schroeder.

Just, when I flapped through an anthology of Binette Schroeder recently at the Frankfurt book fair, I realized that Flora is supposed to be a doll and not a girl.

Do you have a favourite illustrator/ picturebookmaker?

– This question is almost impossible for me to answer – so many great illustrators out there. My favorite illustrator of the day is Anna Haifisch.

The best and the worst when it comes to being an illustrator/picturebookmaker?

– There’s hardly anything really, really bad for me about my job but a lot of really good things. I love it to draw for days in my quiet studio between ink, crayons, paper and books. I like to read my books to children and talk about them. And of course I like to make up stories.

Maybe the worst thing is to open a box with books coming fresh from the printers.

I’m so nervous something could have gone very wrong that I almost freak out. Only after a few days I do calm down and look at the new book – a kind of post-natal panic.

Dream assignement or project – what would it look like?

101

– I am very interested in children’s book culture and storytelling in other countries, languages, and cultural backgrounds.

© Nele Brönner

So I am always happy about projects from this context that take me to places I haven’t been before. And Traveling combined with work makes me inevitably meet fantastic people.

What are you currently working on?

– I am still very busy with my last book Begel, der Egel (in German). It is currently being translated into English and will be 102

called Peach, the Leech – which I think is very funny.

I’m also working on a book about a lemon child. His name is Toni. Unlike his siblings, Toni doesn’t want to become yellow or jump out of the tree. Lemon Child will be published by NordSüd Zürich and NorthSouth Books NY in February 2020.

© Nele Brönner

Ur: The Tiger´s Egg/Nele Brönner North-South Books 2018

Ur: The Tiger´s Egg/Nele Brönner North-South Books 2018

© Nele Brönner

75

© Tania Goryushina

Ur: Årets bästa dagar/Text: Oksana Lushchevska, ill. av Tania Goryushina Tyanachu 2019

Bazar Masarin: 2020:1

Susanne Sandström

Tania Goryushina

Susanne Sandström

Vem är Tania Goryushina?

– Tania Goryushina är en konstnärinna född i Kiev som bor och är verksam i Stockholm.

Jag har en klassisk utbildning i teckning, målning och keramik från Universitetet i Kiev, samt fortsatta studier i konceptuell konst vid Konsthögskolan i Umeå.

Mina huvudsakliga fokus är akvarellporträtt i storformat, abstrakt målning och barnillustration.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

– Jag behöver studiorutin för att jobba med illustrationer. Allt nödvändigt material måste finnas nära till hands, eftersom jag oftast arbetar på ett alternativt sätt. Det är viktigt att jag kopplas bort ifrån arbetsplikter som hör till företaget som att: svara på e-post, ringa till kunder, packa leveranser av böcker, marknadsföring, etc.

108

Bazar Masarin: 2020:1 Var hämtar du inspiration från i ditt arbete? Vad påverkas du av?

– Det är vanligtvis en kombination av upplevelser under resor i vardagen, möten med människor, vandringar i naturen, arbete med barn. Jag plockar från dessa inspirationskällor fulla av personliga små meddelanden som finns runt om oss och fortsätter eller börjar så arbetet med en barnbok.

– Jag är inspirerad av hårt arbetand människor, det spelar ingen roll vad de arbetar med. Ibland tittar jag på, eller läser intervjuer om, andra konstnärer vilket ger mig känslostämningar och inspiration att gå vidare med egna projekt. Färger och hantverk, samt konstmaterial gör mig ”hög”.

Djur och fåglar är det viktigt att jag får möta.

Jag älskar fiskmåsar och papegojor.

Vilka utmaningar möter du? Vilka ser du? (i kontext av förlagsbranschen, det personliga konstnärliga…)

– De flesta av mina utmaningar är nu relaterade till förlagets kommunikation: distribution och marknadsföring. Eftersom jag inte har någon försäljningschef i mitt företag, måste jag själv kontakta bokhandlare och det tar mycket tid att etablera nya kontakter i en tämligen konservativt och lågprisorienterad bransch som bokmarknaden oftast är.

Det stjäl väldigt mycket tid från den kreativa processen.

Vilka böcker kommer du i håg från din barndom? Vad i dom, tror du, fick dig att bevara dem i minnet? På vilket sätt ”lever” de kvar hos dig?

– Min barndom var i Sovjetunionen.

Jag minns inte att det fanns någon tradition att läsa högt, vare sig i skolan eller hemma, vilket är tråkigt. Mina favoritböcker var sagor med vackra klassiska illustrationer.

Jag hade också en bok med skandinaviska sagor, som jag gillade mycket.

Ur: Varför ingen klappar igelkotten/Text: Andrej Kurkov, ill. av Tania Goryushina Tyanachu 2018

Vem, vilka eller vad inspireras du av?

109

»Och jag då, är jag ett vilt djur?«, frågade igelkotten. »Ja«, svarade musen. »Nåja, då så«, sade igelkotten och bjöd musen hem till sig.

© Tania Goryushina

110

Ur: Varfรถr ingen klappar igelkotten/Text: Andrej Kurkov, ill. av Tania Goryushina Tyanachu 2018

Och de gick in i skogen fĂśr att komma hem till igelkotten.

Š Tania Goryushina

© Tania Goryushina

113

Bazar Masarin: 2020:1 Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

– När jag börjar ett nytt projekt vet jag vanligtvis inte om min tid och investering kommer att löna sig i framtiden. Det är alltid en risk som inbegriper en viss stress. Därför skulle jag vilja att mina projekt beställdes av skolor, kommuner, förlag, etc.

Jag utförde till exempel en offentligt utsmyckning för Jönköpings kommun och det fungerade fantastiskt, både processen och resultatet.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

– Det förändras ständigt.

Jag är mer intresserad av konstnärernas tillvägagångssätt och personliga visioner än deras slutprodukter. Nyligen träffade jag, i den portugisiska staden Évora, en konstnärlig familj som driver marionetteatern Era uma vez teatro de marionetas.

Vi gick till deras lager och scen och tittade på allt de använder för att göra teater, byggnader för föreställningar och diskuterade olika sättet av bygga dockor.

Det gav mig mycket inspiration för att det var nytt och okänt, men också för att de var fulla av energi och jag skulle vilja planera något spännande tillsammans med dem i framtiden.

Vad arbetar du på just nu?

– Åh ... Jag försöker avsluta en ny bok med poesi. Det är en debut för min egen text.

Jag kämpar på med illustrationerna, eller snarare med att hitta tid för att skapa dem.

Processen att skapa bilder har jag bättre koll på än hur jag ska minimera att den påverkas av företagsrutinerna. Målet är att skapa lite annorlunda illustrationer än vad jag har gjort tidigare. Jag testar olika tekniker men återkommer alltid till renheten i akvarell.

114

80

Ur: Den fรถrsta resan/Tania Goryushina Tyanachu 2017

© Tania Goryushina

80

115

Ur: Den fรถrsta resan/Tania Goryushina Tyanachu 2017

© Tania Goryushina

116

bortstötande och alltför byråkratiskt.

Det var en stängd dörr i ansiktet på mig, vilket ledde till att jag tog ett galet beslut att ställa ut på Bolognas barnbokmässa och starta mitt eget bokförlag.

Hur började förlaget Tyanachu? Hur gick tankegångarna inför att starta ett förlag baserat i Stockholm?

– Det ligger i min natur att jag är otålig och snabb när det kommer till beslutsfattande.

Om något inte fungerar, då ändrar jag mitt perspektiv. Under 2014-2015 kontaktade jag olika förlag i Sverige med min portfolio, men intresset var svalt.

Fokus ändrades då till att försöka bli medlem i illustratörscentrum, som skulle kunna hjälpa mig att exponeras på den svenska marknaden. Tyvärr accepterade de inte mina böcker för att kontrakten var för gamla enligt deras krav. Jag upplevde det som

Hur upplever du förlagsbranschen?

Det förefaller som om det under senare år har startats ett antal mindre förlag som ger ut barnlitteratur och samtidigt ser vi också att mindre förlag som ger ut barnlitteratur upphör - finns det en framtid för mindre barnboksförlag (med mindre utgivning, mindre budget etc)?

117

– Vem som helst kan bli förläggare.

Ur: Årets bästa dagar/Text: Oksana Lushchevska, ill. av Tania Goryushina Tyanachu 2019

Bazar Masarin: 2020:1

© Tania Goryushina

Problemet är hur mycket du är redo att investera i böckernas kvalitet och, naturligtvis marknadsföring och distribution.

Det är såklart mycket svårare om du tar ansvar för illustrationer och text själv eftersom det är omöjligt att skapa volymer med titlar. För den lilla förläggaren med konstnären som chef är den största utmaningen att nå försäljningsnivåer höga nog att kunna täcka distributörers avgifter. Om du inte har avtal med dem, förlorar du möjligheter att sälja dina böcker i många bokhandlar.

Ni kan fortfarande inte hitta mina böcker på Akademibokhandeln på grund av det. Det är en form av tröskel i bokbranschen som slår hårt mot mindre förlag.

Jag ger ut upp till tre titlar per år och har eget lager. Mitt fokus är konstnärliga böcker i hög kvalitet vad gäller text, illustrationer och tryck.

Vilka trender ser du i barnboksförläggarbranschen? Eller i barnboksbranschen?

– Jag är inte expert på statistik men jag ser en trend i böcker om klimatförändringar och könsfrågor.

Böcker om djur är alltid populära.

118

Ur: Årets bästa dagar/Text: Oksana Lushchevska, ill. av Tania Goryushina Tyanachu 2019

Vilken internationell barnboksmarknad upplever du som mest spännande/intressant just nu?

på vissa böcker vad gäller estetik eller innehåll?

– Jag är mest intresserad av den marknaden som jag arbetar med och det är den svenska marknaden. Ändå besöker jag vissa franska, italienska, ukrainska förläggare på de internationella bokmässorna för att se hur deras böcker utvecklas. Samt koreanska, portugisiska och japanska för att bli inspirerad.

Vilken utgivning tänker du ska representera Tyanachu?

Har du en medveten tanke med inriktning

119

– Tyanachu är ett konstnärsstyrt företag med ett utpräglat fokus på kreativ publicering inriktad på barnböcker. Ändå skulle det vara fel att säga en viss stil eftersom jag gillar att ändra den, det ingår ju i konstnärsdrivet. När det gäller texter gillar jag de med filosofiskt innehåll – som till exempel i Varför ingen klappar igelkotten av Andrej Kurkov – eller innehåll relaterat till kreativitet eller fantasi. Jag har inte skapat de böckerna ännu, men tänker i framtiden skapa en bok om en lite galen, men sårbar och spontant rolig karaktär.

© Tania Goryushina

– Namnet är enklast att förklara, det är en kombination av mitt namn och min papegojas namn. Det går igenom i logotypen också med min hand och min papegoja och bokstaven är kanske en symbol för den inspiration som han ger genom ord och läten.

Förlaget är nog svårt att förklara på annat sätt än att det är mitt förlag ”by design” för att ge rum åt en konstnärssjäl i en företagsdriven miljö/bransch/samhälle.

De utmaningar till trots som finns med att driva företag, så är det så jag skapar utrymme och frihet för mitt konstnärskap och kreativa arbete.

Hur ser urvalsprocessen före utgivning ut?

– Detta är komplicerat eftersom det är jag som skapar böckerna och står för hela processen. Utmaningen ligger snarare i att jag inte kan sluta arbeta med illustrationerna och ibland behöver hjälp att välja de bästa alternativen ibland dem för publiceringen.

Vilka utmaningar ser du för förlaget?

– Illustratören i mitt förlag målar för långsamt… ;) Kan du berätta om förlaget Tynachu? Var kommer namnet ifrån och vad betyder det?

Kort om förlagets historia/bakgrund…

120

© Tania Goryushina

121

Ur: Årets bästa dagar/Text: Oksana Lushchevska, ill. av Tania Goryushina Tyanachu 2019

122

Bazar Masarin: 2020:1

R E C E N S I O N E R

Min syster är ett spöke: och andra dikter - Carola Forslund Sånt som försvinner - Lena Jonsson Vänta på vind - Eva Selin Vi måste till jobbet - Madeleine Hej alla monster! - Carola Forslund Vi är lajon- Jenny Edvardsson Morgans kafé - Maria Jourdanis Dyksommar - Eva Selin Folk - Tanja Serova Astrid, alltid Astrid! - Madeleine Renoux Den fasansfulla färden med buss 13 - Jennie Claesson Mirabell och Astrakan - Madeleine Renoux Knäckarbanketten - Jennie Claesson

124

Bazar Masarin: 2020:1 Min syster är ett spöke: och andra dikter Lena Sjöberg Rabén & Sjögren 2019

Min syster är ett spöke

H

ur kan det kännas att ha en syster som är ett spöke?

Hur kan det kännas att vara ensam, kär, lycklig eller att sakna någon så man nästan går sönder? Alla dessa känslor och många fler har Lena Sjöberg skildrat i sin senaste diktsamling Min syster är ett spöke: och andra dikter. Diktsamlingen innehåller 26 dikter, alla sinsemellan ganska olika.

Men det som förenar dem är att de alla handlar om mig, dig och livet runtomkring.

Diktsamlingens fokus ligger på känslor, relationer, funderingar och tankar, både i det stora och i det lilla.

En dikt handlar om ett barns upplevelse av ensamhet vid köksbordet när mamma gömmer sig bakom tidningen. En annan dikt skildrar bråk mellan föräldrar ur ett barns perspektiv. En av verserna handlar om fördomar medan en annan handlar om saknaden efter en bortgången mormor.

Någon av dikterna är en kärleksförklaring till ett husdjur medan någon annan handlar om pirret i den första kärleken. En drabbande dikt gestaltar hur det kan vara att tillbringa ett sommarlov med en förälder som dricker:

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor och oro hos de fjärilar som i min mage bor Där ute blommar häggen, det doftar av syren.

Och redan kliar myggbetten på mina bleka ben.

Men i köket i vår lägenhet drar kalla vindar in och hösten flyttar aldrig riktigt ut ur kroppen min.

Jag stänger sovrumsdörren så tyst jag bara kan, allt medan sparvar kivas på gården med varann.

Och flaskor klirrar ekande och fimpar samlar damm.

Bland tomburkar och rester har stormen dragit fram.

Här inne råder istid.

Den ska vara länge än - i väntan på att skolan ska börja igen.

125

Ur: Min syster är ett spöke: och andra dikter/Lena Sjöberg, Rabén & Sjögren 2019

Carola Forslund

© Lena Sjöberg

© Lena Sjöberg

Ur: Min syster är ett spöke: och andra dikter/Lena Sjöberg, Rabén & Sjögren 2019

Bazar Masarin: 2020:1

I_Min syster ar ett spoke.indd 8

2019-05-14 10:05

Många av dikterna handlar om tunga ämnen, men diktformatet gör att det ändå är lätt att läsa texterna liksom att relatera till och beröras av dem. Jag ömsom skrattar, ömsom gråter och ömsom får ont i magen under läsningen. Texterna är träffande och tonsäkra i såväl språk som ton och uttryck.

Diktsamlingen vänder sig till barn mellan 9

och 12 år, men jag är säker på att även tonåringar, ungdomar och vuxna kan läsa dikterna med stor behållning.

Lena Sjöberg har inte bara skrivit texterna utan också illustrerat boken.

Illustrationerna är så fina, lite retroinspirerade, i milda, mjuka, varma färger. Jag läste i en intervju med henne att det är viktigt för 127

henne att illustrationer, typsnitt, bokformat och papper ska bilda en tydlig helhet ihop med texten och det tycker jag verkligen att hon har lyckats med. Samspelet mellan text och bild är förstås klockrent eftersom text och bild är skapade som en enhet.

Det har kommit så många fina diktsamlingar för barn och unga under 2019, varav Min syster är ett spöke: och andra dikter är en av mina absoluta favoriter.

Som bibliotekarie är jag glad över att poesi fått ett uppsving även bland yngre läsare, och att det finns dessa högkvalitativa poesisamlingar att stoppa i händerna på de som vill läsa texter som verkligen berör.

Här finns dikter att känna igen sig i och njuta av. Och framförallt dikter som visar att poesi inte är svår och obegriplig, utan att poesi också kan vara enkel, lättillgänglig och möjlig att känna igen sig i och relatera till.

Hallå, kan jag få mjölken? Är det någon där bakom som hör?

Sidor prasslar och vänds.

Kan du skicka mig bröd och smör?

Ur: Min syster är ett spöke: och andra dikter/Lena Sjöberg, Rabén & Sjögren 2019

En tidning med armar och ben morrar och suckar ibland och sträcker sig efter sin kopp med min mammas trevande hand.

Det är dukat i köket för två men ensamt det är vid vårt bord.

En av oss färdas just nu kors och tvärs över hela vår jord.

Här är det filmjölk och müsli, där är det bomber och rök.

Två världar så långt från varandra fast vi sitter i samma kök.

© Lena Sjöberg

Š Lena SjÜberg

syster ar ett spoke.indd 22

2019-05-14 10:11

129

I_Mi

Jag tänker en del på hur kärleken känns. Är den sprakande, bubblande?

Sticks den? Och bränns?

Jag tänker på dig, ditt korpsvarta hår.

Ditt skratt, dina ögon Ur: Min syster är ett spöke: och andra dikter/Lena Sjöberg, Rabén & Sjögren 2019

och på sättet du går.

När du stod strax intill blev jag pirrig och varm och ändå – jag nuddade bara din arm.

Var det kärlek som kändes ett kort ögonblick?

När kroppen en stöt av en annan kropp fick.

in syster ar ett spoke.indd 23

2019-05-14 10:12

130

Omslag: Sรฅnt som fรถrsvinner/Beatrice Alemagna Mirando 2019

Bazar Masarin: 2020:1 Sånt som försvinner Beatrice Alemagna Mirando 2019 Översättare: Elin Svahn

Sånt som försvinner

D

Lena Jonsson

et finns många saker i livet som försvinner.

Som förvandlas, som kommer och går. En fågel sätter sig på din hand men flyger strax iväg. Musiken ljuder från en flygel som toner ut i världen, precis som såpbubblor bubblas och snart löses upp.

Och faktiskt försvinner även hårlössen för gott. Tårar torkar och försvinner, liksom ångan från din kaffekopp.

Blad faller av precis som hår ibland.

Men en sak försvinner aldrig. Aldrig.

På bokens sista uppslag omfamnas ett barn av en stor. Kärleken är evig.

Man blir glad, ler och njuter till de varma, eldiga färgerna.

132

Bazar Masarin: 2020:1

Š Beatrice Alemagna

133

Alemagna är både humoristisk och trösterik i sitt berättande.

Bilderna har olika perspektiv och färgerna är varma. Boken är sinnligt gjord med halvt genomskinliga frostade ark mellan varje uppslag. Ark som man kan vända fram och tillbaka och upptäcka vad som händer med bilden och historien.

Jag tänker att många samtal uppstår mellan högläsaren och lyssnaren och gemensamma upptäckter blir möjliga på grund av dessa ark. För vad är det som händer egentligen?

Och hur blev det nu?

Hon dedicerar boken Till dig som tror att allt går upp i rök och på bokens insida virvlar många små fröställningar förbi precis som saker som kommer och går. En tröst för oss alla. Detta är Alemagnas sjätte bok på svenska. Enligt mig den vackraste.

Beatrice Alemagna är född i Bologna 1973, bor och arbetar i Paris.

Alemagna har under de senaste åren fått ett flertal internationella utmärkelser för sina innovativa, färgstarka bilderböcker.

Bilderböcker av Beatrice Alemagna översatta till svenska Ur: Sånt som försvinner/Beatrice Alemagna Mirando 2019

* Vad är ett barn? – Mirando 2014. Översättare: Ida Andersen * Lilla stora Boubo – Mirando 2014). Översättare: Ida Andersen * Den fantastiska Rufsitufsen – Rabén & Sjögren 2015. Översättare: Elin Svahn * De fem skavankerna – Mirando 2016. Översättare: Ida Andersen * Dagen när inget hände – Rabén & Sjögren 2016. Översättare: Lisa Lindberg * Sånt som försvinner Mirando 2019. Översättare: Elin Svahn 134

© Beatrice Alemagna

Ur: Sånt som försvinner/Beatrice Alemagna Mirando 2019

Bazar Masarin: 2020:1

Ett sommarbarn, en somma

Augustprisvinnaren är en poetisk skärgårdsroman om förluster och livets för

O Eva Selin

Vinga står på tröskeln till sin ungdomstid.

Något är slut och kommer aldrig mer tillbaka.

I Göteborgs skärgård ligger ön Gunnilsöra.

På verklighetens sjökort finns den inte, mer än som omvittnad hägring.

Här har morfadern en liten vit stuga som lyser när solen går ner i havet. Morfar är av den sorten som inte pratar i onödan. För honom är allt bara som det är. Vinga själv är en tyst flicka. Med sitt röda hårkrull och en ovanligt stor mun är hon udda. Hon är ett Maria Gripe-barn: en Josefin som upplever sig vara annorlunda än andra. Överallt drar hon uppmärksamheten till sig, och hon hatar att synas. På ön är det skönt för där får hon vara ifred med sin morfar. De spelar schack, spanar efter sjöfågel och slipar på träsnipan, den som ska sjösättas innan sommarlovet är över.

Men något måste hända för att det ska bli en berättelse. Det främmande barnet. Plötsligt står hon bara där på klipporna, en jämn-

skar Kroon kom 2018 ut med bilderboken Mitt fönster mot rymden. Det var hans första verk. Lotta Olsson skrev i DN 20/10 samma år att han ”skriver så exceptionellt bra att det är obegripligt att han är debutant”.

Romanen Vänta på vind utspelas under en torr sommar i nutid.

Att föräldrar skiljer sig är vanligt. Bakom döljer sig ångest och bekymmer hos alla parter. Kalla ord och hårda röster, och vad sånt gör med människor. Texten bär en laddning av undangömd förtvivlan, men här finns också en subtil ton som uttrycker mer än så. En stillsam närvaro.

Huvudpersonen Vinga slutar gå till skolan.

Hon upplever stunder av total kroppslig stelhet, som katatoni: en reaktion på maktlöshet och återhållen sorg. Pappan är allt oftare borta hos en annan kvinna. Mamman, ensam, lyckas inte styra över sin sentimentalitet.

137

Omslag: Vänta på vind/Oskar Kroon, ill. av Lisa Benk Brombergs 2019

Vänta på vind Oskar Kroon Brombergs 2019

arbok

rsta förälskelse

årig motsats med långt svart hår, svart over-sizeskjorta och en svart hatt med slokande brätte.

Rut heter hon som kan klättra på bergväggar. Trots sitt nedtonade färgspråk har hon mycket att säga, älskar uppmärksamhet och hatar att vara hos en mormor på en ö.

Den läsare som roas av intertextualitet blir lycklig här. Händelsen med en strandad tumlare pekar mot Stian Hole och bröderna i bilderboken Den gamle mannen och valen.

Vinga tänker på äventyr i Lissabons hamnkvarter och på Sally Jones, Jakob Wegelius gorilla från Mördarens apa.

Morfar själv är en sann muminpappa, som inför den annalkande väderurladdningen med lysande ögon lätt hade kunnat brista ut

i ett hoppfullt: Det här kan betyda slutet för oss!

Vänta på vind handlar om känslor. Om en första förälskelse mellan två unga. Om en oersättlig kärlek till en morfar i vegamössa: en morfar som lyssnar på sjörapporten, häller upp en kvällssnaps och inte viker sig i schack. Om en faderslängtan. Vingas pappa är vidöppen tillbaka när han uttrycker sin saknad: ”Du ska veta att jag tänker på dig.”

Det är framförallt en vacker bok om kärlek till havet och till livet på en ö.

138

Omslag: Vi mรฅste till jobbet/Pija Lindenbaum Lilla Piratfรถrlaget

Bazar Masarin: 2020:1

139

Vi måste till jobbet Pija Lindenbaum Lilla Piratförlaget 2019

Vi måste till jobbet

D

Madeleine Renoux

et är alltid en högtidsstund när man får läsa en ny bilderbok av Pija Lindenbaum.

Jag har väldigt många minnen från högläsning av pärlor som Kenta och barbisarna, Lill-Zlatan och Morbror Raring, Gittan och älgbrorsorna, Britten och Prins Benny och många fler titlar som återfinns i den Lindenbaumska bibliografin.

I en bilderbok av Pija Lindenbaum så samspelar bild och text på ett sätt som gör att bilden kompletterar texten och fördjupar berättelsen. Det finns alltid mycket att upptäcka och prata om i bilderna och vid varje ny läsning av boken hittar man något nytt i bilden. Detta stämmer väldigt bra in även för den senaste bilderboken Vi måste till jobbet som jag har läst. Bilderna är innehållsrika och illustrerade i starka färger och kan vara både lite skrämmande och trygga beroende på vad som händer i bilden och i barnens lek.

I boken Vi måste till jobbet möter vi ”jag” som heter Jina. Det sägs aldrig explicit i texten vad ”jag” heter, men i det första uppslaget kan man se att barnen, som boken handlar om, befinner sig i ett barnrum, och ovanför sängen står det ”Jina” på en namnskylt. I texten nämns Elin och Musse som de andra barnen heter och då kan man som läsare, med hjälp av bilden, dra slutsatsen att ”jag” heter Jina. Det är ett exempel på hur bilden fördjupar förståelsen och berättar mer än texten.

Vi ser i bilden att Jina, Musse och Elin leker i rummet och i texten berättas det att de ska gå till jobbet. De arbetar som doktorer och tar hand om många patienter som är sjuka, för att sedan rusa från jobbet för att hinna handla i mataffären och hamnar sedan på ett tåg som tar dem till Lortviken, där de kliver av trots att det är en ful och smutsig plats. Äventyret för barnen vidare till en skog där de grillar inköpta marshmallows och möter en häxa som de måste brotta ner.

140

© Pija Lindenbaum

Det är barnens lek vi får följa med snabba kast mellan händelserna och oväntade lösningar på problem som uppstår.

I Pija Lindenbaums böcker får vi alltid se skeenden ur barnets perspektiv och i Vi måste till jobbet är detta extra tydligt eftersom vi befinner oss mitt i barnens lek.

Bokens handling följer lekens dramaturgi och infall precis på det sätt som barn leker.

Texten är skriven som barn pratar, kortfattat och talspråkligt: ”Den här människan behöver opereras.

Så, nu blev den frisk! Blodet då? Säjer Musse.”

Vad händer egentligen med blodet på ett sjukhus? I barnens lek får den frågeställningen sitt svar och lösning genom att ”doktorerna” ger blodet till tre vargar som 141

Ur: Vi måste till jobbet/Pija Lindenbaum Lilla Piratförlaget 2019

håller till i Blodrummet.

Precis som i Gittan och gråvargarna, där Gittan leker med vargarna hon möter i skogen och bestämmer över dem, utmanar barnen det läskiga och hanterar det som om det vore den naturligaste sak i världen. Just den illustrationen med vargarna och blodet tror jag kan upplevas som skrämmande för yngre barn,

som kanske inte förstår att det är en del av leken utan tror att vargarna är på riktigt.

Boken inleds och avslutas med en illustration från barnrummet där leken äger rum och på sista bilden ser man alla leksaker som har förekommit i leken.

Där emellan förflyttas vi med bildernas hjälp till de olika världar som barnen befinner sig i via leken.

142

Š Pija Lindenbaum

Bazar Masarin: 2020:1

143

Ur: Vi mรฅste till jobbet/Pija Lindenbaum Lilla Piratfรถrlaget 2019

144

De utforskar vuxenvärlden och kör bil till jobbet, är på arbetet och går och handlar.

Alla personer som finns med i boken är antingen barn eller djur som har olika roller.

Djuren som är med i leken är de gosedjur som vi har sett i barnrummet i bokens inledning och i den allra sista bilden blir det tydligt att allt som barnen upplevt bara var på lek, eftersom leksakerna ligger utspridda i barnrummet och det är saker som förekommit i berättelsen, t ex doktorsväskan, tåget med tågbana eller sängtäcket som blev ett berg.

Leken får sitt crescendo i och med att barnen brottar ner häxan som tillslut flyr, och då kan vi i illustrationen se att leken är på väg att ta slut, eftersom möblerna från barnrummet blir synliga i skogen.

Vi ser gosedjursgrisen, byrån, lampan, dammsugaren och en kudde bland träden och detta signalerar övergången mellan fantasileken och den vanliga världen, som utgörs av barnrummet. På nästa uppslag ligger barnen utmattade av leken på golvet i barnrummet igen.

Vi måste till jobbet är en mycket bra bilderbok som kan läsas om och om igen, eftersom nya saker upptäcks i illustrationerna vid varje läsning.

Det är en bok som inbjuder till samtal om vardagens händelser, men också om sagor och fantasi och boken hyllar även den viktiga leken och blir ett inlägg i debatten om att barns lek är nödvändig för att utforska sin vardag, men också nödvändig bara för att det är roligt att leka och fantisera om äventyr där allt är möjligt.

© Pija Lindenbaum

Bazar Masarin: 2020:1

145

Ur: Vi mรฅste till jobbet/Pija Lindenbaum Lilla Piratfรถrlaget 2019

146

Bazar Masarin: 2020:1 Hej alla monster!

Jenny Bergman & Alexander Jansson Bonnier Carlsen 2019

Hej alla monster!

Man kan tro att jag är ett vanligt barn och du en vanlig vuxen att vi gör vanliga saker varje dag går till dagis, dricker kaffe.

Man kan tro det fast då vet man ingenting om hur saker kan förändras på ett ögonblick ifall jag bestämmer det.

D

Carola Forsberg

et barn som är huvudkaraktär i Hej alla monster slår tidigt fast att det är hen som bestämmer.

Hen bestämmer över världen.

Hen bestämmer allt. Och just den här natten bestämmer hen att mamman ska vara ond. Mamman ska ha långt blått hår och gula ögon. Barnet och mamman ska gå på monsterpromenad tillsammans. Djupt in i den mörka, läskiga skogen fylld av världens alla monster.

Där finns varulvar, vättar, vampyrer, troll och spöken. Och mamman vill att barnet ska hälsa på dem alla.

Den här mysrysliga bilderboken är en hyllning till fantasin, lekens kraft och barnets nyfikna lust att utforska det som är skrämmande. Här får man som läsare följa med barnet in i skogen och möta alla de läskiga varelserna, men också till slut åter komma tillbaka till ljuset, verkligheten och hemmets trygghet.

Texten är poetisk, rytmisk och också originell med sitt du- och vi-tilltal.

Text och bild samspelar ytterst sömlöst i denna bilderbok. Den hade inte varit densamma utan illustrationerna. Det generösa formatet som ger illustrationerna möjlighet att breda ut sig över en hel sida eller ett helt uppslag gör dessutom att illustrationerna verkligen kommer till sin rätt.

Faktum är att redan det trolska, stämningsskapande omslaget väcker stark läslust hos monsterälskande små läsare. Barnet står självsäkert och leende mitt i bilden trots att alla de läskiga varelserna sträcker sig efter hen. Det skapar nyfikenhet och en förtröstan att våga följa barnet in i boken och in i den skrämmande skogen.

Alexander Janssons fantasifyllda, mystiska, drömmande och detaljrika illustrationer är helt rätt för den här bilderboken. De bygger successivt upp en suggestiv stämning som gör det svårt att sluta läsa eftersom jag vill veta hur läskigt det egentligen kan bli i en bilderbok äldre förskolebarn. Och läskigt blir det. Från början lite lagom småläskigt, men ju längre jag läser, desto mer skrämmande 147

Omslag: Hej alla monster!/Jenny Bergman, ill. av Alexander Jansson Bonnier Carlsen 2019

blir det. I slutet finns den hemska häxan som vill ha barnet och mamman är på vippen att ge barnet till häxan innan hon ångrar sig och istället flyr ut ur skogen till tryggheten därhemma.

Det här är alltså något så unikt som skräck för små barn. Det innebär att detta inte är en bilderbok man bör läsa för en barngrupp

utan att själv ha läst den först.Man bör känna barnen man läser för så boken inte blir för läskig för dem.

Men för de barn som verkligen vill utforska sina rädslor och som är nyfiken på en introduktion till skräckgenren är Hej alla monster en riktig mysryspärla!

148

Jag säger: Vart ska vi mamma? Jag är rädd!

Du skrattar elakt: ha ha ja såklart du tror väl inte att det är en vanlig promenad?

12

© Alexander jansson

149

13

150

Ur: Hej alla monster!/Jenny Bergman, ill. av Alexander Jansson Bonnier Carlsen 2019

Strax är vi ute i den kalla natten och jag ser din rygg försvinna in bland träden.

Skogen är så mörk och läskig.

Jag ropar: Mamma vänta!

32

Š Alexander jansson

151

Nej du kan inte släppa mig och vi springer genom skogen.

Hand i hand förbi alla monster och troll och spöken vättar, varulvar, vampyrer.

Blodet droppar från träden och skeletten famlar efter oss med sina spretiga händer.

En jätte dyker upp i ögonvrån – en varulv också!

33

152

Ur: Hej alla monster!/Jenny Bergman, ill. av Alexander Jansson Bonnier Carlsen 2019

Men vi springer snabbare än någonsin nästan svävar genom skogen.

Ingen kan fånga oss, ingen!

Š Jenny Lucander Ur: Vi är lajon!/Jens Mattsson, ill. av Jenny Lucander Natur & Kultur 2019

153

Bazar Masarin: 2020:1 Vi är lajon!

Jens Mattsson & Jenny Lucander Natur & Kultur 2019

Vi är lajon!

Jenny Edvardsson ”Min bror måste åka till doktorn.

Pappa lyssnar inte fast jag säger att lajon går till veterinären. Mamma vill att vi ska sitta och prata i soffan. Det gör inte lajon.”

V

Pappa ställer i ordningen blommorna, fast att de redan är fina”.

Jenny Lucanders illustrationer kompletterar och vidgar berättelsen. Med en stor detaljrikedom lyckas hon fånga minspel, leken men också sorgen och oron. Den glädje och aktivitet som kännetecknar illustrationerna i bokens första del övergår allt mer i en sorg och passivitet.

I bokens sista uppslag är familjen samlad.

Föräldrarna är brutna. Deras ryggar är böjda som om livet är alldeles för svårt. De två bröderna ligger passivt i sängen. Det är lugnt och stilla. Bokens sista mening ”Snart ska vi gå på jakt igen.” kan tolkas på flera sätt. Hur är upp till läsaren.

Vi är lajon! är en fantastisk bilderbok. Den handlar om syskonkärlek, lek och fantasi men också om sjukdom, sorg och kanske död. Lekens helande kraft, precis som kärleken mellan bröderna, skildras i text och bild.

Mattsson har öppnat upp för flera tolkningar och det är en av bokens styrkor. Den går att läsa på olika sätt utifrån den egna förförståelsen.

Boken berör och skakar om. Den väcker tankar och känslor, precis som en god bok ska. Jag skulle säga att det är en av de finaste bilderböckerna jag läst under 2019. Genom den kan man samtala om livets stora frågor.

i är lajon! av debutanten Jens Mattsson med illustrationer av finlandssvenskan Jenny Lucander handlar om två bröder.

De leker att de är lajon. De jagar och smyger. En dag orkar inte den ene brodern – ”han morrar inte ens. Han bara gnyr”.

Snart förstår läsaren att han är sjuk, allvarligt sjuk.

Han får sprutor, äter mediciner och tvingas bo på sjukhus. Den andre brodern gör allt för att leken ska fortsätta som vanligt.

Man överger inte sin flock.

På sjukhuset somnar pappagnun i stolen och lajonjakten kan börja. Vid ett vattenhål möter de två bröderna en tantzebra och lite längre ut på savannen en gubbflodhäst. Men leken blir för svår för den sjuke brodern. Han somnar.

Berättelsen har ett tydligt barnperspektiv och handlingen skildras ur den friske broderns ögon. Det blir han som får tolka allt det som händer och att det inte längre är som vanligt förstår han, ”Mamma darrar som om hon fryser.

154

Š Jenny Lucander

Ur: Vi är lajon!/Jens Mattsson, ill. av Jenny Lucander Natur & Kultur 2019

Bazar Masarin: 2020:1

Morgans kafe Eva Jacobson Lilla Piratförlaget 2019

Morgans kafé

M

Maria Jourdanis

organ gillar att baka bullar och i hans kafe´ serveras det bullar i långa rader.

Han spelar piano och gästerna fikar. Stamgästerna Tott och Ludd stormtrivs så till den milda grad att de egentligen skulle vilja vara där dygnet runt. Men det går inte.

De har ju inga sängar där att sova i.

En dag kommer en ny gäst. Som inga pengar har att köpa fika för. Men gästen föreslår ett byte. Hans dyrbara fiol mot en fika. Hm. Är det ett bra byte tro? Morgan går med på det och gästen börja fika. Som en galning.

Hans bullintag är omåttligt.

Till slut blir han trots allt nöjd och sträcker ut sig i soffan en stund. Då vill kaninerna se fiolen och gästen får bråttom därifrån.

Fiollådan visar sig vara tom så när som på en liten lapp med en ursäkt. Kaninerna blir upprörda och tycker att de blivit lurade!

Nu har de ju ingen fiol! Men då svarar Morgan helt lugnt att det hade de inte förut heller. Och bullar kan man ju alltid baka nya.

Den vänligt sinnade hästen Morgan är inte alls arg utan förstår hur det kan vara om

man är riktigt hungrig. Då vill kaninerna ha den tomma fiollådan. Till vad?

Den visar sig vara precis vad de behövde för den blir en helt perfekt säng till dem båda.

Nu kan de ju stanna på Morgans kafe´ hela natten! Vilken tur, tycker den glade bagaren.

Boken är underbart målad med en mild färgskala och härligt skruvade perspektiv.

Inte en rak vägg i sikte. Avskalat men ändå med några få skojiga detaljer som vuxna läsare kan småfnissa åt; bokstaplarna med klassiker som Dostojevskij, Kafka, Tolstoj och Bergman varvat med Tarzan, Ludde, Musse Pigg och hästböcker!

Och så är det bullarna som ligger och dräller överallt!

Jag gillar upplägget med en liten detaljbild på vissa textsidor och vissa sidor helt utan text. Och sedan två heluppslag under bullorgien där man riktigt känner hur björnen frossar tills magen sväller.

En bok att bli glad av. En bok med ett vänligt och förstående budskap. Det är fel att luras men ibland är man kanske tvungen. Och björnen bad ju faktiskt om ursäkt!

157

Ur Morgans Kafé/Eva Jacobson Lilla Piratförlaget 2019

© Eva Jacobson

© Eva Jacobson

Ur Morgans Kafé/Eva Jacobson Lilla Piratförlaget 2019

Omslag: Dyksommar/Sara Lundberg, ill. av Sara Lundberg Mirando 2019

161

Bazar Masarin: 2020:1

Dyksommar Sara Stridsberg & Sara Lundberg Mirando 2019

Ingenting tillrättalagt på Beckomberga Sara Lundberg och Sara Stridsberg laddar växelvis ord och bild i ett tidlöst möte

D Eva Selin

yksommar är en spinoff på förra akademiledamoten Sara Stridsbergs självbiografiska roman Beckomberga. Ode till min familj.

Här finns en stor medvetenhet. Färgerna - akvarell, gouache, akryl - utgör i nutid emotionella och intensiva element, men även lugn. Den raka, poetiska texten är kort och stillsamt tillbakablickande, men innehåller också farligheter. En ledsen pappa har försvunnit. Han klipptes ut ur familjebilden där dottern och kvinnan sitter kvar vid köksbordet. En tredje assiett är framdukad, men den är tom på smörgås.

Augustprisade Sara Lundberg speglar konstnären Helene Schjerf becks uttrycksfulla människoansikten och tillägger sitt eget geniala signum i blickarna.

Ett uppslag med vårdrumsinteriör parafraserar Nils Dardels Den döende dandyn. Pappan är omhändertagen. Han gråter och verkar ha glömt bort viktiga saker. Flickan Zoe ställer ekande frågor. ”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?”

162

Bazar Masarin: 2020:1

Sara Lundberg står på barnets sida när hon använder färgkod för att mildra textens hotfullhet. Rött är en tråd att följa. Pappans tomma köksstol är röd liksom de andras, och signalerar hopp om återförening. Mamman är tyst och frånvarande men bär samma röda ton på sin kappa som Zoe på sin jacka. Det finns trygghet. När flickan sitter själv på bussen för att hälsa på den saknade som inte vill ha besök, har en röd ryggsäck fått följa med hemifrån.

Unga Sabina iklädd badrock och blått pärlhalsband kommer fram till Zoe i dagrummet och kallar henne för skitkorv. De två blir vänner.

I röda baddräkter simtränar de i ett grönskande trädgårdshav, eller springer i surrealistiska trappor. ”Min pappa blev aldrig riktigt glad.” När han lämnar Beckomberga med bussen, Zoe tätt intill på sätet, gör han det i gul skjorta.

Ur: Dyksommar/Sara Lundberg, ill. av Sara Lundberg Mirando 2019

163

© Sara Lundberg

164

© Sara Lundberg

165

Ur: Dyksommar/Sara Lundberg, ill. av Sara Lundberg Mirando 2019

166

Bazar Masarin: 2020:1 Folk : främlingar och vänner nån du kanske känner!

Emma Adbåge & Lisen Adbåge Natur & Kultur 2019

FOLK! : främlingar och vänner - nån du kanske känner!

B

Tanja Serova

oken Folk : främlingar och vänner - nån du kanske känner! är en illustrerad diktsamling för barn och vuxna. Den är eklektiskt, både text- och bildmässigt.

Dikterna har olika versmått, och är för övrigt väldigt olika – långa och korta, enkla(re) och djupa, allvarliga och humoristiska, tramsiga och filosofiska. Illustrationerna är också väldigt varierande. Emma och Lisen Adbåge använder sig av olika manér, olika tekniker, olika paletter. Varje uppslag blir en visuell överraskning. Det känns spretigt och helt rätt, för boken handlar visst om folk, och varje person är ju unik, varje individ är ett eget universum.

Precis som i dikten ”Simhallen”: Några är håriga, några är släta någon har fixat med håret i fläta någon är spinkig, flera är runda någon är blyg och vill helst av allt blunda

167

168

Ur: Folk : främlingar och vänner - nån du kanske känner!/Emma & Lisen Adbåge, Natur & Kultur 2019

Bazar Masarin: 2020:1 Ett tema som återkommer på flera ställen i boken, till exempel i dikterna ”Introvert” och ”Tyst person”, och som även tycks känneteckna Adbågesystrarnas personligheter, är tillbakadragenhet.

Det finns tysta personer, barn och vuxna, som inte hörs och syns särskilt mycket, och det är okej. Vi behöver inte alltid problematisera detta. Vissa individer har behov av, och rätt till, att få vara för sig själva. Och så länge de mår bra av det och trivs med det så behöver de inte tvingas in i stora sammanhang. Det är viktigt att få välja själv om en vill vara med eller inte, och att tillåtas att vara för sig själv.

Lisen och Emma är ärliga och ”call a spade a spade”, dvs kallar saker vid dess rätta namn, en röv är, till exempel, just en röv i dikten ”Kroppens psalm”, Emma och Lisen finner ingen anledning att benämna den kroppsdelen med någon finare synonym.

Systrarna Adbåge är duktiga på att avdramatisera situationer som lätt kan upplevas som pinsamma eller konstiga. Dikten ”Prepositioner” avdramatiserar, till exempel, kissa-på-sig-situationen med den härligt enkla slutfrasen ”Det gör inget!”

Riktigt svåra ämnen såsom ensamhet, ångest och döden behandlas också, på ett filosofiskt sätt. Dikten ”Kvar” bär på det filosofiska budskapet om att allting här i livet är en fråga om perspektiv: Att va den som blir kvar att bli den ingen tar eller den som någon spar som det bästa som den har

Som illustratörer har Lisen och Emma Adbåge den yttersta konstnärliga friheten.

De strävar inte efter att rita ”fint” och få till de perfekta proportionerna, det rätta perspektivet, skuggor på rätt plats och i rätt nyans. Det är så befriande att se att de skapar bilder på ett sätt som småbarn gör – fritt och utan regler och restriktioner, de ”bara kör”. De har lyckats att bevara sina inre barn vilket inte är givet för vuxna som är dränkta i livets vardagsverklighet. Några illustrationer i boken väcker referenser till andra kända illustratörer och epoker. Bilden till dikten 169

Ur: Folk : främlingar och vänner - nån du kanske känner!/Emma & Lisen Adbåge, Natur & Kultur 2019

”Carpe Diem”, till exempel, är som tagen ur en av Jan Lööfs böcker, bilden till dikten ”Deja Vu” kan vara en flört med Lasse Sandbergs karaktär Tummen.

Två uppslag – ”Susett” och ”Nytt År”/”Det var nåt stort” känns väldigt retro och refererar till 60- och 70-talets illustrationer i tvåfärgstrycksteknik, till exempel Ylva Källström-Eklunds bilder till boken Våra visor eller Katarina Ribrants förklarande småbarnsböcker.

Ett dussin av dikterna ur boken är tonsatta av Britta Persson och finns som en LP-skiva Folk – dikt och toner om personer, med ett stiligt omslag designat av Lisen och Emma Adbåge.

Britta Perssons melodier är lugnande och meditativa och passar perfekt till texterna.

Sångsamlingen finns även på Youtube, där kompletterad med animerade filmer baserade på bokens karaktärer.

170

Foto: Märta Thisner

Ur: Folk : främlingar och vänner - nån du kanske känner!/Emma & Lisen Adbåge, Natur & Kultur 2019

Bazar Masarin: 2020:1

Ur: Astrid, alltid Astrid!/Charlotta lannebo, ill. av Maria Nilsson Thore. Rabén & Sjögren 2019

Bazar Masarin: 2020:1

© Maria Nilsson Thore

173

Astrid, alltid Astrid!

Charlotta lannebo & Maria Nilsson Thore Rabén & Sjögren 2019

Astrid, alltid Astrid!

C

Madeleine Renoux

harlotta Lannebos böcker om Lilla E upptäckte jag av en slump för några år sedan, när jag letade högläsningsböcker till min son och mig, och fann Lilla E ger sig ut på resa på högläsningshyllan på mitt lokala bibliotek.

Hon skriver böcker som verkligen passar för högläsning och som både barn och vuxna uppskattar. Illustrationerna av Maria Nilsson Thore är också träffsäkra och spännande. Astrid, alltid Astrid är en ny bok som utkom 2019 och ett nytt samarbete mellan Lannebo och Nilsson Thore. Det verkar också som att det är den första delen i en serie böcker om den åttaårige Astrid.

Alltid, alltid Astrid är också en bok som passar för högläsning. Det är en vardagsberättelse där vi får följa en familj som består av mamma, pappa, Astrid, hennes syster Blanka och storebröderna Dante och Julle. Astrid är åtta år och yngst i familjen och hon har det inte alltid så lätt att få lugn och ro hemma för sina tänkarstunder.

Hon tränar gymnastik, avskyr skolans potatis, spelar blockflöjt och tycker att det är mycket jobbigt att vara på Fritids efter skolan. Den stora frågan genom hela boken är hur Astrid ska få mamma och pappa att förstå att hon inte orkar vara på Fritids efter skolan. Det är en bok att känna igen sig i när det gäller skola, kamrater och familjeliv.

174

Bazar Masarin: 2020:1

Det är en viktig berättelse om hur vardagslivet kan vara när m mycket som Astrid gör och påminner oss om att vi genom litt del av olika upplevelser av vardagen och på så sätt kan öka vå förmåga och förståelse för andra människor.

är annorlunda och har budskapet att man inte behöver passa in, utan får vara den man är.

Jag högläste boken tillsammans med min tioåriga dotter och i början hade vi lite svårt att komma in i berättelsen, men när vi lärt känna Astrid och hennes familj, så ville vi bara läsa vidare.

–Jag längtar tills nästa bok om Astrid kommer, sa min dotter när vi slog igen sista sidan.

Det gör jag också. Det är nästan så att man skulle vilja flytta in till Astrids familj.

Astrid är en karaktär som skriver in sig i den skönlitterära traditionen av starka, envisa och egensinniga flickor som Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter och Anne på Grönkulla.

Det är en viktig berättelse om hur vardagslivet kan vara när man känner så mycket som Astrid gör och påminner oss om att vi genom litteraturen kan ta del av olika upplevelser av vardagen och på så sätt kan öka vår empatiska förmåga och förståelse för andra människor. Jag hoppas att boken kommer att högläsas i många klassrum runt om i landet.

Astrid skildras på ett mycket fint sätt i boken och mellan raderna kan jag, som vuxen och med erfarenhet av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hos barn, läsa att Astrid förmodligen har drag av detta.

Hon har svårigheter med det sociala samspelet på Fritids, blir trött av för mycket stimuli, är känslig för etiketter i kläder och polyesterkliiga lakan och blir arg när hon upplever att hon exkluderas, som till exempel när systern och mamman hoppar hopprep på gatan utan att de har frågat om Astrid vill vara med. ”De andra fortsatte hoppa och se glada ut.

Maryam var där. Blanka och vår granne Lisen.

Mamma och Dagge vevade till och med dubbelhopprep. Jag som är superbra på det!

Jag kände mig mer och mer ursinnig.

– Var inte fånig nu, gumman, hojtade mamma.

Kom ner!

- Jag vägrar! skrek jag. Ni är dumma allihop!

Ni har förstört hela min dag!”

Vi får läsa om situationer i vardagen som är svåra för Astrid, men också hur hon får göra på sitt sätt och hur familjen hjälper henne med strategier för att hantera det som är jobbigt. Boken är skriven i första person vilket skapar en känsla av att vi verkligen vet vad Astrid tänker och känner samt på det sättet kan komma henne nära.

Det är en rolig bok, men också tänkvärd och bra bok eftersom den normaliserar det som

175

© Maria Nilsson Thore

Ur: Astrid, alltid Astrid!/Charlotta lannebo, ill. av Maria Nilsson Thore. Rabén & Sjögren 2019

man känner så teraturen kan ta år empatiska

Ur: Den fasansfulla färden med buss nummer 13, Bonny Becker, ill. av Mark Fearing Rabén & Sjögren 2019

177

©Mark Fearing

Bazar Masarin: 2020:1

Den fasansfulla färden med buss nummer 13 Bonny Becker Bild: Mark Fearing Rabén & Sjögren 2019 Översättare: Suzanne Öhman

Den fasansfulla färden med buss nummer 13

I

Jennie Claesson

denna höstruskiga bilderbok ska pojken Oskar ta sig till mormor med den olycksbådande buss nummer 13. I korgen med röd och vit-rutig duk har han ett husdjur som mormor ska få, men då måste han först överlista busschauffören, som utgör hotet i denna suggestiva Rödluvan-flirt.

När Oskar är kvar som ensam passagerare på bussen vill chauffören gärna ha betalt i ben och blod. Här kan texten bli väl grafisk för några unga lyssnare:

Slingrande tentakler (på horror.org jämför Mark Fearing med Cthulhu) sticker ut ur korgen och ett ’Rap!’ hörs från dess innanmäte. Samtidigt ses bussen åka iväg med tända strålkastare i ett dis av avgaser.

Det verkar som att chauffören inte var nödvändig för bussens framfart. Intressant!

Fearings bilder är mörka och förebådande, där grenar som lutar sig över vägen blir monster i sig och perspektiv och kroppsspråk hos allt från människor till interiör bidrar till det levande uttrycket. Även bokens pärmtapeter är intressanta att närstudera, illustrerade i en annan stil och teknik än bokens inlaga. På försättspapperet syns bussens färd genom en vänlig landsbygd, medan eftersättspapperet bjuder på många överraskningar i det enfärgade tuschlandskapet. Kul att jämföra! Kanske kan upptäckterna inspirera till egna sagor av högläsare och barn.

Boken ingår i Rabén & Sjögrens serie Rys & Mys ”​med alldeles lagom läskiga bilderböcker för ganska små läsare”. ​Varför en serie med ”en perfekt blandning av rys och mys” behövs är oklart, titlarna har inget övrigt gemensamt och numreringen är både felaktig och onödig.

Hans mun är så elak och tänderna blänker, tar Oskar i örat, som om han tänker dra loss det från huvudet så att det stänker!

Mot skogen vår buss rullar på.

Men Oskar är fast besluten att föra Fido till mormor och rädda sitt liv, varför han i slutet erbjuder busschauffören det han har i korgen som betalning: Chauffören bli slukad. Han finns inte mer.

Hans huvud och armar och ben de slank ner i husdjurets gap ​–​och Oskar han ler.

Han är räddad ​–​god natt och hejdå!

På sista uppslaget går Oskar leende med korgen i händerna upp mot ett kråkhus där mormor väntar.

178

Ur: Den fasansfulla färden med buss nummer 13, Bonny Becker, ill. av Mark Fearing Rabén & Sjögren 2019

Tänkt läsålder är ​3​–6 ​ år, men vissa anpassningar kan behövas. Läs hellre boken för de äldsta lågstadiebarnen, som hungrar efter sådan här litteratur och fortfarande älskar högläsning.

Bonny Becker skrev berättelsen efter en byrålådsidé, inspirerad av Robert W. Services dikt The Cremation of Sam McGee, en kanadensisk klassiker från 1907 som för övrigt kan lyssnas på YouTube uppläst av

Johnny Cash. Dikten är ruggig och mustig och det är just ord med mycket tuggmotstånd som Becker ville hitta. Tyvärr når det här inte ända fram eftersom nödrimmen ibland ger ord som passar varken rytm eller målgrupp. De flata meningarna sist i varje vers stoppar berättelsen och ger ett slags antiklimax.

I den engelskspråkiga originalversionen The Frightful Ride of Michael McMichael är 179

texten satt på ett annat vis, med sista meningen ibland förskjuten till nästa uppslag där den rimmar bättre.

Det gör att några sidor slutar med en cliffhanger och den udda metern känns inte lika påtaglig.

I den svenska översättningen haltar melodin ytterligare och som högläsare blir det naturligt att peta in ett ord här och där för att få mer flyt.

Bonny Becker är internationellt erkänd för sina bilderböcker om ’Bear’, som inte finns i svensk översättning.

Mark Fearings favoritgenrer är science fiction, skräck och humor eller en kombination av alla tre, vilket Den fasansfulla färden med buss nummer 13 är ett fint exempel på.

Det är också bilderna som ger den största behållningen – ​ boken ​går utmärkt att läsa utan text.

180

©Mark Fearing

Bussen är full! Då får Oskar idén att ta nästa buss – men han är redan sen!

I korgen finns husdjuret Fido Bodén som hans mormor i afton ska få.

©Mark Fearing

Chauffören blir slukad. Han finns inte mer.

Hans huvud och armar och ben de slank ner i husdjurets gap – och Oskar han ler.

Han är räddad – god natt och hejdå!

Ur: Den fasansfulla färden med buss nummer 13, Bonny Becker, ill. av Mark Fearing Rabén & Sjögren 2019

!

e, hö Högr

ögre gre, h

rakan t s A gar

gun

Mirabell o

S

Madeleine Renoux

Mirabell och Astrakan Annika Thor & Maria Jönsson Bonnier Carlsén 2019

cenen är en lekplats. Kala träd och en gungställning i mitten.

Där hänger en trasig gunga.

Bakom trädet skymtar en parkbänk. Över lekplatsen vilar en lugnande rosa himmel.

”Dunk, dunk, dunk!

En trasig gunga slår mot stolpen.

Ingen här.

Jo, nu kommer någon!”

183

Bazar Masarin: 2020:1

– Vet du vad jag tror? mumlar Mirabell.

– Prata högre! ropar Astrakan. Jag hör inte vad du säger!

– Vet du vad jag tror? piper Mirabell, fast ändå ganska tyst.

– Nej, skriker Astrakan, och det vill jag inte veta heller!

och Astrakan Så inleds Mirabell och Astrakan, en bilderbok skriven av Annika Thor och illustrerad av Maria Jönsson, som bygger på en pjäs med samma namn av Annika Thor.

Det är deras andra bilderboksprojekt tillsammans. 2014 utkom bilderboken Flickan från långt borta.

På nästa uppslag får vi se vem det är som har kommit. Det är Mirabell som börjar gunga.

Vi får i texten veta att Mirabell tycker att det

är skönt att det inte finns några dumma vid lekplatsen. Hon gungar och på nästa uppslag ser vi i bilden att Mirabell får någonting kastat på sig som träffar huvudet. Är det en kotte? Texten säger bara ” AJ” så här behöver vi läsa bild och text tillsammans för att förstå vad som händer.

Det är Astrakan som har kommit och läsaren anar att det var hon som kastade, även om det inte sägs i texten.

184

Bazar Masarin: 2020:1

Den intertextuella kopplingen med Becketts I väntan på Godot fundig, men går förstås barnläsaren förbi. Men det gör ingenti Barnläsaren kan istället känna igen sig i den längtan efter en N förstår, som både Mirabell och Astrakan känner.

Precis som titeln på boken säger så är det Mirabell och Astrakan som är bokens huvudpersoner. De är väldigt olika och det kan man märka genom hur Annika Thor beskriver hur de samtalar. Mirabell viskar, tittar ner i backen och är tyst och Astrakan bestämmer att Mirabell inte får vänta på lekplatsen.

För väntar gör de båda två, på Någon som ska komma. Likt Vladimir och Estragon i Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot, väntar Mirabell och Astrakan på någon som kan bryta deras utanförskap och ensamhet. Mirabell är rädd och vågar inte visa vad hon vill. Astrakan blir arg och hamnar ofta i slagsmål.

I samtalet med varandra utvecklas de båda, blottar sig själva och förändras.

Mirabell vågar till slut säga vad hon vill och Astrakan får för första gången höra att hon är en bra kompis. De kan bli vänner.

Sista bilden i boken visar lekplatsen igen.

Kala träd och Mirabell och Astrakan som gungar tillsammans i däckgungan i gungställningen.

Gatlyktorna har tänts. ”Snart är det kväll.

Lamporna tänds.” säger texten, men i bilden kan vi också se att högst upp till vänster står det en person bakom ett träd. Är det Någon?

Vad kommer att hända på lekplatsen när Någon kommer? Det är upplagt för en fortsättning.

Mirabell och Astrakan är en fin bilderbok, med enkla, sparsmakade illustrationer och en text som är poetisk och samspelar med bilderna. Jag tycker om budskapet som är att trots att vi är olika kan vi se bortom rädslan och ilskan och hitta varandra och slippa vara ensamma.

Den intertextuella kopplingen med Becketts I väntan på Godot är underfundig, men går förstås barnläsaren förbi.

Men det gör ingenting. Barnläsaren kan istället känna igen sig i den längtan efter en Någon som förstår, som både Mirabell och Astrakan känner.

Bråket om gungan kan också leda till intressanta samtal i en barngrupp, om hur vi ska leka tillsammans på lekplatsen. En miljö som barnen känner igen, där vi lär oss samspela med varandra och respektera varandras olikheter.

185

t är undering.

NĂĽgon som

187

Omslag: Knäckarbanketten/Bergmark Elfgren, ill. av Emil Maxén. Rabén & Sjögren 2019

Bazar Masarin: 2020:1

Knäckarbanketten Sara Bergmark Elfgren & Emil MaxénRabén & Sjögren 2019

Knäckarbanketten

K

Jennie Claesson

näckarbanketten är en fin bok i större format, med lila textilrygg och titel i metallfolie.

Den känns lyxig! Sidorna har generösa marginaler och illustrationer i svartvitt, som varvas med helsidor i färg. Boken är inte minst på grund av sin storlek lämplig att läsa högt. Här krävs starka armar!

På framsidan syns de karaktärer som är centrala i berättelsen.

Längst fram svinpojken Amund, som hårt och fördolt arbetar med att ta ut matrester från slottsköket till grisarna. Bakom honom syns Ottilia, yngst av fem hertigdöttrar och den rebelliska i skaran. Längre bak blänger hertigbröderna Ludbert och Odert, den senare med mopsen Hungersnöden (mitt favoritnamn!) i famnen. Skaran befinner sig i en slottsträdgård som också gömmer några medeltida bestar, vilka är exempel på dem som kommer att dyka upp i berättelsen.

Boken är ett sagoäventyr, men det tar ett tag innan den kommer igång. I början är det svårt att hänga med i vad som är dåtid och vad som är nutid.

Staden styrs av två tvillinghertigar som ständigt är osams. De slogs redan i moderlivet och striderna når hela tiden nya höjder i brödernas försök att bräcka varandra. När hertigen dör är det deras far som avses och nu är det upp till tvillingarna att regera.

På grund av deras alltöverskuggande strider går det inget vidare.

En dag får Ludbert idén att han ska ordna en så stor och påkostad bankett att den för alltid ska knäcka hans bror, en knäckarbankett.

Förberedelserna drar igång och i slottet viner repliker kryddade med gammaldags uttryck från olika tidsepoker och samhällsklasser. Ludberts fem döttrar beskrivs något komplicerat. Ottilia är yngst och den enda som har något slags identitet.

188

Bazar Masarin: 2020:1 När serveras denna paradrätt egentligen?

Ottilia blir misstänksam och följer efter greve Kranium när han smyger därifrån.

Gästen visar sig vara hennes farbror Odert som bor i den andra delen av slottet.

Hertigbröderna har delat slottet mitt itu, precis som Mattisborgen, och dessutom på berlinskt vis rest en mur genom hela staden.

Kalabalikaladåb är en rätt som inte existerar och dess ingredienser är närmast omöjliga att få tag på. Ottilia som är intresserad av varelser av alla de slag och ofta studerar Emilius Maximus (sic!) Bestiarium i biblioteket förstår precis hur svåra. Tårar från en biskopsfisk, fjäll från en basilisk och hjärtat från en mantikora, de är livsfarliga att ens försöka uppbringa, även om de sägs finnas i skogarna runt omkring.

Ludbert är fast besluten att servera den efterfrågade rätten och väljer ut Amund som den som ska ge sig ut för att hämta ingredienserna.

Detta är exempel på de många typiska sagobeståndsdelarna i berättelsen, en resa med tre uppdrag och att det är en underdog, Amund, som likt Dummerjöns ska utföra dem. Ottilia är orolig för hur Amund ska klara sig, och kastar ner några väl valda föremål i ett kuddvar till honom innan expeditionen ger sig av.

Illustratören Emil Maxén arbetar även som serietecknare och konceptutvecklare. Hans illustrationer i Knäckarbanketten är detaljerade och uttrycksfulla, och de ses med fördel på nära håll, alltså är det bra att sitta tätt intill den som läser.

Särskilt de svartvita teckningarna bjuder på många uttryck medan de blaffigare färgbilderna förlorar en del i detalj, trots att de får helsidor till förfogande.

På något ställe är illustrationen placerad så att den avslöjar händelser innan texten hunnit dit, vilket är synd eftersom ett bredvidsittande barn säkert upptäcker det direkt. Texten hade också mått bra av en extra redigering för att flytta någon rad till nästa stycke och städa bort de många onödiga avstavningarna som försvårar högläsning. Breda rader och de många avstavningarna tror jag också gör boken svårläst för barn på egen hand.

Övriga systrar benämns utifrån ordningen i syskonskaran, såsom mellansystern och Ottilias yngsta storasyster.

Alla fyra storasystrar har namn som börjar på H vilket klumpar ihop dem ytterligare.

Jag har också svårt att hålla isär hertigbröderna på grund av deras likartade namn. Övriga egennamn är desto tydligare då doktorn heter Krampelius, kammarherren von Fiesk och bankettmästaren de la Sauce.

Här har bokens skapare haft roligt!

När Knäckarbanketten är ett faktum smyger Ottilia sig dit och ser en mystisk gäst, greve Kranium, som hon känner igen men inte kan placera. Greve Kranium menar att även om den här festen är duglig så kan han inte bedöma dess sanna kvalitet förrän han smakat på kalabalikaladåben. Han har en lapp med rättens ingredienser som hans bordsdam markisinnan Tissehl-Tassehl som förväntat sprider i salen och alla gäster börjar surra.

189

Ur: Knäckarbanketten/Bergmark Elfgren, ill. av Emil Maxén. Rabén & Sjögren 2019

© Emil Maxén

190

© Emil Maxén

Ur: Knäckarbanketten/Bergmark Elfgren, ill. av Emil Maxén. Rabén & Sjögren 2019

Bazar Masarin: 2020:1 © Ebba Forslind

191

album och dramatiseringar för teaterscenen. Knäckarbanketten är en bok kreerad av vuxna som haft roligt medan de gjort något de älskar. Det är härligt! Skaparglädjen är enorm men jag saknar ofta barnperspektivet då vuxenblinkningarna är så många.

Det är också svårt att bedöma åldrarna på Ottilia och Amund. Först föreställer jag mig Ottilia som en flicka, sedan kommer bortgifte på tal. Det gör att jag får rita om förutsättningarna inne i huvudet flera gånger.

Likaså när en händelse lämnas därhän utan följder. Här skulle barn ha varit de bästa korrekturläsarna, de har järnkoll på vem som gjort vad och undrar snabbt vad som hände med det sedan.

Sammanfattningsvis kan jag beskriva Knäckarbanketten som ett frejdigt hopkok av stundtals grymma ingredienser vilket resulterar i något som liknar en fars, och det kanske är det som är meningen.

De fyndiga egennamnen är det heller inte säkert att de snappar upp, särskilt inte barn som vid egenläsning ljudar sig igenom obekanta ord, då går ordliknelserna förlorade.

Knäckarbanketten är klassad Hcf så för barn 6–9 år. Vid egenläsning tror jag att barnen behöver vara något äldre. Böcker som Beast Quest och Martin Olczaks serier om Jack innehåller varelser som de i boken, och många barn är intresserade av sådant, men dessa böckerna innehåller betydligt mindre textmängd satt i större grad.

Det finns också många bra nyutgivna uppslagsverk om olika bestar som riktar sig till något äldre barn, från nio år och uppåt.

Jag skulle gärna se en läsa själv-utgåva av Knäckarbanketten i mindre format så att den går att hålla i händerna, där de svartvita illustrationerna får helsidor och färgbilderna stryks helt.

För mig blir de datorkolorerade bilderna i Knäckarbanketten som paint-by-numbers, olika block i en färgskala utan samband som läggs sida vid sida till en platt mosaik.

Jag skulle hellre sett att de hade lyft fram de långt mer levande teckningarna. Inte minst bestarna skulle vinna på att få större fokus, så att läsarna kommer närmare och kan syna varje detalj. I en läsa själv-bok kan gärna bestarna dominera framsidan också, eftersom de skulle locka mest.

Sara Bergmark Elfgren är en mångsidig och flerfaldigt prisbelönad författare.

Utöver romaner har hon också skrivit manus till såväl Cirkeln, den första delen i trilogin hon skrev tillsammans med Mats Strandberg, som poddar och tv-spel, liksom serie192

Medverkande

Bazar Masarin: 2020:1

Johan Ehn – Författare och skådespelare

Maria Jourdanis – Förskollärare och boknörd Madeleine Renoux – Lärare svenska och franska, bibliotekspedagog Bart Moeyaert – Författare

Linda Bondestam – Bilderboksmakare,illustratör, författare Alexander Jansson – Bilderboksmakare,illustratör, författare Madalena Matoso – Bilderboksmakare,illustratör, författare Jennie Claesson– Skolbibliotekarie Susanne Sandström – Bibliotekarie, redaktör, layout & grafisk form Lena Jonsson – Bibliotekarie, verksamhetsledare för ”Knacka På/Borås”

203

Eva Selin – Bibliotekarie, biblioterapeut, föreläsare Tania Serova – Konstnär Carola Forslund – Bibliotekarie, barnboksbloggare, lektör, journalist Annika Sandelin – Författare, bibliotekarie Tania Goryushina – Bilderboksmakare, illustratör, förläggare Sara Lindalen– Förstelärare inom svenska/svenska som andraspråk Ebba Berg – Författare Nele Brönner – Bilderboksmakare,illustratör

Jenny Edvardsson – Lärare, författare, föreläsare, redaktör

Grandmas Desk/Alexander Jansson 2016

Š Linda Bondestam