Biblis 97

Page 56

Biblis 97 kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2022 sek 125

Biblis 2 Formgivare och författare i samklang. Om ett 15 år långt samarbete med Lars Norén Nina Ulmaja 32 Från Nordkap till Tromsø. En kartografisk odyssé Henning Hansen 40 Wald. Zachrisson, Hermann Scheibler og stilendringene i boktrykket. Oppgjøret om Svensk politik I og Scheibler som angrende synder Torbjørn Eng 48 Isländska essäer i samtal. Tre röster från tre årtionden John Swedenmark 54 Dwiggins Script Stefan Hattenbach och Glenn Sjökvist 59 Lämningar efter Berlingska stilgjuteriet i Svenskt bokmuseum Rikard Heberling 72 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis Omslag Lars Norén, En dramatikers dagbok (foto Nina Ulmaja) nummer 97 våren 2022 redaktör ulf jacobsen

J ag har kallats Lars Noréns formgivare, för att vi hann arbeta ihop så länge som 15 år, och kanske för att Lars böcker fick ett särskilt ut tryck i min formgivning, av våra samarbeten. Ett 15 år långt form samtal som resulterade i tretton böcker, några utställningar och ett stort antal affischer. En bok blev postum, Avgrunden av ljus. Jag hann visa Lars skisserna till den, och några av kommande böckernas utform ning hann vi prata om, innan han gick bort i januari 2021.

3

Flera av ‘våra’ böcker fick priser, varav det allra tjusigaste är en brons medalj i Best Book Design from All over the World. Fyra andra belö nades av Svensk Bokkonst och ytterligare en blev ‘Årets vackraste bok’.

Lars var road av dessa utmärkelser och därtill mycket engagerad i allt från bokstavsmellanrum till typografiska uttryck. Han kunde med sin skarpa blick se och fråga om det inte var lite stort utrymme mellan vissa bokstavspar, och jag fick svara att jag inte hade hunnit dit än, strax ska även rubrikerna finjusteras. Det är lika bra att jag inleder med att svara på den vanligaste frågan jag fått om våra samarbeten. M E N hur är det att jobba med H O N O M? Svårt? Tungt? Uttrycket ‘Lars Norén-jul’ har färgat bilden av Lars. En helt felaktig bild. Jag har skrattat mer på våra möten än med många andra författare och alltid mötts av ett stort intresse för formgivning och typografi, och en öppenhet för mina tankar och kunskaper. Det är inte alltid så, det kan många formgivare intyga. Formgivare är inget yrke med legitimation som intygar ens kompetens. Ibland är formgivaren delaktig i hela processen, andra gånger betraktas hen som en person som ska göra ut författarens eller förläggarens mer eller mindre specifika idéer. Jag har också sådana jobb, men inte så många. De bästa slutresultaten kommer alltid ur de projekt där även formgivaren varit med från starten.

Formgivare och författare i samklang

n ina u lmaja

Om ett 15 år långt samarbete med Lars Norén

Lars Norén var ‘drömkunden’ om nu en författare skulle kallas kund. Nej, en författare är varken kund, beställare eller kollega. Författaren är i de bästa formprocesserna ens nära samarbetspartner. Förlaget är min beställare, författaren är den som ska leva vidare med sin bok på bokprat, föreläsningar och bli glad av att se alstret i bokhandeln. Förfat taren måste tycka om det jag gjort, annars har jag misslyckats. Lars förläggare Eva Bonnier litade på våra samarbeten. Hon visste att resultatet skulle spegla Lars eller innehållet i hans böcker och att han tyckte om det jag gjorde med, och för hans texter. Att ha förläggarens stöd och förtroende är A och O i mer komplicerade bokprocesser. Lika viktigt är det nära samarbetet med en bra redaktör, vilket varit Gunilla Sundén för dessa Norénböcker.

Jag har tänkt en hel del på formsamarbetet Ulmaja & Norén det se naste året, och hur intressant det var. Lars var en dröm att arbeta med just för att han var så lyhörd för det som pågick runtom honom. En som kunde ta tillvara på det han hörde och såg. Och som var van vid att arbeta med andra ‘kreatörer’. Lars var både författare, dramatiker och regissör. Han var van vid att andra människor, skådespelare, gestaltade hans texter med sin röst och sin kropp. Jag gestaltade med typografi, formgivning, bokbinderi och materialval.

Gjorde jag bara det Lars Norén önskade? Nej. Jag lade in mina egna intressen i våra projekt vilket berikade dem. Det gav en dimension till, och blev det där vi kunde prata om. Idén, gestaltningen, den fysiska och taktila upplevelsen av en bok. Mitt intresse för läsbarhet, för trycktek niker, funktionalitet, taktilitet, 3-dimensionalitet, papper och även eko nomi kom upp i våra samtal. Som för vilket annat bruksföremål som helst måste även en bok som ska nå sina läsare ha en fungerande budget.

DESIGN = EKONOMI som nestorn Olle Eksell uttryckte det.

4

Om idéarbete – Avgrunden av ljus (2021) Jag vill börja med den bok Lars inte hann se färdig. Hans samlade poesi. Lars Norén var poet innan han debuterade som dramatiker. Han skrev dikter från 1962 till 1980. Sedan prosa och dramatik, med en paus från poesin på 36 år. Nu skulle 17 diktböcker samlas i en bok. Hur gestalta så lång tid, så många böcker med skilda format, teman och form? Vad fanns att ta fasta på? De böcker vi gjort tidigare gick ofta från ett mörker till nå got ljust, eller tvärtom, från vitt till svart. Som när scenljuset tänds i

Lars bad mig en gång cykla till ett kafé på Odenplan för att kolla in den exakt rätta vita färgen han önskade för den vita dagbok vi arbetade med då. Därifrån kom tanken om hur ljuset förändrar färgerna. Kan ske var den vita färg jag såg samma vita som han menade. Eller något helt annat. Allt påverkat av ljuset och tiden på dagen – just så ska den samlade poesin se ut tänkte jag, föränderlig. Jag tog fram en palett med färger som vi inte kunde enas om ifall de är beiga, gröna eller blå. Rosa, gula eller grå. De obestämbara färgerna skulle finnas bakom poesiböckerna i boken. Bakgrunden skifta från uppslag till uppslag och växla i ton när läsaren går från en bok till nästa. Diktböckernas olika ursprungsformat kunde på så sätt också få synas vid bläddringen. Bokens format styrdes av den största boken, Schizz, vars boksidor var som grafiska expressiva konstverk omöjliga att sätta om eller krympa ihop. När den färdiga boken nu ligger på bordet i min ateljé får den ljus från ett håll på morgonen och från ett annat på eftermiddagen. Omslagets uppåtpräglade bokstäver ger skuggor som förändrar även bokens utsida under dagen. Bokens övre snittyta visar att den innehåller flera delar. De tonade obestämbart färgade sidorna är Lars poesi, som instucken i en arkivmapp, mellan vita startsidor och ett långt efterord på vitt papper.

5 en mörk teatersalong, föreställningen börjar, och släcks ner efter sista repliken. Flera av böckerna var redan initialt tänkta serier, triptyker eller bokpar planerade att samsas i en gemensam box. Jag ville nu hitta en sammanfattande visuell idé till den samlade poe sin. Den föddes ur samtal om ljus och mörker, dag och natt. Hur ljuset förändras över dagen i ett rum. På morgonen rosa, på kvällen gult. Fär ger föränderliga och obestämbara.

Tryckteknisk nyfikenhet – Stoft (2016) Stoft var Lars Noréns återkomst till poesin efter den 36 år långa pausen. Det är också den enda poesiboken i vårt samarbete. Jag som då arbetade på Albert Bonniers förlag hade gjort böcker som trycktes i enorma för staupplagor. Nervöst hade jag under en och samma arbetsvecka tryckt på knappen när Tomas Tranströmers samlade dikter och Zlatan Ibrahi movic första bok skulle sändas till tryckeriet, bägge med förstaupplagor på 100 000 böcker. Med Stoft såg jag chansen att utforska om jag med samma massproducerande tankesätt och teknik kunde göra unika bok objekt. Var det ens möjligt? Hur?

Och en bok i guld? Det var just frågan jag hade i huvudet när jag gick från ett möte med Lars. Han kläckte ur sig ordet GULD, när jag frågade vad han tänkte på för denna bok. GULD och LARS NORÉN? Vi som under drygt 11 år alltid arbetat svartvitt eller med en dämpad färgskala, en Norénsk färgskala. Nu ville han ‘guld’, och att boken skulle heta Stoft

6

Guldstoftet och att det skulle flyga okontrollerat över omslagen var min idé. Det var mitt sätt att göra varje massproducerad bok unik och därmed mycket värdefull. Som guld. Omslagen till dessa 2 000 böcker iristrycktes på AareScreen. Jag var med vid tryckpressen när de två tryck arna omväxlande hällde på guldfärg och genomskinlig emulsion – ut kom sex omslag per tryckark, alla olika. Ibland ropade jag ‘Mer guld!’, ibland ‘För mycket!’. Böckernas inlagor är alla lika, omslagen unika.

.

Dagbok 2 har betydligt bättre läsbarhet än den första, spalten är ut flyttad 7 mm från ryggen. Papperets genomskinlighet påverkar också

Materialkännedom – En dramatikers dagbok 2000–2020 Vi backar bandet till 2007, då jag fick uppdraget att formge Lars No réns dagboksprojekt som var tänkt att bli tre böcker. Det var vårt för sta samarbete. Mitt mål var att försöka göra en typografisk tolkning av författaren och hans texter. Jag ville spegla Lars Norén i material och formgivning. Dagboken skulle ge sken av att vara en privat antecknings bok – därav mjukbandet. Omslaget skulle åldras lika vackert som en svart linnekavaj. Vilket material gör det? Svart infärgad naturkartong åldras vackert. Inlagepapperet i dagböckerna är av högsta kvalitet och åldras inte synligt – det är så kallat bibelpapper eller tunntryckspapper. Tunnheten gör boken mjuk och följsam, får den att öppna sig mjukt.

Det behövs för att dessa 1 680 sidor skulle bli läsvänliga. Både papperets lenhet och ljudet då man slår upp dagboken bidrar till läsupplevelsen. Jag kliver in i en privat värld. En tjock boks innermarginal sväljer papper. Textspalten hamnar mycket närmare ryggen än den ser ut att göra platt utlagd på dator skärmen. Denna bronsmedaljör till dagbok har begränsad läsbarhet på grund av den trånga bunten. Textraderna kröks inåt ryggen. Det försämrar läsbarheten. Jag visste det inte då, men för ett senare projekt – Strindbergs lilla röda (2019)– gjorde jag ögonrörelsemätningar i ett dys lexilaboratorium och kunde tillsammans med forskarna konstatera att en böjd textrad orsakar fler saccader/hopp för ögat, mer mikroskopiskt ögonarbete för läsaren, än om raden varit helt rak.

7 läsningen. Av nöd var vi ändå tvungna att välja ett tunntryckspapper.

Det var inget pretentiöst estetiskt val, som någon irriterad recensent hävdade. Det var en nödåtgärd, vi hade att göra med en inlaga på 1 680 sidor. Det fanns inget bokbinderi i Sverige som klarade att binda böcker tjockare än 6 cm. Då. När många böcker fortfarande trycktes i Sverige.

En läsare behöver kunna orientera sig i en bok. Redan i dagböcker nas snittyta kan du avläsa hur många delar eller år de innehåller. Väl inne är årtal och datum tydligt utsatta i den breda marginalen. Pagina saknas. En bok på 1 680 sidor utan sidnummer? Det var mitt formbeslut. Journalister spekulerade i om det var slug marknadsföring av förlaget. Att det var ett åtgärd för att förhindra att det skulle gå att sidhänvisa till särskilt snaskiga detaljer i dagboken. Jag tänkte enbart på läsaren, att hen lättare skulle minnas sig ha slutat läsa på en dag i augusti än vid ett visst sidnummer. Det handlade om reduktion av antalet formelement på boksidan. Ett medvetet formval. Dagböckerna är satta med typsnittet Indigo Antiqua, som strax innan den första dagboken hade lanserats med den nya svenska bibeln. Typ snittet är ritat av Johan Ström, och har ett klassiskt lugn och god svärta, vilket många antikvastilar saknade. Då. Dagens mer precisa tryck sväll de inte bokstavsformerna utan gav tunna grå textspalter. Typsnittet var inte heller det ett ‘pretentiöst val’ för att göra något märkvärdigt bibellikt – god läsbarhet var högsta prioritet för att läsaren skulle orka med denna stora mängd flödande dagbokstext nästan helt utan visuella pauser. Planen var att göra tre dagböcker. Gå från mörkt till ljust. Det blev 1, 2, 3 dagböcker … , det skulle bli en fjärde. Lars fortsatte skriva. Och vi som redan hade fullföljt trestegsraketen från svart till vitt (det caféväggs vita). Lars enda önskan för dagbok 4 var LJUSBLÅTT. Vad är ljusblått? Himlen blev mitt självklara svar. Även grå dagar vet vi att himlen är ljusblå. Dagbok 4 skulle vara en bit himmel nedplockad på jorden. Jag visste inte då hur mycket Lars faktiskt hade skrivit om himlar i dagboken – en lyckosam slump i den kreativa processen. Seren dipitet.Lars tyckte mycket om molnboken, där den gråblå himlen går runt hela boken, även på bokens snittyta. Förläggaren suckade; det här var inte en billig produktion. Men även förläggaren berömde den färdiga ljusblå klossen.

8

Långsiktighet och läsbarhet – Fragment

betydelsebärande

Texterna i Fragment är mycket korta och precisa meningar. De inne håller exakt den minsta nödvändiga språkliga beståndsdel som behövs för att bära fram budskapet. Helt avskalat. Jag ville göra typografi lika sparsmakad, hitta minsta betydelsbärande enhet för att bära fram en bokstav, ett ord utan att innebörden går förlorad. Lars texter kändes som tidlösa truismer, vilket jag tänkte att även boken skulle göra. Jag ville skapa en beständig form, en stenkloss. Evig. Tidlös. Hela boken trycktes på ett infärgat grått papper. Jag kunde på så vis också utforska det svåraste läsbara, vit text på mörk botten. I ett typsnitt utan någon ex tra utsmyckning eller ‘onödiga’ detaljer som exempelvis seriffer. Minsta enhet även i brödtexten. Ingen kommenterade textens utseende, ett gott betyg. Ibland när en löpande text blir ‘synlig’ för läsa ren är det ofta något fel på typsnittet, sättningen eller tryckningen. For men står i vägen för budskapet.

Den obehagliga överraskningen med Fragment kom efter ett år, då jag såg att boken förändrats. Det tidlösa hade spruckit av ljuset. Boken hade stått i bokhyllan i ett rum, utan direkt solljus på sig. Boken hade blekts.

masken var inte lika makaber som idén, mer vacker än obehaglig. Det suggestiva åstadkoms av fotografen Patrik Gunnar Helin. Han fotograferade masken och tillförde dimman runt den. Filosofins natt är fortfarande mitt mest lyckade omslag, det som får mig att stanna upp och stirra på bilden. Det finns en tredimensionalitet i omslaget som är magisk. Fotografen och maskörerna är stjärnorna i processen. Jag kom bara med idén, och vågade fråga. Den färdiga trip tyken blev en visuell gestaltning av döden, från ande till kolsvart blank hård sten. Däremellan ner i den kladdiga bruna leran, jorden.

Idéarbete och mod – Filosofins natt, Ingen och Efterlämnat Det här är Lars Noréns 3-stegsraket, tre prosaböcker, om döden och vad som händer efter dödsögonblicket. Mitt första fokus efter att ha läst manus blev kreativt mod, modet att våga fråga Lars Norén om han kunde tänka sig att låta gjuta en dödsmask av sig, livs levande. Lars svarade genast ja. Dramatens maskörer fick uppdraget och kunde ta emot honom någon vecka senare. Lars lät sitt ansikte packas in i kalla gipsbandage som stramade obehagligt. Han skrev om upplevelsen i en av Dendagböckerna.färdigavita

och rumslighet – Affischer Rönnells, Moderna Museet

Hur de ska se ut får ni se hösten 2022. artikeln bygger på föreläsningar nina ulmaja hållit under våren 2022. sidan 19 visar en boksida ur Inledn I ng nr: 2 t I ll sch I zz f oto nina ulmaja utom sidan 24. dick norberg har fotograferat den första dagboken.

Det fanns ingen information om att det här papperet skulle åldras så här.TypografiFult.

Det är inte slut på böcker från Lars Norén. Det finns fler opublicerade manus. Två nya böcker är på väg, den sista dagboken och en prosatriptyk.

9

Fragmentprojektet växte till ytterligare en bok, en vit systerbok till den första (Fragment II), och till två affischutställningar. Den första på Rön nells antikvariat, den andra på Moderna museet. På Rönnells var affi scherna av olika längd och alla med varsitt textfragment, i egna visuella formspråk, olika typsnitt. Tänkta som individer. På Moderna Museet var de enhetliga grå plattor som skulle smita in som oväntade parasiter på väggarna bland konstverken. Besökaren skulle gärna tro att det var anonyma informationsskyltar tillhörande museet.

Läsbarhet på makro- och mikronivå – Lars Norén Dramer Att läsa dramatik i bokform är svårt för den ovana läsaren. Personbe skrivningar och scenanvisningar är ofta mycket korta och sällan mål ande. Läsaren förväntas klara av att skapa sig en egen bild av personerna och miljöerna de vistas i utifrån replikskiften. Det som vanligen beskrivs utförligt i en berättelse, det som ger handlingen kropp saknas. Förlaget hade till Lars 70-årsdag bestämt sig för att ge ut hans samlade dramatik i två volymer i en box, Terminal och Samhälle. Den ena med relationsdramer, den andra med politiska. För att hjälpa läsaren inled des de pjäser som blivit uppsatta med ett eller flera scenfoton. Foton som angav en stämning, gav läsaren en scen. De kunde visa ett rum med någon möbel eller en person iklädd skinnjacka, små nyanser som skulle ge läsningen kropp. Därefter handlade typografin om tydlighet, pau ser och luft. Utifrån och in var formgivningen tänkt som en vägvisare. Makronivån skulle locka läsaren in i pjäserna, mikronivån få läsningen att flyta på. Varje detalj skulle andas teater. Ljuset tänds, ridån upp, vita sidor. Pjäsen slut. Ridån ner. Svarta sidor.

15

Jagodyssémöter

33

V intern har Tromsø i sitt grepp och snön ligger djup. Det är slutet av december 2019 och verksamheten vid världens nordligas te universitet börjar så smått sakta in. Om några dagar ska jag påbörja den långa färden söderut för julfirande i Sverige. En kallelse till ett möte dimper plötsligt ned i min inkorg. Saken rör ett potentiellt inköp av en omfattande och dyrbar kartsamling som förvaras i den allra nordligaste delen av Norge, bara några kilometer från Nord kap. Förhandlingsprocessen har pågått en längre tid, och parterna närmar sig en överenskom melse. Tiden är dock inte på vår sida; budgetåret går mot sitt slut och vi behöver agera omedelbart. Det finns god överblick över vilka objekt som ingår i samlingen, men universitetet behöver ga rantier för att samlingen motsvarar förväntning arna. Någon måste därför resa till Nordkap och granska samtliga objekt. Min kollega Marianne och jag tillfrågas om vi kan tänka oss att åka. Jag berättar som det är, att jag gärna ställer upp, men att jag ska resa till Stockholm om två dagar och har buss- och tågbiljetter bokade. Även för Mari anne är det snäva tidsramar. Hon har precis fått sin visumansökan godkänd och ska ta tåget till Sankt Petersburg inför julen. ‘Greit. Da reise dok ker i Somkveld.’bokhistoriker

kan det vara bra att ha ett lite äventyrligt sinnelag. Det är i varje fall vad jag tänker när jag senare på eftermiddagen skyn dar hem för att packa ihop det nödvändigaste. henning hansen Från Nordkap till Tromsø En kartografisk

upp min kollega på flygplatsen. Glad, trygg och mer än redo. Vi har ägnat eftermid dagen åt förberedelser, men vi skulle nog båda önska att vi haft mer tid. Klockan närmar sig 22 när vi väl stiger ombord på det lilla propellerfly get från flygbolaget Widerøe. Snön yr och det blåser rätt bra. ‘Melkeruta’ (Mjölkrutten), som flyglinjen kallas, gör stopp på alla större orter på sin väg norrut längs Finnmarkskusten. Jag inser snart att det här kommer att bli en av de skaki gaste flygturer jag någonsin har upplevt. Stoppet i Hammerfest ska tydligen vara det värsta. Här, förklarar Marianne, är det inte alltid piloterna lyckas landa. Jag försöker läsa av stämningen hos övriga passagerare. Snett framför mig skymtar jag en av universitets professorer, som med all sannolikhet är på väg hem för att fira jul. Han ser kolugn ut. Den här resan måste han ha gjort ota liga gånger, så det kommer säkert att gå bra den här gången också. Vi verkar trots allt kunna göra en mjuklandning i Hammerfest och när jag tit tar ut genom fönstret anar jag marken bara några få meter under oss. Då tar en kastvind plötsligt tag i flygplanet och pilotens parerande gör att jag plötsligt bara ser mörk himmel genom fönstret. Jag hinner tänka att det nog är klippt, men i nästa sekund har vi landat. När vi till sist är framme i Honningsvåg, den nordligaste staden i Norge, är det mitt i natten. Vi tar en taxi till hotellet, där tystnaden regerar och vi verkar vara de enda gästerna. Morgonen därpå beger vi oss ut till Gjesvær, ett litet fiskevær på nordvästra sidan av den stora ön Magerøya, och färden går tvärs över fjället. Eftersom vi be Ombord på Hurtigrutens fartyg M/S Lofoten på väg mot Honningsvåg.

finner34 oss mitt i polarnatten, den tid på året då solen aldrig når över horisonten, är sikten inte den bästa, och det blir inte bättre av snön som pis kar mot vindrutan. Väl framme välkomnas vi av en av kartsamlingens ägare, Erling Walsøe, och hans hustru Natalia, och vi bjuds in i Gjesværs lilla träkyrka – något så ovanligt som en privat ägd kyrka. Det är en fantastisk plats att komma till. Värmen i kyrkan utgör en underbar kontrast till kylan utanför. En brasa sprakar i ett hörn och lågmäld sakral musik strömmar från högtalare i den lilla kyrksalen. Erling säger att vi är varmt välkomna att fira jul med dem. Det är först när han kort därefter berättar att vägen över fjället nyligen varit stängd i två veckor och att snöandet väntas tillta under dagen som jag inser att han menar allvar. Det är en smått underbar kartsamling som Walsøe har i sitt förvar. Den har tidigare tillhört ett antikvariat i Oslo, Galleri Bygdøy Allé – Kunst antikvariat PAMA , förestått av Pål Sagen. Grund stommen i den exklusiva samlingen kommer från Nils G. Germundson (*1927 i Stockholm †2020 i Zürich). Efter att Sagen utökat och kompletterat samlingen sålde han den år 2009 vidare till tre fi nansmän – varav Walsøe var en. De tre hade redan från början ambitionen att så småningom hitta ett hem åt den vid en nordnorsk institution. På så sätt, tänkte de, skulle den kunna komma hela landsdelen till godo, forskare såväl som en bre dare allmänhet. Den kartografiska delen utgörs av 148 kartor över Norden, från perioden 1482 till 1601, och här finns exemplar av alla de tidigaste tryckta Nordenkartor som överhuvudtaget anses möjliga att uppbringa. Här finns flera verkliga ra riteter, exempelvis ett utmärkt exemplar av Nico laus Germanus Nordenkarta från 1482 och Nicolò Zenos reseskildring från 1558 med bevarad karta, Nicolaus Germanus stilbildande Nordenkarta i Ptolemaios Geographia (Ulm 1482). Mått: 31 × 56 cm. UiT Norges arktiske universitet.

I havsbandet utanför Gjesvær anas ett pärl band av branta bergstoppar, och när vi för en stund lämnar kyrkan för en nypa luft pekar Walsøe ut ögruppen Gjesværstappan för oss, Jacob Zieglers karta över Skandinavien (Strasbourg 1532). I det nordligaste Norge syns Gjesværstappan.

35 också den i ett otroligt fint skick. I samlingen ingår även en exklusiv boksamling bestående av samtliga 22 utgåvor (1555–1669) av Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus (Historia om de nordiska folken). I Olaus Magnus-samlingen ingår också ett osannolikt välbevarat exemplar av den italienska utgåvan av hans lilla skrift Opera breve, som utkom samma år som hans berömda Carta marina (1539), och som, precis som kartan, trycktes i Venedig. Efter att vi packat upp våra checklistor och da torer ser vi oss om i den lilla kyrkan, där samling en förvaras. Tiden medger tyvärr endast en hastig rundtur, och vi får snart slå oss ner vid ett stort bord i kyrkans förstuga för att gå igenom de en skilda objekt som universitetet önskar köpa in. Ja gade av det faktum att vårt flyg hem ska gå senare på kvällen och att kraftigare snöväder väntas, ar betar vi oss igenom samlingen, objekt för objekt, allt under en koncentrerad tystnad. Underbara kartor och böcker passerar genom våra händer: Handkolorerade kartor i folioformat varvas med små kopparstuckna kartor mindre än en handfla ta. Olaus Magnus-böckerna är omsorgsfullt ned packade, och när vi öppnar paketen uppvisar de liknande kvalitéer. Förstautgåvan ser gigantisk ut vid sidan av några av de senare närmast Elsevier aktiga utgåvorna. Somliga är bundna i samtida pergamentband med spännen, andra i moderna halvfranska band, och flera av dem har intressant proveniens. Objekt för objekt bockas av på våra listor. Vi hinner tyvärr inte med mer än en hastig genomgång av varje dokument, men man förstår att var och en av dem bär på en historia.

Mått: 23 × 35 cm. UiT Norges arktiske universitet.

Handkolorerat exemplar av Gerard Mercators Nordpolskarta (Amsterdam 1613). Mått: 36 × 39 cm. UiT Norges arktiske universitet.

med36 dess distinkta toppar. Det är inte utan stolthet som han kort därefter visar att samma ögrupp finns med på Jacob Zieglers berömda karta över Norden från 1532, och även på flera andra kartor i samlingen. Ögruppen är en av alla de lätt igenkännbara navigationspunkter som generationer av sjöfarare använt sig av för att kunna orientera sig under långa seglatser längs den norska kusten. Till sist har vi hunnit gå igenom samtliga ob jekt på våra listor, och vi förbereder oss för hem färd. Vägen över fjället är fortfarande öppen och vi lyckas ta oss till flygplatsen och hela vägen hem till Tromsø utan vidare missöden. Sent på kväl len skriver jag rapport till biblioteksledningen och universitetets jurist. Samlingen motsvarar våra förväntningar och är i fint skick. Morgonen därpå påbörjas för min del den dygnslånga fär den söderut, först via en fyra timmar lång buss färd till Narvik och därifrån vidare med natt tåget till Stockholm. En efterlängtad julledighet kan ta vid. Väl tillbaka i Tromsø igen, i början av januari 2020, får vi veta att köpet har gått igenom. En delegation behöver därför ge sig av till Gjesvær för att hämta samlingen. Valet faller återigen på Marianne och mig. Nu känner vi till de lokala förhållandena och vi är dessutom båda ivriga att få hem samlingen till Tromsø. Nu väntar ett par dagar med intensiva förberedelser och spänd för väntan. Hur ska vi på bästa vis hämta vårt nyför värv? Vi funderar först på att köra hela vägen till Gjesvær med en liten lastbil, men avfärdar snart idén. Körförhållandena är svåra och det skulle bli en väldigt lång resa med många potentiella riskmoment. Att göra som sist och flyga med Wi derøe framstår först som ett gångbart alternativ, men även denna idé får vi snart lägga på hyllan.

37 Vädret är fortfarande mycket dåligt, och det bör jar till och med flaggas för att flygavgångar kan komma att ställas in. Till sist återstår bara ett enda alternativ: sjövägen. Vi ska ta oss från Tromsø till Honningsvåg på det kanske norskaste av färdsätt: medInteHurtigruten.hellerdenna gång har vi tiden, eller för den del vädret, på vår sida. Avfärden kan dock inte skjutas upp. Från det att samlingen övergår i universitetets ägo har universitetet även ansvaret för den. När vi väl får tag i biljetter till avgången mot Finnmark finns bara ett fåtal kvar. Tyngda av väskor och expeditionskoffertar fullastade med packmaterial tar vi oss över landgången till det äldsta och minsta fartyget i Hurtigrutens flot ta. M/S Lofoten, som redan 2001 klassades som ‘verneverdig’ av den norska riksantikvaren, utgör på många sätt sinnebilden av Hurtigruten, med inredning i mässing och mörkbetsat trä och med något daterade porträtt av kungaparet hängande på väggarna. Klockan 18:15 lämnar fartyget kajen i Tromsø. Enligt tidtabellen ska vi vara i Hon ningsvåg först klockan 11:15 följande dag. Snön vräker ned och det blåser bra. Strax innan vi går ombord på fartyget varslar telefonens väderapp om liten storm. Vädret är visst aldrig så dåligt som när man ska ut och resa. Eftersom vi varit sent ute med att boka biljet ter har vi inte lyckats få tag i någon hytt. Vi sitter därför uppe i en salong med dämpad belysning och känner hur fartyget gungar under oss. Så småningom ska det dock visa sig att ett sällskap aldrig mötte upp i Tromsø och vi erbjuds en mindre hytt. Marianne vägrar envist att ta emot erbjudandet om hytten, och det blir till slut jag som får chansen att sova i en koj. Marianne, som rest sträckan förut, säger att det är en bra idé att försöka somna så snart som möjligt. Den första delen av turen går nämligen i relativt lugna vat ten, i skydd av höga fjäll. Senare på kvällen ska vi ut på öppet hav där vågorna även i vanliga fall kan gå höga. Min hytt, ska det visa sig, är den sämst belägna i hela fartyget. Den är placerad fle ra trappor ned, allra längst ned i fartyget, till och med under bildäcket. Det tar emot att lägga sig, och när jag till sist sjunker ner på britsen är det i ena stunden mina fötter som trycks mot väg gen, i andra stunden mitt huvud, allt i takt med sjögången. Jag hör bara två ljud. Dels det mono tona ljudet av propellern, som envist kämpar i de Miniatyrkarta av Abraham Ortelius (Antwerpen 1598).

Mått: 7,5 × 10,7 cm. UiT Norges arktiske universitet.

Titelsida till italienska utgåvan av Olaus Magnus Opera breve (Venedig 1539). En tyskspråkig utgåva utkom samma år. UiT Norges arktiske universitet. djupa sjöarna, dels det förfärliga ljudet av havet som slår mot kölen. Tankarna går till Wolfgang Petersens film Das Boot (1981). Det är svårt att falla till ro, och jag ligger på britsen fullt påklädd. Jag har försökt memorera nödutgången upp för

de38 många trapporna, men är ändå uppe ett par gånger under natten för att friska upp minnet. När jag ligger i beckmörkret och lyssnar till sjö gången tänker jag osökt på boksamlaren Henry Elkins Widener, som 1912 följde med Titanic ned i djupet, med ett nyinförskaffat exemplar av Fran cis Bacons Essays från 1598 i kavajfickan. Det är en klen tröst. Där och då har jag ingen som helst lust att bli en bokhistorisk martyr. Vid frukosten morgonen därpå möter jag Ma rianne, som alltid på strålande humör. Hon be rättar muntert att hennes make har hört av sig. Under kvällen har det varit ett inslag på NRK om ovädret i norr där det framkom att alla vägar och flygplatser nödgats stänga och att alla vanliga kommunikationer mellan Troms och Finnmark, de två nordligaste fylkena, varit stängda, med ett enda undantag: M/S Lofoten. Här är det ‘bu siness as usual’. Men när vi lägger till vid kajen i Honningsvåg är det inte utan en viss lättnad. Och när vi återigen kör över fjället på Magerøya är vädret betydligt klarare än vid vårt förra be sök. Man kan ana att ljuset så smått är på väg att göra sitt återtåg över nordkalotten, och i det märkliga skymningsljus som nu råder skymtar vi renar och vita vidder, allt under fantastiska pärlemormoln. En skylt pekar mot den lockande destinationen Nordkap, men av tidsskäl behöver vi bege oss direkt till Gjesvær och den väntande kartsamlingen.Välframme väntar en intensiv dag med av bockningar, emballeringar, ifyllande av inven tarielistor och nedpackning. De mest värdefulla objekten packas försiktigt ned i en låst, brand säker låda. Jag håller hårt i nyckeln. Framåt ef termiddagen är vi färdiga. Vi firar handeln med gräddtårta och löften om att ses igen. Walsøe är behjälplig även med transporten och lånar ut en liten lastbil för färden tillbaka till Tromsø. Detta underlättar transporten väsentligt. När vi väl når Honningsvåg igen är det kväll. Hurtigruten avgår först tidigt morgonen därpå. Bilen parkeras i ett packhus precis vid kajen, med den dyrbara sam lingen i lastutrymmet. Det tar emot att lämna den. Morgonen därpå drar vi en lättnadens suck när vi väl försäkrat oss om att bilen och dess last är orörd. Vädret under hemfärden är bättre än under utfärden men fortfarande långt ifrån bra. Det snöar och blåser kraftigt när vi kör ombord. Den färja vi nu bordar är av betydligt modernare snitt, och erbjuder sina passagerare diverse buti ker, restauranger, aktiviteter och bubbelpool. Vi letar oss fram till en lugnare del av fartyget där man kan sjunka ned i bekväma stolar och njuta av utsikten via panoramafönster i alla färdstreck. När skymningen så småningom gått över i mör ker får vi sällskap av tyskar och amerikaner som med drinkar i händerna förgäves spanar efter norrsken.Nukan vi för första gången tillåta oss att slapp na av en smula. Hela resan, liksom uppdraget i sig, har inneburit en viss anspänning. Vi små skrattar lite när vi jämför vårt eget lilla improvi serade kartäventyr med Nasjonalbibliotekets köp av den amerikanske storsamlaren William Gins bergs kartsamling några år tidigare. Köpet av hans enorma samling planerades under en längre tid och föregicks av minutiösa förberedelser med rekognoseringsrundor och rigorösa säkerhetsru tiner, och samlingen fick, när den väl anlände till Oslo från New York, ett storstislat och välplane rat mottagande. När vi kommer fram till Tromsø möts också vi av en mottagningskommitté. Den består av en enda person, vår kollega Haarek. Väl framme vid biblioteket ansluter våra kollegor från avdelningen för äldre samlingar, Hana och Ulf. Tillsammans hjälps vi åt att på ett tryggt sätt så snabbt som möjligt få den värdefulla lasten in i magasinen. Termometern visar många minusgra der, och vi söker så långt det är möjligt undvika att dokumenten kyls ner. Vi är särskilt måna om alla böcker bundna i pergamentband eftersom de så lätt tar skada av snabba temperaturföränd ringar. För säkerhets skull lägger vi de känsligaste exemplaren i press. Till sist är vi klara. Samling en är i tryggt förvar och alla kan bege sig hem. Klockan är kvart över två på natten.

Den kartografiska odyssén är över, men med den fina kart- och boksamlingen på plats börjar de egentliga utmaningarna. Hur tillgängliggör man en samling av detta slag på bästa sätt, för forskning såväl som för en intresserad allmänhet? Katalogi sering och digitalisering utgör ett första viktigt steg. Kartsamlingen är numera sökbar i biblio tekets katalog, och digitaliseringen sker löpande. Vi inser också tidigt att vi behöver utöka vår för varingskapacitet, och nya kartskåp införskaffas. Det beslutas också att vi någon gång under året

Vi bordar Widerøe-flyget med destination Honningsvåg. ska försöka få till stånd en kartutställning, och vi tar fram ambitiösa planer som snart grusas grund ligt. Pandemin sätter nämligen käppar i hjulet gång på gång, men till sist kan vi, i januari 2021, precis ett år efter att samlingen kom till Tromsø, inviga utställningen ‘Blikket vendes mot nord’ vid Polarmuseet i Tromsø. Utställningen pågår till och med sommaren 2022. Samlingen och utställ ningen har redan rönt stort intresse, inte minst i samband med de norska historiedagarna 2021 med tema ‘grenser’. Kartorna uppvisar ofta ett gränslöst landskap och en böljande föränderlighet som obönhörligen bryter de nationella ramarna. Med samlingen i offentlig ägo är förhoppningen att dokumenten ska kunna väcka intresse även långt bortom den nordnorska landsdelen.

39

Komplett svit med alla äldre utgåvor av Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus. UiT Norges arktiske universitet.

N orske Hermann Scheibler og svenske Waldemar Zachrisson – utvilsomt de i sin tid fremste boktrykkerne i sine land – gjennomlevde flere typografiske stilretninger. Først 1880- og 1890-tallets historisme og ‘den frie retning’, etterfulgt av jugendstilen omkring år hundreskiftet, før de avsluttet sine arbeidsår un der nyklassisismen omkring 1920. De hadde kon takt gjennom 30 år, i enighet såvel som i konflikt om faglige spørsmål. I siste halvdel av 1800-tallet var det økende opp merksomhet om formen og kvaliteten på hånd verks- og industriprodukter. De mange industri utstillingene bidro til dette. Fra mange hold ble det arbeidet for å heve det håndverksmessige og torbj Ø rn eng

Oppgjøret om Svensk politik I og Scheibler som angrende synder estetiske nivået, som man mente var blitt svekket under den industrielle revolusjonen. Også i bok trykkerfaget ble det grafiske uttrykket diskutert, både i og utenfor fagets rekker. Nye fagbøker og fagtidsskrifter ble utgitt, fagorienterte organis asjoner startet, fagskoler opprettet og konkurran ser arrangert. Den frie retning For typografiens del mente mange at svaret var et rikere visuelt uttrykk. Dette gjaldt især innen aksidenstypografien, i produkter som brevark, reklamekort, invitasjoner og bokomslag. Wald. Zachrissons og Hermann Scheiblers tidlige ar De to boktrykkerne norske Hermann Scheibler (til venstre) og svenske Wald. Zachrisson hadde faglig kontakt gjen nom 30 år. (Ill.: Stiftelsen Scheibler (t.v.) og Nordisk Trykkeri-tidende, 1895, nr. 7)

40

Wald. Zachrisson, Hermann Scheibler og stilendringene i boktrykket

ble ansporet av det store og økende tilbudet av trykkskrifter og ornamenter, nye tekniske muligheter bl.a. med flerfargetrykk og bøyde messingstreker, og var også et svar på

konkurransen fra den friere litografiske trykk teknikken. Dette ga grunnlag for en selvbevisst faglig bevegelse i boktrykkerfaget, der engasjerte typografer ville skape ‘satskunst’ og heve faget til det de oppfattet som tidligere høyder og anerk jennelse.Ettertiden har karakterisert den frie retning som overlesset og rotete, som uttrykk for en fag lig nedgangstid. Men den var i tråd med viktoria tidens øvrige formgiving, og den pekte framover ved sin innovative praksis. Blant annet ble den tradisjonelle symmetrien i disse årene utfordret. Det er god grunn for å se på dette uttrykket med en større interesse og anerkjennelse, og jeg har gitt en omfattende begrunnelse for dette i en ny lig utgitt bok.1 Både Hermann Scheibler og Wald. Zachrisson Et kundebrev i den frie retnings stil fra W. C. Fabritius & Sønners boktrykkeri. Dette var trykkeriets bidrag i Internationaler Graphischer Muster-Austausch des deutschen BuchdruckerVereins 1892, og Hermann Scheibler sto med sikkerhet bak utførelsen. (Ill. hentet fra Torbjørn Eng: Da typografien ville være kunst) Tittelsiden til Wald. Zachrissons Boktryckerikalender 1896, ekspressivt utformet i den frie retnings stil. (Ill.: Privat)

41 beidsår var preget av en slik uttrykksfull, dekora tiv typografisk stil. Først var det en periode da det var populært med bruk av dekor hentet fra tidligere epoker i stilhistorien, som fra antikken og renessansen. Deretter ble det utviklet en helt ny og ofte regel brytende dekorativ typografi. Den vokste fram i USA og er kalt ‘artistic printing’. Den fikk stor betydning også i Skandinavia på 1890-tallet, un der betegnelsen ‘den frie retning’. Den historis tiske typografien og den frie retning glir over i hverandre, og jeg har valgt å kalle dem for ‘kunst ferdigDentypografi’.frieretning

inn for den frie retning.2 Begge var skrive føre organisasjonsmennesker, som skapte egne forumer for å gjøre fagmiljøet kjent med den kunstferdigeFagforfatterentypografien.Hermann

3 Scheibler skrev tre fagbøker på 1890-tallet, og deltok ivrig i de britiske og tyske bytteordningene for arbeidsprøver innen den kunstferdige typografien – Printers’ International Specimen Exchange (1880–1898) og Internationaler Graphischer Muster-Austausch des deutschen Buch drucker-Vereins (1889–1904). Om den frie retning skrev han i Lære- og Møns terbog for Typografer (1896) at der ved Indførelsen af den nye, saakaldte ‘Frie Ret ning’ er skeet et Brud paa den ældre Stilretning [...] thi Aksidenssætningen er derved ledet ind paa nye Baner, der stiller større Fordringer end nogensinde til en ud viklet Smag og Skjønhedssands, idet Aksidenssatsen mere og mere antager virkelig kunstneriske Former. Zachrisson og Boktryckeri-kalender Waldemar Zachrisson (1861–1924) startet eget trykkeri i Göteborg i 1886. Det hadde en beskje den start, men vokste raskt gjennom godt arbeid, med aksidenser som spesialfelt. I 1893 tok han initiativ til dannelsen av den svenske boktrykker foreningen, og startet samme år utgivelsen av år boken Boktryckeri-kalender. De første årgangene, fram til og med 1896, er preget av den frie retning gjennom sine tittelsider, annonser og mye av sitt innhold.4 Zachrisson omtalte i 1894-årgangen den frie retning slik: Den fria riktningen, den lediga användningen av satsmaterialet överhuvud, det djärva i anordningen av satsen – för allt hava vi att tacka amerikanarna, vilka för länge sedan frigjort sig ifrån det slaviska arbetandet efter trångbröstade, gamla regler.

Zachrissons anerkjennelse av den frie retning kommer også til kjenne gjennom den store plas sen den tysk-ungarske typografen Albin Ma ria Watzulik fikk i utgivelsene fram til og med Hermann Scheiblers Bogtryk kerkunstens og Avisernes Historie (1910) har jugendpreg og svært bred undermarg og yttermarg. (Ill.: Privat)

gikk42

Scheibler Hermann Scheibler (1854–1929) hadde tysk bakgrunn. Han slo seg ned i Norge i 1878, og ar beidet seg oppover i et av Kristianias (Oslos) stør ste boktrykkerier, W. C. Fabritius & Sønner. Fra 1885 var han firmaets faktor. Han tok initiativ til Den grafisk-tekniske forening i 1888, som arbei det for ‘smukke, kunstfærdigt og stilfuldt udførte Trykarbeider’.

Boktryckeri-kalender ble lest også i Norge, og Hermann Scheibler skrev til Zachrisson at den første årgangen ‘har gjort et overmaade godt Ind tryk paa Alle, som har Interesse for og Forstand paa sit Fag’.5 Redaktøren av det norske grafiske fagtidsskriftet Nordisk Trykkeri-tidende, Olav Ber genn, var kommisjonær for Boktryckeri-kalender allerede fra første utgave, og portretterte Zachris son i en større artikkel i 1895. Zachrisson bidro på sin side med et bilag med mønstergyldige ar beider fra sitt trykkeri til utgivelsen av Scheiblers Lære- og Mønsterbog for Typografer.

1897-årgangen. Som aksidensfaktor i det aner kjente Pierer’sche Hofbuchdruckerei i Altenburg i Thüringen var Watzulik en internasjonalt kjent utøver av den dekorative typografien. Hans første av til sammen ni artikler i Zachrissons kalendere, i 1893, var naturlig nok om aksidenstypografien, der den kunstferdige typografien best kunne ut folde seg – ‘Principen för accidenssättningen’.

Også Hermann Scheibler sto i nær kontakt med Watzulik. De hadde arbeidet sammen i Al tenburg umiddelbart før Scheibler slo seg ned i Norge, og fortsatte å brevveksle i førti år. Watzu lik spilte en viktig rolle for det skandinaviske fag miljøet, og ble blant annet brukt som dommer i flere satskonkurranser.

Men ved slutten av 1890-årene var tiden for den frie retning forbi. Den ble for det første kritisert for å være altfor arbeidskrevende og ikke økono misk bærekraftig. Göteborg-boktrykkeren Oscar Isacson omtalte dette slik:

Dernest ble retningen kritisert for at det visuelle uttrykket kunne være rotete og ikke estetisk til fredsstillende. Med sin tidvis rike skriftblanding og omfattende bruk av dekor ble dette typogra fiske uttrykket av enkelte sarkastisk karakterisert som en ‘skriftprøve’.Jugendstilen og William Morris

43

Wald. Zachrissons boktryckeris formgiving av Svensk politik I: Jilderim Jaramas (1899) foranlediget en sterkt kritisk artikkel fra Hermann Scheiblers side i Nordisk Trykkeri-tidende og en påfølgende debatt. (Ill.: Nasjonal biblioteket i Oslo)

Fra kunstneriske og kunstindustrielle krefter ut viklet det seg nå en ny dekorativ stil, jugend, som skulle prege typografien i et tiårs tid. Samtidig førte de nyskapende, men også historiserende bøkene utgått fra engelske William Morris’ tryk keri Kelmscott Press til en ny interesse for fagets aller eldste tradisjoner. Derved fikk boktypogra fien større oppmerksomhet, etter at aksidens

Sättaren med en liten form kan stå i flera timmar och bygga, hyfla, fila, böja och skära, utan at likväl erhålla något särskildt originellt utseende å densamma. Och härtill kommer obehaget vid tryckningen.6

9 Selv om det er vanskelig i dag å forstå hans sterke reaksjon, avvek bokens form fra flere av tidens typografiske konvensjoner. Scheibler på pekte at tittelsiden var uten selv den enkleste vig nett eller strek, mens teksten var formet i en smal blokkform til tross for at tittelen besto av bare to korte ord; trykkestedet sto helt øverst på den på følgende siden, og også innholdsfortegnelsen var plassert høyt oppe, mens det vanlige var å finne et lavere optisk balansepunkt; innledningssidene manglet den vanlige nedrykningen, mens kapit teloverskriftene var justert asymmetrisk i venstre kant. Sidenes undermarg og yttermarg var i til legg uvanlig store. Dette er ikke jugend, men noe av Morris kan spores i boken. Den representerte en ny og friere holdning til boktypografien, og nettopp der for reagerte Scheibler så sterkt. Det hadde vært vanlig å betrakte boktypografien som en egen, tradisjonsbundet kategori, som noe helt annet enn aksidens-, annonse- og reklametypografien. Om disse kategoriene hadde Scheibler tidligere skrevet at man ikke skulle være ‘bunden av no gen Satsregler’: ‘Endogsaa Lovene for Symmetri og Proportion vil Sætteren undertiden kunne kaste overbord, naar det gjælder at frembringe noget opsigtsvækkende’.10 Men i boktypografien var han ikke åpen for noe nytt, og karakteriserte Zachrissons bok til og med som ‘motbydelig’. Scheibler ‘icke nog sjelfständig’

typografien44 hadde stått i sentrum for fagfolkenes interesse i et par tiår. Både Zachrisson og Scheibler fulgte godt med i fagets utvikling internasjonalt, men Zachrisson var den som raskest fanget opp disse nye tenden sene og gjorde dem til sine egne. Han ble tidlig oppmerksom på William Morris. I de svenske boktrykkernes jubileumsbok til hans 60-årsdag roses han som ‘‘upptäckare’ av Morris’ stora evärdeliga gärning för denna boktryckarekon stens pånyttfödelse’.

7 Valter Falk har påpekt at Zachrisson også var ‘den man som mest konse kvent tillämpade jugendstilens principer inom boktrycket i Sverige’.8 Fra 1897-utgaven og noen år framover ble Zachrissons Boktryckeri-kalender formgitt i jugendstil. Morris og jugendstilen ser derimot ut til å ha vært lite kjent i det norske boktrykkermiljøet på dette tidspunktet. Så da Hermann Scheibler fikk i hendene Oswald Kuylenstiernas anonymt utgitte bok Svensk politik I: Jilderim Jaramas, som Wald. Zachrissons boktryckeri trykte for Albert Bon niers forlag i 1899, reagerte han voldsomt i det norske fagtidsskriftet Nordisk Trykkeri-tidende på bokas uvanlige typografi. I artikkelen ‘Æstetiske Vildfarelser i Det Moderne Bogtryk’ skrev han at det ville være villedende for ‘yngre og ubefæstede fagfolk […] at se et sådant i udstyr revolutionært produkt fra et trykkeri, som i vide kredse ansees som et foregangstrykkeri’.

Waldemar Zachrisson besvarte Scheiblers kritikk med like sterke ord i Nordisk Trykkeri-tidende, 1899, nr. 5. Han hadde forlengst lagt 1890-tallets frie retning bak seg, og la liten vekt på kritikken fra Scheibler, fordi den kom fra en en fackman, hvilken jag icke anser vara nog sjelf ständig att bedöma fallet. De afgörande bevisen för denna min uppfattning äro just Herr Scheiblers egna arbeten i facket, särskildt ‘Lære- og Mønsterbo gen’, hvilken, enligt mitt förmenande, var föråldrad redan vid Zachrissonutgifvandet.varoverrasket over at Scheibler ‘med sin uppsats velat blotta så mycken brist på känne dom om och förståelse för de starka strömningar som går igjenom tiden i olika länder och på sist one äfven i Tyskland’. Han poengterte blant an net, i tråd med William Morris, at man ikke må ‘betrakta hvarje sida i en bok för sig. Det är upp slaget, en öppning, alltså två sidor på en gång, som man bör betrakta’. Dette var begrunnelsen for de store margene i Svensk politik I. Artikke len var illustrert med eksempler på dette, samt på tysk kunstnerisk jugendtypografi. De samme illustrasjonene hadde nylig blitt trykt i Boktryck eri-kalender for 1898–1899, i Zachrissons artikkel ‘Tankar om modern bokutstyrsel’. Til Scheiblers kritikk av venstrestilte titler skrev han om Mau rice Maeterlincks Der Schatz der Armen: ‘Herr Scheibler behagada finna at det till och med går för sig att, horribile dictu [forferdelig å si], pla cera titeln till Zachrissonsvenster!’overlegne holdning Scheibler svarte Zachrisson i Nordisk Trykkeritidende, 1899, nr. 7. Han grep blant annet fatt i at ‘sidens stilling på papiret er for hr. W. Z. det

12 Da han i 1903 skrev heftet Om Udstyret af illustrerede Kataloger etc., som også i form er preget av ‘den moderne Stil’, var hans aksept av jugend defini tiv.13 Morris’ imitasjon av ‘gamle værker’ karakte riserte han derimot som et tilbakeskritt. De to boktrykkerne fortsatte samarbeidet til tross for de harde ordene som hadde falt. Da Scheibler organiserte en bokkunstutstilling i Kristiania i 1903, bidro Zachrisson med ‘16 Ram mer med udvalgte Prøver af de mange [i Eng land] i de senere Aar opstaaede, med den yder ste Omhu og Smag ledede mindre Trykkeriers Arbeider’.14 Zachrisson var en sterk beundrer av Arts & Crafts-bevegelsens ‘private press move ment’. Året før hadde han besøkt Kristiania og holdt foredraget ‘Om bogtrykkerkunstens gje nopplivelse i England’ i Forening for norsk Bog kunst, der Hermann Scheibler var styremedlem.

Maeterlincks

16 Denne angeren skulle prege Scheiblers korrespondanse med Zachrisson i de følgende årene. Nyklassisisme ved karriereslutt I perioden 1919–1924 brevvekslet Scheibler og Zachrisson jevnlig i en kameratslig tone. Men forholdet var ikke likeverdig. Scheiblers brev gir et klart inntrykk av at han følte at han sto i et underlegent forhold til sin svenske kollega. Flere ganger brukte Scheibler betegnelsen ‘synder’ om sine tidligere oppfatninger og fagbøker, og han ønsket Zachrissons anerkjennelse. Det ble ikke

45 vigtigste ved udstyret af en bog’. Men Scheibler aksepterte ikke de store forskjellene i marge ne i Svensk politik I – 2 cm over og 5 cm under satsblokken. Han karakteriserte dessuten den svenske boktrykkeren for inkonsekvenser og for en ‘overlegen’ holdning: ‘Der har visselig været strøet altfor mange blomster for ham.’

11 Scheibler hadde nok fått noe å tenke på, for han hadde ikke fulgt godt nok med. Interessen for jugend i typografien var økende. Og bare et halvår etter skrev han selv i en artikkel i tidsskrif tet Nordisk boktryckarekonst forståelsesfullt om ‘en ny udstyrsmåde’, altså jugend, som vesentlig gikk ut på ‘forenkling af udstyret og tillige på op nåelse af större effekt, ved at skrift og ornamen ter antager kraftige og fantastiske former’.

Zachrissons svar til Scheibler i Nordisk Trykkeri-tidende var illustrert blant annet med disse to oppslagene av Maurice Der Schatz der Armen (1898). Zachrisson forsvarte venstrestilte titler ved å vise til denne utgivelsen, men det kan innvendes at ved fylle ut linjene med ornamenter så er ikke uttrykket her ubetinget asymmetrisk. (Ill.: Boktryckeri-kalender

Senere beklaget han seg over Zachrisson i et brev til deres felles bekjente Albin Maria Wat zulik i Tyskland. ‘Hans aller nyeste [stil]retning synes meg altfor spesiell’, skrev han om Zachris son, og karakteriserte Zachrissons oppførsel i debatten som ond (übel) og hans innlegg som et personlig overfall på Scheibler. Ifølge Scheibler benyttet Zachrisson ‘enhver mulighet til å skjelle ut tysk typografi, som etter hans oppfatning står på et lavt nivå, mens den amerikanske og engel ske står over all annen typografi’.

15 Scheibler skulle følge etter Zachrisson i sin faglige utvikling. I 1910 utga han Bogtrykkerkun stens og Avisernes Historie, en av norsk boktrykks praktbøker, med et majestetisk, lett jugendpreg og et upåklagelig fargetrykk. Han skrev i denne anledning til Zachrisson: ‘Naar jeg – ved Siden af alt det daglige Stræv for det ‘daglige Brød’ – har gaaet i gang med dette møisommelige Arbeide, saa er det væsentligt for at faa Anledning til at kor rigere nogle af mine Feil ved tidligere Fagværkers Udstyr.’

1898–1899.)

19

17 Ordet ‘synder’ skulle han gjenta enda et par ganger i brev til den svenske boktrykkeren – sist i 1924 da han skrev at Zachrisson om kort tid ville motta En bok om boken: ‘Med dette haaber jeg at faa Satisfaktion – ogsaa fra Dig – for alle mine typografiske Synder, som jeg har begaaet i Tidens Løb.’

Scheiblers og Zachrissons virke og faglige forfatterskap forteller om en tid med stadige smaksendringer og en rask teknisk utvikling, da en elite av boktrykkere og typografer ville heve faget til en kunst. De to boktrykkerne el sket sitt fag og fulgte våkent med på utviklingen. Zachrisson gikk med åpent sinn i første rekke, mens Scheibler var mer langsom og usikker. Ved å angre sine ‘ungdomssynder’ innså han ikke at formgiveren er et produkt av sin egen tid, og at typografien ikke står stille når samfunnet endres.

46 Wald. Zachrisson og Hermann Scheibler avsluttet sine arbeidsår med utgivelser i nyklassisistisk typografi. Til venstre tittelsiden til Zachrissons Boktryckeri-kalender 1921, til høyre Scheiblers En bok om boken (1924). (Ill.: Privat) nevnt at også Zachrisson hadde vært en formid ler av den frie retning tidlig på 1890-tallet.

18 Scheibler fikk en etterlengtet ‘Satisfaktion’, da han i 1920 utga Bogtrykkeren Benjamin Franklin. Boken er satt med den gotiske skriften schwa bacher i en gammelmodig typografi. Zachrisson karakteriserte boken som ‘verkligen unik’, og at den hadde ‘en utstyrsel som man ej ‘går förbi’’.

I et brev til Zachrisson i 1920 omtalte Scheibler sin fortsatte forfattervirksomhet slik: ‘Hvad jeg herefter maatte produsere, er kun for at korrigere alle mine faglige Ungdomssynder.’

Omkring 1920 var jugendstilen forlengst for latt til fordel for en nyklassisistisk smaksoppfat ning. Dekorative virkemidler ble nå lite brukt – trykkskriftene og tekstens arrangement alene skulle skape en tilfredsstillende form og formidle budskapet. For Zachrissons del kommer denne stilen tydelig til syne i hans siste Boktryckeri-ka lender, for året 1921. Scheiblers siste utgivelse, En bok om boken i 1924, er likeledes formgitt i en en kel tekstdominert typografi.

1. Torbjørn Eng, Da typografien ville være kunst: norsk typografi 1800–1900 – fra nyklassisisme til historisme og den frie retning (Oslo: Typografi i Norge, 2021). Denne artikkelen er basert på denne boken.

11. Brevkopi av 4.8.1900, i Statsarkivet i Oslo. Oversatt av forfat teren.12.H[ermann] Scheibler, ‘Den moderne stilretning’, i Nordisk boktryckarekonst, 1900, nr. 2. 13. H[ermann] Scheibler, Om Udstyret af illustrerede Kataloger etc. (Kristiania: W. C. Fabritius & Sønner, 1903).

7. Waldemar Zachrisson, Om vårt yrke: uppsatser och föredrag under åren 1893–1921 av Waldemar Zachrisson (Stockholm: Lager ström, 1921).

17. Brev datert 25.5.1920, i Göteborgs universitetsbibliotek.

14. Moss Avis, 17.6.1903.

10. H[ermann] Scheibler, ‘Om Udstyret af forskjellige merkan tile Reklametryksager og almindelige Aksidentsarbeider’, i Skrift prøver, W. C. Fabritius & Sønner. (Christiania: 1898).

47 NOTER

Cirkulære, mars 1888, i Nasjonalbiblioteket i Oslo.

9. H[ermann] Scheibler, ‘Æstetiske Vildfarelser i Det Moderne Bogtryk’, i Nordisk Trykkeri-tidende, 1899, nr 4.

8. Valter Falk, ‘Sekelskiftets bokstavsformer’, i Biblis 1963–1964.

15. Trykt i Nordisk Boktryckarekonst 1902, nr. 5 og 6, samt i Zachrisson, Om vårt yrke 16. Brev datert 4.9.1908, i Göteborgs universitetsbibliotek.

4. Gustaf Bondesons Waldemar Zachrisson: boktryckare (Göte borg: Tre böcker förlag, 1994) gir ingen forståelse av at Zachrisson engasjerte seg for den frie retning.

6. Oscar L. Isacson, ‘Vignettmaneret i accidenstrycket’, i Bok tryckeri-kalender 1898–1899.

5. Brevkopi av 18.1.1893, i Statsarkivet i Oslo.

2. Stefan Benjaminsson viser i sin uppsats Waldemar Zachris son och idealboken (Lunds universitet, 2021) at Zachrisson uttrykte enkelte reservasjoner mot den frie retning, særlig i stilens tyske versjon.3.

18. Brev datert 10.3.1924, i Göteborgs universitetsbibliotek.

19. Brev datert 20.11.1920, i Statsarkivet i Oslo.

det var biskopen eller biskopens trädgårdsmästare som man just hade diskuterat en viktig episod i Islands historia med. Vikten av bra språk och god stil blir naturligt nog också ett tema för många av artiklarna i Skír nir. Slumpen (närmare bestämt filosofiprofessorn Eyjólfur Kjalar Emilsson) fick mig att ladda ner tre artiklar från respektive 1940-talet, 1970-talet och 2010-talet och begrunda deras inbördes sam band, för att inte säga samtal. De två första är klassiker, ja nuförtiden nästan talesätt, och den senare utgår från den första, även om ämnena är ganska annorlunda – ja den travesterar till och med rubriken. ‘Att dikta på isländska’ blir ‘Att tänka på isländska’. Den tredje, ‘Att skriva med bägge hjärnhalvorna’ kommer förmodligen att bli en mångnerladdad klassiker den med, vars överväganden kring språkets och stilens roll som tankeredskap står i implicit dialog med de två fö regångarna, ja förmodligen vore otänkbar om de inte funnes. ‘Að yrkja á íslenzku’ (Att dikta på isländska) är manuskriptet till ett föredrag hållet på Isländska studentföreningen i Köpenhamn den 25 februari 1944, och publicerades samma år – i och för sig inte i Skírnir utan i dess danska systertidskrift Frón, som utgavs av studentföreningen. Men den ser exakt likadan ut i tryck, och jag upptäckte misstaget först vid faktakollen, och då var det för sent att ge upp en god idé till essäupplägg. Det är en kåserande text full av välfunna citat, men syftet är ytterst allvarligt: att uppmuntra till respekt för det poetiska hantverket när man ska

Skírnir en historiebok och en upp slagsbok, tillsammans med många andra isländ ska tidskrifter och Morgunblaðiðs numera tyvärr nedlagda helgbilaga Lesbók. Det är där man hamnar vid en googlesökning och flott får sig serverat välskrivna, folkbildande artiklar av de kunnigaste inom varje område, ibland med ef terföljande polemik. Välskrivna, eftersom den lärda stilistiken har höga krav på sig på Island: att vårda språket och stilen är inget mindre att värna landets självständighet; med en lätt överdrift kan man hävda att det var den rörelse som i mitten av 1800-talet återuppväckte isländska språket ur dess förfall som också lanserade tanken på lan dets självständighet. Folkbildande: inget annat är möjligt än att skriva medryckande och utan att sätta sig på höga hästar (jodå, undantag finns) i ett land där bildningen är utbredd långt utanför dem med studentexamen och akademiska titlar –där man åtminstone förr, enligt ett talesätt, inte j ohn s wedenmark Isländska essäer i samtal Tre röster från tre olika kundeårtiondenvetaom

49

D en isländska tidskriften Skírnir utkom mer med artiklar i blandade ämnen samt skönlitterära bidrag två gånger om året sen 1827, under 1800-talet med Köpenhamn som utgivningsort – det var där de intellektuella höll till. Den har ungefär samma format sen begyn nelsen men omslaget fick färg och bild för 30 år sen. Den artikel eller dikt som publiceras i Skírnir har bestående tillgänglighet och närvaro, ännu mer så i dessa tider när allt som tryckts på Island ligger uppe på nätet (timarit.is) och kan laddas upp som PDF -er på vilka man kan urskilja den stundom ganska grova papperstexturen och dess olikaDärförfärgnyanser.är

Det är dock den perfektionistiska estetiken han försvarar inför studenterna – och hans före drag är en veritabel grundkurs i vad man måste tänka på när man skriver vers (eller tillfällighets diktar) på det gamla sättet. Under ytan finns en kritik mot den moderna, mer formlösa diktkon sten, med intressanta utsagor som den att Jón inte hör hur en orimmad dikt låter. Och han gör väldigt förfinade analyser av hur uppläsningar och tonsättningar som inte respekterar versen le der till obegriplighet. Framställningen i föredra get är däremot lättsam, glasklar och inbjudande. Bergsveinn Birgisson, själv både författare och fi lolog, fångar i efterordet till de samlade dikterna någonting viktigt i Jóns pedagogiska hållning med följande ord: Jón Helgason visade att det är möjligt: att inte av vika från den vetenskapssyn som man kommit överens om men återberätta så chosefritt och utan ansträngning att bara några få uppmärksammar hur mycket tankemöda som ligger bakom forskningen. Att dölja sitt arbete och sin ansträngning – men ge neröst dela med sig av dess resultat. Löper här inte två besläktade hantverk samman? Diktaren som färdigställer sin dikt, och forska

dikta50 i de traditionella isländska strofformerna, med full respekt både för versen och för rimmen, och hela tiden med uppläsningen för öronen. Slarv går nämligen ut över lyssnarens förståelse.

Jón Helgason citerar i sitt anförande en medel tida isländsk traktat som liknar stavrimmen vid de spikar som håller fartyget samman. Underför stått så är det fara på färde ifall man börjar fuska.

Traditionsmedvetenheten ådagaläggs för öv rigt också i att ordet íslenzku stavas med z, som ju uttalas som vanligt s. Länge var valet s/z fritt för ett stort antal ord, vilket gav möjlighet att ge signal om var man själv stod i relation till häv derna. Det ska också nämnas att verbet yrkja är väldigt speciellt. Det betyder sen urminnes tider både ‘odla’ och ‘dikta’ och rymmer på så vis en hel kultursyn. Och har den egendomliga starka böjningen yrkja–orti–ort.

Jón Helgason (1899–1986) är vid det här laget en framgångsrik filolog, professor vid Köpenhamns universitet 1929–1970, och räknas idag som en av Islands främsta humanister. Men han är också diktare, och uttalar sig i verstekniska frågor som en som kan yrket från insidan. Diktsamlingen Úr landsuðri (Från sydlandet) som kom ut 1939 är en erkänd klassiker och ur formell synpunkt ett mästarprov. Därefter ägnade Jón sig mest åt tillfällighetsdiktning, med stor framgång. Hans samlade dikter kom ut i bokform år 2019 och innehåller även ungdomspoesi och ett tjugotal ytterst skickliga översättningar. Hans diktning ger mig dubbla känslor, medan många andra sätter Jón mycket högt som poet. Formen är oklanderlig och känslorna uppriktiga, inte sällan dystra och inriktade på alltings för gänglighet, till exempel tacktalet vid hedersdok torspromotionen 1974, där han liknar sin insats vid en myra som flyttat ett grässtrå. Men det finns en reservation i dikterna som gör dem otillgäng liga – till skillnad från den föredömligt folkbil dande tonen i hans lärdomsskrifter. Kanske ett resultat av överarbetning.

Detta gäller i synnerhet stavrimmen, allitteratio nerna: detta att vissa ord i bestämda positioner ska börja på samma bokstav (eller olika vokal).

51 ren som förmedlar sina insikter och resultat så att de blir begripliga för en allmänhet (översätter dem, om man så vill)? ‘En dålig dikt är en dikt vars författare inte läst den tillräckligt noga’, skri ver den egyptisk-franske poeten Edmond Jabès i enJagaforism.tänker mig att Jóns underliggande bud skap till studenterna, i ett ockuperat Danmark, är att diktarens omsorg om språket också är fors karens omsorg om att hans eller hennes resultat ska bli begripliga för en allmänhet. Vilket också hans framställning är ett exempel på. Det essä istiska handlaget imponerar, som får det viktiga sagt, och inte bara håller sig till saken, utan även komponerar in till synes ovidkommande teman som ändå till slut på något vis blir relevanta: me taforiskt; som jämförelser; eller via överraskande kopplingar som skapar intellektuell dramatik. En forskare och tillika diktare som hade samma essäistiska handlag var filosofiprofessorn Þors teinn Gylfason (1942–2005). Jag har hört honom framföra på scen både ‘Íslenzkt úrvalsljóð’, en rimmad sonett bestående av fjorton rader från fjorton olika isländska författare, och andra mycket mer personliga dikter. Jag fick dock ald rig tillfälle att höra honom föreläsa. 1973 publicerade Þorsteinn i Skírnir något som också hade varit ett föredrag, och som senare gav titel till en essäsamling. Að hugsa á íslenzku (Att tänka på isländska) anspelar på Jóns ovan om talade essä. och han apostroferas också i inled ningen. Och Þorsteinn håller fast vid att skriva ‘íslenzku’ med z. Problemet som ställs upp är huruvida filosofis ka och vetenskapliga begrepp och frågeställning ar kan migrera mellan olika språk. Þorsteinns in ställning är så grundmurad att den upprepas flera gånger: Den som inte har lärt sig att tänka på ett språk, företrädesvis modersmålet, kan inte göra det på något annat språk heller. Eller skriva nå got vettigt! Tänkandet är skilt från språket, men försiggår till stor del i språket. Och vissa språk lämpar sig bättre för tänkande, eftersom de är ge nomsiktliga ( gegnsæ): ordens beståndsdelar är då i sig betydelsebärande. Isländska är ett sånt språk, tack vare den språkvård som varit förhärskande, och som, kan man tillägga, nu är under hot om upplösning på grund av engelskans dominans. Vilket inte hindrar att de som kan skriva väl kom mer att fortsätta göra det, för sin egen skull och förÞorsteinnnationens.redovisar sin erfarenhet som redak tör för bokserien Lærdómsrit Bókmenntafélags ins, som fortfarande utkommer, och som jag alltid varit imponerad av, på grund av dess språk liga klarhet och tilltalande utformning: lätta volymer med enkla omslag i duodesformat och med hårdpärm, som ser snygga ut tillsammans i hyllan, och som kan stå till tjänst när man vill få perspektiv på vad till exempel Platon skriver. Allt blir som sagt tydligare på god isländska. Þorste inn diskuterar vilka böcker som är översättbara och vilka krav han ställer på översättarna. Men framför allt berättar han om alla dem som väg rar att ens försöka, eftersom de har dåligt själv förtroende beträffande vad som går att säga på isländska. Dessa örfilas då upp med ett citat från storskalden Einar Benediktsson, som också var angelägen om att bevara och odla det isländska lärdomsspråket:

Föredraget som publiceras i Skírnir 2019 hand lar mycket om Bergsveinns författarskap, men rymmer också högst intressanta tankar om rela tionen mellan stilkonst och tänkande. Det börjar med en hyllning till de stora föregångarna och övergår till ett klankande på nutidens platthet. Till slut, efter många detaljer om det egna skri

Den tredje essä från Skírnir som jag vill ta upp är också ett föredrag, hållet av den redan ovan cite rade författaren och filologen Bergsveinn Birgis son, född 1971, en person som gör både litterärt och vetenskapligt bruk av sina dubbla roller. En bok som Den svarte vikingen (Bazar, 2019) lägger fram en epokgörande hypotes om hur det gick till när Island koloniserades, uppbyggd kring olika slags forskning och experiment och med massor av fotnoter. Det var inte frihet man sökte, utan olja framställd av valrossfett, som var nödvändig för sjöfarten. Men Bergsveinn har lagt upp boken med sig själv i huvudrollen; utforskandet är en del av berättelsen, och han tillåter sig att använda sin rika stilkonst för att göra rekonstruktioner av miljöer och psyken på 800-talet, att fylla i luck orna där det inte finns någon dokumentation, ibland på gränsen till spex. En hybridform som tilltalar många, men som inte går hem i alla lä ger, och dessutom är svårplacerad. Min översätt ning, som utkom 2019, har till dags dato inte fått en enda tryckt recension. Bergsveinn disputerade på en avhandling om den fornnordiska skaldediktningen analyse rad med modeller från kognitiv psykologi. Han har också ett rikt författarskap bakom sig, både på norska och på isländska. Böckerna Brevet till Helga (på svenska 2020) och Lífandilífslækur (Det levande livets bäck, 2019) nominerades till Nord iska rådets litteraturpris. Biografin Mannen fra middelalderen, om den lärde sextonhundratalsfi lologen och historikern Thormod Torfæus, fick pris som årets bästa norska fackbok 2020.

52 orð eru á Íslandi til / um allt, sem er hugsað á jörðu (… på Island finns ord / för allt som tänks på jorden) Det här är alltså för femtio år sen, innan interna tionaliseringen och de akademiska meriterings systemen hade gjort engelskan till ett sine qua non. Jag associerar också till en hearing som an ordnades för 20 år sen, när KTH övergick till eng elska som undervisningsspråk. Bland paneldelta garna fanns Horace Engdahl, som presenterade idén om en tidskrift som skulle översätta de vikti gaste vetenskapliga artiklarna till svenska omgå ende och på så vis ge språket (och tänkandet) re gelbundna blodtransfusioner. Det var en bra idé, men den den har inte blivit av ännu. Istället har staten avhänt sig ansvaret för terminologin … Men Þorsteinns huvudpoäng är vad som hän der när ett begrepp automatiseras, det vill säga inte betänks längre utan bara används. Hans ex empel är begreppshistorien på isländska för ord paret subjektivt/objektivt. Efter en genomgång av deras filosofiska förhistoria hos bland andra Aristoteles och Descartes – som går rakt på tvärs mot hur orden används idag – kommer han fram till hur termerna översattes till huglægt och hlut lægt av prästen Arnljótur Ólafsson år 1891, en lös ning som har blivit bestående. Det har däremot inte ordens innebörd i användning och vid över sättning. Bland annat har de oreflekterat kommit att betyda också abstrakt/konkret. Vilket ställer tillDetdet.första ordet går tillbaka på ordet hug, som betyder ungefär detsamma som engelskans mind, och således, enligt översättarkårens samlade er farenhet, inte går att översätta till svenska. (Men lugn: det finns alltid nödlösningar!) Det senare ordet går tillbaka på ordet hlutur, som betyder ‘sak’. Ett bra beslut, som rimmar med antika före bilder, till exempel latinets res och causa. Det hug liga och det sakliga. Fint! Men problemen upp står därför att orden har olika betydelser inom olika discipliner, och det behövs besök av en fi losof för att bena ut de självmotsägelser som kan uppstå till exempel i läroböcker. För experterna är orden ju alltför färdigt givna. Experterna och läroboksförfattarna har i många fall helt enkelt upphört att tänka i språket. Orden har automa tiserats. Det är svårt att inte associera till Martin Heidegger, som i sin föreläsningsserie Was heißt Denken? konstaterade att problemet med tänkan det är att vi ännu inte har börjat tänka. Heideg ger var nog knappast Þorsteinns favoritfilosof, och jag har hört ryktas att han en gång utbrast att det var då tur att Heidegger aldrig lärde sig isländska utan bara filosoferade utifrån grekiska, latinska och forntyska ord. Men de två möts i omsorgen om språket även om Þorsteinn vill be vara och förfina, medan Heidegger helst ägnar sig åt att dekonstruera.

53 vandet, landar Bergsveinn i den samtida neu roforskningens kritik av åtskillnaden mellan subjektivt och objektivt: uppdelningen mellan kropp och själ, känslor och tankar tas för given men kan på empiriska grunder ifrågasättas, till exempel av Antonio Damasio. För en författare, också av fackbokstexter, är det inte tillrådligt att bara ägna sig åt objektivt, neutralt, logiskt tän kande, konstaterar Bergsveinn. Det går nämligen ut över läsaren, som får svå rare att följa med ifall författarens känslor och tvivel på det egna projektet är bortkopplade.

Kanhända att kategorierna subjektivt och objek tivt upplöses i den goda stilkonsten. Om versen är det som gör dikterna seglingsbara, så är det meningsbyggnaden och rytmen som skapar den goda prosan, där känslorna visserligen kan for muleras direkt, i utsagans eller berättelsens form, men också har en mer undermedveten tillvaro, som kanske spelar större roll än något annat.

Jag läser de tre essäerna från tre olika årtion den utifrån min erfarenhet som översättare och essäist, och tänker att det som diskuteras når dju pare än att bara diskutera enskilda ord. Det hand lar om att den välskrivna essäistiska texten är polyfon och väver samman textfragment av olika slag till en helhet som kontinuerligt fångar läsa rens intresse. Så jag hoppas att du har hängt med hela vägen hit på resan från Aristoteles till varför de flesta nutida läroböcker bara är kataloger som inte fastnar i minnet. Häromdagen hamnade jag i en diskussion om vad som gör en god lärare. Vi kom fram till att det är den som – gärna förstulet – släpper fram sitt eget intresse, ja sin lidelse in för ämnet. När känslorna är med blir kunskapen möjlig att dela vidare.

Jón Helgason: ‘Að yrkja á íslenzku’ (Att dikta på isländska). Frón, årg. 2, nr 2 (Juni 1944), s. 65–97. Þorsteinn Gylfason: ‘Að hugsa á íslenzku’ (Att tänka på isländ ska). Skírnir, årg. 147, 1973, s. 124–58. Bergsveinn Birgisson: ‘Að skrifa með báðum heilahvelum: Akademísk orðræða, mannsheilinn og hið mannlega’ (Att skriva med båda hjärnhalvorna: Den akademiska diskursen, den mänskliga hjärnan och det mänskliga). Skírnir, årg. 193, våren 2019, s. 68–96.

Jag uppfattar Einar Ólafurs förord till Brennu-Njáls saga i Íslensk fornrits utgåva först och främst som en estetisk text – som briljant litteratur, samtidigt som den känslomässiga nyansrikedomen styrs av insik ter vunna efter årtionden av arbete med texter från nordisk medeltid och av en uppriktig vilja att lysa in i sinnet [hug] hos författaren till Njáls saga. Den be läste, klassiskt skolade och samtidigt känslosamme vetenskapsmannen är ett utdöende släkte, och man kan fråga sig varför och till vems nytta.

Verket blir enligt Bergsveinn intressantare om forskningsprocessen redovisas som en berättelse – och känslornas närvaro i texten hjälper till att skapa en helhetsbild ur objektiva fakta, som an nars lätt tar formen av fragmentiserade uppräk ningar. Han försvarar på så vis sin egen subjektiva närvaro i fackböckerna, och utmanar de flesta av sina generationskamrater till en mer lekfull syn påMenforskningen.jagtror

att det är möjligt att gå ett steg längre, och se själva stilkonsten som ett tankered skap, vilket Bergsveinn också är inne på i sin hyll ning till äldre generationers giganter, till vilka också hör Jón Helgason och Þorsteinn Gylfason, även om de inte direkt omnämns. Det var andra tider när Einar Ólafur Sveinsson och Sigurður Nordal var i sitt esse inom den fornnor diska forskningen, under första halvan av 1900-talet. Båda var goda poeter och den förstnämnda även en slagfärdig novellförfattare, men dessutom var deras lärda skrifter betydligt mer litterära och bildspråk ligare, känslorikare än vad som är fallet idag. [–––]

U nder 2017 blev jag kontaktad av min vän Glenn Sjökvist på Antikvariat Morris. Han berättade att han under flera år lekt med tanken på på att göra en digital version av William Addison Dwiggins handstil. En handstil med ett väldigt personligt uttryck – nästan som ett tryckt typsnitt. Trots utmaningen kändes det som ett spännande projekt och jag hade svårt att sägaSomnej.utgångspunkt

s tefan h attenbach och glenn sjökvist Att göra ett typsnitt av en handstil

För att kunna få liv i typ snitt baserat på en handstil, så krävs det alterna tiva tecken. Minst två av varje tecken. Detta för att få fram ett ‘levande flöde’ i texten. Så efter att ha valt ut alternativa tecken, börjar själva jobbet med att scanna in alla tecken och lägga dem på plats i typsnittsprogrammet. Nästa steg blir att rita rent allt och börja diverse skriv tester. Det blev en hel del rundor med feedback mellan mig och Glenn. Vi ville båda att typsnit tet skulle hedra Dwiggins handstil på rätt sätt. Ef ter flera olika försök kände vi båda att det kändes för stelt i sin digitala form. Lösningen blev att gå tillbaka till de ursprung liga digitala bilderna, skriva ut dem i ca 400% för storing och ‘ruffa till’ konturerna en aning i Illus trator. Sedan göra om hela processen med att rita om dem. Fast denna gång med lite mer ojämna konturer. När man sedan skriver med typsnittet i 10-18 punkter hade vi uppnått den rätta känslan, vi båda ville åt från början. Nu vidtog ett nytt skede med att bygga ut typ snittet med alla tecken som INTE fanns med från början. Det har lagts till kapitäler, ligaturer, an fanger samt en mängd ornament och symboler som Dwiggins ritat genom åren. Som grädde på moset gjorde jag ett typprov i form av en affisch som Glenn sedan lät trycka i 2-färg i en begränsad upplaga på Norrbacka tryckeri. stefan hattenbach

använde jag en trycksak –

54

WAD to RR: A Letter about Designing Type – utgiven 1940 av Harvard College Library, Department of Printing and Graphic Arts. I trycksaken finns flera sidor från Dwiggins brev till Rudolph Ruzicka. Till att börja med gällde det att fotografera närbilder digitalt på handstilen för att fånga upp alla olika bokstäver. Främst A–Z, a–z, siffror och interpunktionstecken.

57 I 25 års tid har jag tittat på och beundrat William Addison Dwiggins (wad ) typografi, typsnitt, illustra tioner, ornament, marionetter och kalligrafi. Inte kalligrafi, rättare sagt Dwiggins handstil. Den liksom hans typografiska arbeten har ett helt eget uttryck och formspråk. Idén att göra ett typsnitt baserat på handskriften mognade fram hos mig genom åren, och jag fann förlagan!Rudolph Ruzicka (rr) fick ett uppdrag att formge ett boktypsnitt för Linotype. rr vände sig till sin vän wad och bad om råd i formgivningsprocessen. wad hade då redan skapat Electra (1936) och Caledonia (1938) för Li notype. Två typsnitt som framstår som två av de främ sta under 1900 talet. wad svarade rr med ett utförligt brev där han beskrev sitt arbetssätt steg för steg. Efter en omarbetning av wad utgavs brevet i bokform av Harvard College Library; “wad to rr”, 1940. Boken var “handskriven” av wad och där fanns allt material för en digitalisering av handskriften till ett typsnitt. Min vän Stefan Hattenbach åtog sig uppdraget och vi är mycket nöjda med slutresultatet. Typsnittet har givetvis sina begränsningar men i rätt sammanhang är det oerhört intagande och charmigt. Det stiliga typ provet som Stefan Hattenbach formgav lät vi trycka i en numrerad och en onumrerad upplaga vid Norrbacka Tryckeri. Försäljning och distribution av typsnitt och provplansch sköts av mig personligen.

58 rr följde wad:s råd och formgav trycktypen “Fair field”, som utgavs av Linotype 1940. Fairfield är ett klas siskt alfabet med starka inslag av typsnittstecknarens kalligrafiska hand. —Glenn Sjökvist

59

P å följande sidor visas trycksaker ur samlingen Svenskt bokmu seum. Bilderna återger ett axplock av material som jag kommer att undersöka inom ramen för ett avhandlingsprojekt om den industriella tillverkningen av trycktyper i Sverige, i synnerhet Berlingska stilgjuteriets produktion. Företaget var en av Skandinaviens största leverantörer av typer, verksamt i Lund mellan 1837 och 1980. Pe rioden präglades av två radikala teknikskiften. Introduktionen av ma skingjutning under 1830-talet var avgörande för företagets expansion, medan fotosättningens intåg under 1960-talet bidrog till den nedgång som senare drabbade hela industrin. I dag är stilgjuteriets flaggskepp från 1950-talet, typsnittet Berling antikva, mer känt än själva företaget. Stilgjuteriet har en förhistoria i Berlingska boktryckeriet, vars verk samhet kan spåras tillbaka till tiden för universitetets grundande i Lund under 1660-talet. Det akademiska tryckeriet övertogs 1745 av Carl Gustav Berling (1716–1789) som invandrat från Sachsen-Lauenburg. Tryckeriet gick sedan i arv från far till son i flera generationer. Det var Fredrik Berling (1808–1876) som utvidgade verksamheten med ett stilgjuteri. Vid tiden producerades typer i liten skala i Sverige. Boktryckare hade länge varit beroende av leverantörer i utlandet. I och med Berlings expansion skulle typer i större utsträckning produceras lokalt. Till en början antog stilgjuteriet en kombinerad roll av agentur och producent. I ett tidigt reklamutskick utlovas att svenska tryckerier nu ska få lättare tillgång till stilar av ‘nyaste slaget, graverade af utmärkte stempelskärare i Paris’. Successivt lade man mer vikt vid nationellt oberoende. I en annons från 1870 står det att stilgjuteriet kan leverera ‘hela materielen med Titelstilar och allt som erfordrats, utan anlitande av andra krafter än våra egna, så att icke en enda bokstaf behöft hemtas från utlandet’. Typerna göts vis rikard heberling Lämningar efter Berlingska stilgjuteriet i Svenskt bokmuseum

Svenskt bokmuseum är en unik resurs för att studera stilgjuteriets och industrins utveckling. Det finns flera företagsarkiv med koppling till verksamheten, deponerade i Riksarkivet i Lund, men de utgörs primärt av interna handlingar kring administration och räkenskaper. Materia let i Svenskt bokmuseum ger däremot möjligheter att studera företagets externa kommunikation med kunderna och branschen. Förutom ett tiotal provböcker över stilgjuteriets sortiment från olika tider finns även en mängd småtryck i form av stilprover, priskuranter och diverse bro schyrer. Administrativa trycksaker såsom brevpapper, visitkort och blan ketter finns också bevarade. Genom samlingens kompletta årgångar av svenska grafiska facktidskrifter är det möjligt att följa företagets verksam het i annonser och recensioner. Sammantaget representerar materialet i Svenskt bokmuseum en central del av Berlingska stilgjuteriets historia som inte har bevarats i företagsarkiven. Samlingen Svenskt bokmuseum ägs och förvaltas av Einar Hansens biblioteksstiftelse och är deponerad i Lunds universitetsbibliotek. Se Kristina Lundblads artiklar om Svenskt bok museum i Biblis nr 85, 91 och 94. – Bilderna i det följande återger objekten i skala 2:3.

60

serligen i Lund men verksamheten var beroende av importerade matri ser, gjutformarna som låg till grund för typsnittens utseende, eftersom man saknade både kunskap och kapital för denna sorts tillverkning. Så småningom skulle företaget komma att producera typer från grunden, inklusive formgivning och gravering av matriser. Men även då förlitade man sig på utländska resurser; inte minst var importerad arbetskraft en förutsättning för Berling antikvas realisering.

Generellt har den historiska forskningen kring stilgjuterier i Sve rige varit omfattande, men märkligt nog har 1800-talets förhållanden och utvecklingen under 1900-talet inte varit föremål för djupare undersökningar. Detta är anmärkningsvärt, dels med tanke på den be tydelse som Berlingska stilgjuteriet hade för boktrycket i Sverige under perioden, dels med hänsyn till det rika arkivmaterial som finns bevarat.

1. Annonsbilaga i Grafiskt Forum, 1966.

2. Visitkort, 1890-talet. 3. Reklamblad, ca 1903.

4. Betalningspåminnelse, ca 1900.

5. Broschyr (stilprov för Helios Serie), ca 1901.

6. Annonsbilaga i Nordisk Boktryckarekonst, 1916.

7. Broschyr (stilprov för Teutonia), 1909.

8. Folder (stilprov för Rosier Ornament Serie), ca 1901. 9. Kuvert (Drotten Serie), ca 1901.

10. Broschyr (stilprov för Bradley Serie), ca 1900. 11. Broschyr, 1911.

12. Broschyr (stilprov för Lunda), ca 1942.

13. Broschyr (stilprov för Matrotype Univers), ca 1968. 14. Visitkort, ca 1977.

72 nyheter & noterat

Genom Anteckningarvattenåren:omFolke Dahlberg Jonas Modig. 192 s. Folke Dahlberg Sällskapets skriftserie, 14. Stockholm: Folke Dahlberg Säll skapet, 2021. isbn 978-91-982079-3 Folke Dahlberg Sällskapet, som grundades 2002, har från början utmärkt sig för sin bokutgivning. I dess skriftserie har hittills 14 nummer utkom mit, häribland ett stort dikturval, välgjorda ny utgåvor av de fyra landskapsböckerna från Vät tern och Tiveden, två böcker om Dahlberg och den första mer omfångsrika boken om hans bildvärld. Sällskapet har dessutom utgivit en se rie reproduktioner av några av Folke Dahlbergs teckningar.Tvågånger om året utkommer också sällska pets medlemsblad Vattenår, som har sin titel från en av Dahlbergs centrala dikter och som i varje nummer innehållit en krönika av Jonas Modig, initiativtagare till sällskapet och dess ordförande från första början. På tjugo verksamhetsår blir det fyrtio krönikor, redan antalet är imponeran de. Sällskapet har nu haft den utmärkta idén att samla dessa texter i bokform under titeln Genom vattenåren Det har blivit en rikt illustrerad volym på 190 sidor med sammanlagt tjugoåtta texter, var och en av ett omfång som en större tidningsartikel. Modig har enligt baksidestexten bearbetat och utvidgat originaltexterna och säkert också sam manfört sådana som legat varandra ämnesmäs sigt nära. Resultatet har blivit en utomordentligt innehållsrik, varierad och välskriven bok. Till de stora förtjänsterna med Modigs texter hör en stillsam uppgörelse med den fängslande men i längden förminskande romantiska bilden av Folke Dahlberg. (När jag avslutar läsningen med Tomas Bannerheds förord ser jag att han tycker detsamma.) Dahlberg (1912–1966) var nå got av en författarnas författare, men hör inte till de exklusiva utan har framför allt som prosaist haft den fasta förankring i ett landskap som är en god förutsättning för att vinna läsare. Sam tidigt sträcker sig hans dikter och bilder in i ett drömlandskap med samma komponenter som hans texter från norra Vättern – stränderna, sun den, öarna, det öppna vattnet – men där dessa beståndsdelar blivit allmänna, inte ortsbundna, och fått en suggestiv symbolisk karaktär.

Dahlbergs produktion är trots hans sena debut

verket kom under Folke Dahlbergs livstid en närmast mytisk bild av hans person att knytas. Dahlberg blev känd som något av en eremit, som dragit sig undan samhället och bodde i en egensnickrad stuga på en enslig ö ute i den stormiga Vättern och från denna isolerade utsiktspunkt anställde betraktelser över tillvaron. Det är en lockande, romantisk konstruktion, till talande både för läsaren och poeten, och den blev inte minst efter Dahlbergs förtidiga drunknings död något av en tvångströja. Blicken drogs från texten och bilderna i sig själva, allt sågs i ljuset av den biografiska myten. Med sin stora förtrogenhet med Dahlbergs liv, texter och bilder låter Modig författaren/ konstnärens egna funderingar och våndor kring de bara alltför kraftfulla schabloner som vi låter styra vårt seende belysa denna mytbildning. Han skriver klokt att den image som Folke Dahlberg velat leva upp till, den ‘alltför ofta upprepade bilden av ensamvargen på ön, en världsfrånvänd finlirare som letar efter sig själv, är ju också en schablon. Inte alldeles osann, men otillräcklig, onyanserad, förenklad.’ Modig återupprättar den balans mellan liv och verk som kan vara svår att hålla både inom lit terära sällskap och bland dem som dyrkar kult författare. Givetvis har det betydelse att Folke Dahlbergs person och författarskap engagerat honom sedan han själv var tonårig poetaspirant och satt vid mästarens fötter, och att han kan landskapet kring Vätterns nordvästra hörn lika väl som författaren. Men Modig ger aldrig sken av att vara den som sitter inne med några slut giltiga sanningar om gåtorna i Dahlbergs liv och poesi, och lämnar öppet för envars preferenser ochEntolkningar.viktigroll för framställningen spelar hans lugna och klara prosastil. I bokform har ju Jonas Modig sedan han lämnade sin chefsposition på Bonniers främst framträtt som poet, med sex diktsamlingar sedan 2007. Här visar han sig som en mycket god essäist, med sinne för detaljer lika väl som för de stora linjerna och sammanhangen.

Det har spekulerats mycket kring Folke Dahlberg – Modig avstår från så gott som allt sådant, och får författaren att framstå både som en tydligare verklighetsmänniska och bevarar all den fascina tion för honom som tonen i dikterna och prosa texternaFramförväcker.alltär det vackert gjort att få ett ka lejdoskopiskt porträtt av Folke Dahlberg i tjugo åtta skärvor att kännas mer övertygande och full ständigt än jag tror att en fullskalig, traditionellt kronologisk biografi skulle ha gjort, i alla fall för min del. Den enhetlighet i Dahlbergs verk som jag nämnde tidigare underlättar naturligtvis, men viktigare är nog Modigs djupa kunskaper och förmåga att hitta rätt infallsvinkel och ex empel vare sig han skriver om Dahlbergs ekono miska bekymmer, om de gåtfulla motiven i hans punktteckningar eller om den drivkraft bakom livet och skapandet som uttrycks med frasen att seglatsen, livsresan, är en aldrig avslutad resa där målet, trots vad den förklokade omvärlden säger, säkert finns men kanske är identiskt med själva sökandet efter det.

Några aspekter hade jag velat veta mer om, som Folke Dahlbergs litterära miljö: vilka böcker (om några) tog han med sig till sina öar? Vilka äldre poeter och naturskildrare var viktiga för honom, vilka samtida bytte han böcker med? Hur kan vi se honom i 1940- och 1950-talets po etiska sammanhang? Att han i viss mån både var och ville vara en solitär är sin sak, relationer till omgivande litteratur finns alltid (Modig lyfter fint fram en annan orolig och snart nog otidsen lig poet, Gunnar Eddegren, som Dahlberg gjorde en omslagsteckning till).

73 vid 36 års ålder tämligen omfattande. Tolv voly mer utkom under hans livstid, och till dessa ska läggas ett stort antal tidningsartiklar och mäng der av bilder. Dahlberg arbetade i så skilda for mer som berättande prosa, landskapsskildring med inslag av såväl dagbok som kulturhistoria, poesi av ofta hög abstraktionsgrad och teckning ar som antingen fungerade fristående eller i kom bination med olika slags texter (långtifrån alltid som direkta illustrationer). Trots detta är hans produktion påfallande enhetlig. Det beror inte främst på att den geografiska bakgrunden i stort sett förblir densamma, utan på att de melankolis ka stämningslägena – som visserligen kan brytas mot drastiska anekdoter i prosaböckerna – är så dominerande.Tilldetframväxande

Nu har Jonas Modig säkert inte skrivit sin sista krönika i sällskapets medlemsblad, så dessa och andra detaljer tänker jag mig får sin belysning så småningom. Det är något att se fram emot. jonas e llerström

För det första beskriver han den typografiska utstyrseln för varje tryck i detalj: de typsnitt som används i trycket och de grafiska utsmyckningar som används som anfanger, vinjetter, och ramar, kistorna i begravningstrycken och småornament

För att minska importen av papper uppmuntra de kronan att man skulle anlägga pappersbruk för att täcka behoven hos tryckerierna, skolorna och kyrkan. I Linköping bildades ett konsortium med biskopen i spetsen, som uppförde ett pappersbruk vid Stångån i Tannefors i utkanten av staden. Det var i drift redan 1630. Larson redovisar fyra olika vattenmärken från bruket. Med deras hjälp har han kommit fram till att Günther i stor utsträck ning använt papper från Tannefors i sina tryck. Bibliografin över de 183 trycken är kronolo giskt uppställd liksom bibliografierna hos före gångarna Almqvist och Engström. Men Larsons bibliografi är mycket utförligare i tre avseenden.

74 Christopher Günther: Boktryckare i Linköping 1635–1654 Per Larson. 352 s. Linköping: Antikvariat Per Larson, 2022. isbn 978-91-639-8115-9 Det finns en del uppsatser om svenska boktryck are, men det är ont om rejäla monografier. De jag kommer att tänka på är Gösta Engströms bok om Amund Grefwe i Nyköping och Göteborg, Sven Almqvists om Johann Kankel på Visingsö och Henrik Schücks om Lars Salvius i Stockholm alla skrivna på nittonhundratalet. Nu sällar sig Per Larson till dessa skribenter med två böcker om Christopher Günther. I den första om Günthers verksamhet i Kalmar 1626–1635, som den förste boktryckaren i staden, förtecknas sextio tryck från hans officin. Den kom ut 2018 och anmäldes i Biblis 85 (våren 2019). Per Larson har med de två böckerna åstadkom mit ett storverk på över femhundra sidor, baserat på omfattande egna studier. Det är inte en biogra fi över Günther. De personhistoriska uppgifter om honom som finns bevarade är knapphändiga och nästan enbart relaterade till hans verksamhet som boktryckare. Larson skriver i sitt förord till Linköpingsboken att den är ‘snarare en kommen terad bibliografi över de 183 tryck som är kända från hans boktryckeriverksamhet i Linköping 1635–1654’. Men den är så mycket mer. Genom att följa Günther i spåren tecknar Per Larson en bild av hur bokproduktionen i Sverige förändrades under Axel Oxenstiernas tid som rikskansler från 1612 till 1654. 1654 råkar vara det år då både Günther och Oxenstierna gick ur ti den. Ett enda kungligt boktryckeri räckte inte längre till när den svenska statsapparaten moder niserades och byggdes ut. Oxenstierna behövde utbildat folk och det gjorde kyrkan också. Gym nasier inrättades runt om i landet, det första i Västerås 1623 och det tolfte i Härnösand 1649. De behövde läroböcker, både på svenska och latin. Kanske var det därför som de flesta nya tryck erier som anlades utanför Stockholm placerades i städer med universitet och gymnasier. Det för sta var i Uppsala 1613 och sedan följde Västerås, Strängnäs, Kalmar, Linköping, Åbo, Nyköping och Göteborg, som anlades 1650. Kalmar och Nyköping saknade gymnasium och boktryck arna där flyttade efter några år sin verksamhet till gymnasiestäderna Linköping och Göteborg.

För att överleva som boktryckare i en mindre stad behövde Günther odla kontakter med förfat tare och finansiärer, i synnerhet inom gymnasie skolan och kyrkan, för att få uppdrag. Många av dem beskrivs i boken. Redan under sitt första år i Linköping fick han trycka likpredikningarna över biskopen i Linköping Johannes Botvidi och Öster götlands landshövding Erik Ulfsparre. Därefter flödade beställningarna in. Begravningstrycken, som ofta innehåller biografier över den avlidne, utgjorde fyrtio procent av de tryck Günther pro ducerade där.

botas. Arvid Månsson var bonde och självlärd naturläkare.Begravningstrycken var 73, varav sextiofem lik predikningar och åtta parentationer. Antalet årstryck, dvs offentliga tryck som riks dagsbeslut, lagar och liknande, var 3. Trycken för skolan uppgick till 39, varav nitton var läroböcker. Här ingick också fem skoldramer, pjäser där namnen på alla som deltog i uppföran det finns med. Hit hör Günthers största och mest imponerande projekt, tryckningen av Dictionari um Latino-Sveco-Germanicum av Jonas Petri Got hus som blev färdig 1640. Jonas Petri var lärare vid gymnasiet då han fick privilegiet 1635 och fick ekonomiskt stöd av kyrkotionde för utgivningen. 1637 blev han biskop i Linköping. Som framgår av titeln är det ett latinskt lexikon med översätt ning till svenska och tyska. Det ingår även ett svenskt index och ett tyskt. Totalt blev det över 1100 sidor i folioformat. Det väldiga lexikonet an vändes i svenska skolor i hundra år innan det er sattes av ett nyare 1739. Populärt kallades det för Lincopensen De två delarna är skrivna så att den ena ut märkt kan läsas utan att man läser den andra. Därför finns det en och annan upprepning från Kalmardelen i Linköpingsdelen. Böckerna är spännande läsning och nyttiga uppslagsverk för den som är intresserad av tryck eri- och typografihistoria eller av sextonhundra talets idéhistoria, för lokalhistoriskt intresserade med inriktning på Östergötland eller Småland, för bibliotek, särskilt de med äldre samlingar från gymnasie- och stiftsbibliotek, och för antik variaten. johan m annerheim

Bildmaterialet kan också användas för att fast ställa om en bok utan titelblad eller ett fragment är tryckt av Christopher Günther eller inte.

utan direkt koppling till kyr kans eller skolans värld uppgick till 24. De mest betydande var tre upplagor av Arvid Månssons Örtabok; Günther hade redan tidigare tryckt en upplaga av boken i Kalmar. Titelbladet på 1637 års upplaga börjar Een mykit nyttig Örta Book / Om the herlige Örter som uthi thet höghberömda Konunga Rijket / wårt kära Fäderneslandh Swerige / Åhrligen wäxa: Såsom och / Om någhra Uthländ ska Örter / Huruledes som the emoot många både inwertes och uthwertes Krankheeter och Sjuk-dom mar brukas skola. Den innehåller register både över örterna och över de sjukdomar som skulle

För det andra finns en kommentar till varje post i bibliografin, där Larson beskriver tryckets utseende ytterligare men där han framför allt sätter in det i sitt sammanhang och berättar om författaren, den avlidne när det gäller likpredik ningar och annat som kan vara intressant. För det tredje har han genrebestämt posterna. Tack vare det har han kunnat göra statistik över hur många tryck Günther producerade av det ena eller andra slaget. De andliga trycken (utom likpredikningar) var 47, varav drygt hälften var uppbyggelselitte ratur. Här ingår också tryck från prästmöten och en omfattande svensk kyrkohistoria av Johannes Baazius på Världsligalatin.tryck

75 ända ner till ekollon och blad. För att det ska vara möjligt finns det ett särskilt avsnitt om Günthers ganska begränsade typografiska material, där de olika elementen avbildas och namnges.

En diskret rad i kursiv på kolofonsidan anger att manuskriptet avslutades 2022-03-22. De första exemplaren gick ut som påskhälsning – det är kanske inte svenskt rekord i snabbproduktion, men med tanke på att häftet innehåller tre nog granna register över originaltitlar, svenska titlar respektive förlag och tryckerier är det verkligen imponerande. Och med en vacker gest låter förla get bakre omslagets insida rymma en bibliografi över Lars-Erik Nygrens egna skrifter. För den som vill gå från de fantasieggande tit larna i bibliografiernas förteckningar till the real stuff finns inget bättre sätt än att läsa Jan Reimers i ordets egentliga mening fantastiska tidskrift Kring aftonlampan, nu inne på sin tjugoandra årgång. Fullkomligt oförtröttligt letar redak tören rätt på, som tidskriftens undertitel lyder, ‘Sällsamheter af olika författare’, i 1800-talspub likationer som Nyaste Kristianstadsbladet, Stock holms Posten, Eskilstuna-Posten, Budkaflen m. fl. Senaste numret, 1/2022, rymmer noveller både av kända namn som Gérard de Nerval och Edward Bulwer-Lytton som ett par anonyma historier och den inte alls dumma alkemiberättelsen ‘De vises sten’ av signaturen J. B. Till och med Jan Rei mer har fått ge upp vad gäller att spåra denne och noterar lakoniskt: ‘Har ingen uppgift om J. B.’ (Däremot kan noteras att författaren knycker Bulwer-Lyttons berömda förstamening ‘It was a dark and stormy night’, som i den anonyma svenska översättningen blir: ‘Det var en dyster kolsvart natt. Allting i mörker låg.’) Det går inte att i vanlig mening prenumerera på Kring aftonlampan. Den erhålles genom att skicka ett valfritt bidrag till tryckningen (mer uppgifter från info@kringaftonlampan.se). Gör det! Originellare tidskrift får ni leta efter. jonas e llerström

författare

76 Emile Gaboriau och detektiv Lecoq på svenska Lars-Erik Nygren. Falkenberg: Per Olaisen För lag, 2022. isbn 978-91-89319-30-1 Kring Sällsamheteraftonlampan:afolika

Redaktör Jan Reimer. Nr 1/2022 Lars-Erik Nygren fortsätter sitt energiska utfors kande av hur de första författarna av detektivhis torier presenterades på svenska. Han inledde med en omfattande bibliografi över Edgar Allan Poe, nu i sin fjärde utgåva, och har via H. Rider Hag gard, Anna Katharine Green och Nick Carterhäftena nått fram till den franske följetongsför fattaren Émile Gaboriau (1832–1873) och dennes berättelser om yrkesdetektiven Lecoq, utgivna i en mängd olika svenska publikationer och for mat från 1860-talet och fram till ca 1920. Nygren har länge samarbetat med antikvari atsbokhandlaren och förläggaren Per Olaisen i Falkenberg, som ser till att hans bibliografier blir rikt illustrerade i färg med faksimil av titelsidor, häftes- och bokomslag, klotbandsdekorationer, annonser och annat material som gör dem bok historiskt intressanta och av värde för många fler än den specialintresserade. Emile Gaboriau och de tektiv Lecoq på svenska är full av fantastiska exem pel på vad som illustrationsmässigt förväntades locka läsare till berättelser som Den röda snaran, Giftblandaren och Synd.

77 Émile Gaboriau inte bara på svenska. En reprisering häromåret i Times Literary Supplement (20 januari 2020) av delar av Dorothy L. Sayers hyllningsartikel ‘The Detective Novelist’s Dilemma’, i Times Literary Supplement 2 november 1935 (Gaboriau föddes 1835) gavs en bildsättning inspirerad av omslaget till tidskriften Le Monde pour Rire 23 maj 1868. Den ursprungliga artikeln publicerades anonymt, liksom det mesta som stod att läsa i TLS fram till 1974. Tillgänglig inom KB (och externt med lånekort) via TLS Historical Archive. Om bibliotek och litteratur: Texter 2012–2022 Lars Burman. 195 s. Scripta Minora Bibliothecæ Regiæ Universitatis Upsaliensis, 25. Uppsala: Uppsala universitet, 2022. isbn 978-91-506-2933-0 Överbibliotekarien vid Uppsala universitetsbib liotek Lars Burman har bloggat sedan han till trädde 2012, alltid läsvärd och på bettet. Här han samlat ett urval inlägg kronologiskt i två avdel ningar, en första ‘mest om bibliotek och biblio teksutveckling’, en andra ‘mest om böcker, läs ning och historia’. Medan bloggen blev bok har fotnoter lagts till där jag kommenterar mina egna äldre texter. I dessa har jag strävat efter skarpare formuleringar och större uppriktighet än vad jag vågade visa på nätet. Lärorik och stimulerande, skriven med en gene rös och entusiasmerande blick för verksamheters hela värde och utvecklingspotential. Boken dist ribueras fysiskt genom UUB:s Actaverksamhet men finns också fritt tillgänglig att ladda ner via DiVA.

79

Frank Heller-utställning i universitetsbiblioteket i Lund, februari–juni 2022 Den senaste bokutställningen i Lunds univer sitetsbibliotek är ägnad Frank Heller – svindla ren, kosmopoliten och författaren. Det är en rik utställning och alla hans böcker finns med. Till utställningen hör en välproducerad katalog som även finns fritt tillgänglig för nedladdning. Frank Heller och hans blivande hustru Annie Kragh utanför Palazzo Bonaparte, på Piazza Venezia i Rom, som då inrymde den Skandina viska föreningen, ill. Petter Lawenius.

Medarbetare i Biblis 97 jonas ellerström, författare och förläggare; torbjørn eng, utgav 2021 Da typografien ville være kunst, driver webbplatsen Typografi i Norge, www.typografi.org; henning hansen, fil. dr i historia, verksam vid Vitterhetsakade miens bibliotek och Universitetsbiblioteket i Tromsø; stefan hattenbach, typsnittsform givare, innehavare av MAC Rhino Fonts; rikard heberling, doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet; johan mannerheim, tidigare biblio teksråd vid Kungliga biblioteket; glenn sjö kvist, antik variatbokhandlare specialiserad på typografi och grafisk form; john swedenmark, essäist, översättare och redaktör; nina ulmaja, grafisk formgivare.

Frank Heller porträtterad av Adolf Hallman 1916. Gunilla Wärles samling

:

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

:

Ingrid Svensson Den som

anses

per

Redaktör :

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer år utgivare Jonas Nordin Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com rådgivare Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heber ling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist och skickar Biblis medge

elektronisk lagring och Utgespubliceringmedstöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com Biblis 97 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2022 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next, Frutiger, Celeste Sans och Dwiggins Script Reproduktion: Nina Ulmaja s. 10–23, 26–31; Dick Norberg s. 24–25; Henning Hansen s. 32, 39; UiT Norges arktiske universitet s. 34–39; Torbjørn Eng s. 40–46; Nasjonalbiblioteket, Oslo s. 43: Tímarit.is s. 48, 50; John Swedenmark s. 51; Richard Heberling s. 61–71; Folke Dahlberg Sällskapet s. 72; Per Larson s. 74–75; Per Olaisen s. 76; Jan Reimer s. 76; Times Literary Supplement s. 77; Uppsala universitetsbibliotek s. 77; Lunds universitetsbibliotek s. 78–79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2022 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-454-4

80 föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Nordin (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud

material till

Redaktionella

Ansvarig

isbn 978-91-7000-454-4

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.