DOKUMENT Kerstin Hesselgren
Hon blev första kvinna i riksdagens första kammare och startade det som skulle bli Sveriges HR Förening för snart 100 år sedan. De frågor Kerstin Hesselgren drev då är mer aktuella än någonsin. TEXT
ANDERS BERGMARK
BILD
KVINNSAM
KERSTIN DEN FÖRSTA
D
en 11 januari 1922 är ledamöterna på väg in till riksdagens högtidliga öppnande som vid den här tiden hålls på Stockholms slott. Bland dem finns Kerstin Hesselgren, nyinvald ledamot för Liberala samlingspartiet. När hon närmar sig ingången blir hon hindrad av en poliskonstapel. »Nä, inga fruntimmer här«, s äger han och håller ut armen framför henne. »Jo«, svarar hon och går förbi. »Denna gången går det.« Det var inte första gången som någon försökte hindra henne från att ta plats för att hon var kvinna. Kerstin Hesselgren bemötte dem alla på samma samlade sätt. Hon var den första kvinnan som valdes in i riksdagens första kammare och visade sig vara en mycket skicklig politiker, med sociala och jämställdhetsfrågor som främsta fokus. Men hon var också Sveriges första kvinnliga delegat i det nybildade Nationernas förbund, föregångare till dagens FN, och i ILO, Internationella arbetsorganisationen. Hon gjorde stora insatser för att förbättra förhållandena för lärare och barn i skolan som Sveriges första skolinspektris och hon blev den första chefen för den särskilda kvinnliga yrkesinspektion som etablerades 38 HR
.SE
1913. Dessutom var hon ordförande i organisationen Frisinnade kvinnors riksförbund och senare en av grundarna av Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. UNDER SIN VERKSAMMA tid var hon en
kändis, en feministisk pionjär. Av sina uppbackare fick hon det kärleksfulla smeknamnet »Kerstin den första«. Ändå är hon i dag långt ifrån lika välkänd som exempelvis Elin Wägner och Alva Myrdal som var hennes samtida i kvinnorörelsen. I biografin Kerstin Hesselgren: den gränsöverskridande politikern (Carlssons, 2012) resonerar historikern Renée Frangeur om orsaken. En förklaring kan vara att hennes eftermäle formades av att andra frågor stod på den feministiska dagordningen när hon gick bort på sextiotalet. Kerstin Hesselgren föddes i Hofors i hjärtat av Bergslagen i januari 1872. Fadern var provinsialläkare och hon växte upp i doktorsgården med jämnåriga och yngre bröder och systrar. I sina utkast till memoarer beskriver hon hur syskonen lekte
med brukspatron Lillienhööks barn som bodde i herrgården intill. En episod som skulle få stor betydelse var när en pojke som var på besök ifrågasatte att pojkar och flickor lekte tillsammans. Kerstins bröder stod upp för henne och förklarade att hon inte var någon vanlig jänta utan en bra lekkamrat. Långt senare återkom hon till händelsen och brödernas inställning som förklaring till att hon aldrig blivit bitter under ett helt liv av kvinnokamp. Hon smög ofta in på faderns mottagning och följde med honom på resor i bygden. Mötet med hans patienter och deras eländiga levnadsförhållanden väckte ett starkt intresse för sociala frågor som kom att forma både hennes yrkeskarriär och politiska gärning. Trots sin egen privilegierade uppväxt ansåg hon att samhället behövde förändras för att livet skulle kunna bli bättre för i synnerhet arbetarkvinnor. SOM UNG VILLE HON bli läkare som sin far men han rådde henne att låta bli. I slutet av 1800-talet var det möjligt för kvinnor att ta studentexamen,
»Mötet med faderns patienter och deras eländiga levnadsförhållanden väckte ett starkt socialt intresse.«
