Paulus såg till att insätta ledarskap i alla församlingar som ordnades (Apg 14:23). Det var en förutsättning för överlevnad och tillväxt. Modellen hämtade han från synagogan. Generellt sett var Paulus mycket besviken på den svaga framgången evangeliet hade bland judar (Rom 9:1-5). Paulus förutsätter att de församlingar han adresserar består av döpta. I annat fall skulle etiska uppmaningar som baseras på det dopet vara meningslösa, som exempelvis: Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv (Rom 6:4). Dopet av medvetet troende var för Paulus själva utgångspunkten för gemenskap i Guds församling (Gal 3:27). Till kolosserna hänvisar han till en gemensam erfarenhet för alla kristna: ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda (Kol 2:12).
3. Att lära av historien Förhållanden i urkristen tid har tjänat som modell och vägledning för väckelserörelser genom historien. Men historien står inte still och därför är reflektionen ständigt aktuell på vilket sätt det urkristna kan omsättas. Här följer fyra teman som underlag för fortsatt samtal om tillämpning i vår egen tid.
a) Multietnisk Gudsgemenskap Församlingen i Rom var som redan påpekats en invandrarförsamling. Likaså var den en komposit som bestod av dels judar som behöll sin judiska identitet, dels skilda ickejudiska grupper som kommit till Rom. Kulturella särarter rymdes i församlingen så länge de inte låg i konflikt med evangeliets etiska principer. Paulus var noga med att hedningar inte skulle bli judar (judaisering). Men han var likaså noga med att kristna judar tilläts förbli praktiserande judar där man så önskade. Kristna med judisk identitet samexisterade med hednakristna. Principen gällde för Paulus att enheten i Kristus var överordnad olikheten. Olikheten sågs inte som oönskad eller problematisk. Både slavar och fria rymdes i församlingarna, även slavägare som Filemon. Här fanns män och kvinnor. Praktiserande judar delade gemenskap med övriga folk. Principen var integration och samspel mellan olika kulturer snarare än assimilering och likriktning. Mångfald och generositet bejakades. Men med tiden utvecklades en kultur som kunde definiera sig som specifikt kristen, i kontrast till omgivningen. Kyrkofadern Tertullianus talade om kristna som en tredje ras.
25
