Församlingsbildande i den unga Pingströrelsen I början av 1910-talet stod pingstväckelsen inför ett vägval: skulle man fortsätta vara en överkonfessionell rörelse eller bli en församlingsrörelse? När Filadelfiaförsamlingen i Stockholm uteslöts ur Baptistsamfundet år 1913 ledde det till att församlingslinjen stärktes. Man uppfattade att man inte längre fick plats inom baptismen. Dessutom utvecklades en ecklesiologi – idealet om den samfundsfria församlingen – som omöjliggjorde att man stod kvar i samfundet. Pingstväckelsen blev nu Pingströrelsen, en församlingsrörelse samlad bakom Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen. Pethrus hade inte själv velat lämna Baptistsamfundet, men efter uteslutningen såg han fördelarna med att stå utanför, vilket kom till uttryck i hans samfundskritiska ecklesiologi. Han var skeptisk till formella samfundsorganisationer, och ville inte bygga upp en sådan struktur för Pingströrelsen.64 Församlingar uppmanades istället följa Filadelfiaförsamlingen genom att ”gå ut i härlig frihet”, det vill säga gå ur det organiserade samfundet.65 En del baptistförsamlingar gick över till Pingströrelsen, men det bildades också nya pingstförsamlingar. Detta skedde dels genom evangelisation, dels i anslutning till evangelisation som bedrivits av andra samfund, men som inte lett fram till ett församlingsbildande. Mest påtagligt var detta i relation till Helgelseförbundet, eftersom de fram till 1920-talet inte bildade egna församlingar. Här kunde Pingströrelsen erbjuda församlingsstruktur till löst sammansatta grupper, och på så sätt skörda vad helgelseevangelisterna sått.66 Församlingar signalerade tillhörighet till Pingströrelsen genom knyta an till den rörelsestruktur som började ta form genom Filadelfiaförsamlingens verksamheter, exempelvis sångbok, bokförlag och evangelistutbildning. Ett sätt att som ny pingstförsamling markera pingstidentiteten var att rapportera till Filadelfiaförsamlingens tidning Evangelii Härold, som betraktades som Pingströrelsens tidning. Sålunda skrev Axel B. Lindgren i en rapport från Karlsborg:
64 Se Struble 2009 (1982) för läran om den samfundsfria församlingen inom Pingströrelsen. Se vidare Fahlgren 2006 och Davidsson 2012 för Pethrus ecklesiologi. För en analys som tar fasta på betydelsen av Pethrus romantiskt färgade idealism för hans tidiga ecklesiologi, se Halldorf 2015b. För skepsisen mot ”yttre former” i väckelsen generellt, se Halldorf 2014. 65 Se t.ex. Struble 2009 (1982), s. 14. 66 Se Samuelsson 1983, särskilt s. 128f för Helgelseförbundet som “vägröjare” till Pingströrelsen.
42
