13 Väckelsens omfattning
Det är svårt att få grepp om vilken omfattning andedopsväckelsen hade åren 1918–1922. Ett fåtal uttalanden, om än vaga, från olika källor ska här nämnas. Anton Kihlgren, som vintern 1919 var pastor i metodistförsamlingarna i Lotorp och Finspång, skriver i Svenska Morgonbladet: Inom metodistkyrkan pågår f. n. denna andliga rörelse. Den griper fler och fler med oemotståndlig kraft. Den ene predikanten efter den andre »faller till fota«. (Citerat i Evangelii Härold 27/2 1919)
Per Nilsson skriver: Flera av kyrkans predikanter bekände sig hava under denna tid kommit igenom till en djupare andlig erfarenhet och somliga till ett dop i den Helige Ande. […] Det måste för övrigt erkännas att pingstväckelsen under denna tid i viss mån satte sin prägel på så gott som hela predikantkåren. Det förut alltid flödande skämtet tystnade betydligt, och i stället för de lustiga historierna med de skallande skrattsalvorna blev det mången gång sång och andliga samtal. (Nilsson 1922 s. 63–64)
Per Nilsson framhåller att i flera metodistförsamlingar »såg det en tid ut som om pingstväckelsen skulle bryta helt igenom« (ibid. s. 59–60). Han nämner församlingarna i Norrköping (Salem), Östersund, Hälsingborg, Mönsterås, Visby och »flera andra församlingar på Gottland«, Vetlanda samt Stockholm (S:t Markus). C.G. Hjelm hade tyckt sig se pingsttendenser överallt. Man kan undra, hur utvecklingen skulle ha tett sig inom Metodistkyrkan, om dess ledning tagit en annan ställning till pingstföreteelserna och ändrat något på den krampaktiga inställningen i dopfrågan. (Hjelm 1965 s. 81)
Och G.E. Söderholm skriver att »rörelsen vann dock i stort sett föga ingång i metodistkyrkan vare sig [1907] eller vid en senare period, då pingstväckelsens Ande mäktigt verkade på en del ställen inom densamma« (Söderholm 1928, s. 417).
13 Väckelsens omfattning
225
