34
OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN
Föreståndare för den nyordnade församlingen blev broder J. S. Rudström. Tre bröder, Venzel Lövkvist, C. F. Loord och jag avskildes till diakoner.
Min kallelse Efter min omvändelse började jag ganska snart att deltaga i mötena med korta vittnesbörd. I Gårdveda stationssamhälle började jag en söndagsskola och kom så in i verksamheten och fick känna ansvar för densamma, vilket jag anser är en stor förmån och tillgång för en nyfrälst kristen. Inom mig förnam jag en tydlig kallelse att gå ut på fältet och ägna hela min tid åt att förkunna evangelium, men jag var inte villig därtill. Min önskan var att vid sidan av mitt arbete få deltaga i verksamheten. Den inre kallelsen blev allt starkare, och jag reste till pastor Ongmans bibelskola i Örebro, men då bibelskolan var slut, reste jag hem och fortsatte mitt arbete. Jag var med i mötena och deltog så gott jag kunde. Guds kallelse att gå ut på fältet brände i mitt inre, men jag vågade icke säga mitt ja. Liksom många andra hade jag en ursäkt, som jag sökte gömma mig bakom. Jag var ingen sångare och kunde inte spela på något instrument. Detta ansåg jag vara skäl nog att ej gå ut på fältet. Jag kunde ju som hittills ha mitt arbete samt deltaga i verksamheten och offra för Guds verk. Så fick jag vara fri och oberoende då det gällde det ekonomiska. Under tiden talade Guds Ande kraftigt till mig att säga ja till Guds kallelse. Men då jag ännu tvekade, fick jag göra den smärtsamma erfarenheten, att den översvallande frälsningsglädjen och friden, som jag haft, mer och mer försvann. Jag bad till Herren om välsignelse men blev blott mera tom och fattig i min ande. Olydnaden var ett hinder i mitt liv. Jag förnam att jag ej var i harmoni med Guds vilja. Jag deltog i Filadelfiaförsamlingens i Stockholm bibelskola 1918, men även därifrån reste jag hem och fortsatte som förut med mitt arbete och deltog i verksamheten så långt min tid det medgav. Under bibelskolan kände jag tydligt förnyad kallelse. Aldrig skall jag glömma den lördagseftermiddagen, då jag efter slutat arbete böjde mina knän och sade ett odelat ja till den kallelse, som jag så tydligt förnummit. En sällsam frid och glädje fyllde hela min varelse. Den ena salighetsvågen efter den andra flödade in i mitt hjärta. Allt sedan dess har jag fått uppleva, hurusom Herren Jesus låtit mig vandra i förut beredda gärningar. Visst har det varit kamp och strid, men inget av det som mött mig som ett Herrens vittne har förmått rubba vissheten om den gudomliga kallelsen jag fått. Många gånger har jag fått erfara hurusom själva svårigheten blivit av Herren förvandlad till välsignelse. Vissheten om att vara i Guds vilja med mitt liv har varit en bärande kraft genom livets växlingar. Skulle jag än en gång ställas inför valet, skulle jag utan tvekan välja samma uppgift. Då jag ser tillbaka på de många år, som jag fått vara ett Herrens vittne, fylles mitt hjärta av tacksamhet till mitt livs Gud. Hans nåd, barmhärtighet och kärlek har varit gränslöst stor.
