kåseri
Katarsis och kontroll är det nya! I
nte för att det var nytt år. Inte för att det var döstädning – där tror vi oss inte vara än. När tror man det? Nej, det var när färgflagorna lossnade i stora sjok från taket i mannens lilla arbetsrum, som jag letade fram telefonnumret till målaren. Mannen tyckte det var en överreaktion, och började fundera på om man kanske kunde tejpa fast flagorna? Det ökade bara min beslutsamhet. Målaren kom och tyckte det var lika bra att vi tog mitt lilla arbetsrum också. Om vi bara utrymde, så skulle han göra så fint så.
DET ÄR NÅGOT OTROLIGT hur mycket saker som kan lösgöra sig ur två ganska små rum. Böcker som har varit lagom många i bokhyllan täcker plötsligt hela matrumsgolvet. Ynglar de av sig när de stoppas ner i Ica-kassarna? För att inte tala om en massa annat som man inte vet om det går att skiljas ifrån. Jag hittar ett påbörjat engelskt broderi föreställande två får av gammal lantras framför ett rött hus. Ett femtiotal yllegarner i nyanser så nära varandra, att det ganska snabbt blev fel, varpå broderiet lämnades på en hylla där det samlat damm i fler år än jag vill räkna efter.
CHRISTEL KVANT är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård.
90
tern i Yorkshire, ut bland de andra, svenska stenarna i trädgården! Minnesanteckningar från föredrag och konferenser, gamla almanackor och pennor som slutat fungera – nu ska de ut, nu är det katarsis och kontroll som gäller! Jag får hejda mannen när han vill slänga blodtrycksmätaren. Nästan alldeles ny och den bästa sorten! Är det samme man som sparat tomma pärmar i femton år? MITT I PROCESSEN blir det syjunta,
Finfina pärmar någon?
Mannen har hittat en hög med pärmar som blev överflödiga på hans arbetsplats när datorerna introducerades. Han undrar om sönerna vill ha dem och blir lite stött när svaren kommer snabbt på sms från båda två: Tack pappa, men nej tack! – Fina pärmar! Förr sa ju folk ”oh, har du pärmar med plastfickor!” påstår han indignerat. Tillåt mig tvivla. Jag har i alla fall aldrig sagt så. PÄRMARNA FÅR GÅ. Broderiet med fåren i fel nyanser är inte redo för det än, de får en tillsvidareplats i en papplåda i källaren. Men ju längre vi håller på, desto mera skoningslösa blir vi. Stensamlingen från semes-
och samtalet kommer att handla om vårt förhållande till gamla prylar. Vi pratar i munnen på varandra. Alla har vi suttit och vridit och vänt på gamla saker som bara står där utan att någonsin användas, men som det ändå känns plågsamt att göra sig av med. – Jag brukar förhärda mig genom att titta på program om människor som sparar precis allt, och som nästan inte kan röra sig i sina hem, säger någon. Då kommer det något utrensningsproffs och hjälper dem att sälja, skänka bort och kasta. Och välja ut några få saker som är minne av mamma eller farmor eller en lycklig tid som gått. Det räcker. Vilken lättnad det blir för dem när de kommer hem och får se hur luftigt och fint det känns när de slipper trängas med en massa prylar! För det är ju ändå så, att den tid som flytt, den kan man inte komma tillbaka till i vilket fall som helst. Med eller utan prylarna som hörde ihop med den. ● P R O M E D L E M ST I D N I N G
NR 1 • 2022
