SKRIBENT
CARIN OSVALDSSON
Carin Osvaldsson är journalist och mamma till Iván, född 2013. Bosatt i Benalmádena, men med ena foten i Málaga stad. Glorifierar ibland Sverige efter 17 år utomlands, men försvarar intensivt Spanien när det väl gäller.
Min kärlek till spanskan I oktober besökte jag Malaca Instituto i Málaga för en intervju av skolans danska grundare, Ida Willadsen. Hon kom till Málaga 1970 för att förbättra sin spanska. Året efter öppnade hon Málagas första språkskola. Till den anlände jag i oktober 2003 och återbesöket 17 år senare, kastade oundvikligen mig tillbaka i tiden och kittlade lusten att fortsätta resan. Ida såg precis ut som jag mindes henne. Dock hade jag en bild av henne som ganska auktoritär, vilket inte alls stämde. Då för 17 år sedan var det så många elever på skolan att vi aldrig fick någon personlig kontakt. Hon var lång och ingav respekt. Skolans lärare var gudar för mig och Ida var deras chef. De tillhörde en värld jag ville få tillgång till. Satt på nycklar jag behövde för att öppna dörrarna till min framtid. Jag kom till Málaga för att lära mig spanska, inte för att ha kul. För mig var det blodigt allvar och jag levde de olika inlärningsfaserna som vore de på liv och död. Jag hade roligt också. Roligare än jag haft någonsin. Men att lära sig ett nytt språk är en berg- och dalbana. Jag är oerhört glad att jag orkade ta mig över backarna, även om resan inte är slut än. Långt därifrån. Men jag har blivit lite lat och bekväm och skulle behöva införa ”date night” för att liva upp relationen mellan mig och det spanska språket. Att lära mig spanska har för mig varit en kärlekshistoria. Längtan hade jag i mig och jag vet inte var den kom ifrån. Men den hjälpte mig igenom åtta månaders slit på Malaca Instituto. Jag var nyfiken och sög i mig allt som en teoriker. Älskade tabellerna med verbformer och alla regler och system. Älskade att orden uttalades som de skrevs och att fylla på mitt ordförråd. I förälskningsfasen går allt framåt, en vill bara ha mer och det finns inga mörka moln på himlen. Under denna tid gick jag gladeligen på bio och såg amerikanska filmer dubbade till spanska samt såg mina egna favoritserier på DVD hemma på spanska. Jag fann en del galna likasinnade och vi pratade spanska med varandra i timmar fast vi knappt förstod ens vad vi själva menade.
Solen sken. Vi levde i en bubbla där allt vårt fokus var på nöjen och egen utveckling. Men smekmånaden tog slut. Insikten kom stegvis. Upptäckten av hur enormt omfattande det spanska språket är. Att ju mer jag lärde mig, desto mer tycktes finnas kvar. Att viss spanska grammatik inte går att banka in, den måste kännas in, levas. Jag tog det hårt och under en period tystnade jag nästan helt. Det jag föresatt mig skulle ta flera år. Ett helt liv. Jag var helt enkelt tvungen att bli kvar. Jag var inte färdig. Blir det aldrig. Så här är jag än. Med åren kom acceptansen och jag slappnade av. Perfektionisten i mig fick koncentrera sig på det skriftliga och jag var tvungen att öppna munnen och släppa ut grodorna. Att lära sig spanska är visserligen idogt arbete och hårt jobb men det är inte en rak framåtrörelse. Det är sicksack, kurvor, nedförs- och uppförsbackar. Men utan språket hade jag aldrig bott i Spanien. Det var det som tog mig hit och som fick mig att stanna. Tack var språket fann jag en kultur, ett folk, en plats. För många av er är det kanske tvärtom. Så på vilket sätt gör språket skillnad? Om platsen kom först vill säga. Det enkla svaret är ju att livet blir lite lättare när man förstår. Alltifrån nyheter till myndighetsinformation. Men det är så mycket mer än ord. Det handlar om identitet. Vem man vill vara på den nya platsen. Om att förstå surret på gatan. Små konversationer medmänniskor emellan. Ett språk man inte förstår kan vara ganska skrämmande. Ord utan mening kan låta hårt, argt och exkluderande. Att lära sig spanska är ett livsprojekt men alla knep är til�låtna och det är okej att stanna på en och samma nivå under en tid. Det viktigaste är att sätta bollen i rullning. Att inte gapa efter för mycket utan att ta myrsteg varje dag hellre än att skjuta upp ett mastodontjobb tills tiden finns. För helt ärligt, finns den någonsin det? Jag har stannat i utvecklingen, läser inte spanska böcker och ser nästan aldrig spansk film eller serier längre. Ska vi göra en deal? Jag läser en spansk bok i månaden – all slags litteratur är tillåten – och så gör du också det! Är du med? #enspanskbokimånaden
Att lära sig spanska är ett livsprojekt, men alla knep är tillåtna.
14
SK – DEC | JAN | FEB 2020-21
