REPORTAGE
Repressiv flyktingpolitik en mångmiljonaffär Foto: Shutterstock
Spanien lägger nio gånger mer på att hålla borta migranter än på integration. Spaniens och EU:s flyktingpolitik fokuserar allt mer på att med olika kontrollåtgärder stoppa flyktingströmmarna, snarare än att göra förflyttningarna säkrare. Insatserna genererar miljonbelopp för många privata företag. Samtidigt tjänar maffian allt mer, ju besvärligare det blir att ta sig över gränserna. Tidningen Público har analyserat den enorma industri som flyktingkontrollen utgör i Spanien. Medan hundratals miljoner läggs på att stoppa, gripa och utvisa flyktingar går knappt tio procent av budgeten för flyktingärenden åt till att ta hand om och integrera dem som lyckas ta sig in.
Spanien har på några årtionden gått från att vara ett land varifrån människor emigrerar, till att blir ett transitland och även slutmål för många flyktingar. Spanien har därmed också kommit att bli en viktig pusselbit i den europeiska flyktingpolitiken. De senaste årens ansträngningar för att täppa till rutterna till Turkiet, Balkan, Grekland, Italien och Malta, har flyttat flyktingströmmarna till Kanarieöarna och Gibraltar sund. Spanien är också den enda EU-medlemmen som har landgränser med Afrika. Spanien har förvandlats till ett av de länder i världen som lägger mest pengar på industrin som omger flyktingkontrollen. Utgifterna finansieras i huvudsak med offentliga medel via komplexa nätverk av nationella och europeiska institutioner. I Spanien kommer pengarna främst från försvars- och inrikesdepartementen samt departementet för Integration, Försäkringskassan och Migration. Mer än fyra procent av EU:s budget går till migration, gränskontroll och försvar. Sedan 2015 54
SK – DEC | JAN | FEB 2020-21
Ju besvärligare det blir att ta sig in i Spanien och Europa, desto mer pengar tjänar maffian på att smuggla människor över gränserna.
har Spanien fått mer än 800 miljoner euro från EU för gränskontrollen. Bakom summorna ligger budskapet att flyktingströmmarna står i nära relation till organiserad brottslighet, arbetslöshet och terrorism. Argumenten att immigrationen utgör ett hot, tycks väga tyngre än de många ekonomiska, arbetskrafts- och demografiska argument som förespråkar en mänskligare, flexiblare och bättre organiserad rörlighet. Europas besatthet av att stoppa invandringen får polis och militär att lägga stora summor offentliga medel på utrustning och tjänster som fram tills idag har visat sig ineffektiva för att stoppa flyktingströmmarna, men som däremot ökar riskerna för dem som flyr. Vad består denna industri av
och vad är det som kostar? Framför allt rör det sig om drönare, rörelsedetektorer, taggtråd, system för ansiktsigenkänning och till och med militär programvara.
Knappt tio procent av budgeten går till mottagande och integration. Resten till att stärka de yttre gränserna, gripa och utvisa migranterna. Mellan 2014 och 2019 upphandlade den spanska regeringen utrustning och tjänster inom industrin för flyktingkontroll för minst 660 miljoner euro. Då är inte de tusentals poliser och militärer vid de egna gränserna och i flera afrikanska länder, inkluderade.
Inte heller de medel för flyktingkontroll som förts över till länder utanför EU, under beteckningen utvecklingsstöd. invandraren i Spanien är en kvinna i 30-årsåldern från Colombia, Venezuela eller Honduras som anländer hit med flyg. Hela 77 procent av de illegala invandrarna kommer från Latinamerika. Samtidigt lägger Spanien det mesta av budgeten för flyktingkontroll på gränsen mot Afrika. Av totalt knappt 1.700 offentliga avtal som har till syfte att stärka Spaniens yttre gränser, har drygt 83 procent, 551,3 miljoner euro, gått till området runt Gibraltar sund. Samtidigt är det ett faktum att ju mer pengar Spanien och EU lägger på att stärka gränserna, desto mer
Den typiska illegala
