20
SVENSK FISKNÄRING · Nr.3 2021
Dags att bli mer självförsörjande på sjömat Trots våra långa kuststräckor och många sjöar behöver vi importera cirka 72% av sjömaten vi konsumerar. Detta gör oss sårbara i en viktig proteinförsörjning, vilket blivit extra tydligt under coronapandemin. Livsmedelsindustrin i stort har blivit varse om vad som sker när gränser stängs och maten inte kommer fram.
D
et är inte bara självförsörjningsgraden på sjömaten som är låg. Densamma gäller jordbruket som har minskat inom många produktgrupper de senaste 30 åren. I början av 1990 producerade Sveriges bönder 75% av landets livsmedel. Idag har populationen vuxit men inte matproduktionen varför vi idag bara har en självförsörjningsgrad på 50%. Kan vi producera mer sjömat på ett hållbart sätt? Ja, genom att tänka nytt, ta bättre vara på det vi har och förenkla förutsättningarna för odlare och producenter, är uppfattningen bland aktörer i branschen. – Kunskapen, viljan och möjligheterna att öka produktionen finns hos våra svenska fiskodlare som redan idag har odlingssystem som producerar uppskattad och hållbart odlad matfisk såsom regnbåge och röding. Det finns en politisk vilja, både i EU och i Sverige att vattenbruket ska öka, säger Wenche Hansen, vd på Matfiskodlarna. – Sveriges produktionsvolymer av odlad fisk är i ett globalt perspektiv mycket små. Detta trots att Sverige har goda förutsättningar att producera fisk lokalt och ha att en mycket högre självförsörjningsgrad än nuvarande nivå. Hindren för en fortsatt och ökad produktion är framför allt kopplade till det omfattande regelverk som branschen omfattas av. Olika tolkningar och tillämpningar av regelverken, hos berörda myndigheter, gör dessa processer rättsosäkra, långa (ca 5-7 år) och mycket kostsamma. Det finns också ett antal målkonflikter i Sverige mellan en ökad livsmedelsproduktion inom vattenbruket och andra intressen, där ingen egentligen tar ansvar för att göra en samlad bedömning av nyttan och värdet av att odla mer fisk och andra organismer i Sverige. Vi behöver ha en diversitet inom vattenbruket, likt inom jordbruket, där vi odlar mer och fler arter med många olika odlingssystem som är anpassade till arten som odlas och dess preferenser gäl-
Foto: Foto Malin Skog
lande livsmiljö och till företagets valda lokalisering, menar Wenche Hansen. Fisk på landsbygden vill ta en viktig roll Gårdsfisk AB utanför Kristianstad i Skåne föder upp fisk i tankar på land. De är ett exempel på vattenbruk som tänker storskaligt utan att själva bygga stora anläggningar. Deras affärsidé är att ha kontrakterade fiskbönder i hela Sverige. Själva föder de upp och förser bönderna med yngel. Deras högt satta mål är att göra Sverige helt självförsörjande på fisk, i det här fallet med arterna clarias och tilapia. Utnyttja kvoterna bättre När det kommer till den vilda fisken är den generella uppfattningen att vi inte kan fiska mer. Men faktum är att det finns många exempel på kvoter som inte nyttjas fullt ut och på så sätt blir många ton sjömat kvar i havet. På Sveriges Fiskares PO menar man att vi i Sverige skulle vara bättre på att fiska upp de kvoter vi fått oss tilldelade och på så sätt öka självförsörjandegraden. – Havs- och vattenmyndigheten borde omgående initiera ett arbete för att öka nyttjandet av de kvoter som långsiktigt hållbart kan fiskas och därigenom bidra till att målen i Livsmedelsstrategin nås och att självförsörjningsgraden stärks, säger Fredrik Lindberg på SFPO, och visar på några exempel på outnyttjade kvoter under 2020: • Torsk i Skagerrak: endast 61% av kvoten uppfiskad • Kolja i Nordsjö: endast 18%, I Nordsjön norsk zon: 12% och Skagerrak/Kattegatt: 25% uppfiskat • Havskräfta i Skagerrak/Kattegatt: endast 45% uppfiskat • Torsk i Östersjön, delområde 25-32: endast 3% uppfiskat Insjöfisket är hållbart och i vissa fall underutnyttjat Den vilda fisken i insjöar och vattendrag har inga kvoter men väl
