UNGA ORTOPEDER I årets första nummer av Ortopediskt Magasin fortsätter vi på temat "Unga ortopeder" från OM 4, 2021. Epiphysen, som tog på sig uppdraget som temats gästredaktör, utförde uppgiften med glans – så pass bra att vi inte fick plats med samtliga artiklar i förra utgåvan av tidningen. Därför kan vi stolt presentera ännu ett par alster, från de unga ortopedernas pennor. Håll till godo!
En nattjours dagbok Som nattjour inom ortopedi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset börjar arbetspasset klockan 19, men förberedelserna börjar långt tidigare än så.
R
edan kvällen innan börjar planeringen kring hur jag ska agera för att uppnå optimal förberedelse inför ett nattpass, vars upplägg kan vara lika oberäkneligt som vädret en novembertisdag. Vägen till akutmottagningen för oss ortopedläkare går via sjukhusets väldiga och ekande kulvertsystem. Känslan som infinner sig då jag i nötta tofflor klapprandes närmar mig mitt mål är svår att definiera, men kan nog närmast likna vad en boxare känner inför en dust i ringen. Väl inne på akutmottagningen kan man oftast ögonblickligen preliminärt förutspå hur natten kan tänkas förflyta. För att citera Thomas Ledin ”Det ligger i luften”… Man passerar först den välbelagda sektionen med multisjuka äldre patienter som ofta ramlat, och ibland brutit något, och antingen på eget bevåg, via anhöriga eller sina äldreboenden blivit inskickade för trolig inläggning och vidare lämpliga åtgärder på vårdavdelning. Samsjukligheten är stor och man upptäcker ofta andra associerade akuta åkommor. Medicinlistorna är
28 Ortopediskt Magasin 1/2022
både långa och många. Det är ofta med dessa patienter nattpasset börjar, innan den definitiva stafettpinnen inför natten lämnas vidare av kvällsjouren som kliver av klockan 21. De kommande tio timmarna är jag nu ensam kvar som husjour på en av de största ortopediska klinikerna i norra Europa. Batterierna behöver en snabbladdning efter medicinlistorna och det görs lämpligast med en landstingskaffe på stående fot. Arbetet fortsätter och jag susar vidare i möten och handläggningar av den ändlösa strömmen av ungdomar med mellanhandsfrakturer, damer och herrar med handledsfrakturer, överarmsfrakturer och ryggsmärta. Inflödet av patienter är i regel som störst under eftermiddagen och tidig kväll då remisserna börjar hagla in från vårdcentralerna runt om i stan. Efter midnatt brukar patientfloden börja ebba ut men man brukar vanligen inte vara sysslolös, då en hel del arbete kvarstår med det tjog av patienter som fortfarande är kvar på akuten och väntar på handläggning av sina skador sedan dagen. Natten tuffar vidare för min del med gipsningar, repositioner, suturering av både senor och sår, operationsanmälningar, frakturregistrering och generella planeringar. Kring femsnåret är det dags för en efterlängtad sorti från akutmot-
tagningen. Brisen i tomma korridorer svalkar trötta ögon och den långa vandringen mot jourrummet har så sakteliga börjat. På plats i jourrummet överrumplas jag av en oerhörd känsla av trötthet. Jag kastar mig i sängen och håller både tummar och tår för en stunds ostörd vila. Femton minuter senare ringer telefonen, en patient med höftfraktur har kommit in med ambulans och behöver läggas in på avdelningen inför den oundvikliga operationen. Jag försöker skjuta bort tröttheten och skuttar med tillkämpat lätta steg mot fortsatta uppdrag samtidigt som jag räknar ner minuterna inför röntgenrapporten klockan 07.30 som utgör det formella slutet för min nattjour. En ny dag med nya möjligheter är här.
Ludvig Algemark Clase
ST-läkare Ortopedkliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset Mölndal
