52
20. PAKISTAN?
20. Pakistan? Sven berättar: Vi hade nu börjat rota oss i Mount Isa men samtidigt kunde vi inte helt lämna tanken på missionsarbete i Pakistan. Vi beslöt oss för att åka hem till Sverige och tillsammans gå på bibelskolan i Filadelfiaförsamlingen Stockholm hösten 1971. Jag hade gått bibelskolan där redan hösten 1966, men vi trodde detta skulle vara ett bra sätt att återknyta kontakten med svenska pingströrelsen. Vår plan var att åter erbjuda oss att åka till Pakistan som missionärer. Samtidigt, april 1971, som vi började planera för att vistas några månader i Sverige sålde Hilding och Ingrid Eriksson sin kycklingfarm för att resa till Papua Nya Guinea. Han som köpte kycklingfarmen hade inte för avsikt att bo på farmen så Hildings och Ingrids hus blev tomt. Marianne och jag behövde spara ihop pengar till Sverigeresan så vi kom överens med den nya ägaren att mot att vi tog hand om äggen och tvättade dessa inför försäljningen så skulle vi få bo gratis i huset. Ekonomiskt var det bra för oss att bo på kycklingfarmen men det visade sig att Marianne var allergisk mot dammet. Dessutom gjorde tupparnas eviga galande att hon hade svårt att sova. Sammantaget gjorde detta att Marianne blev stressad och det var inte bra eftersom hon sedan ett tag åter var gravid. En kväll började hon blöda näsblod. Själv var jag van vid att ibland blöda näsblod och det brukade jag kunna få stopp på efter ett par minuter. Jag trodde att detta var något liknande, men vi lyckades inte få stopp på blödandet så vi åkte till sjukhuset. Men även läkarna hade svårt att få stopp på det. Samtidigt började Marianne få värkar. Hon vädjade då till doktorerna att kalla in överläkaren Irene Milne som Marianne kände, men så skedde inte. Barnet dog under förlossningen. När Irene Milne kom till sjukhuset på morgonen och fick veta vad som hänt skällde hon ut doktorerna för att de inte kallat in henne under natten. Marianne kom hem från sjukhuset men var väldigt svag, fick panikattacker och var deprimerad. Men jag förstod inte hur allvarligt det var utan fortsatte att planera för resan till Sverige. För att få resan så billigt som möjligt köpte vi flygbiljetter från Darwin, men det innebar också en bussresa på 1700 km. Problemet var att det aldrig kom några flygbiljetter och så sent som dagen före avresan från Mount Isa fick jag veta att vi måste hämta biljetterna i Darwin. 100 km söder om Darwin gick bussen sönder och vi fick besked att det skulle ta tio timmar innan vi kunde åka vidare, vilket innebar att vi skulle missa vårt flyg. Vi, Marianne, lille David och jag, tog alla våra resväskor och ställde oss efter vägkanten för att lifta. Vi fick ganska snart lift och kom fram inte alltför mycket försenade till Darwin. Pastorn i Assemblies of God i Darwin, Bernie Hennaway, var en god vän till oss så han kom och hämtade oss och körde oss till resebyrån så
