32. FÖREBYGGANDE HÄLSOVÅRD
Efter att vi rett upp detta med den Wesleyanska kyrkan återfick vi förtroendet i pastors- och missionärsföreningen. Vi kunde även börja använda MAF-flyget och radiokommunikationssystemet.
32. Förebyggande hälsovård I en del missionsländer har inslaget av fattigdom varit påtagligt. Det kan man inte säga om Papua Nya Guinea. Visst fanns det, och finns det, människor som knappt har till livets nödtorft men de som levde i den traditionella bygemenskapen led i allmänhet inte brist på mat. Till exempel sötpotatisen går att skörda året om på Papua Nya Guinea. Så, om frågan om mat på bordet inte var någon stor fråga så var kunskapen om sambandet mellan hygien och sjukdomar synnerligen bristande. Vid den här tiden, i mitten och slutet av 1970-talet, fick utländska sjuksköterskor inte utöva sitt yrke på sjukhusen på Papua Nya Guinea. Orsaken till detta var att myndigheterna var rädda att befolkningen då, om utländska sjuksköterskor fick arbeta, skulle tappa förtroende för de inhemska sjuksköterskorna som inte var så välutbildade. Det var dock tillåtet för utländska sjuksköterskor att arbeta med förebyggande hälsovård, och i samband med detta kunde man naturligtvis även ge en viss medicinsk hjälp. Som framgått tidigare i denna berättelse var, och är, Marianne legitimerad sjuksköterska och barnmorska. När Petrus Hammarberg var på besök i Mount Hagen i början av 1977 föreslog han att Marianne skulle starta ett förebyggande hälsovårdsarbete. Arbetet skulle finansieras av SIDA (Svenska statens organ för internationellt utvecklingssamarbete) via PMU. Detta stämde väldigt bra med Mariannes önskan att kunna hjälpa papuafolket med sin sjukvårdskunskap. Dessutom innebar det att hon fick lön för arbetet vilket var ett välkommet bidrag till familjens ekonomi. Marianne berättar: Jag tog kontakt med sjukhuset i Mount Hagen och de ställde sig väldigt positiva till en sådan verksamhet. De lovade hjälpa till med förbandsmateriel och undervisningsmaterial i form av planscher. Genom ett litet bidrag från PMU kunde vi köpa en Suzukiminibuss. Bilen blev min mobila klinik. Jag hade även en liten klinik i samband med bostaden men det var med den mobila kliniken som jag nådde flest människor. Kvinnorna jag ville nå kunde oftast bara det lokala stamspråket så jag hade hjälp av en infödd flicka som tolkade. Det var även andra missionärer som deltog i detta arbete, till exempel Ann-Britt Bernhardsson, Elisabet Swahn och Kristina Olsson. När det senare bildades lokala församlingar ute i byarna var det en del kvinnliga församlingsmedlemmar som började hjälpa till. Det här var som sagt samlingar för kvinnor, men i
81
