Bazar Masarin Djuren i barnlitteraturen 2019

Djuren i barnlitteraturen

2019

Š Marcus Gunnar Pettersson

ISSN 2002-1585

M

B

Kontakta: Bazarmasarin@gmail.com

azar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder - det är författarnas/illustratörernas.

Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från ansvarig utgivare. © för bild : illustratören © för text : författaren

Interagera: www.facebook.se Kolla: https://issuu.com/bazarmasarin

A A

Z S Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström Redaktör: Jenny Edvardsson

På omslaget ur: Modig som ett lejon, pigg som en mört. 2018 Marcus-

Bazar Masarin är en nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/bildkonst.

För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst.

För att öppna upp för diskussioner och debatter och vara en mötesplats där disparata samtal ges utrymme.

Vara en plats för de som vill läsa, titta och skriva – etablerade och icke etablerade.

Att titta på barn- och ungdomslitteratur med olika ögon... kritiska...eller humoristiska.

R

I Logga: kenneth

-Gunnar Petterson. Brombergs

Andersson

N

INNEHÅLL

Djuren i bar Förmänskliga djuren på rätt sätt

1

Per jensen

Djur som huvudpersoner

Lennart Eng 5

Anna Bengtsson

Genom bilden - in i ämnet

9

17

Djur i barnböcker Björn Bergenholtz

19

Sanna Sofia Vuori

Djur i barnböcker

Djur i barnböcker Henrik Tamm

Ingrid Flygare

Djur i barnböcker

Djur i barnböcker Sven Nordqvist

Eva Söderberg

Djur i barnböcker

Djur i barnböcker

Sanningen om Snorre Sä Frithjof Sœlen

21

Linda Bondestam

Snorre Säl – en norsk ba går under jorden Kathleen Stokker

Djur i barnböcker

23

Jonna Björnstjerna

Djur i barnböcker

Jenny Edvardsson 25

Joakim Gunnarsson & Johanna Kristiansson

Ett samarbete över land Jenny Edvardsson

Maria Jönsson

Djur i barnböcker

Ett magiskt samarbete

29

Carles Porta Susanne Sandström

rnlitteraturen

äl

arnbok

dsgränser

31

Kamila Slocinska

103

Susanne Sandström 37

Marcus-Gunnar Pettersson

121

Susanne Sandström 43

Audrey Helen Weber

143

Susanne Sandström 47

Erik Kohlström

154

Jenny Edvardsson 53

Maryse Condé i Stockholm

Författare från Färöarna

164

Hur hemskt får det bli?

170

Premiär för SBIs kurs

174

183

Jenny Edvardsson 83

Om kursen i barnbokskritik Madeleine Jehpson & Ingrid Jönsson

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han Lena Ollmark & Per Gustavsson

193

Jenny Edvarsson Susanne Sandström

Gropen Emma Adbåge

197

Mannen som byggde ett hus Anna Höglund

203

Maria Jourdanis

Jenny Edvardsson 69

189

Maria Jourdanis

Jenny Edvardsson 65

Fastrarna Ebba Forslind

Jenny Kvick Sandberg

Janine Kotwica 59

Recensioner

185

Kattvinden Helen Öberg & Kristin Lidberg Ninni Skön

207

Herr Uggla frün den svenska versionen av den nederländska teveserien Fabeltjeskrant (Fablernas värld).

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

1

Förmänskliga djuren på rätt sätt

I

Text: Per Jensen, professor i etologi, Linköpings universitet.

Fablernas Värld, som många minns från 70-talets barnprogram, är djuren också människor. ”Djur har också mänskors känslor” berättade ugglan i början av varje avsnitt. Men den idén uppfanns inte på Sveriges Television. Fabler har funnits i tusentals år och en fabel är ju, som bekant, en berättelse där djur tilldelas olika mänskliga egenskaper för att illustrera olika sorts levnadsvisdom. Från sådana berättelser har vi fått med oss djupt rotade föreställningar om t ex listiga rävar, kloka ugglor och förvirrade sorkar.

De flesta människor inser såklart att det här är sagor och att de egenskaper man tillskriver djuren är påhittade, men vad säger dagens forskning egentligen om deras inre liv? Kan det ligga något i ugglans påstående i det gamla barnprogrammet?

Under lång tid har vetenskapen kämpat mot all sorts förmänskligande av djur. Termen ”antropomorfism” – att tillskriva djur mänskliga egenskaper och tankar – har varit ett skällsord

för etologer (forskare i djurbeteende). Det beror inte på att etologerna tvivlat på att djur har känslor liknande våra egna, utan främst på att man menat att det inte går att undersöka vetenskapligt. Då har man ansett att det är bäst att inte fundera för mycket på det och i stället beskriva djurs beteenden med termer som ”instinkter” och ”reflexer”.

Men synen har i grunden förändrats under de senaste decennierna och det djur som bidragit mest till det är ett som finns i vart och vartannat hem: hunden.

Efter att forskare på allvar började studera hundars sätt att samspela med sina ägare har en rad studier och experiment mynnat ut i en radikalt annorlunda syn på vad djur kan känna och uppleva. Det har visat sig att de faktiskt har människors känslor, precis som ugglan hävdade – åtminstone till en del. Hundar kan inte bara uppleva ilska, fruktan, hunger och törst, de kan också bli svartsjuka, uttråkade och skämmas när de gjort något otillåtet.

2

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Här är ett litet experiment man kan göra om man har två hundar hemma: pröva att belöna bara den ena för ett trick som båda behärskar.

Om Fido får godis varje gång han gör vacker tass men Karo som sitter bredvid inte får något för samma sak är sannolikheten stor att Karo snabbt blir sur och besviken och slutar samarbeta (det här är faktiskt ett experiment som österrikiska forskare utförde). Eller pröva att gäspa stort och ljudligt när din hund ser dig. Chansen är påtaglig att den strax själv kommer att gäspa – något forskarna har tolkat som empati.

Hundarna visade vägen, men andra arter har följt efter. Grisar och höns visar stor empati med sina artfränder och tar efter såväl glädje som sorg. Kor kan sakna sina kalvar när de tas ifrån dem och kalvarna i sin tur blir lyckliga och spralliga av att lösa olika problem och lära sig nya saker. Fiskar, fåglar och däggdjur kan alla bli deprimerade och de har utpräglade personligheter – vissa individer är utåtriktade optimistister, andra av samma art är introverta och ser mindre positivt på tillvaron.

Känslolivet var inte något som plötsligt uppkom när vår egen art gjorde entré på jorden, det har utvecklats gradvis under evolutionen.

Därför har andra djur också ett inre liv som liknar vårt.

Betyder det att vi därför ska börja förmänskliga djuren igen? Ja, men bara i vissa avseenden. Deras känslor och upplevelser skiljer sig som sagt inte så mycket från våra, men deras avsikter och planeringsförmåga är något helt annat. Djur utan vårt rika symbolspråk lever i nuet på ett helt annat sätt än vi gör.

Utan berättelser och sagor är de fångade i det de upplever för tillfället och det de minns av sådant som hänt. Det betyder att de saknar förmågan at föreställa sig vad som ska hända i framtiden, t ex att de själva en dag ska dö.

Det betyder också att de saknar många mänskliga egenskaper som inte är så vackra.

Exempelvis kan de inte hämnas. En hund är aldrig ute efter att ”jävlas” och katten surar inte för att den vill återgälda en oförrätt. Det vore kanske något att sträva efter för oss själva. Tänk att ha ett känsloliv som är lite mer som hos en hund!

Men kom ihåg att ett okritiskt förmänskligande av djuren kan leda helt fel. Hundar

uppskattar inte att bäras runt i handväskor och katter har inget som helst utbyte av diamanthalsband. Att ge hunden en tårtbit vid eftermiddagskaffet för att den ser så bedjande ut kan vara frestande, men feta hundar som utvecklar diabetes är ett växande djurhälsoproblem.

Varje art har sina speciella behov och beteenden, som inte låter sig fångas av okritiskt förmänskligande. Grisen måste få vara gris och hönan få vara höna. Grisar kan inte svettas utan måste bada gyttjebad för att hålla kroppstemperaturen nere, men det innebär inte att de är ”smutsiga”. Höns behöver ta ett sandbad varje dag för att få bort gammalt fett från fjädrarna. Det är deras särskilda behov och liknar inget vi känner igen hos oss själva.

Om vi bortser från det och håller grisar i karga, trånga boxar med betonggolv och höns i små burar får de inte utlopp för sitt naturliga beteende. Resultatet blir ett stort lidande.

Forskningen har gett ugglan i Fablernas Värld delvis rätt: ”Djur har också mänskors känslor”. Men ugglan hade helt fel när han påstod att ”djuren är ju också mänskor”. Det är de bara i fablernas värld.

3

4

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Š Anna Bengtsson

5

Ur: Barr är bäst, 2018 Anna Bengtsson, Alfabeta Bokförlag

Anna Bengtsson har gjort ett flertal bilderböcker med ickemänskliga huvudpersoner, där utgångspunkten har varit att hitta annorlunda synvinklar.

1994 kom Bollongexpeditionen som beskriver en vetenskaplig expedition ur småkrypsperspektiv – det ger en komisk ingång till mötet med en obekant värld. I bokserien ”Små resor” från senare år förekommer en helt annan sorts huvudpersoner: Kaffekanna åker bort (2013), Vart ska napparna? (2015) och Bollar tar semester (2017) – välbekanta karaktärer i mindre välbekanta situationer. I sin senaste bok, Barr är bäst (2018), har hon återkommit till myrornas strävan i undervegetationen.

Djur som huvudpersoner Texten skrevs 2008 för, och har tidigare varit publicerad på, bokcirklar.se Om ett favoritämne i barnboksbranschen: djur som huvudpersoner i barnböcker.

E

Text: Anna Bengtsson

n fråga som ställs då och då: Varför använder vi bilderboksskapare djuren, är det för att göra det gulligt för barnen? Man kan uttrycka det så, men man kan också säga att det då går bra att låta huvudpersonerna göra väldigt farliga saker. Varför gör vi inte riktiga barn i verkliga världar? Jo det gör vi också.

När det passar.

Fablernas tid är förbi men från dem finns kvar ”listig som en räv”, ”klok som en uggla” osv.

Metaforer som vuxna använder.

Och sagorna var från början avsedda för folk i alla åldrar, det är ju inget som barn begriper förrän dom fått det förklarat. En anledning till att djur förekommer mycket just i bilderböcker är givetvis tradition, man är van att använda det. Det finns också ett möjligt och tydligt persongalleri. Dessutom är djuren i många fall egentligen leksaksdjur, något som barnen tidigt blir bekanta med, känner starkt för, omhuldar, tar hand om, och identifierar sig med. En annan anledning tror jag är formmässig.

6

”

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Jag provade

Ur: Fredrik Matsson flyttar, 1992. George Johansson, ill. av Anna Bengtsson, Alfabeta

först med en åsna. Nej det blev skitkonstigt och framstod som tydligt att han passade bättre som människa. Men sen prövade jag ett litet vildsvin.

Det är ingen slump att djuren lever kvar just i bildvärlden. På bilderbokens 32 sidor (ofta inkluderande för- och eftersättsblad) ska man ”sätta” en eller flera karaktärer som måste vara tydligt igenkännbara, kanske sinsemellan väldigt olika. Det är bra med djur då.

Till exempel i Anna Höglunds/Gunnar Lundquists böcker om igelkotten och mullvaden: mullvadens yttre beskriver hans lite långsamma och truliga inre och igelkottens pigga piggar berättar om en aktiv och snabb person.

För skojs skull gjorde jag experimentet med Fredrik Matsson flyttar (text George Johansson) att göra den i boken mänskliga envisa huvudpersonen till ett djur. Det går bra att experimentera i Photoshop. Jag provade först med en åsna. Nej det blev skitkonstigt och framstod som tydligt att han passade bättre som människa. Men sen prövade jag ett litet vildsvin.

Det blev mycket bättre, det gäller att hitta rätt sorts djur till rätt sorts temperament. Men det skulle varit krystat att försöka göra honom till ett djur i denna realistiska historia om att inte vilja flytta. Ingen mening med det.

Så finns den sortens böcker som förutsätter djur som huvudpersoner för att bli en berättelse. Och som också förutsätter att dessa djur agerar igenkännbart för människor.

Se till exempel Eva Lindströms En fågeldag – fåglarna retas med bilar och kan rynka på näbben åt att få stekta myggor nu igen, då sker en komisk sammansmältning. Det går inte att byta ut dom till människor, då blir det ingen historia.

7

Š Anna Bengtsson

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

G

enom bilden – in i ämnet Några tankar inför studiet av det talande och påklädda djurets funktion i barnlitteraturen

From picture - to subject: Some thoughts about studying the function of speaking and clothed animals in children’s literature, Challenging gender - normalization and beyond / [ed] Siv Fahlgren, Mittuniversitetet , 2011

I

Text: Eva Söderberg

nför en konferens vid Mittuniversitetet 2008 som skulle handla om djuren i naturen och kulturen, främst barnlitteraturen, behövdes en konferensbild.

Vi arrangörer funderade en stund och vände oss sedan till Anna-Clara Tidholm med en förfrågan om hon skulle kunna tänka sig att göra den. Det fanns mer än ett skäl till vårt val: Under flera decennier har Anna-Clara, ofta tillsammans med poeten Thomas Tidholm, skapat många starka böcker för barn.

Hon har även, både vad gäller form och innehåll, utvecklat litteraturen för de allra yngsta läsarna – och några av hennes böcker befolkas just av talande och påklädda djur.

9

Anna-Clara Tidholm var positiv till konferensens tema och erbjöd oss på stående fot att använda någon av illustrationerna i hennes och Ulf Nilssons Augustprisbelönade bok från 2002, Adjö, Herr Muffin. Det är en varm och lite sorglig historia som handlar om ett marsvin som blir gammalt och dör. Gripna bläddrade vi i boken men kände ändå att vi ville ha en unik bild till konferensen, något Anna-Clara lovade oss att försöka åstadkomma. ”Jag gör en teckning i svartvitt som går att använda även ’på papper’”, skrev hon och fortsatte: ”Vet inte riktigt vad den ska innehålla – men kanske lite mer ’problematiserande’ än Herr Muffin”. (mejl 2008-06-19)

© Anna - Clara Tidholm

Det var med skräckblandad förtjusning jag läste det där om ”problematiserande”…

Paret Tidholms böcker är inte bara prisbelönta – många av dem har provocerat vuxna läsare och rent av ifrågasatts som barnläsning.

Det hände med Resan till Ugri-La-Brek 1987, det hände med Snälla barn 2007 och det har hänt många gånger däremellan.

Det är tydligt att paret Tidholm utmanar gränsen mellan barn- och vuxenlitteratur, utmanar föreställningen om vad, och hur, ett barn är och kan vara – och provocerar med både nya och allvarliga ämnen. Deras böcker har ibland fått sortera in under en rubrik som litteraturvetare använt halvt på skämt, halvt på allvar, nämligen

10

”de psykotiska barnböckerna”.

Följaktligen höll jag andan när det knubbiga kuvertet landade i mitt postfack någon månad senare. Hur skulle bilden se ut? Vågade jag öppna kuvertet? Tänk om motivet skulle vara så till den grad problematiserande att det avskräckte? Samtidigt var jag nyfiken.

Vad kunde just Anna-Clara Tidholm ha skapat utifrån vår beställning: en bild till en konferens som syftade till att visa hur vi människor genom studiet av djur försöker förstå inte bara djuren utan även oss själva?

Ur många perspektiv, var vår förhoppning, skulle konferensen diskutera djurs symbolvärde, hur vi människor använder djur för att

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen dramatisera våra föreställningar om oss själva – men också problematisera gränsen mellan människa och djur. Att skapa en lockande bild som fångade denna ambition var kanske inte en helt lätt uppgift.

Till sist tog jag mod till mig och öppnade kuvertet. Då uppenbarade den sig – björnen – och den blickade rakt på mig med sina små, men orubbliga, pepparkornsögon. Det gick inte att vika undan med blicken. Den tittade stint, men snällt, på mig. Jag sögs in i bilden och slogs, i ett och samma ögonblick tycktes det, av att björnen var så majestätisk (hans dominerande roll i bilden), så praktisk (hans rejäla snickarbyxor) och så öm (hans famn så full av levande varelser). Och han var ingalunda svartvit.

Länge blev jag stående vid postfacket med det öppnade kuvertet och bilden av björnen i handen. Det här var en björn som talade till mig och som förmedlade något utan att öppna munnen. Den känsla som bilden ingav mig var ett stort och stilla lugn, ett slags robust trygghet. Ingen rörelse finns i bilden. Björnen är helt centrerad och sammanhållen i konturerna.

Inget utstickande stör. Dessutom är hans linjer mjuka och rundade, en form som går igen i huvudet, de två öronen, famnen.

Kompositionen är nästan helt symmetrisk – teddybjörnens karakteristiska nosstreck antyder en lodlinje i bildens mitt – och det mjuka, runda framhävs och hålls på plats av den väl avgränsade kvadrat som sluter tätt om motivet.

Men det var ju något mer med denna bild…

Jag försjönk i den ytterligare en stund och kände att en annan känsla än den lugna, trygga och harmoniska hade sökt sig in.

Det var inget dominerande, mer en dissonans – eller kanske snarare ett underliggande mollackord. Detta var långt ifrån en ”psykotisk” bild men det fanns onekligen något som störde. Där var något som rubbade den totala balansen och som hotade den dominerande känslan av harmoni.

Det fanns en bakgrund. Björnen var placerad i en miljö. Allting har ju en bakgrund, en miljö, även om den inte alltid avbildas eller framhävs.

I bilderboken kan miljön vara allt från mycket detaljerad till minimal – eller helt frånvarande, ett så kallat negativt rum. I det här fallet var det som på en scen med en enkel och väl vald

dekor som signalerade tid, rum och stämning.

Nu först, när molltonen gjort sig påmind, ser jag att det faktiskt är natt. Bakom björnen finns en mörkt blå, på gränsen till svart, himmel och en mörk granskogs taggiga kontur. På himlen lyser stjärnor. Jag noterade att stjärnorna, om man drar ett streck mellan dem, kan bilda två stående trianglar, en på vänster och en på höger sida. Även här i bakgrunden understryks symmetrin samtidigt som en spänning skapas. Den vänstra triangeln består av fyra stjärnor och den högra av tre. Tillsammans blir det sju, ett av de magiska talen i sagan.

Nu upptäcker jag också att björnen faktiskt inte ses helt framifrån. Noslinjens lodlinje är något litet svängd till vänster på bilden, och även det vertikala munstrecket är aningen draget åt vänster. Vidare ger den ljusa skuggan på höger sida av nosen intryck av att betraktaren ser mer av den än av den vänstra. Det kändes ju först som att björnen stått där i evinnerlig tid, men nu får jag känslan att han kanske just vänt sitt huvud mot betraktaren.

Vilken betydelse har då stjärnorna för min upplevelse av bilden? Jag försöker tänka bort dem, men det var svårt. Det blir så tydligt att stjärnorna, de lysande punkterna på himlavalvet som jag först inte registrerade, förstärker intrycket av björnens distinkta pepparkornsögon. Samtidigt framhäver de motsatserna, den nära, varma björnen och den stora kalla rymden. De antyder de kosmiska avstånden och de existentiella djupen. Den säger något om människans villkor, om att vara utkastad i universum. Ett villkor som får oss att vilja kartlägga, erövra och överbrygga – och ge oändligt avlägsna himlakroppar namn, relationer och mening, som himlakropparna i Stora och Lilla Björn.

Men björnen är inte helt ensam i kosmos…

Han har sällskap av den skara han bär i sin famn. När jag flyttar ner blicken till varelserna där ser jag att dessa, liksom björnen, är starkt stiliserade men ändå med viss personlighet.

Det är emellertid svårt att avgöra var man skulle placera dem åldersmässigt.

Att de befinner sig i den stora björnens famn skulle kunna tala för att de är barn. Pojken med stort huvud och spretigt hår och flickan med pippilotter är två barntyper som vi ofta möter 11

i svenska bilderböcker. Men den blundande varelsen och den med hatten har andra proportioner och skulle lika gärna kunna föreställa två vuxna. Utgör de en familj? Det slår mig att de har både knappnålsögon och något förenklat trasdockeaktigt över sig.

Nu dröjer det inte länge förrän andra bilder tränger sig på, ställer sig vid sidan om och pockar på jämförelser… Jag hade ju sett den här kompositionen tidigare! Många gånger tidigare!

Med ens kan jag verbalisera min slutsats: Anna-Clara Tidholm har verkligen åstadkommit ett problematiserande motiv!

Hennes konferensbild är i mina ögon en lek med och förändring av den konstellation som brukar kallas ”den episka ursituationen” och som är ett visuellt uttryck för traditionsöverbringande från en generation till en annan.

Den tar sig sitt kändaste uttryck i omslagsbilden till Charles Perraults Gåsmors sagor från 1697. Den berömda gravyren av Gustave Doré visar hur en gammal läsande kvinna med glasögon på näsan sitter i en fåtölj omgiven av barn i olika åldrar. Denna scen illustrerar hur schablonbilden av sagans berättarsituation kan se ut: en kvinna som berättar och barn som lyssnar. Detta att sagoberättaren skulle vara en kvinna är en vanlig föreställning i den litterära traditionen. Vi känner till Sibylla, antikens sierska och profetissa, österlandets Scheherazade och vår egen vishetsgudinna Saga på Saga-bibliotekets utgivning vid det förra sekelskiftet.

Tanken att objekten för berättelserna skulle vara barn är också spridd. Ända sedan de muntligt traderade sagorna började nedtecknas och ges ut i barneditioner är sagogenren förknippad med barn – trots att mycket av berättandet föregicks bland vuxna och kunde ha ett innehåll som inte passade för barn.

På vilket sätt anknyter då Anna-Clara Tidholms bild till denna konstellation?

På vilket sätt bryts den upp i hennes bild och vad kan detta få för betydelse?

För det första har det skett en omkastning i åldershierarkierna. Den normala ordningen, den vuxna-barnet-mjukisdjuret, har kastats om och bytt plats.

Ur: Les Contes de Perrault, 1862. Ill. av Gustave Doré

Här är det mjukisdjuret, som brukar befinna sig till och med under barnets nivå, som har intagit den vuxna positionen, den position som en gammal farmor, mormor, piga eller amma brukar ha i den litterära traditionen. De vuxna däremot, och även barnen, har degraderats till knäpositionen, de underordnades position, och tycks ha blivit ett slags mjukisdjur.

Björnen brukar ofta vara ett objekt i vuxenproducerade berättelser för barn.

Den finns i sagor, sägner, pekböcker, bilderböcker, visor, filmer och litterära klassiker. Men här har den själv intagit den mäktiga berättarpositionen. Varför? Vad vill den säga? Den episka ursituationen brukar ofta gestalta ett ”narrativt ögonblick”. Något berättas för någon. Men här tycks ingenting sägas. Björnens mun är sluten. Kanske… tänker jag, är det här en björn som redan berättat sin historia.

12

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Det är ju kväll och mörkret har fallit. Nu ska hans lilla skara sova. En av dem har redan kommit till ro.

Jag tänker automatiskt ”hans”… Att bilden föreställer en björn av manligt kön tvekar jag aldrig om. Det är utifrån bilderbokens koder för det maskulina och feminina som jag ögonblickligen och utan att tänka gör min könsbestämning; en byxa, gärna blå, signalerar hankön och ett halsband, en rosett eller kjol honkön.

Här skulle hängslena lika gärna ha kunnat sitta på en kjol tillhörande en björn av honkön – men frånvaron av ett litet könsskiljande element, rosetten till exempel, gör att tanken inte ens faller mig in. Det här är en han i mina ögon. Att björnen placerats i en klassisk berättarsituation med barnvarelser i sin famn rubbar inte den övertygelsen. Den position han befinner sig i förstärker bara hans ”moderlighet” och den trygga, stabila känsla som ingav mig då jag först såg bilden.

Men när jag nu granskar björnen och verkligen börjar syna honom i sömmarna förändras han långsamt inför mina ögon, men det handlar mer om ålder än genus. Hur självklar är han i sitt omfamnande av de fyra små varelserna?

Hur mycket trygghet har han egentligen att erbjuda? Hur säkert sitter de i hans famn? Är det här famnandet inte bara en härmning, en gest han försöker efterlikna, en position han inte är riktigt vuxen? Den självklara vuxenbjörnen börjar främmandegöras.

I vår kultur finns, inte minst sedan romantiken och dess syn på barndomen som en speciell fas i en människas liv, en föreställning om att barnen måste få vara barn. Men vad detta innebär skiftar från tid till tid och från land till land. När jag nu ser på Anna-Clara Tidholms björnbild slås jag åter igen av hur betydelsetät den är och hur den genom spelet med relationer och proportioner öppnar sig för tolkningar.

Detta beror inte minst av att björnens ålder är glidande och liksom osäkrad. Han är både den trygge vuxne och det trygghetssökande barnet – samtidigt! Det faktum att han är en björn och inte en människa gör att han, liksom så många talande och påklädda djur i bilderboken, kan ses som ett kamouflerat barn. I honom kan man känna igen barnet som lite klumpigt kommer bärande på alla sina – för många – mjukisdjur och söker trygghet hos föräldrarna.

13

Men åldern på de mjukisdjur han bär är också lite svävande och osäkrad. Ser man dem som vuxna förstärks den obestämbara känslan av sorg och vemod. Av just det här björnbarnet krävs det mycket. Han är ett barn med naiv blick och hängselbyxor men med en allt för tung börda: Den att bära upp de vuxna, de lealösa trasdockorna. Den att själv tvingas vara skölden mot de lurande farorna i skogens mörker och i rymdens oändlighet.

Denna tolkning pekar rakt in i Anna-Clara och Thomas Tidholms konstnärskap som ofta är en tummelplats där olika barndomsdiskurser skaver mot varandra. I Resan till Ugri-La-Brek, Åke-boken, Vill ha syster och många fler ser vi hur produktiv föreställningen om det kompetenta barnet är, samtidigt som dessa barn i romantikens anda står nära de fantastiska och ursprungliga krafterna.De får testa sina förmågor då föräldragenerationen är frånvarande, oengagerad eller rent destruktiv för dem.

Det är något sorgligt med deras kompetens.

I en novellsamling av Anna-Clara Tidholm, Pappan som försvann och andra sagor för barn och vuxna får vi bland andra möta pojken som tyckte att det blev så jobbigt att leva med sina föräldrar som var krokodiler och oerhört krävande eftersom de inte kunde göra så mycket som normala föräldrar gjorde med sina barn. Länge tvingades pojken vara stor och duktig och gå in i vuxenrollen.

Tolkningen ovan pekar också rakt ut i samhällsdebatten om de vuxnas roller i relation till barnen, om förbarnsligandet av samhället, om de detroniserade vuxna, om curlingföräldrar med mera.

När jag hade kommit så långt i mina tankar mötte jag plötsligt björnens blick igen. Och nu upptäckte jag att det mitt i pepparkornsögonen fanns en ljust brun pupill. Jag tyckte mig se en intresserad glimt i dessa, och till min häpnad noterade jag en nästan mikroskopisk krökning av Björnens högra mungipa, den vänstra från mitt håll sedd.

Inbillade jag mig det hela eller var det faktiskt så att han log? Kanske vara han både lite generad och road över den kaskad av ord och tolkningar som hans anspråkslösa gestalt gett upphov till.

Så långt min analys av bilden. Så kom en kollega förbi, en litteraturvetare, och kastade

en blick över min axel. ”Vad lyckat!”, var hans sammanfattning. ”Här har vi en bildskapare som verkligen flyttar om i begreppshierarkierna och får begreppen att sättas i gungning”.

Han konstaterade att Anna-Clara Tidholm spelar med välkända motiv där kända element rycks loss från det konventionella, kastas om och skapar nya betydelser. Vi ser den välkända björnen och samtidigt ser vi något annat och något mer…

En annan kollega, som undervisar i svenska som andra språk, kom gående. Han stannade till inför bilden, slog ihop sina händer och utbrast” ”Men ooooo så fin!”

Den stora nallen fick honom att tänka på alla barn som levt i krig och utsatthet och som varit tvungna att fly från sina hemländer. ”’Jag fick inte med mig nallen!’ eller ’Jag fick inte med mig dockan’, är några vanliga kommentarer som man brukar höra från sådana barn’”, berättade han. Så tystnade han en stund och fortsatte att begrunda bilden.

Sedan kom det, lite lägre: ”Men det är klart att det inte är bara nallen de saknar… Nallen står ju för någonting mycket större som de blev berövade...” Efter ytterligare en stund föreslog han lite trevande att nallen på bilden kan stå för hela barnkulturen… Sedan fortsatte han lite självsäkrare: ”Där bakom nallen är det taggigt, dystert och svårt… Liksom flyktingbarnen har de här barnen i nallens knä något mörkt bakom sig, men barnkulturen kan skapa glädje, mening och sammanhang i deras liv.

Där sitter de i knäet på nallen, symbolen för barnkultur, och liksom omfamnas av den!

I barnkulturen kan de känna gemenskap med varandra. Det tycker jag är så fint.”

Nu började jag bli än mer nyfiken på den här bildens möjligheter. I syfte att undersöka dess tolkningspotential, hur den öppnade sig för meningsskapande, gick jag vidare och kastade ut några revar. Jag skickade bilden till några av konferensens föreläsare, medarrangörer och presumtiva deltagare. Jag bad dem skriva ner några rader om vad de såg på bilden och hur deras tankar och associationer gick.

Bilden bifogade jag, och det dröjde inte länge förrän en av föreläsarna, en kyrkohistoriker, skickade ett kortfattat mejl: ”Jag har gått och funderat över var jag har sett Tidholms komposition tidigare. Sedan ramlade polletten ned:

Se länken: ” Ivrigt klickade jag på den bifogade länken och befann mig snart i Enångers gamla kyrka i Hälsingland framför en träskulptur från 1500talet. Skulpturen är signerad Haakon Gulleson och gestaltar det kända Anna-själv-tredje-motivet, det vill säga Marias mor Anna, Maria själv och den tredje generationen, Jesusbarnet.

När denna kyrkohistoriker kopplar björnbilden till ett sådant motiv är det utifrån sin teologiska bakgrund men också utifrån sin förtrogenhet med Anna-Clara Tidholms författarskap och geografiska hemvist sedan många decennier – Hälsingland.

Jag tackar för mejlet och noterar att vi läser bilden påverkade av våra ämnesområden.

En litteraturvetares och en kyrkohistorikers associationer går delvis åt olika håll konstaterar jag och sänder henne Dorés gravyr på den ”episka ursituationen.

Mycket snart har kyrkohistorikern utvecklat sina tankar i ytterligare ett mejl: Ja, visst är det fascinerande! Den staty som jag skickade ett foto av hänger i Enånger kyrka, visst är det där någonstans som hon /Anna-Clara Tidholm/ bor? Det är det klassiska Anna-själv-tredje-motivet där Anna är urmodern-trygghetsalstraren. Det är något med hennes blick, kroppshållning och funktion som jag återfinner i Nallen. Och sättet att förminska vuxnas kroppar till miniatyrkroppar.

Kopplingen till medeltida kyrkokonst är kanske inte den första många tänker på, men ju mer jag funderar över den desto tydligare blir den. Visst är det spännande med våra olika blickar – hur präglade de är av våra kunskaps- och intressefält?

Jag tackar för hennes mejl och kommenterar att hon ser vuxna i nallens knä, något som tydligen inte är helt självklart för alla betraktare. Då kommenterade hon att hon såg vuxna ända tills hon visade bilden för sin man som till hennes stora häpnad sa att det var barn! ”Och det är det ju när man tittar efter”, konstaterar hon men tillägger att proportionerna likafullt är förskjutna.

Jag tackar för mejlet, redogör kort för mina egna tolkningar och bekräftar att det var Dorés gravyr i Gåsmors sagor som jag skickat tidigare. Detta resulterar i ännu ett svarsmejl där hon fortsätter att utveckla sina tankar: Tänk hur många olika tolkningar vi kan lägga på denna bild! För mig handlar bilden om trygghet och om att våga vila i en känsla av att vara omslu-

14

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen ten och älskad. I en teologisk tolkning kan man se bilden som en beskrivning av människans känslomässiga relation till Gud. Man kan se den som en illustration av människans fantastiska projektionsförmåga. Symbolforskaren Nils G Holm har skrivit om just detta, hur barnets tidigaste trygghetskänslor och relationer överförs till ett övergångsobjekt, exempelvis en nalle, och därefter i ett senare mognadsstadium mot en kognitiv symbol som vår gudsbild. Med detta menar givetvis inte Holm att det handlar om något slags självbedrägeri utan om människans symboliska sätt att förhålla sig till sin livsvärld. Sådana symboler är ju något av det starkaste och kraftfullaste vi har eftersom de pekar mot en annan, transcendent verklighet. Man kan därmed tolka bilden som människans relation till Gud. Vi är omslutna av något som vi endast kan nå via vårt människospråk, våra bilder och symboler, men som trots allt finns där, bakom och runtom oss.

Var då detta en tolkning som bara en teolog kunde göra? Nej, långt ifrån! Det visade sig i andra kommentarer att en känsla av lugn och trygghet, som var ett av de första intrycken av bilden som drabbade även mig, kunde kopplas till en religiös föreställning. En annan av föreläsarna i den planerade konferensen – hon är litteraturvetare och engagerad i djuren och djurens rätt – utgår i sin tolkning av bilden från närheten till gosedjuret och därefter vidare till relationen människa och djur: ”Björnen får mig att associera till nallen som man har som barn och med det kommer tryggheten och värmen.

Att björnen håller människorna blir då en slags förening med naturen, människa och djur.

Att vi ska vara trygga tillsammans och att vi kan hålla sams.” Men hon stannar inte här utan går i sin läsning av bilden vidare till motivets koppling till en gudsbild och upplevelse av religiöst slag:

Hennes elever tycker att Gud borde se ut som björnen på bilden medan hon själv ser den som en idealbild för ”barnkonventionen”.

Hon kallar bilden ”livsbejakande” och ”urtrygg”. Även en kulturarbetsförmedlare med litterära intressen visar i sin tolkning att man i Anna-Clara Tidholms bild kan finna, liksom dubbelexponerade, övergångsobjektets positiva egenskaper och den allomfamnade gudsbilden:

Jag tycker om bilden eftersom människorna på bilden ser ut som gosedjur (lite enfaldiga men oförargliga och gulliga). Nallen har mänskliga drag trots att han helt klart är en ”nalle”. Ögonen är både oerhört djupa och totalt tomma.

Samtidigt finns det något lätt religiöst över bilden (jmf ”guds stora famn” eller ngt sånt) fast mest väldigt, väldigt mycket kärleksfullt vemod. Det enda jag är lite skeptisk till är björnens snickarbyxor.

Jag får också en tanke om att björnen har något med andlighet eller religion att göra. Björnen är en Gud som tar hand om oss människor. Det finns också något enhetligt där.

Att detta kanske inte är hennes slutgiltiga tolkning av bilden framgår av hennes avrundande kommentar i mejlet: ”Så går mina tankar kring bilden av björnen för tillfället.” Vid ett annat tillfälle kommer de kanske att gå i andra banor.

Ytterligare en betraktare, en av studenterna från lärarutbildningen, skriver om en diskussion om religion med en högstadieklass.

Men för andra betraktare kan byxorna – eller snarare antydan till byxor – vara betydelsebärande. Björnbilden behöver inte kopplas samman med en trygghet i religionen utan kan också, som framgått, understryka såväl ”över15

gångsobjektets” trygghetsalstrande egenskaper som den roll som björnen tillskrivits i barnlitteraturen. Den björn som hör till de påklädda djurens skara. Ett exempel på det senare ger en före detta lärarstudent uttryck för. Hon tycker att bilden är fin och ”utstrålar trygghet”. Hennes första intryck är att den föreställer en gullig och trygg nallebjörn. Det tar en stund för henne att upptäcka att björnen håller något i famnen. Nu undrar hon om man kan se nallen som en symbol för trygghet: Den förekommer ju i många barnböcker och framställs ju sällan som farlig. Ofta är den påklädd och har lite mänskliga drag i vissa bilderböcker.

Här på bilden är Nallen en trygg famn man kan krypa upp i och uppleva äventyr med…

Bilden är också framställd i mjuka varma färger som känns lugna att se på.

En bibliotekarie tar också fasta på gosedjuret men uttrycker också tanken att nallen är av hankön. Hon undrar om han är Storpappa med alla sina människobarn i famnen eller är det nussenallen som blivit stor och som tack för all kärlek lyfter upp de små barnen och tröstar dem!? Den är fin i alla fall och mansbilden är varm och go och trygg!

Ytterligare en student, en litteraturvetare som själv skriver mycket, lät bilden inspirera till en filosofisk betraktelse som på något sätt kan sägas smälta samman de tidigare tolkningarna men i en poetisk form. Den inleds med orden: ”Jag är Björnen. Jag är allas och ingens Björn.

Samtidigt. När verkligheten blir overklig plockas jag fram, då ropas mitt namn. Av alla och ingen. Samtidigt.”

Det vilar något strängt testamentligt över texten som dock blir lite personligare då ett ”du” apostroferas: ”Du förstår”, säger björnen, ”när verkligheten blir just så där otäckt overklig, behöver alla och ingen en trygg björnfamn att vila stilla i. Inte bara barn utan även vuxna”.

Därefter glider hon in på björnens förbindelse med berättandet och berättelserna: Sagorna som jag har att berätta är overkliga på sitt sätt, men de blir verkliga när alla och ingen sitter stilla i min famn och lyssnar. Just precis i det ögonblicket behöver människobarnen (som ni alla är) höra om äventyr, lägereldar, häxor, modiga människor, och ett lyckligt slut. Vem kan ge er det bättre än en Björn?

När Björnen omfamnar er och börjar berätta, så är ni alla barn, upplevelsernas barn. Sagorna talar om människor och djur. Samtidigt. Tillsammans är vi sagorna. Som gör verkligheten en smula fantastisk.

Här kombineras de litterära, psykologiska och teologiska perspektiven. Men det stannar inte vid detta. Betraktelsen avslutas med frågor utifrån ett slags metaperspektiv: Tänkte på varför jag är just en Björn? Och varför är figurerna i min famn alltid barn? I den generella verkligheten där sagor appliceras på vardagen, är vargar farliga och elaka, ugglor kloka, kaniner rädda, grisar gladlynta och åsnor envisa och tjatiga. Lamm är offer och rävar är lömska och listiga. Björnar däremot, är trygga och starka. Snälla och kramgoa. Vem har bestämt allt det här? Och varför törs inte vuxna erkänna att de också behöver björnfamnen och alla sagor?

Ja, vem har bestämt allt det här? Vem har givit fabeldjuren deras egenskaper – och varför?

De påklädda djuren väcker onekligen många frågor.

Efterord Att bilder kommunicerar med tecken och symboler det vet vi. Att bilder påverkar oss, våra tankar och känslor, och att de gör något med oss, det upplever vi varje dag. Vissa symboler och tecken är mer allmänna, åtminstone inom vissa tolkningsgemenskaper, medan andra är mer specifika. Hur förhåller det sig då med björnen? Att Anna-Clara Tidholms björnbild är enkel och tydlig, som så många andra av hennes illustrationer, råder det inga tvivel om. Det är en del av hennes estetik. Dessutom antyder de tolkningar som redovisats att det helt klart finns en ”nallenorm” som hon följer, nästan till punkt och pricka tycks det. I många av tolkningarna finns gemensamma nämnare.

Men bildytans enkelhet bär också på ett mer komplicerat innanmäte. Tydligheten gömmer en mångtydighet. Björnbilden kan uppenbarligen avlockas många skiftande, ibland motstridiga, betydelser. Detta beror naturligtvis både på bilden i sig, dess tecken och symboler och på den som betraktade den.

16

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

DJUR

i barnböcker

Ingrid Flygare som bland annat skapat serien om Pytte.

© Ingrid Flygare

Intervju: Jenny Edvardsson

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Jag tror att det ligger i mänsklig natur att applicera oss själva på världen. Att leka; sätta ögon på en sten och låtsas att den pratar.

Att författare tidigt insåg det roliga och användbara med att förflytta en handling någon annanstans. Som till djurvärlden i fabler. Djur låg väl nära till hands eftersom de fanns runt omkring oss och påminde om oss; de får ungar, äter, sover.

eget sätt att vara i tillvaron är svåra att skriva om. Maskar till exempel. Den enda karaktären som är en daggmask som jag kommer på är den numera insomnade Karl-Putte, som var maskot för KP förr i tiden.

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

Både ja och nej. Jag läste någonstans att barn inte kan omsätta lärdomar man lärt sig i en djurhistoria och själva flytta handlingen till sin egen vardag, men jag tror någonstans att man intuitivt gör det. Om en krokodil är en bra kompis mot en hare, så får man säkert själva poängen med sig ändå.

Men den stora fördelen är ju att man inte

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Jag tror de djuren som ligger längst ifrån vårt 17

behöver ta in lika mycket om ett djur som man behöver om ett barn. Även barnläsare läser in mycket ur sin egen erfarenhet när de ser/läser om ett annat barn, då är en djurkaraktär lite neutralare, tror jag.

på, och när det är på riktigt. ”Finns de här i verkligen livet?” Enhörningar, nej. Elefanter, ja.

Har du något favoritdjur eller finns det något djur som ofta återkommer i dina böcker?

Jag har ju mina hästar i Pytteböckerna, och jag har ritat många sorters djur i andra böcker och skolböcker. Lättast och roligast är ju när man får ligga på gränsen mellan verklighet och hittepå. Som jag gör i Pytteböckerna. Där går mina hästar på fyra ben i en hage och äter hö.

Men de har också ögonbryn så att de kan se bekymrade, arga och glada ut på ett sätt som kan läsas av för mindre barn.

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Det är ju helt tokigt egentligen, som vi gör.

Barn måste ju bli helsnurriga av att först möta ett pratande lejon i kjol som är lärare i en bok, och sen i nästa bok så äter lejonet andra djur och bor på savannen. Tur att barn är så smarta att de snabbt lär sig koda av när vuxna hittat 18

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Ur: Ă„gget, 2018 Sanna Sofia Vuori, ill. av Linda Bondestam. Berghs FĂśrlag

19

Sanna Sofia Vuori som debuterade 2018 med bilderboken Ägget.

Intervju: Jenny Edvardsson

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Jag tänker att ett djur är lättare att identifiera sig med än en människa om det inte är någon som är lika som en själv till det yttre.

Jag kan såklart ha gruvligt fel. Men en mörkhårig 3-årig tjej kanske identifierar sig lättare med en alligator än med en blond 6-årig kille.

Och killen likaså lättare med alligatorn än med den lilla tjejen.

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Det är säkert väldigt individuellt, vad författaren/illustratören själv har för tankar om djuren.

En allmänt gullig hundvalp är ju enklare att ha som den snälla kompisen än en blodtörstig hyena, medan hyenan kanske utgör en mer intressant karaktär?

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

Det tror jag inte det finns något universellt svar på.

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning/kunskap om djur och djurriket?

Det är nog upp till föräldern/läsaren att kolla upp att det lilla barnet ”förstår”.

© Linda Bondestam

Har du något favoritdjur eller finns det något djur som ofta återkommer i dina böcker?

Nu har jag ju bara skrivit en bok med djur så jag kan inte besvara den frågan, men jag kan föreställa mig att denna första alltid kommer att vara en av mina favoriter ;)

20

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

© Linda Bondestam

Linda Bondestam som under många år arbetat som barnboksillustratör men som under 2018 debuterade som barnboksförfattare med God natt på jorden, Berghs Förlag.

Intervju: Jenny Edvardsson

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Det beror på flera orsaker, ett djur kan alla identifiera sig oberoende av kön, etnicitet och kanske också ålder. Många illustratörer gillar säkert också att rita djur och man kanske känner att man har större frihet.

21

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Vissa kan ju tycka att djur som väcker obehag är svårare som t.ex fästingar och kackerlackor

lILLA APan Borde redan sova. mamma har sjungit och spelat 73 sånger på sin ukulele.

Ur: God natt på jorden, 2018 Linda Bondestam. Berghs Förlag

Jag tror nog de flesta barn förstår att en xkrokodil inte är särskilt kramgo eller att hundar inte kan köra bil också om de figurerat i bilderböcker. Det finns en mängd alldeles fantastiska faktaböcker om djur som jag hoppas många hittar.

men själv ser jag inte det som ett hinder. I vissa kulturer går inte t.ex. grisar och hundar hem.

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

Tror inte egentligen det underlättar, barn tycker nog om att läsa böcker med barn i lika mycket.

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Har du något favoritdjur eller finns det något djur som ofta återkommer i dina böcker?

Jag gillar att rita en massa djur, påhittade och riktiga, allt från hundar till tapirer och små små små kvalster.

22

© Jonna Björnstjerna

23

Ur: Sagan om den underbara familjen Kanin och Godistrollet, 2016 Jonna Björnstjerna. Bonnier Carlsen

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Jonna Björnstjerna

som skrivit och illustrerat serien Sagan om den underbara familjen Kanin.

Intervju: Jenny Edvardsson

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

För min egen del är det för att det känns som om det frikopplas från verkligheten mer om man använder djur, magiska varelser eller förtrollade ting som karaktärer istället för människor. Det blir kanske lite mer ”sagoaktigt”.

Har du något favoritdjur eller finns det något djur som ofta återkommer i dina böcker?

Hästar är favoritdjur att rita, men inte förmänskligade. Att det blev kaniner i mina böcker var mest en slump, för att de är gulliga och för att de bor i skogen.

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Personligen tycker jag djur med hovar, eftersom de inte kan hålla i saker lika lätt :)

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Kanske ger det tankarna om djuret i fråga en extra dimension? När de ser en björn på TV eller i en faktabok, kanske de tänker på Baloo i Djungelboken också, och kan jämföra med verkligheten?

© Jonna Björnstjerna

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

Hmm, vet inte. Men jag tror barn tycker det är roligt att läsa om djur med mänskliga drag.

24

Ur: Spyflugan Astrid gillar 2016 Maria Jönsson. Bonnier Carlsen © Maria Jönsson

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Maria Jönsson som bland annat skrivit och illustrerat böckerna om Spyflugan Astrid.

Intervju: Jenny Edvardsson

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Ja det kan en undra. Men det verkar vara en gammal tradition. Fabler har ju funnits länge. Är det ett sätt att kontrollera naturen? Att vi vill känna oss klokare än naturen/djuren? Fastän vi inte är det? Och att få skratta åt något som vi tror är dummare än vi?

Djur är i alla fall roliga att rita. Tycker jag. Är de förmänskligade djuren vanligast i humorgenren? De kan ha långa öron som hänger.

Eller korta som står rakt upp. De kan ha jättelånga håriga smala ben eller knubbiga korta.

De är krulliga eller korthåriga. Eller inget hår alls. Eller så har de stubb. Och ibland har de

25

svans. Djur kan ha långa näsor och kan ha massor med olika färger - ibland är djur prickiga.

De kan vara hala långa och slemmiga.

Eller små och taggiga. Variationerna är oändliga och roliga att överdriva - utan att någon människa behöver bli förnärmad. Kanske använder jag djur i berättelser för att göra det lätt för mig? Att därmed undvika frågor om kön, ursprung och hudfärg?

har ett så begränsat och ganska dolt område att leva på och inte kan skälla eller mjaua…?

Om jag inte låter en talande fisk helt sonika leva på land förstås, med skor och glasögon… och tweedbyxor typ.

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

Det hela är ju egentligen ganska märkligt… att vi har plockat/plockar in djuren som ställföreträdare för oss i berättelser och moraliska sagor/fabler…är det för att de kan symbolisera våra olika mänskliga egenskaper på ett tydligt sätt? Hal som en ål. Dum som en gås. Envis som en åsna. Arg som ett bi.

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Det beror väl på berättelsen. Rent bildmässigt så går ju de flesta djur att ”förvrida” till något gulligt ulligt eller charmigt eller totalt fantasifullt? Kanske är en fisk lite klurig eftersom den 26

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Vargen Valdemar Jag fick uppdraget att göra en berättelse för mindre barn om att ”sluta med napp” – och jag tyckte det kunde vara bildmässigt passande att ha en stor käft med vassa tänder att trycka in den där nappen i.

Vad hade hänt om Valdemar varit en KANIN istället? Då hade han nog inte utvecklats till den uppkäftige karaktär han blev. (och den rödluvaninspirerade Valdemar i Stora Skogen hade inte kommit till)

En varg har ju inte många idag levande människor mött in real life, och de som fanns på Kolmården är ju avlivade på grund av att de betedde sig som vargar(!) Jag tycker såklart att det är förskräckligt att många människor aldrig träffat en ko till exempel, och att vi allt mindre förstår varifrån vi själva och mjölken eller kotletten kommer. Och att vi inte fattar att vi är beroende och en del av naturen. Och just nu håller på att förstöra den totalt.

Men förmänskligade djur i skönlitterära bilderböcker lär oss väl inte särskilt mycket om djurriket - om inte berättelsen berättar specifikt om djurriket eller är en slags faktabok. Och det finns ju olika grader av förmänskligande.

Så om en katt verkligen är en katt i en bok kanske vi kan lära oss något. Och om författaren/illustratören till boken är kattkunnig dvs.

Spyflugan Astrid. Att förlaget sa ja till att ge ut en bilderbok om en SPYFLUGA – ett (i verkligheten) ÄCKLIGT DJUR förvånade mig.

Barnboksförlag brukar annars vara lite smått ängsliga ibland. (och jag valde inte flugan utan flugan valde mig. Jag träffade en levande fluga som vänligt lät sig studeras en längre tid på mycket nära håll) Det som är fiffigt med flugor är att de kan befinna sig överallt.

Bildperspektivet kan varieras i det oändliga.

Golvperspektiv. Flygperspektiv. Hängande i taket upp och ner. På människo-näsan-perspektiv. Under soffan-perspektiv osv. Ingen mänsklig gestalt hade väl varit trovärdig i dessa sammanhang? Det skulle vara Nils Holgersson möjligtvis…?

Har du något favoritdjur eller finns det något djur som ofta återkommer i dina böcker?

Något särskilt favoritdjur har jag inte. Det skulle vara min brors hund Akka i såfall.

De djur som är mest frekventa i böcker jag illustrerat är HUNDAR – Nio böcker (text: Lotta Olsson) FLUGOR – Fem böcker och en musikföreställning (egen text) VARGAR – Tre böcker och en fjärde på gång (egen text) Hundvalpen Morris är en ”riktig” hund i berättelserna. Han är därför inte påklädd. Och han går på alla sina fyra ben. Och textförfattaren skrev utifrån sina egna erfarenheter av att ha hund.

27

28 Ur: Spyflugan Astrid gillar 2016 Maria Jönsson. Bonnier Carlsen © Maria Jönsson

Ur: Katten Nils & Morris: Den mystiska Ün 2012 Joakim Gunnarsson & Johanna Kristiansson. Kartago Š Joakim Gunnarsson & Johanna Kristiansson

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

29

© Joakim Gunnarsson & Johanna Kristiansson

&

Joakim Gunnarsson Johanna Kristiansson som tillsammans gör den tecknade serien Katten Nils

Intervju: Jenny Edvardsson

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Det beror på vilken typ av bok man skriver och på barnet. Det är olika från bok till bok och person till person, så det finns inget enkelt svar på den frågan.

När man använder djur i stället för människor blir det lättare för läsaren att relatera till figurerna. Utseende eller kroppsformer etc spelar ingen roll då det är ett djur och inte bilden av en människa man speglar sig i.

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Det spelar nog ingen större roll. Barnen är snabba på att läsa av figurernas karaktärer. Det viktiga är inte om de träffat figurernas verkliga djurförebilder, det är om teckningarna lyckas förmedla känslor och uttryck eller inte som avgör om man kan relatera till dem. Vi tror att de flesta barn gör skillnad mellan verkliga djur och de som finns med i berättelser.

Många djur har ju inbyggda stereotypa egenskaper. Det är lättare att låta en kanin vara snäll och en räv elak än tvärt om. Men givetvis kan man också utnyttja detta för att ställa läsarens perspektiv på huvudet genom att låta deras egenskaper vara tvärtemot stereotypens.

Har ni något favoritdjur eller finns det något djur som ofta återkommer i era böcker?

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

30

Katter!

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Š Lennart Eng

31

Lennart Eng Intervju: Susanne Sandström

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Ur: Lilla Valdemar 2018 Lennart Eng. Opal

När det gäller Valdemar-gestalten som ju är en kaskelot, den största tandvalen som finns, uppstod han i min tappning av en ren tillfällighet. Bokstavligt talat. En av misstag vält tuschflaska över en akvarell. Jag lekte med den svarta fläcken som mer intuitivt formade sig till valkroppen. Jag upplevde att gestalten hade en grafisk slagkraft och ett uttryck som jag började experimentera med. Man kan alltså säga att berättelsen, i det här fallet, uppstod ur formen och styrkan i det grafiska uttrycket, inte ur behovet att hitta en ”djurisk” protagonist för en ”mänsklig” historia.

Just nu håller jag däremot på med ett utpräglat antropomorfistiskt projekt där jag fullt ut använder spänningen mellan olika djurgestalter och mänskliga beteenden för att uppnå underhållande, överraskande eller komiska effekter.

Då märker man att vissa djur funkar bättre än andra. I en bild har man ju faktiskt friheten att låta vem som helst göra praktiskt taget vad som helst ”det är ju bara en bild”.

32

Ur: Lilla Valdemar 2018 Lennart Eng. Opal

Š Lennart Eng

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Troligen kan man använda även en gråsugga, det handlar ju som alltid om gestaltning, men välkända gärna omtyckta djur är nog enklare.

Jag tänker att det kan härledas bakåt till hur djur traditionellt använts i folksagor där många djur tilldelats sina ”roller” (här bortser jag från mer djuplodande tolkningsspår). Lejon=mod, räv=listig, varg=lömsk, farlig, björn= stark men lite trög, osv. Man kan kanske beskriva det som att ett slags ”överenskomna” ensidigheter hos vissa djur är tacksamma att skruva.

Fyrfotadjur typ björnar, katter, grisar som reser sig på bakbenen är möjligen också enklast eftersom de visuellt kan efterlikna den mänskliga gestalten. Men motsatsen finns ju också tänk på Tomi Ungerers boaorm Kriktor. Men det går nog minst femtio grisar på en boaorm i barnboken.

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

© Lennart Eng

För de yngsta barnen är det nog så. Det är väl ingen tillfällighet att de omges av mjuka leksaksdjur och att dessa sedan också i någon form dyker upp i de första böckerna.

Det handlar väl om igenkännande och identifikation, en slags närhet. Annars är det svårt att veta. Jag skulle säga att den det underlättar mest för är den som skapar en bildberättelse.

Det finns ju också många ”kompositformer” där människor och djurgestalter jämlikt delar vardag (typ Pettson & Findus, Gittan med gråvargar och älgbrorsor).

Det kan också vara ett sätt att runda de gestaltningsproblem användandet av mänskliga gestalter skapar. Pälsklädda protagonister får se ut och bete sig lite hur som helst utan att reaktionerna blir så starka. Speciellt efter de senaste årens diskussion om representation och gestaltning har det här blivit tydligt.

Fantasygenren har erbjudit en annan parallell möjlighet; främmande världar befolkade med all slags gestalter med djuriska och mänskliga drag med allt från ondskefulla till upphöjt goda egenskaper som inte behöver kämpa för sin legitimitet trots ofta ganska grova karikeringar.

Möjligen kan djurförklädnaden någon gång

göra det lättare att tala om saker som är svåra på ett tryggare sätt eftersom det skapar en viss distans. Samtidigt finns ju en massa böcker om döden med ”riktiga barn” i huvudrollen så jag vet inte.

Mitt intryck är att den nu mest aktiva gruppen av svenska bilderboksberättare i rätt hög grad väljer att låta barn vara ”verkliga” barn i sina böcker och inte sätter päls på dem 35

Ur: Lilla Valdemar 2018 Lennart Eng. Opal

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

grässtrån genom stängslet till en häst finns inga förväntningar om att få se ett barnboksbeteende hos den eller inleda ett samtal.

Skrikiga och utåtagerande djur är mer frekventa i animerad film än i böcker.

I kontrast till dessa kan vissa barn kanske uppleva verklighetens fauna som lite slätstruken.

Det är väl antagligen olika från barn till barn men jag tror att de oftast ganska lätt skiljer på dikt och verklighet.

När de väl står där och sträcker in några 36

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Sven Nordqvist © Sven Nordqvist

Intervju: Susanne Sandström

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du? Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

Att Findus är en katt är för att från början var han bara en katt, även om han kunde prata.

Ett sällskap till Pettson, för att det skulle bli dialog. Sen blev han mer som ett barn när mitt eget nyfödda barn började växa upp.

Senare använde jag en björnliknande figur i Nasseböckerna och möss i Var är min syster?

Anledningen till att jag kan vilja använda ett

djur istället för ett barn är delvis att det kan vara lättare att rita ett djur så att det ser roligt ut. Men mest för att vilket barn som helst kan identifiera sig med ett djur om det inte ser för grymt eller äckligt ut ( och kanske även då ibland). Man behöver inte fundera över att tillfredsställa alla kön, hudfärger och annat som kan påverka hur folk uppfattar sig.

37

Ur: Hundpromenaden, 2018. Sven Nordqvist, Opal

Man kan gå direkt på de känslor och tankar det handlar om och som nog i stort sätt är liknande för de flesta barn. Precis som att man på teater kan bestämma att en stol är en bil, och detta accepteras av publiken, kan man direkt se sig själv i ett djur som visar igenkänningsbara mänskliga drag.

Jag tror att det är lättare att komma över ett

eventuellt motstånd mot att identifiera sig som en kanin, än det kan vara för en liten grabb att upptäcka att hans känslor också kan återfinnas hos en tjej.

Författaren är också friare att låta djurpersonerna leva på ett annat sätt än människor kan.

T.ex. vara ensam i skogen på natten, kunna springa ifrån en hund, gömma sig i gräset, osv.

38

© Sven Nordqvist

Ur: Hundpromenaden, 2018. Sven Nordqvist, Opal

41

© Sven Nordqvist

”

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Man behöver inte fundera över att tillfredsställa alla kön, hudfärger och annat som kan påverka hur folk uppfattar sig.

Man kan gå direkt på de känslor och tankar det handlar om och som nog i stort sätt är liknande för de flesta barn.

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Ur: Hundpromenaden, 2018. Sven Nordqvist, Opal

Kanske kan vissa speciellt fula eller äckliga eller konstiga djur ge ett större motstånd mot att vilja fortsätta att läsa. Men så fort barnet ser att det handlar om sånt han/hon känner igen hos sig själv eller på annat sätt blir spännande eller roligt e.dyl. så tror jag att motståndet försvinner.

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Kanske kan det ibland ge en del föreställningar om att vissa djur är på ett visst sätt, men det går säker över när de blir lite äldre.

För det mesta tror jag att barnen förstår att det bara är en saga, att de i fantasin ”lånar” figurerna för att berätta något om människor.

42

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Henrik Tamm Intervju: Susanne Sandström

Varför använder man antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Djur som har få eller inga mänskliga drag, som insekter eller fiskar, tycker jag blir svårare.

I illustrationer så är det viktigt att karaktärerna ändå har mänskliga uttryck. Generellt är det lättare att utgå från djur som ett barn förmodligen vet mera om, som hundar och katter.

För det första så verkar barn instinktivt gilla djur, så jag tror det blir en starkare och mer spännande ingång i berättelsen för barn.

Jag tror även djurs attribut kan förstärka gestaltningen av en karaktär. Som läsare vet man ofta hur vissa djur beter sig. Det kan även bli roligt när man har tillfälle att växla om vissa drag, som till exempel en stor stark björn som är nervöst lagd, eller en kanin som är modig.

Det blir även lättare att skapa en mer fantastisk värld som inte alltid följer de naturlagar vi är vana vid.

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok?

Det kan det nog göra. Berättelsen blir direkt upplagd för mer fantasi, en mer färgstark värld.

Bilderna kan också bli väldigt roliga.

43

Š Henrik Tamm

Ur: Ninja Timmy och staden av is, 2018. Henrik Tamm, Bonnier Carlsen

© Henrik Tamm

”

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Förhoppningsvis ger det barnen en känsla av att djuren är en del av vår värld, att de är viktiga och att vi människor måste ta hand om dessa vänner.

Ur: Ninja Timmy och staden av is, 2018. Henrik Tamm, Bonnier Carlsen

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Förhoppningsvis ger det barnen en känsla av att djuren är en del av vår värld, att de är viktiga och att vi människor måste ta hand om dessa vänner. Som författare har man även tillfälle att berätta lite om djurriket.

Fritt funderande går också bra...

Själv har jag alltid älskat djur, så det har känts naturligt att skapa berättelser kring dem.

Ofta när jag tittar på ett djur så har de roliga små hyss för sig, som man lätt kan spinna vidare på.

De ger mig utrymme att fantisera friare. Det finns en oskuldsfullhet i djur som gör dem instinktivt lätta att tycka om.

© Björn Bergenholtz Ur: Lejoparden, 2017. Björn Bergenholtz, Rabén & Sjögren

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Björn Bergenholtz Intervju: Susanne Sandström

Varför använder man (du) antropomorfa figurer, förmänskligade djur och djur i barnlitteraturen tror du?

Finns det djur som är svårare att utgå ifrån än andra?

Alla djur utan mimik och tydlig blick tycker jag är hopplöst svåra att använda i berättelser.

För hur tecknar man en förvånad brännmanet?

Eller en överlycklig liten fluga? Så fort man förser olika småkryp med ögon och pupiller, istället för deras fasettögon, så blir de plötsligt något annat. Då ser de ut som karikatyrer, som små människor utklädda till vad-de-nu-än-är.

Sådana teckningar brukar hamna i papperskorgen. Att göra tvärtom, att klä ut de tecknade djuren, i skor, hatt eller klänning, brukar jag inte ägna mig åt. I mitt manér, i min bildvärld, skulle det bara se fånigt ut. När jag var liten och såg Babar gå runt i kostym eller Pelle Svanslös åka skidor, införd toppluva och vantar, tyckte jag bara det såg knasigt och konstigt ut.

I mitt fall är det lätt, eftersom jag är gräsligt dålig på att teckna människor.

Framförallt tror jag att man använder djur för att de erbjuder helt andra och större uttrycksmöjligheter.

Men också för att djuren underlättar att komma till berättelsen kärna. Djur finns i alla utseenden, såväl stora som små, tjocka och smala, fula och fina – varianter som inte är lika enkla att (okommenterat) hantera i människoform.

Djuren har en helt annan fart och fläkt, spänst och rörlighet. Långt mycket mer än vad den mest akrobatiska människa kan uppvisa. Helt enkelt; djur svänger! De är roligare att rita.

48

Ur: Lejoparden, 2017. Björn Bergenholtz, Rabén & Sjögren

© Björn Bergenholtz

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

© Björn Bergenholtz

Ur: Lejoparden, 2017. Björn Bergenholtz, Rabén & Sjögren

Mina djur brukar få vara kort och gott djur, så långt det går. Även om några av dem snackar, funderar, grubblar och håller på.

Underlättar det för läsaren om man använder djur i stället för människor i en barnbok? Kan man berätta andra saker, på annat sätt?

Om det underlättar för läsaren vet jag inte, men det underlättar åtminstone för illustratören. I alla fall för mig. Men visst kan man berätta om andra saker, på ett annorlunda sätt, genom att använda förmänskligade djur. Det blir enklare att gå rakt på ämnet, lättare att vara lite mer naken och ärlig. Med djur i huvudrollen kan man tillåta sig att vara friare, något mer naiv, lite mer klarsynt eller rentav dum i huvudet. Så som vi alla borde vara.

Många barn har aldrig träffat de djur som gestaltas i barnlitteraturen, hur tror du att det påverkar deras uppfattning av/kunskap om djur och djurriket?

Jag tror inte att ungarnas uppfattning av verklighetens djur och natur påverkas över huvud taget. Inte det minsta. Mer än att de kanske förstår att det finns djur som heter just så; kossa, gris, kråka, krokodil eller apa. Fast det tror jag att de redan visste. Jag tror inte att ungarna får för sig att kossor gungar gunga, att grisar bakar kakor eller att apor löser mysterier, bara för att de gör så i böckernas värld.

Ungarna som jag har träffat har varit betydligt smartare än så. Egentligen tror jag att barn tycker ungefär som jag; att djur är kul. Och spännande. Eller konstiga. Eller mysiga.

Framförallt fascinerande. Och det räcker väldigt, väldigt långt. I alla fall för mig.

52

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Sanningen om barnboken Snorre Säl Texten är hämtad från Astrid Sœlens bildbiografi om sin far, Frithjof Sœlen ; Med pensel, penn og pistol, Krœmmerhusets forlag, v/Truls Grung, 2017. Översättning till svenska: Susanne Sandström

D

Text: Frithjof Sœlen

et sägs ofta att verkligheten överträffar fantasin. När det kommer till barnboken som jag gav ut med namnet Snorre Säl och med undertiteln En fabel i färger för barn och vuxna, frestas jag ibland att säga att fantasin överträffar verkligheten.

Jag tänker då på hur man har tolkat boken och vad som sagts om boken och författaren – under krigsåren 1940- 1945 och även långt därefter.

Som 23-åring 1940 deltog jag i slaget vid Hallingdal [stridigheter mellan norska och tyska soldater efter den tyska invasionen 9 april 1940]. Då avbröt kriget mina planerade teckningsstudier vid Kunstgewerbeschule i Dresden. I stället blev jag hösten 1940 elev vid Bergens Konsthantverksskola för att studera reproduktionsteckning.

Samma höst kontaktade jag förlagschef Ole Tschudi Irgens på John Griegs Förlag, med förfrågan om jag kunde få teckna bokomslag.

Irgens tittade på mina arbetsprover, en salig blandning med lite av allt, och sa sedan: – kan du inte göra en äventyrsbok med en figur som kan bli lika populär som Tjuren Ferdinand?

Inget mindre än det. Lika populär som Tjuren Ferdinand. En ung och något brydd man, mumlade att jo, det kunde han ju försöka.

Det hela kändes lite deprimerande. Kravet tycktes alltför stort. Men jag var tvungen att genomföra det. Att skriva norska uppsatser var en sak – men en hel bok!

En av mina vänner, dr Birger Tvedt, som på den tiden var läkarstuderande, fick höra talas om mitt bekymmer och lånade mig en svensk bok Hur man koncentrerar sig. Så lärde jag mig då det – och när det hade gått någon månad hade jag fått en idé som inspirerats av mitt efternamn: jag skulle skriva en berättelse om en säl. En säl skulle bli den figur som alltså skulle bli lika känd och berömd som Tjuren Ferdinand.

53

54

Ur: Snorre Sel en fabel i farger for barn og voksne, 1941. Frithjof Sælen, John Griegs Forlag

Samtliga illustrationer ur: Snorre Sel av Frithjof Sælen Copyright© 1941, Griegs Förlag Använda med tillstånd av Astrid Sælen. All rights reserved.

Ur: Snorre Sel en fabel i farger for barn og voksne, 1941. Frithjof Sælen, John Griegs Forlag

Sälen måste befinna sig i en miljö, ha ett staffage. Vilka varelser hittar man i Ishavet?

Brehms Djurens liv studerades grundligt och där fanns valrossen, en släkting till sälen.

Och så var det fienden, isbjörnen och späckhuggaren – och inuiten. Men inuiten valde jag bort; här skulle bara djur förekomma.

När jag bläddrade genom boken stötte jag på fågelarten ismås, som enligt Brehm hade ett rött märke över ögonen. Då slog det mig: späckhuggaren, den farligaste fienden till sälen

hade stora vita fläckar bakom ögonen. Mellan de här två kunde det finnas ett samarbete, mellan måsarna, asfåglarna och den väldige mördaren.

Då det gick rykten om att unghirdar försökte ställa in sig hos barnen i folkskolan, genom att dela ut läsk och kakor, tog bokens handling en helt annan vändning. Jag började nu avsiktligt skriva mellan raderna, som ett öppet men väl förtäckt angrepp på ockupationsmakten och dess medlöpare.

55

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Det fick inte finnas något som tyskarna kunde anklaga och gripa mig för.

För varje bildtext provade jag noggrant varje formulering, bedömde hur den tillsammans med en specifik teckning eventuellt skulle kunna uppfattas av riktiga norrmän.

Jag tränade mig på att lämna trovärdiga förklaringar ifall jag skulle bli kallad till förhör.

Jag presenterade så mina intentioner för förlagschef Irgens och boktryckare Nils Moe Nilssen som båda var positiva och inställda på att det här skulle vi genomföra. Och det var viktigt att det skulle vara färgbilder.

Normalt sett skulle boken ha blivit alltför kost-

56

Ur: Snorre Sel en fabel i farger for barn og voksne, 1941. Frithjof Sælen, John Griegs Forlag

Snorre säl skulle symbolisera Norge och leka på ett isflak som i sina huvuddrag såg ut som Norgekartan. Isbjörnen Brummelabb skulle föreställa Sovjetsamväldet som dreglade efter baser i Nordnorge. Späckhuggaren Glufs skulle vara Nazityskland som ville sluka Snorre.

Valrossen fabror Ross skulle se ut som en gammal överste och representera Storbritannien. De små räkorna som höll till i gapet på Glufs skulle tolkas som underrättelseagenter och motståndsfolk som gav odjuret tandvärk.

Ismåsarna var de norska medlöparna och trollkrabban som vässade betarna på farbror Ross symboliserade USA:s vapenhjälp.

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen tusch, i det närmaste som flyktiga skisser. Det slog mig att tecknadfilm-stilen kunde förklara undertiteln för tyskarna. För visst var väl både vuxna och barn intresserade av tecknad film?

Det var alltså oumbärligt att den tecknades i tecknadfilm-stil.

Under våren 1941 arbetade jag följaktligen med att omforma de naturliga djurkropparna till tecknadfilm-figurer.

I mars 1941 knöts jag till den hemliga militärorganisationen [Milorg] under advokat

57

Ur: Snorre Sel en fabel i farger for barn og voksne, 1941. Frithjof Sælen, John Griegs Forlag

sam, men förlaget kostade på boken för att den skulle nå ut till så många som möjligt.

Boken fick en undertitel för att visa att det var något speciellt med den: En fabel i färger för vuxna och barn.

Jag fick agera Gestapo mot mig själv, tänka ut möjliga frågor och förbereda svar: ”Varför är boken även för vuxna Herr Sœlen? Ja den var ju för vuxna och det måste jag också ha ett svar på.

I detta läge hade jag gjort teckningarna i

Rieber-Mohn och kapten Mons Haukeland.

För att ha en legitim grund att besöka Riber-Mohns kontor upprättade jag ett kompanjonsavtal med journalisten Egil Tresselt.

Vår kontakt handlade om marknadsföringen av figuren Snorre Säl och Rieber-Mohn var vår juridiske rådgivare. Tresselt kände emellertid inte till något om mitt arbete i Milorg.

Den 9 november 1941 gavs boken ut med några nyckelbilder: ett isflak i form av en förenklad norgekarta, titelsidans H-7 [Haakon VII] monogram på mynt som ligger på havsbotten och på en skålsnäcka i en annan bild.

Jag hoppades att dessa bilder tillsammans med karaktärsteckningen av de båda ismåsarna Sving och Svang skulle få människor att förstå avsikten.

Snorre Säl fick lysande recensioner. Framgången var nästan lite skrämmande. Man förstod avsikten och mer än så. Jag började bli ängslig. Hade jag varit för orädd? Tyskarna kunde ju strunta i mina förklaringar - och vad skulle då hända med arbetet med Milorg?

Reaktionen kom inte från tyskarna. Den kom som ett telefonsamtal från Kultur och folkupplysningsdepartementet till förlaget.

Boken skulle stoppas. Den hade då funnits till försäljning i tre veckor. Vi frågade om orsaken till departementets agerande. Det ville departementet inte svara på. I samråd med mig skrev förlagschef Tschudi Irgens en skrivelse till bokhandlarna där vi beklagade att departementet hade förbjudit boken. Departementet medgav inte att ordet förbjuden användes – det fick inte stå med. En ny skrivelse författades där förbjuden ersattes med återkallad.

Det godkändes, men vi hade då vunnit en vecka i tid och bokhandlarna kunde på så sätt sälja slut på det mesta av upplagan.

Förlagschef Ole Tschudi Irgens blev kallad till förhör men blev inte arresterad. Först i slutet av januari 1942 kom representanter för den tyska säkerhetspolisen till förlaget och begärde några exemplar av boken.

Under tiden ryktades det att jag: blivit arresterad, befann mig på HMS Ulven, sänts till tyskt koncentrationsläger, rymt till England, var engelsk spion, blivit nazist. Rykten och fantasier var legio, och jag måste erkänna att jag började bli nervös. Nervös för att nu skulle tyskarna komma. Men de kom inte. Inte då.

Däremot kom det fina recensioner i Fritt Folk och i Deutche Zeitung in Norwegen flera månader efter förbudet.

Den sistnämnda tidningen skickades anonymt till mig med en lapp där det stod: När den vänstra handen inte vet vad den högra gör ...

Samma dag som den första recensionen av Snorre Säl stod att läsa i Morgenavisen ringde, gud hjälpe mig, en överambitiös man från skattemyndighetens kontor på ytterdörren och frågade hur mycket jag hade tjänat på boken!

Jag fick senare en ursäkt därifrån.

o

m Frithjof Sœlen Han var född i Bergen, Norge, 24 december 1917 och började som politisk karikatyrtecknare vid 18 års ålder.

23 år gammal debuterade han med Snorre Sel, 1941. Året efter kom nästa politiska barnbok; Tre Kalde Karer, tre snögubbar representerade Tyskland, Italien och Japan, som ville sprida kyla på jorden, medan solen som representerade de allierade smälte ner snögubbarna och äventyret om våren kunde börja på nytt.

Parallellt var han med i ledningen för den militära motståndsrörelsen [Milorg]. I februari blev han kallad till förhör hos Gestapo på grund av sina barnböcker, men spelade oskyldig och klarade sig undan. I mai 1943 blev han ledare för Milorg på Vestlandet och i slutet av februari 1943 reste han över Nordsjöen till Shetland och vidare till London för att avlägga rapport till den norska exilregeringen.

Man vågade inte skicka tillbaka honom - av rädsla för vad som skulle ske om Gestapo tog honom. Han blev överförd till de allierade och arbetade på utrikesdepartementet, avdelningen för psykologisk krigsföring, till krigets slut.

Efter krigen skrev han boken ShetlandsLarsen, som senare blev filmad, jobbade som freelance-journalist, konst- och teaterkritiker innan han tillsammans med en kollega startade annonsbyrået A/S Marketing-Byrået i Bergen.

1974 sålde han sin del i argenturen och startade konsultfirma inom reklam. Totalt skrev han 26 böcker. 1993 fick han diagnosen Parkinsons sjukdom. Frithjof dog 1 januari 2004.

58

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Snorre Säl

en norsk barnbok går under jorden

Kathleen Stokker Först publicerad: Snorre the Seal: A Norwegian Children’s Book Goes Underground in Studies of Popular Culture XVII (1995), nr 2: 51 - 60.

Published with their kind permission. Översättning till svenska Susanne Sandström

D

en 9 april 1940 invaderades Norge av Hitlers styrkor.

Som en direkt följd infördes presscensur och individer som motsatte sig den nya regimen tvingades finna nya sätt att förmedla sina åsikter på.

Olika populärkulturella föremål – som reklamannonser, julkort och privatannonser – blev användbara kanaler för dessa budskap men barnboken Snorre Säl var den som längst lyckades undgå censur och utgjorde troligtvis ett mer varaktigt påhopp på nazisterna och nazismen än vad som kunde ha gjorts i något annat medium.

Boken om Snorre Säl, som gavs ut i november

1941, skriven och illustrerad av Frithjof Sœlen, handlar om ”den mest fåfänga lilla säl i Norra Ishavet” som struntar i mammans varningsord ”om man vill leva i fred måste man ständigt vara på sin vakt”.

Snorre tillbringar istället dagarna med att beundra sin vackra päls intet ont anande att hans fiender är beredda att gå till attack.

Situationen liknar Norges inställning till kriget i Europa innan den nionde april 1940.

Sedan nationens självständighet från Sverige 1905 hade Norge hela tiden eftersträvat neutralitet, och något självbelåtet antog Norge att de skulle bli lämnade i fred eftersom de ju inte utgjorde något hot.

59

Ur: Snorre Sel en fabel i farger for barn og voksne, 1941. Frithjof SĂŚlen, John Griegs Forlag

60

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Varje tvivel huruvida Sœlen med boken avsåg att kommentera den norska situationen skingras vid anblicken av den andra illustrationen som tecknar isflaket som Snorre sitter på i form av en Norgekarta. Precis som Norge invaderades av fientliga styrkor har Snorre fiender.

Först möter vi Brummelabb, en smackande isbjörn med ”Stalins glimt i ögonen” (brev till författaren 1991). Sovjetunionen hade attackerat Norges skandinaviska granne Finland i september 1940 efter att Sovjetunionen ingått en icke-aggressionspakt med Nazityskland och de tillsammans hade invaderat och plundrat Polen. Även om det var Sovjetunionen som till slut lyckades vända Hitlers framgångar, genom att gå segrande ur slaget vid Stalingrad 1943, kunde en sådan utgång knappast ha föreställts när boken skrevs och Sœlens porträtt av Sovjetunionen som en opålitlig fiende återspeglar hans samtids osäkerhet kring Sovjetunionens roll i kriget.

Som tur är har Snorre även vänner. Onkel Bart, den godmodiga valrossen med en mustasch som är mer utmärkande för en brittisk överste än en valross, representerar England, vars pre9-april-försök att kränka norsk neutralitet hade hanterats lika ljumt i Norge som rädslan för en tysk attack (Kersaudy, Walker). Även om brittiska och franska allierade försökte hjälpa Norge efter den tyska invasionen, fick deras klantiga försök (som bl. a. lämnade de två norska städerna Åndalsnes och Namsos i ruiner i maj 1940) och återtåg i juni, åtminstone Storbritannien att framstå som inkompetent som bäst.

Det tyska Wehrmacht däremot hade imponerat många med sin effektivitet och styrka (Lunde). Även om den norska opinionen mot den brittiska krigsinsatsen hade svängt vid tiden för Snorre Säls utgivning, hjälpte den bild av Storbritannien som Sœlen gav uttryck för i sin barnbok till att förbättra inställningen till landet.

Snorre är intet ont anande sin nya vän Brummelabbs intentioner förrän han känner isbjörnens varma andedräkt mot sitt ansikte och endast med nöd och näppe undgår att bli hans lunch. När han dyker i havet för att rädda sig undan, lyckas emellertid Snorre hamna i än mer trubbel. Han upptäcker att han hamnat i Glufs rike, späckhuggaren som – likt Brumme-

labb – till en början utnyttjar Snorres fåfänga och beundrar hans vackra päls.

Sœlen alluderar här till hur nazipropagandan hade förhärligat norrmännens ariskhet och framhållit att ockupanterna hade kommit som deras vänner och beundrare och att de endast velat rädda dem undan brittisk attack.

När Snorre slutligen inser sin dumhet ropar han på hjälp, men inser att han inte talat om för sin mamma och Onkel Bart vart han skulle (en hänvisning till Norges brist på en tydlig utrikespolitik före kriget) och att de inte vet var de ska hitta honom.

Ett par måsar, Sving och Svang (vilka har mer än initialer gemensamt med Nazi SS) gör det än svårare för Snorre genom att hela tiden avslöja för Snorres fiender var han gömmer sig.

Dom bär nazistpartiets röda och gula färger och har en ”oäkta glimt i ögat”; de skränar hela tiden Skui, Skui vilket är en allusion till nazisthälsningen heil og sœl, en gammal norsk hälsning som tillsammans med mycken annan vikingasymbolik plockades upp av det norska nazistpartiet för att passa ideologin om att återskapa Norges ärorika förflutna. Det opålitliga parets löfte till Glufs, ”om du vill ha stek kan vi ordna det åt dig”, återspeglar hur Vidkun Quisling hjälpte till att lura Norge i händerna på Tyskland. Quisling hade grundat Norges nazistparti 1933 och när han 1939 fick audiens hos Hitler lade han fram sina planer för en nazistrevolution i Norge, han föreslog helt enkelt att Hitler skulle invadera landet i syfte att få landet på rätt kurs igen och förhindra dess urartning.Sving och Svangs löfte om stek till sina vänner återspeglar också det överflöd som kom norska nazikollaboratörer till godo samtidigt som majoriteten av norrmän levde under förlamande knapphet och ransonering.

De opålitliga måsarna vet dock inte om att Glufs planerar att sluka även dem när han är klar med Snorre. Här visar Sœlen att han är på det klara med Hitlers sanna inställning till det norska nazistpartiet – en sanning som Quisling, till sin nackdel, länge valde att ignorera – nämligen att Der Führer aldrig hade för avsikt att infria det norska nazistpartiets förhoppning om norsk suveränitet. Samarbete med norrmännen intresserade endast Hitler i den mån det kunde gynna hans planer på ett pangermanskt rike (Andenaes et al.).

61

Uppträngd på ett isflak av Glufs kommer Snorre att tänka på Onkel Barts varningar och känner sig ”nästan arg” över att Onkel Bart inte är där och räddar honom, en återspegling på den ovannämnda norska otåligheten med det synbarligen odugliga brittiska stödet.

Och ändå hyser Snorre, liksom Sœlen, hopp om att England omsider ska rädda dem: Onkel Bart är, säger han, starkare än någon annan i hela Norra Ishavet, åter igen en korrekt bedömning av krigssituationen, som visar på Storbritanniens förmåga att – bättre än något annat europeiskt land – inte hamna i Hitlers våld.

Snorre simmar för livet för att undfly Glufs och finner i sista ögonblicket ett hål i ett isberg som precis passar honom men inte Glufs.

Hålet visar sig vara en tunnel som löper genom isberget och när Snorre kommer ut därifrån stöter han på Onkel Bart. Valrossen har under tiden fått sina betar vässade (vilket anspelar på Roosevelts låne- och uthyrningslag från mars 1941 som tillhandahöll Storbritannien med väl behövda vapen). Nu är Bart redo att kriga och de båda gör upp en plan att omintetgöra Glufs.

Snorre simmar tillbaka genom tunneln, och börjar retas med den enorma Glufs. Lika lite som Norges tyska ockupanter kunde tolerera hån från Jössingarna (som de norska antinazisterna kallades) står späckhuggaren ut med att förlöjligas av den lilla sälen, ett tema som förstärks i bilden med räkan som gnager på Glufs tänder. Man hade så många och uppfinningsrika sätt att irritera nazisterna på att det här passar bra att visa på några av Jössing-demonstrationerna för att bättre förstå Sœlens allusioner. Bland de första att öppet visa sina antinazistiska känslor var de studenter som under hösten 1940 bestämde sig för att bära gem på kavajslaget som tecken på solidaritet.

(Det norska ordet för gem är binders så att bära gem stod för att vi binder sammen: enade vi stå). Nyheten om aktionen spreds som eld och nästa dag ”tycktes halva Oslo bära gem” (BÖ). Under hela hösten försökte nazistpolisen slå ned den här demonstrationen ibland med hjälp av våld och arresteringar. Men som utdrag från Cecile Schou-Sörensens krigsdagbok visar hade förbudet mot dessa demonstrationer liten verkan.

Så snart de hade förbjudit demonstrationen med gem började människor bära kammar som stack upp ur bröstfickan för att säga: vi greier oss selv (vi klarar oss på egen hand, i.e. utan ”hjälp” från Tyskland – en ordlek baserad på dubbeltydigheten med verbet å greie som betyder både ”att kamma” och ”att klara av”).

Det var enligt Schou-Sörensen också vanligt att dra rockslaget genom rockens knapphål för att ”räcka ut tungan” åt tyskarna eller att bära klockans framsida på vristens undersida för att proklamera Ned med den nye tid (ner med den nya tiden – ner med nazismen). En del män bar tändstickor i hattbandet med innebörden Vi er opplyst (vi är upplysta; oss kan ni inte lura – både upptända och upplysta/informerade). Men kanske var den mest effektiva demonstrationen den att bära röda ullluvor under vintern 1940/41. En engelsk kvinna, Myrtle Wright, som var internerad i Norge under kriget, skrev i sin dagbok: att alla unga plötsligt bar tomteluva (nisselue) gick inte obemärkt förbi av myndigheterna och uppfattades av NS (Norges nazistparti) som en demonstration mot dem. Kampen fördes hela vintern och förstärktes när kriget mot Ryssland inleddes [juni 1941]. Snart blev alla röda kläder misstänkta och bara att gå klädd i den färgen kunde leda till att man blev arresterad.

Nazisternas överreaktion på dessa Jössing -demonstrationer stärkte dem att i stället för att upplösa dem. De var, som en överlevare har berättat, ”aktioner som om de hade negligerats av myndigheterna inte skulle haft någon effekt” men som nu då regimen protesterade så starkt blev kraftfulla motståndssymboler (Sharp). Sœlen visar detta förhållande i sin barnbok där Glufs ursinnigt kastar sig mot den retsamme Snorre och på så sätt ohjälpligt fastnar i isbergets öppning medan Snorre åter igen flyr. Onkel Bart simmar under tiden runt isberget, attackerar Glufs och besegrar honom.

Sœles budskap var förvånansvärt profetiskt.

Vid en tidpunkt då Storbritannien hade vunnit få militära framgångar och Hitlers arméer ännu inte hade förlorat ett enda fältslag, vågade sig berättelsen på att antyda seger för Storbritannien och nederlag för Tyskland.

Samtidigt stöttade den Jössingarnas aktioner av passivt motstånd och likt tunneln som Snorre simmar genom skulle det komma ljusare 62

tider i slutet på det mörka och ovissa avsnitt i Norges historia.

Det är därför snudd på fantastiskt att boken, med den provokativa undertiteln en fabel i färg för barn och vuxna inte bara till en början undkom censur utan faktiskt prisades i den nazikontrollerade pressen.

Den tyskspråkiga Deutche Zeitung in Norvegen gav boken en positiv recension liksom även den norska nazisttidningen Fritt Folk som i novembernumret 1941 lovprisade Sœlen som ”Norges Walt Disney” och försäkrade läsarna om att ”både vuxna och barn kommer att ha glädje av att lära känna den här boken”.

När de tyska myndigheterna konfiskerade Snorre Säl i december hade nästan samtliga av de 12 500 tryckta exemplaren sålt slut.

Myndigheterna kallade inte Sœlen till förhör förrän i januari 1943. Under det tre timmar långa förhöret förnekade Sœlen att boken skulle innehålla antinazistiska budskap och frågade med falsk oskyldighet om de även ”skulle förbjuda Bröderna Grimm?”.

Nazisterna släppte honom och Sœlen fortsatte med sitt motståndsarbete, och blev 1944 chef för den västnorska grenen av den militära motståndsorganisationen Milorg. Snart ledde hans motståndsarbete till att han måste fly till England där han överlämnade ett exemplar av Snorre säl till Norges Kung Haakon VII som befann sig där i exil.

Snorre säl hjälpte till att höja moralen som sjunkit under krigets påfrestningar, och det är en förklaring till bokens enorma framgång.

Att höja moralen var en viktig del i motståndsarbetet under en tid då livet inte bara var dystert utan också farligt. De minsta hemliga tecken kunde inge nytt mod och hopp, men kunde även skicka sina skapare till fångläger.

Som har antytts tidigare kunde Snorre Säl en tid undgå censur, och på så sätt sprida sitt hoppingivande budskap, på grund av att Sœlen framställde sitt budskap i form av en barnbok.

Men Sœlen använde inte bara formen som kamouflage. Han ville verkligen skriva en bok om motstånd för barnen, som en motvikt till all den tyska propaganda de överöstes med (Brevväxling med Sœlen, 1991). Även om den i första hand var avsedd för barn väckte den gensvar hos norrmän i alla åldrar: de yngsta var förtjusta i det tecknade äventyret; de något

äldre barnen kunde med boken som kanal dela sina föräldrars oro och bekymmer. Även ungdomar, som ofta ringaktar barnböcker, fann något i Snorre säl. En informant berättar om när en gymnasielärare läste hela boken högt, och på så sätt vann elevernas gunst, och vågade visa att hen motsatte sig den Nya Ordningen (intervju med Berit Marianne Gabrielsen [född 1922], 1992).

Naturligtvis svarade läsarna positivt på Sœlens hoppingivande budskap att Norge en dag skulle befrias från sin svåra sits, men författaren visade också norrmännen på några inte så tilltalande sanningar: han bannade dem för deras naivitet och brist på förtroende för Storbritannien (den rättfärdige Onkel Bart kan inte dölja att han är upprörd över att Snorre kunde ”gå vilse”) och i boken förekommer upprepade varningar för att lita på nazisterna.

Sådana varningar skulle inte ha behövts i ett land som redan var fast beslutet om motstånd.

Boken kan därför ses som en relevant motvikt till de många efterkrigsberättelser om det norska motståndet som har en tendens att framställa hela den norska befolkningen som samfällt förenade i en spontan antinazistisk hållning, och vilka tycks glömma bort den förvirring som norrmännen faktisk upplevde under ockupationens första veckor och månader. Så sent som under mitten av 1941 när Sœlen skrev på sin bok, kände han uppenbarligen att det var nödvändigt att läsarna fick ”höra” dessa varningar.

Sœlens bok kan fortfarande användas informativt för att formulera en mer rättvisande bild av den tiden i historien.

En tidigare version av den här artikeln presenterades på den årliga sammankomsten för Popular Culture Association (avdelningen för barnlitteratur) i New Orleans, Louisiana, april 1993.

En populärversion av artikeln publicerades i The Norseman Magazine, december 1991.

Fotnoter är ej medtagna.

63

Ur: Snorre Sel en fabel i farger for barn og voksne, 1941. Frithjof SĂŚlen, John Griegs Forlag

64

Ur: Rymlingarna, 2018. Ulf Stark, ill. av Kitty Crowther. LIlla PiratfĂśrlaget

ŠKitty Crowther

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

65

Foto:© Lydie Nesvadba

Foto:© Andréas Lennartsson

Ett magiskt samarbete

U

Intervju: Jenny Edvardsson

nder några dagar i september 2018 är Kitty Crowther i Stockholm. Hon ska prata om Rymlingarna, boken som Ulf Stark skrivit och hon själv illustrerat.

Kitty framträder på Rönnells antikvariat och har där ett samtal med Ulf Starks livskamrat Janina Orlov.

Jag kan inte vara på plats men lyckas via mejl få kontakt med Kitty Crowthers förläggare i Sverige.

Jag skickar över några frågor om deras samarbete och får snart tillbaka intressanta svar.

Hur träffades du och Ulf Stark?

66

Vi träffades 2011 i samband med en bokmässa i Belgrad. Jag hade sett i programmet att han också skulle delta och jag såg fram emot att möta honom. Jag hade sedan tidigare läst Kan du vissla Johanna? en bok som berörde mig mycket. Direkt när vi träffades skrattade vi mycket.

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Ulf hade en mycket rolig och oväntad humor, torr. Men med stor värme.

annorlunda. Där fyller mina bilder en annan funktion och tillför ett annat språk – bilderna kan vara en ingång till berättelsen. Och jag vill att de fördjupar, jag vill ge mer än vad som finns i texten – eller peka, visa, på sådant som finns i texten.

Mitt arbete kan liknas vid skådespelarens i en film – manuset finns där, men hur man säger repliken betyder så mycket. Hur man använder kroppen, händers placering och så vidare. Titta på bilden från båten, där Lill-Gottfrid sitter med samma hållning som sin farfar. Det är en bild som för mig handlar om beundran, att man älskar varandra, att man härmar och lär.

Vad var det som gjorde att ni började samarbeta?

Ulf ville att jag skulle illustrera en text av honom. Han hade frågat tidigare, men det hade inte funnits tid eller varit rätt projekt.

Jag väntade på rätt text. När jag arbetade med Sagor om natten skrev jag först texten på franska, men jag behövde en svensk språkdräkt och då visste jag att Ulf skulle vara den som skulle göra det. Han är en stor berättare, med musikalitet i sitt språk och en fantastisk känsla för att skriva dialog. Det finns alltid en undertext.

Hur fick ni idén till Rymlingarna?

När jag har möjlighet att ställa frågor till Kitty Crowther passar jag också på att ställa några om hennes eget skapande.

Ulf frågade förläggaren Erik Titusson om inte jag kunde illustrera Rymlingarna. Jag sa att jag gärna ville läsa, för att se om jag skulle få några bilder i huvudet. Och om det var en värld som jag ville tillbringa ett antal månader i.

Jag trodde till en början att – Det här kommer att gå lätt! – men det visade sig vara svårt.

Jag fick pröva mig fram till att hitta rätt balans mellan realism och saga, mellan naivitet och komplexitet. Allt handlar om karaktärerna i boken, att fånga deras berättelser i deras ansikten.

Hur gammal var du när du började illustrera?

Sjutton. Jag skrev en berättelse till min pappas födelsedag och illustrerade den.

Har du gått någon konstutbildning?

Jag gick i vanlig skola till 16 – men på grund av min hörselskada fick jag gå om en årskurs. Sen har jag gått flera konstskolor en del dåliga och en del bra. Jag har tecknat mycket modell – ett helt år gjorde jag bara det.

Hur var det att arbeta med Ulf? Först fick jag vänta tills att jag hade tid att koncentrera mig på Rymlingarna. Min tanke var att jag skulle skicka en bild i taget till Ulf, som en slags brevväxling. Att han skulle vara med i hela processen. Men så gick han bort. Så det blev inte så.

År 2010 tilldelades du ALMA-priset.

Hur har priset påverkat dig personligen och professionellt?

Att illustrera någon annans text kan våra svårt. Vad gjorde du och Ulf för att få till rätt känsla? Upplevde du att det var svårt då texten var skriven på ett annat språk?

Det är en stor sak! En viktig sak i mitt liv.

Det finns ett före och ett efter. Jag har alltid kämpat för att få göra det jag gör. Jag har alltid trott på bilderboken och har arbetat hårt, utan att anpassa mig till marknaden. Jag har försökt följa min vision och priset blev en bekräftelse på att jag inte var fel ute. Jag blev stärkt av priset och det har också lett till att fler

När jag illustrerar en bilderbokstext så är jag mer benägen att gå in i texten. Kopplingen, energin mellan text och bild är så viktig.

Men när jag illustrerar en roman så är det 67

Det är alltid Moi et rien (på svenska heter den Jag och Ingenting).

har hittat fram till mina böcker, de har bland annat översatts till fler språk. Priset har också gett mig frihet, att arbeta med det jag vill, när jag vill.

Och då läsning är något som intresserar mig avslutar jag med att fråga om Crowthers egen läsning.

Läste dina föräldrar för dig när du var barn?

Mest min pappa och min farmor, hon var lärare. Och hon älskade att läsa högt. Och jag följde hennes finger.

Omslag: Jag och Ingenting, Kitty Crowther. Översättn. Gun-Britt Sundström. Berghs 2015

Minns du någon speciell bok?

Vad arbetar du med just nu?

Jag arbetar med en bok som kanske kommer att heta ATT TECKNA med Kitty Crowther. Jag vill visa hur enkelt och roligt det är att teckna.

Att släppa taget.

Om du skulle välja ut en av dina böcker, vilken skulle du välja?

68

Beatrix Potters olika böcker. Peter Pan. Bröderna lejonhjärta är en favoritbok.

Jag gillar att gråta.

Har du fortfarande någon favoritbarnbok?

Jag läser mycket bilderböcker. En favorit är Arnold Lobels böcker, t.ex. Porculus (på svenska Lilla grisen).

Läser du någonting just nu?

Jag läste just Gabriel Tallents roman My absolute darling (på svenska Min älskade älskling).

N

Text: Jenny Edvardsson

ågra veckor innan Bokmässan i Göteborg kommer Emma Virkes och Fumi Koikes Sången från andra sidan havet ut på Lilla Piratförlaget.

Jag läser den och fascineras.

När jag ser att både Virke och Koike ska delta på mässan frågar jag om jag inte kan få intervjua dem. Det får jag gärna.

Vi träffas på lördagen och samtalet cirkulerar kring deras samarbete.

Hur började allt?

– För två år sedan började jag skriva boken, berättar Emma. Det var från början en del i Skapande skola på Lidingö. Jag valde att skriva en text som eleverna skulle få måla. Projektet var i Raoul Wallenbergs anda och jag ville att elevernas förståelse för andra skulle öka. Vad kan man göra om någon inte förstår språket?

För en del kan idrotten bli en väg in i det nya språket, för andra maten och matlagning och 69

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Fumi Koike

Emma Virke

Ur: Sången från andra sidan havet, 2018. Emma Virke. Ill. Fumi Koike Lilla Piratförlaget

Ett samarbete över landsgränser

för vissa musiken. Samtidigt som projektet pågick fick jag ett bidrag för ett internationellt utbyte via Sveriges författarfond tillsammans med Eriko Kitadai, som översätter svenska bilderböcker till japanska. Vi tyckte båda att den här berättelsen passade bra för ett internationellt samarbetsprojekt.

Berättelsen handlar om en räv på flykt, som hamnar i ett främmande land på andra sidan havet. Men med hjälp av musiken lyckas hon

hitta nya vänner och bygga ett nytt hem.

Nu behövde vi bara en japansk illustratör.

Eriko hjälpte mig översätta min text till japanska. Jag kollade sedan upp japanska illustratörer som givit ut bilderböcker i Japan, men jag hittade inte riktigt något som jag tyckte hade en stil som passade boken. Sedan fick jag via en blogg syn på Fumis bilder och kände att det här skulle kunna bli bra.

70

© Fumi Koike

Ur: Sången från andra sidan havet, 2018. Emma Virke. Ill. Fumi Koike Lilla Piratförlaget

© Fumi Koike

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Jag mejlade henne och frågade om hon ville göra illustrationerna till min text.

– Jag läste Emmas text och tyckte mycket om den. Jag gjorde några provillustrationer som visades för Lilla Piratförlaget, säger Fumi. Till en början var jag lite orolig över min engelska. Jag tog hjälp av Translate och ordböcker och på det sättet kunde vi kommunicera med varandra.

– Ja, det var ungefär så det började, säger Emma. Samtidigt som vi arbetade med boken

började vi planera för en gemensam utställning i Tokyo. Fumi kände till ett litet galleri (också café). KI café heter det. KI betyder träd. Det passade bra för vår utställning, då vi hade skog som tema. Inredningen i galleriet var designat som en skog i vitt.

Sedan åkte jag till Japan på våren 2017. Då var Fumi höggravid. Vi hade vår utställning och vi arbetade med boken. I samband med vårt möte gjorde vi en del ändringar i boken.

Vi kände båda att språkets betydelse behövde 73

Ur: Sången från andra sidan havet, 2018. Emma Virke. Ill. Fumi Koike Lilla Piratförlaget

lyftas och likaså betoningen på musiken som ett språk. Integration växte också fram som ett viktigt tema. Det blev en bok om migration, om saknad och om musiken som en stark kraft.

tionellt folkmusikinstrument som många barn också lär sig spela i skolan. Vi ändrade därför så att det i boken är en blockflöjt som farmor spelar på.

Ni gjorde alltså vissa ändringar i texten. Hur var det med illustrationerna? Fick något ändras där?

– Ja, svarar Emma, när Fumi tänkte på flöjt var det en tvärflöjt hon såg framför sig. Hos mig var det snarare en blockflöjt, alltså ett tradi-

Varifrån fick du Fumi inspiration till miljöerna i boken?

– I Japan finns ett område med mycket skog och berg. När jag var liten tog min far med mig dit och jag tänker att det är härifrån jag plockat delar av miljön i bilderna.

74

© Fumi Koike

Ur: Sången från andra sidan havet, 2018. Emma Virke. Ill. Fumi Koike Lilla Piratförlaget

© Fumi Koike

Ur: Sången från andra sidan havet, 2018. Emma Virke. Ill. Fumi Koike Lilla Piratförlaget

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

– Vi gjorde en stor ändring också innan du var klar med alla bilder, säger Emma sen.

Vi lade till en ramberättelse. Den fanns inte från början. När jag skrev första utkastet till boken var det farmor som ung som vi berättade om, men när vi såg alla färdiga skisser ihop med texten kände vi att en ramberättelse skulle ge en annan dimension till berättelsen.

Att låta farmor återberätta historien för sitt barnbarn gav berättelsen en mer hoppfull ton.

Att livet kan bli bra ändå, även om man kanske alltid får leva med en saknad.

Men det gjorde också att Fumi fick göra två nya uppslag, det första och det sista.

Om ni skulle beskriva Sången från andra sidan havet, vilka ord skulle ni vilja använda? Emma, vad säger du?

– Oj, det var svårt. Kanske generationer, empati, alienerad, möte genom musik, flykt.

Du då Fumi?

79

© Fumi Koike Ur: Sången från andra sidan havet, 2018. Emma Virke. Ill. Fumi Koike Lilla Piratförlaget

– Lost in translation. Dessa ord passar också bra in på den illustration som visar det nya land som farmor kommer till. Här är en massa djur och alla är på väg åt olika håll. Det är faktiskt min favoritbild, säger Fumi.

– Du då Jenny? frågar Emma mig.

Hmm, om jag ska lägga till något får det kanske bli musik som ett språk.

Vad händer framöver? Kommer ni att fortsätta samarbeta eller har ni andra projekt på egen hand?

– Jag skulle gärna ge ut en egen barnbok säger Fumi. Jag har en son som är ett år gammal. Det skulle vara skoj att skriva en bok till honom, där jag både skriver text och illustrerar.

– Kanske samarbetar vi mer framöver, svarar Emma. Vi hoppas båda att boken kommer att ges ut också i Japan och i andra länder.

Efter vårt samtal läser jag boken ännu en gång.

Det är en riktigt bra bok som Fumi och Emma skapat.

80

© Fumi Koike

Ur: Sången från andra sidan havet, 2018. Emma Virke. Ill. Fumi Koike Lilla Piratförlaget

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Carles Porta

Me gusta dibujar porque es mi manera de entender el mundo en que vivo y dar algo al mismo tiempo.

Tambien me gusta enseñar las cosas que me gustan. Por eso con un amigo cree hace diez años el cine mas pequeño del mundo. PUCK CINEMA CARAVANA. Una pequeña caravana transformada en un cine que su interior que tiene como objetivo desplazarse a cualquier parte para propagar el arte del cine de animación.

Den engelska och spanska texten är granskad av Allyson Nunez Verdugo

Intervju: Susanne Sandström

I am a man who draws. I live in Lleida a city in Catalonia, located in the great plains by the river Segre. During the summer it is very hot and in winter it is invaded by fog. At 100 km to the east is the sea, and 100 km to the north the great mountains of the Pyrenees.

I like to draw things that people want to keep as if they had something valuable. Or when looking at them, they produce reactions in you, intrigue, surprise ... evoke a smile.

I have drawn very different things: posters, books, newspapers, magazines, cartoons, theater sets. I like to draw because it is my way of understanding the world in which I live and give something at the same time.

I also like to teach the things that I like.

Who is Carles Porta?

Soy un hombre que dibuja. Vivo en Lleida una ciudad de Catalunya que esta en una gran llanura.

En verano hace mucho calor y en invierno esta invadida por la niebla. A 100 Km al Este está el Mar, y 100 km al Norte las grandes montañas del Pirineo.

Me gusta dibujar cosas que la gente quiera conservar como si tuviera algo valioso.

O que al mirarlas produzcan reacciones en la cabeza. Intriga, sorpresa... una sonrisa.

He dibujado cosas muy diferentes, carteles, libros, diarios, revistas, dibujos animados, decorados de teatro.

83

Ur: The Artists: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

Š Carles Porta

Ur: The Artists: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

Š Carles Porta

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen For that reason, ten years ago, I created with a friend, the smallest cinema in the world – PUCK Cinema Caravan. A small caravan transformed into a cinema whose interior we aim to move anywhere to propagate for the art of animated cinema.

How did it all began…how and why did you start making pictures/picturebooks?

Hace tiempo que queria dibujar una historia propia. Ser el escritor y el dibujante al mismo tiempo.

Primero pense en hacer un libro. Pero todo lo que intentaba no acavaba de funcionar y tenia que volver a empezar una y otra vez. Estaba aprendiendo a escribir historias y poco a poco iba mejorando. Pasados tres años habia imaginado tantas cosas y tantos personajes que un amigo me dio la idea de que podia ser una serie de libros y que cada capitulo podia ser una estacion diferente. De repente todo empezaba a encajar y asi nacio la serie Tales from the Hidden Valley. Tales of the Hidden Valley ha sido un gran reto para mi. Muchas veces, las cosas no salen a la primera, y tampoco a la segunda o la tercera. espectaculos... parte del encanto es tambien repensar como lo hare y cual sera el proceso.

Asi el trabajo no se convierte en algo aburrido y rutinario. Es algo nuevo que te permite aprender y descubrir cosas. Pero en todo proceso para mi siempre es muy importante al principio investigar sobre lo que estoy haciendo. Tener referentes para poderme situar y despues ordenar las ideas caminando. Dando largos paseos preferiblemete en la naturaleza.

Caminar me ayuda a ver las cosas mas claras.

Primero pienso mucho. Intento descubrir que es lo que quiero explicar y hacia donde quiero ir.

Some time ago I wanted to draw a story of my own. Be the writer and the drawer at the same time. First I thought about making a book. But everything I tried did not work and I had to start again and again. I was learning how to write stories and little by little I was improving. After three years I had imagined so many things and so many characters that a friend gave me the idea that it could be a series of books and that each chapter could be a different season. Suddenly everything began to fit and so was the series Tales of the Hidden Valley born.

Tales of the Hidden Valley has been a great challenge for me. Often not all good things come in threes...

As an artist I have done very different things, posters, animated films, visuals for shows ... part of the charm is also to reconsider how I will do it and what the process will be like. So work does not become boring and routine. It’s something new that allows you to learn and discover things. But for me it is always very important at the beginning of a process to

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process?

Como artista he hecho cosas muy diferentes, carteles, peliculas animadas, visuales para 86

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

19 Ur: The Artists: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

© Carles Porta

20

Ur: The Artists: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

Š Carles Porta

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

investigate what I am doing; to take references to be able to place and then arrange the ideas.

Taking long walks, preferably in nature. Walking helps me see things more clearly. First I think a lot. I try to find out what I want to explain and where I want to go.

Where do you get inspiration from? What, whom are you influenced by?

Para Tales from the Hidden Valley mi mayor influencia es Tove Jansson. Me gusta mucho como es capaz de construir un universo especial donde se mezclan sencillos sentimientos humanos a través de personajes muy especiales en un espacio donde lo mágico y extraño también puede suceder. Tove es muy original al mismo tiempo que es muy sencilla. Su trabajo me parece extraordinario. Mucha gente esta relacionando mis cuentos con su obra. Para mi es un alago.

For Tales from the Hidden Valley my biggest influence is Tove Jansson. I really like how she is able to build a special universe where simple human feelings are mixed through very special characters in a space where the magic and the strange can also happen. Tove Jansson is very original and at the same time very simple.

Her work seems extraordinary to me. Many people are relating my stories to her work. For me it is a praise.

Por la tarde soy el autor de unos libros que se venden en tres continentes.

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

Editing with NOBROW was almost a dream came true and that I have not yet fully assimilated. Seeing the first books published and published in such diverse and different languages makes me feel fortunate. I have not been able to think clearly in the time following.

First I have to finish my last book in the series: Under the Water that takes place in the summer season in the Valley.

My current great challenge is to be good at everything I do. My life has become complicated and demanding. After many years I am a professor again. In the mornings I works as a professor in illustration in a municipal school of art and design. In the afternoon I am the author of some books that are sold on three continents.

Editar con NOBROW era casi un sueño que se ha hecho realidad y que todavía no he asimilado del todo. Ver los primeros libros editados y publicandose en lenguas tan diversas y diferentes me hace sentir afortunado. No he podido pensar con claridad mucho mas haya.

Primero tengo que terminar mi ultimo libro de esta serie. Under the Water que transcurre en la estación de verano en el Valle.

Precisamente mi gran reto actual es ser bueno en todo lo que hago. Mi vida se ha vuelto complicada y exigente. Después de muchos años vuelvo a ser profesor. Por las mañanas soy profesor de ilustración en una escuela municipal de arte y diseño.

90

Ur: The Artists: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

© Carles Porta

© Carles Porta

Ur: The Artists: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

Ur: Hello Mister Cold: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

Š Carles Porta

Which books from childhood do you remember (cherish)? Why this specific book/author/ illustrator, do you think?

Die Trommler für eine bessere Zeit de Reiner Zimnik, Los tambores en castellano. Creo que es un libro que me marco.

Tenia un bago recuerdo, hasta pensaba que lo había imaginado o que era un sueño. Hace un par de años lo encontré revolviendo cosas en casa de mis padres. Es un libro que habla de las esperanza por encontrar un mundo mejor donde vivir. O simplemente de construir un mundo mejor. Es el cuento de una voluntad colectiva que crece i que crece pero que al final fracasa. Continua siendo muy actual. Hace pensar en los refugiados y también en nuestra sociedad globalizada ultracapitalista. Y también me hace pensar en mi país Cataluña y en todas sus dificultades para espresarse con libertad.

Die Trommler für eine bessere Zeit by Reiner Zimnik, Los tambores in Spanish.

I think it’s a book that influenced me a lot. I had only a vague memory of it, I even thought I had imagined it or that it was a dream. A couple of years ago I found myself rummaging things at my parents’ house and I found the book.

It is a book that talks about the hope of finding a better world to live in. Or simply to build a better world. It is the story of a collective dream that grows and grows but ultimately fails.

It continues to be very current and relevant. It makes us think of the refugees and also of our ultra-capitalist globalized society. And it also makes me think of my country Catalonia and the difficulties to express oneself freely there.

It is difficult to choose only one, but I could say Sempé (Jean-Jacques Sempé) for example.

I really like how he brings humor to poetry. He is a poet and a humorist at the same time.

His work is intelligent and tender. There is a positive force and it is capable of transmitting joy and the desire to live. How difficult it is and how necessary it is. And all that with merely a very fine and very free line.

Do you have a favourite illustrator/artist/ picturebookmaker?

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator?

Es difícil escoger uno solo, pero podría decir Sempé por ejemplo. Me gusta mucho como es capaz de acercar el humor a la poesía. Es un poeta y un humorista al mismo tiempo. Su obra es inteligente y tierna. Hay una fuerza positiva y es capaz de transmitir alegría y ganas de vivir. Que difícil es y como es de necesario.

Y nada mas que con una linea muy fina y muy libre.

Lo mejor y lo peor siempre tiene que ver con la libertad creativa. A mi me gusta disfrutar de libertad pero también acepto las limitaciones. Me gusta intentar hacer lo mejor con lo disponible. Aceptar las limitaciones técnicas o de otro tipo puede ser muy creativo. Si tienes toda la libertad del mundo también puede ser un problema.

96

© Carles Porta

Ur: Hello Mister Cold: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

Ur: Hello Mister Cold: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

The best and the worst always has to do with creative freedom. I like to enjoy freedom but I also accept limitations. I like to try to make the best of what is available. Accepting technical or other limitations can be very creative. If you have all the freedom in the world it can also be a problem.

Dream assignement – what would it look like?

Respect a mi trabajo Tales from the Hidden Valley nacio con la idea de llegar a ser una película de animación. No se si la realizare yo o no, pero me gustaría mucho que llegara a ser una serie. de pocos y muy cuidados capítulos.

When thinking about that my work Tales from the Hidden Valley was born with the idea of becoming an animated film. I do not know if I will do it myself or not, but I would very much like it to become a film series (of some very carefully selected parts of the books).

What are you currently working on? Will there be more books from The Hidden Valley?

Demasiadas cosas,... Cada año me encargo de la imagen del festival de Animacion de mi ciudad. Es un festival que tiene mas de 20 años se llama ANIMAC. Estoy acabando de editar el opening animadopara anunciar el festival.

Tengo que preparar las clases de Ilustración para la escuela de arte y también tengo que empezar a trabajar en un proyecto nuevo de espectaculo teatral para niños de 0 a 5 años.

Ya he trabajado en varios: Sensacional, Little Night, La Guerra de Troia...

Under the Water tendria que estar acabado en enero. Es el cuarto y ultimo de esta primera serie. Después me gustaría escribir con calma una nueva historia seguramente mas larga que también ocurre en The Hidden VAlley. Habra nuevos personajes y descubriremos otros rincones del valle. Y también sabremos mucho mas sobre algunos de los personajes que ya conocemos.

a festival going back more than 20 years. I am just editing the animated opening that will announce the festival. I also have to prepare the Illustration classes for the art school and start working on a new theatrical project for children from 0 to 5 years old. I have already worked in several such projects: Sensacional, Little Night, La Guerra de Troia...

Under the Water shall be finished in January. It is the fourth and final of this first series of the Valley. Then I would like to calmly write a new and probably longer story that also takes place in The Hidden Valley. There will be new characters and we will discover other corners of the valley. And we will also get to know much more about some of the characters we already know and have met.

Too many things, ... Every year I take care of the image, and make the poster, for the Animation festival of my city. Animac, the International Animation Film Festival of Catalonia, is 101

Š Carles Porta

Ur: Hello Mister Cold: Tales from the Hidden Valley, 2018. Carles Porta, Nobrow Press/Flying Eye Books

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Kamila Slocinska

M

Intervju: Susanne Sandström

it navn er Kamila Slocinska, og jeg er født i Polen, men har levet det meste af mit liv i Danmark, hvilket giver mig to ret forskellige baggrunde på trods af den korte geografiske afstand landende imellem.

Jeg er tegner, illustrator, af og til forfatter, og betragter mig selv som en slags historieskaber, der fortæller historier med mine tegninger og illustrationer. Jeg arbejder mest med billedbøger og har efterhånden illustreret over tyve bøger og digitalfortællinger.

Jeg elsker at arbejde med billedbogen som helhed og styre bogen visuelt i den retning, jeg synes der passer til den enkelte historie den skal danne ramme om, og synes det er relevant at forholde sig til alle dens aspekter: Forsiden, for- og bagsatsen, teknikken tegningerne er skabt med, fonten teksten er skrevet med, bogens format og størrelse og valg af det helt rigtige papir, så bogen også mærkes helt rigtig.

103

104

Š Kamila Slocinska

© Kamila Slocinska

Følelsen af at det hele går op i en højere enhed, når man står med den færdige bog i sine hænder, kan gøre mig helt lykkelig!

Men jeg synes også, det er spændende at arbejde med illustration i andre kontekster, om det så er vægmalerier, tatoveringer, logoer, apps eller illustrationer til magasiner.

En af mine seneste opgaver var at skabe en

105

visuel identitet til børnelitteraturfestivalen Albus, hvor jeg ikke som det umiddelbart kunne lyde skulle tegne en logo, men mere opfinde en verden eller stemning, der kunne danne en ramme om hele festivalen.

Det var en spændende og sjov udfordring at tegne mig frem til sådan en slags essens af børnelitteraturen, der skulle virke i alskens for-

Ur: Tomat, 2018. Mette E. Neerlin ill. Kamila Slocinska , Høst

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

mater og størrelser, og være med til at skabe denne her Albus-følelse med mine tegninger.

Arbejdsproces Jeg tænker bedst med en pen på et stykke papir, så helt konkret starter alle mine projekter som en papirtegning eller skitse, som jeg så 106

bearbejder til uigenkendelighed på min computer. Man kan vel sige, at mine illustrationer er en slags stoflige computercollager.

Min kreative proces kan måske virke ret selvmodsigende. På den ene side er den utrolig intuitiv og tilfældig, men samtidig er den også enormt styret og perfektionistisk.

27 Ur: Tomat, 2018. Mette E. Neerlin ill. Kamila Slocinska , Høst

Š Kamila Slocinska

28

Š Kamila Slocinska

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Ur: Forsøgsbillens fodnoter, 2017. Kathrine Assels, ill. Kamila Slocinska , Jensen & Dalgaard

I en billedbog er historien jo oftest beskrevet i teksten, så for mig at se er der ikke nogen grund til at gentage præcis det samme med billederne. Jeg er heller ikke interesseret i at gengive virkeligheden minutiøst, hvilket er heldigt, når man tænker på, at de fleste synes, at jeg tegner som et barn. Det, der er vigtigst for mig, er at opsnappe stemingen eller følelsen af det, jeg skal illustrere, og det er nok her, at min intuition spiller ind.

Jeg afprøver materialer, farver og teknikker, indtil det føles rigtigt og er, i det hele taget, ikke altid så bevidst omkring mine valg, og lader egentligt ofte tilfældighederne bestemme.

Mit udtryk er nok ret naivt og enkelt, vel næsten grafisk til tider. Af en eller anden grund falder det mig bare naturligt at udtrykke mig kort og kontant, og, hvis alt går vel, skarpt.

Måske fordi jeg gerne vil have fokus på det, jeg ser som vigtigt, og som jeg vil være sikker på, at læseren også skal få øje på. Og på grund af at jeg udtrykker mig så enkelt og, på sin vis, kortfattet, så kan selv små detaljer betyde utroligt meget for mig, da de kan være med til at få billedet til at gå op i en højere enhed.

Så hvis jeg har et billede der består af en dreng og to prikker, så skal de prikker altså placeres lige det helt rigtige sted. Jeg kan flytte rundt på små detaljer i et billede og ændre farver i timevis. Nogle gange i dagevis 110

Ur: Når kaniner bliver bange 2019. Arne Svingen, ill. Kamila Slocinska , översättning Ida Jessen. Gyldendal

Inspiration

der skaber en bestemt stemning eller følelse, som man vil genskabe på papiret. Oftest ved jeg ikke, hvad der får mig til at gøre, som jeg gør, men jeg er en nysgerrig person, der elsker at møde nye mennesker, opleve nye steder, læse nye bøger og bare se på alt omkring mig og suge til mig, og så spytter jeg det hele ud på ny i en mere eller mindre genkendelig form i mine tegninger.

Inspiration er en levende og foranderlig sag.

Jeg synes det er lidt svært at præcisere, hvad der inspirerer mig til hver enkel opgave.

Nogle gange er det et bestemt stykke papir eller en ny tusch, der sørger for, at mine fingre gør noget anderledes end de plejer. Andre gange er det en rejse eller selve manuskriptet, 111

© Kamila Slocinska

Udfordringer

og billede som to forskellige, men ligeværdige, kommunikationsformer, der i fællesskab kan skabe en højere enhed og give en fortælling flere dimensioner. Jeg tror, at det ligger meget dybt forankret i vores kultur at tekst er “mere værd” end billeder, hvilket er ironisk i en verden, der er så visuelt anlagt som vores, og jeg har på fornemmelsen at det kræver noget alvorligt insisteren at ændre det.

Jeg ved ikke, om der er den samme tendens i Skandinavien generelt, men jeg er lidt bange for, at der i dag i Danmark er mange, der betragter illustratoren som en form for håndværker, der dekorerer teksten, så den bliver lettere at fordøje. Jeg betragter illustration som en kunstart på linje med litteratur, og tekst 112

Š Kamila Slocinska

Ur: Når kaniner bliver bange 2019. Arne Svingen, ill. Kamila Slocinska , översättning Ida Jessen. Gyldendal

© Kamila Slocinska

Men små skridt! Jeg gør i hvert fald altid en dyd ud af at minde folk om, at billedbøger er resultatet af et ligeværdigt samarbejde, og prøver at få dem til at tænke over hvordan det ville være at læse billedbøger uden billeder.

Og så er der det med økonomien! I Danmark får man stadig sammme honorar for at illustrere en bog, som man gjorde i 1980’erne.

Det er jo ikke optimalt, hverken for den enkelte illustrator eller for billedbøgerne generelt, for man kan jo godt bekymre sig om, hvorvidt billedbogstraditionen kan blive ved at udvikle sig og i det hele taget eksistere som kunstform, hvis dette ikke ændrer sig.

Personligt er det nok perfektionismen, der er min største hæmsko. Af og til kan jeg have svært at stoppe og sige “nu er det nok. Det er godt nu, og det var det måske også for et par timer siden.”

Barndommens læsning

115

Jeg har læst meget siden jeg var helt lille.

Men der er én bog jeg har taget med mig fra min barndom og som stadig altid står ved mit tegnebord.

Det er Den lyseblå eventyrbog, skrevet af slovakiske Lubomir Feldek og fantastisk illus-

Ur: Krapyl 2018. Kim Fupz Aakeson, ill. Kamila Slocinska , Gyldendal

treret af Albin Brunovsky. Det er en skør og skæv eventyrbog med underfundige historier.

Brunovskys illustrationer er både søde og groteske, på den ene side traditionelle og smukke, på den anden side lidt skæve og mærkelige.

Jeg har aldrig tænkt over, hvorfor det er den eneste billedbog fra min polske barndom, jeg altid tænker på og stadig kigger i, men når jeg tænker over det i dag tror jeg faktisk, at det skyldes, at den ikke taler ned til børnene.

Brunovsky har ikke “oversat” til børnesprog, men skabt en vanvittig verden, der taler til både børn og voksne.

Han har været historien og sig selv tro, og det

tror jeg man kan mærke både som barn og voksen. Så måske har jeg underbevidst altid beholdt den ved min side som en påmindelse om, at jeg inderst inde godt kunne tænke mig at opnå det samme i mine billeder!

Drømmejob

116

At blive ved med at lave spændende, udfordrende og forskelligartede projekter, som jeg gør nu, men uden at skulle bekymre mig om, at jeg har penge nok til at fortsætte med at lave spændende, udfordrende og forskelligartede projekter.

© Kamila Slocinska

Yndlings billedbogsskabere

fordi hans billeder har ramt noget i mig siden jeg var barn og stadig gør det. Lilian Brøgger, fordi hun er nysgerrig og aldrig går i stå, og simpelthen fordi jeg nok ikke ville have været billedbogsillustrator, hvis det ikke var for hende.

Der er så mange interessante billedbogsskabere i dag, og det vil være umuligt at nævne alle lige nu og her, men her kommer lige en håndfuld absolut værdige kandidater.

Jockum Nordström, fordi han både er skør og poetisk og ikke lader sig begrænse af konventionerne inden for billedbogsverdenen.

Laura Carlin, fordi hun er levende, fantasifuld og legende. Jon Classen, fordi han er i stand til at vise en hvilken som helst følelse i noget så simpelt som en trekant. Joanna Concejo, fordi hun tegner poesi. Stasys Eidrigevičius,

Lige nu Jeg er ved at sende en billedbog til tryk i dissedage. Når kaniner bliver bange er en lidt hård, men vældig relevant, og for mig at se vigtig bog om et barns oplevelse af krig, og er skrevet fint og stærkt af norske Arne Svingen.

117

Ur: Krapyl 2018. Kim Fupz Aakeson, ill. Kamila Slocinska , Gyldendal

På grund af det svære emne har jeg forsøgt at give billederne en vis ømhed og varme, på trods af at de også kan virke lidt uhyggelige eller ubehagelige.

Når den er sendt af sted, har jeg bestemt mig for at give mig selv et åndehul. De sidste par år har jeg arbejdet fra projekt til projekt uden at have tid til at trække vejret og tegne for mig selv. Så det bliver en tiltrængt tænkepause, hvor jeg skal tegne lige præcis det, jeg har lyst til at tegne og samtidig også tænke lidt over, hvad jeg godt kunne tænke mig at arbejde med i fremtiden.

Jeg har længe haft lyst til at arbejde med en poetisk voksenbilledbog … det kan være at det er den, der skal til at spire frem nu.

118

Ur: Den mĂŚrkelige pakke 2017. Kamila Slocinska , Jensen & Dalgaard

Marcus-Gunnar Pettersson

Foto © Stephanie Wiegner

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Vem är Marcus Gunnar Pettersson?

den man är mestadels beroende av andra människor. Därför är det ju ganska ofta föränderligt, eller olikt vad någon annan tycker. Lite som smak och erfarenheter.

Faktasvar: Mitt barndomsintresse att rita gick under åren över till att bli mitt jobb och barnet blev jag som sitter här och skriver. Så idag är jag alltså en illustratör och bilderbokskapare.

Jag är 31 år. Född i Arvika i Värmland.

Jag antar att detta är mer av en faktafråga än en filosofisk? Jag kan svara på båda sätt...

Båda är ju mina antaganden om vad frågan betyder.

Filosofiskt svar: Jag är i en ständig process av att försöka förstå vem jag är med andra och vem jag är utan andra. Jag tror ju att man är 121

Modig som ett lejon

ŠMarcus-Gunnar Petterson

32

ŠMarcus-Gunnar Petterson

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Ur: Ă…skan 2017. Ulf Stark, Ill. Marcus-Gunnar Petterson. Brombergs

125

Studerat (bl.a. Grafisk design & Illustration på Konstfack) och bott i Stockholm i 10 år men flyttade 2017 tillbaka till Arvika. Mycket eftersom jag fick en son som heter Orvar.

Jag tycker om att tänka, känna och drömma.

Att äta, titta och peta. Att hitta, leka och leta.

©Marcus-Gunnar Petterson

Hur kom du in på illustration? Att göra bilderböcker?

126

Jag hade glömt att detta var en dröm sedan jag var barn. Att jag läste Pettson och Findus eller Kalle Anka (bara serierna av Don Rosa) och sa att ”Sånt här ska jag göra när jag blir stor!” Lite lustigt när jag nu blivit påmind av mamma och pappa att jag sagt så. Det glömdes nog bort lite under vägen. När jag började på Nyckelvikskolan på Lidingö.

Då var så mycket nytt. Och jag förstod att man skulle gå på Konstfack.. för det ”skulle man”... Ifrågasatte aldrig det riktigt utan sökte som alla andra. Gick färdigt min kandidat och i slutet av utbildningen kom jag plötsligt ihåg VARFÖR jag ens ritar... Jag älskade ju bilderböcker! DET skulle ju jag också göra!

Jag sökte Masterutbildningen på Konstfack och började den. Men mitt i, fick jag mina första bilderboksuppdrag. Både Bonnier Carlsen och Olika Förlag hörde av sig samtidigt, de hade sett mina bilder och undrade om jag ville illustrera böcker. Tveklöst ja!

Under tiden blev det ju ganska mycket jobb så jag var tvungen att hoppa av min utbildning. Sedan dess har det bara rullat på..

Tacksam för det. Eller bara rullat på.. jag har ju kämpat mig igenom många jobb. Allt går ju inte på räls.

Kanske en rostig räls.. en lite sned med många stopp på vägen.

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Först läser jag manus (om det gäller en bok).

Får bilder i huvudet, kanske antecknar lite kring karaktärer eller scenarion som jag ser framför mig. Jag gör mig en kanna kaffe och städar sedan mitt skrivbord. Är det i början av ett jobb så tvättar jag även mina penslar och akvarellfärger. Sedan tar jag fram ett akvarellpapper och delar det i två eller fyra delar beroende på hur stora bilderna ska bli.

Pappret är Fabriano Artistico Hot pressed 640gsm. Jag har så tjocka papper för jag är för lat för att spänna upp arket varje gång.

Och så gillar jag känslan av ”rejäla” original.

Sedan börjar det roligaste. Jag spiller ut kaffe hejvilt (delvis slumpmässigt, delvis styrt) över pappren - låter fläckarna torka. Och efter det börjar jag skissa vad jag ser i fläckarna.

Låter fantasin och blicken vandra, bygga komposition och innehåll. Jätteroligt!

Jag är nämligen rädd för det vita pappret... kommer aldrig på något när det inte finns någonting, och gör jag det blir det bara stelt och tråkigt! Lite av mitt manér är ju att det är skevt och organiskt.. det är denna process som är en viktig del av det.

Sedan fyller jag i några delar med akvarell.. bestämmer färger.. tuschar konturer.. Bygger vidare lite här och där. Det är sällan jag har ett system.. är lite varstans i bilderna. Tror jag.

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete?

Vad påverkas du av?

Kaffefläckarna.. mina bästa vänner. Det är en metod som för många år sedan räddade mig ur en kreativ blockering. Jag kan berätta hur det började. Jag har ju alltid ritat, som man säger. Gick bildestet och hade alltid med mig papper och penna. Men till slut upplevde jag att allt jag ritade bara blev gulligt. Tidigare hade jag ju inte haft något problem med det..

Men nu kändes det bara inte rätt.. Började avsky mitt eget sätt att rita... Till slut kunde jag inte rita alls!

Säkert under ett halvår. Jag satt tillsammans med en vän på café och hade med mig papper och penna.. Det hade jag varje dag på fik även om jag inte kunde komma på något att göra.

Men så hände det!

127

ŠMarcus-Gunnar Petterson

ŠMarcus-Gunnar Petterson

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga...)

Tidspressen! Att saker ska vara klara i tid. Jag gör väldigt mycket detaljer och jobbar ganska långsamt, egentligen. Stressen har påverkat mig väldigt negativt. Och när böckerna ska till säljkataloger och dyl. så måste ofta omslaget vara färdigt innan själva innehållet. Det tycker jag inte om.

Annars älskar jag förlagsbranschen. Den är full av underbara människor och kollegor och det märks att de flesta som jobbar med det här tycker om det och drivs av hjärta.

Sen borde jag säga ekonomiska utmaningar..

Men det är inte som att vi är dom enda med dålig lön. Vi får försöka få till bättre avtal.

Jag kan rekommendera att vara med i Svenska Tecknare som är vår intresseorganisation.

De förhandlar och jobbar politiskt för att vi i branschen ska få bättre villkor.

På det personliga planet är min största utmaning att jag ska sluta jämföra mig med andra. Eller så är det en drivkraft.. jag vet inte?

JO nu vet jag.. jag borde bli bättre på att hålla arbetstider! Det är så lätt att pressa sig in i det sista och sedan hamna i väggen. Det är något jag försöker tänka på varje dag och att lyssna på varningssignalerna.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Att få jobba i lugn och ro med böcker och ändå ha ekonomisk trygghet. Kanske att få lägga ett år, eller två , utan stress på en bok.

För att kunna göra den så bra som möjligt och verkligen gå in i arbetet... Det är min dröm och jag ska försöka nå dit. Sedan skulle jag även vilja ha tid för att göra stora bilder som är världar att drömma sig in i.. Det behöver inte bli någon bok. Men lite som jag gjorde förut innan jag började jobba. Det var fint.

131

Ur: Ylvania 2016. Ylva Hällen, Ill. Marcus-Gunnar Petterson. Bonnier Carlsen

Många böcker av Roald Dahl och Quentin Blake! Den fantastiska Räven, Herr & Fru Slusk, Kalle och Chokladfabriken, Jojjes ljuvliga medicin, Matilda.. Jag älskade dom som barn och älskar dom nu. Minns precis hur det var att sitta/ligga/stå och läsa dom. Humorn, värmen.. underfundiga rörelser och meningar.

Fantastiskt! Därför gillar jag även flera böcker av Ole Kirkegaard. Gummi-tarzan, Gusten Grodslukare.. Jag läste Kalle Anka. Men BARA dom som Don Rosa hade gjort. Har till och med klippt ut dom ur tidningarna och häftat ihop dem till egna lösa tidningar med bara Don Rosa!

Bilderböcker: Jag älskade bilderböckerna om Den vilda bebin av Eva Eriksson och Barbro Lindgren. Mycket på grund av Evas illustrationer. En väldigt stor barndomsfavorit var Stora Bilderboken av Gyo Fujikawa. Giraffen, pelikanen och jag av Roald Dahl och Quentin Blake. Och såklart ALLT med Sven Nordqvist.

Han har nog påverkat mig allra mest. Men vad alla har gemensamt är humorn, energin och drivet. Människor och fantasi! Kanske även lite slapstick!? Det är i alla fall dessa känslor jag tror att jag försöker återskapa i mitt eget skapande. Det är viktigt för mig att jag känner för mina bilder och då i synnerhet karaktärerna.

Dom måste vara äkta, jag måste tro på dom och se att det finns flera lager.. Glädje, sorg, vemod, skratt... Ja människor. Och detaljer.

©Marcus-Gunnar Petterson

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning?

Varför har de stannat kvar?

På vilket sätt ”lever” de kvar hos dig?

Jag spillde ut min kaffekopp över pappret!

Tänkte inte så mycket mer på det utan torkade upp efter mig.

Sedan började jag och min vän prata om min blockering. Så fick han se pappret jag hade spillt kaffe på. Det hade blivit en fläck. ”Kan du inte rita något av den där!?” Frågade han..

Jovisst sa jag. Och började se saker i konturerna... och ritade och fyllde i. Så! ? Så hade det blivit något! Inte alls gulligt.. utan istället nästan groteskt.. organiskt och surrealistiskt.

Detta var startskottet på hela mitt manér och mitt sätt att arbeta på. Jag har fortfarande en blockering men kaffefläcken är där och får mig att kunna sätta igång.Det är nog det jag påverkas allra mest av.

I övrigt, film och musik. Menjag har, som sagt, svårt att veta på vilket sätt. Jag tar också tiden till hjälp.. att dagdrömma... att leka.

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Ur: Ylvania 2016. Ylva Hällen, Ill. Marcus-Gunnar Petterson. Bonnier Carlsen

©Marcus-Gunnar Petterson

Kanske det också händer någon gång.. Jag söker ju lite stipendier. Men jag är så dålig på att tacka nej till jobb så jag har alltid fullspäckat schema känns det som. Det är ju i och för sig kul på sitt sätt!

Har du någon favorit bland andra illustratörer / bilderboksmakare?

Många. Får jag bara välja en? Jag får nog säga några stycken.. Sven Nordqvist, Ingrid Vang Nyman, Ole Kirkegaard, Eva Eriksson, Don Rosa, Quentin Blake.

Gillar även flera illustratörer/kollegor jag upptäckt i vuxen ålder: Karin Cyrén, Erik Svetoft, Emma Adbåge, Lisen Adbåge, Clara Dackenberg, Per Dybvig, Matthew Houston, Kilian Eng, Alexandre Reverdin, Manuel Marsol.

Hur såg samarbetet med Jesper Lundquist ut i arbetet med Rädslorna?

Det var smidigt. Jag fick manus, läste det.

Gillade det och tackade ja! Det var också kul att jobba med ett nytt förlag – Speja. Dom är toppen! Jag började skissa på karaktärer och vi (jag, Jesper och förlaget) bollade idéer kring dem. Eller, det bestämdes ganska snabbt hur de skulle se ut eftersom de gillade mina karaktärsskisser. Jesper hade en önskan om att huvudpersonen Henrik skulle vara och se ut som en Henrik som han känner. Rädslorna är från början en låttext som är skriven av just en Henrik. Jag ville ju dock inte att huvudpersonen i boken skulle vara vit, eftersom det redan finns så många. Så jag vägrade lite...

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

135

©Marcus-Gunnar Petterson Ur: Rädslorna 2018. Jesper Lundqvist, Ill. Marcus-Gunnar Petterson. Speja Förlag

Men till slut fick han ändå ha på sig en skjorta som sångaren har...

Sen kom det visst ett par glasögon... och en mustasch... Så huvudpersonen råkade bli ganska lik ändå. Vad gäller klädstilen... Det var ju lite kul... blev någon slags kompromiss.

Sedan spillde jag kaffe och skissade ut alla uppslag. Det var något nytt för mig för jag hade nog ALDRIG skissat ut alla uppslag innan jag började jobba med färgläggning/tuschning. Det kändes väldigt bra att göra! För en gång skull hade jag övergripande koll...Kände mig proffsig (skratt). Jag hade också bestämt att boken skulle vara kaffeton/beige/grå.. och tre färger. För att göra det enkelt och så tänkte jag att det kunde bli en fin palett.

Allt gick väldigt smidigt utan oro. Inga rädslor i boken som handlade om rädslor.Har nog aldrig tidigare varit med om att jag inte varit ängslig under ett jobb med en bok. Älskar karaktären Ängslan i boken. Jag känner mig som Ängslan!

Vad arbetar du på just nu?

Ett hemligt projekt (fast det är en bok skriven av Grethe Rotböll) [Tänk om alla], ett annat hemligt projekt, som är en uppföljare på min debut Modig som ett lejon, pigg som en mört som kommer att heta Rädd som en hare, dum som en gås (Bromberg), och så ska jag snart börja med en bok skriven av Eva Susso för Lilla Piratförlaget. Ja.. och ytterligare en bok under nästa år som ska bli väldigt rolig att illustrera.

Jag har även kontakt med en agentur så kanske kommer jag komplettera med lite kommersiella uppdrag, det vore lite skönt med några kortare jobb.. Böcker tar tid!

Utöver detta hoppas jag att kunna få tid och ork att göra fler egna böcker! Det är ju mitt mål. Jag har säkert 18 idéer som ligger i en mapp och väntar på mig.Fast de är mer som frön till idéer... kanske sätts de ihop till en enda till slut.

136

Ur: Det Magiska Stoftet 2016. Stefan Casta, Ill. Marcus-Gunnar Petterson. Opal ŠMarcus-Gunnar Petterson

Ur: Det Magiska Stoftet 2016. Stefan Casta, Ill. Marcus-Gunnar Petterson. Opal ŠMarcus-Gunnar Petterson

Ur: Modig som ett lejon, pigg som en mรถrt. 2018 Marcus-Gunnar Petterson. Brombergs

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Audrey Helen Weber Intervju: Susanne Sandström

Who is Audrey Helen Weber?

myself. I’m very interested in how stories can be told through images.

Experimenting with narrative—through the combination of text and image—gradually became the focus of my work. Much of my motivation for shaping the aesthetics of my drawings comes from wanting to make pictures to tell the stories in my head, which live mostly in images and not in words. It took many years of practice to get my technical skills up to my own standards.

I’m an illustrator, painter, and quilt-maker.

I’ve lived in Massachusetts for most of my life.

I studied at Hampshire College, in Amherst, MA, and now live in a small town about 20 minutes north. I’ve been working as a professional illustrator for about two years, but I have been drawing for most of my life.

How did it all began…how and why did you start making pictures?

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process?

I started working seriously on illustration after college, where I studied theater design and performance. After I graduated, I was working part time, so I spent most of my free time drawing. I started to collect my drawings in little books, photocopying and binding them

I try and get up early and start painting by 8 or 9 AM. I’m lucky to have a home studio, where I keep hundreds of picture books and other art 143

© Audrey Helen Weber

© Audrey Helen Weber

© Audrey Helen Weber

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen Which books from childhood do you remember (cherish)? Why this specific book/author/illustrator, do you think?

books that I can look to for inspiration.

My partner, who is a musician, writer, and editor, also works from home, and we try to help each other keep good habits.

We take turn making lunches and giving each other feedback on our projects. To make a picture, I use paper, gouache paint, water, and paint brushes. The brushes I use are pretty small, which helps me get the texture I want from the paint. I draw the image first with pencil, gently erase most of the graphite, and then paint on top. Sometimes I use the gouache straight from the tube and sometimes I thin it out a lot with water. The final form of the images—the shapes and angles—are often dictated more by the painting process than the drawing.

Books were incredibly important to my sister and I. We were read to constantly and had many art and science book that we poured over and incorporated into our imaginative play. Eric Carle’s Dragons Dragons was a favorite, as was Gnomes by Wil Huygen and Rien Poortvliet. We loved anything that merged fantasy and natural science.

Our favorite picture book, though, was Bear Circus by William Pene du Bois. It tells the story of a group of koala bears and kangaroos who are haunted by a swarm of grasshoppers that eat all their of food, so they put on a circus to feel better. The illustrations are incredibly comforting to me—everything is very soft and fuzzy—but there is still an element of danger.

The picture of the swarm of bugs always gave me the creeps, but in a good way.

Where do you get inspiration from?

What, whom are you influenced by?

I feel most inspired by the way things relate to each other in the world. I find really deep beauty in the juxtaposition of images.

The way two wildflowers look when they grow together on the side of the road; magical beasts made up of the parts of three different animals; things that are the same shape but differ in every other way.

The nature of creating pictures for books, the structure of two facing pages — which is both limiting and full of endless possibilities! — helps me explore these relationships.

If you put two things next to each other, there is always a story, some sort of conflict or harmony, or a bit of both!

Do you have a favourite illustrator/artist?

My favorite author-illustrator, for her work for both children and adults, is Tove Jansson.

In terms of the picture book artform, Remy Charlip and Arnold Lobel are outstanding.

Some of my biggest influences, in my own work, are Alice and Martin Provensen, Friso Henstra, Brian Wildsmith, and Etienne Delessert — but that’s really just the tip of the iceberg! Some of the folks working today that I get most excited about are Jillian Tamaki, Carson Ellis, Laura Carlin, and Catia Chien.

I also find a lot of inspiration in the work of 20th century surrealists like Leonora Carrington, Remedios Varo, and of course Frida Kahlo.

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator?

Working traditionally (I use digital tools very little, really only to fix smudges and stray marks) is challenging at times, because it can be so time-consuming. I’ve been lucky so far, but if a piece needs to be edited after I’ve finished painting it, there’s a good chance I’ll just need to start over. I find the process of working traditionally rewarding enough that I’m willing to accept that possibility.

The best is getting to spend so much of my time doing what I love, having my work and my life — my heart and my mind — so connected and in step with each other.

The flip side of that is having my concrete and practical needs — like making a living — tied to my art making process, which can feel stifling and at odds with the creative process.

148

© Audrey Helen Weber

© Audrey Helen Weber

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Dream assignement – what would it look like?

Illustrating a selection of stories from Italo Calvino’s Italian Folktales.

What are you currently working on?

I’m finishing up a zine for Tan & Loose Press — a great indie press based in Los Angeles — and trying to get all my ideas organized.

I have a lot of projects I’d like to get started on, but I haven’t picked which one to devote my energy to. I’ve been doing a lot of editorial illustration, which is great, but also means that I have less time to work on long-form projects.

I’m also still spending a lot of time making pieces for my portfolio and small paintings to sell.

Have you been asked to make a picture book? We would really like that!

© Audrey Helen Weber

Not yet, but hopefully soon! I’ve just signed with an agent at Writers House, so if anyone would like me work on a book they should contact Hannah Mann at hmann@writershouse. com.

Omslag: Det vilda alfabetet, 2018. Erik Kohlstrรถm, Speja Fรถrlag

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

155

Erik Kohlström

J

Med naturen som utgångspunkt

ag möter Erik Kohlström en dag i juni. Vi träffas i Tivoliparken i Kristianstad. Jag ber honom berätta om sig själv.

Vem är Erik Kohlström?

– Jag skulle kalla mig illustratör och biolog. På olika sätt arbetar jag med att berätta om naturen. Man skulle kunna säga att jag nästan dygnet runt ”badar i naturen”.

Vad är det som lockar med naturen?

– Naturen är viktig. På det personliga planet gör naturen att jag mår bra. Och när man börjar vara i naturen börjar man bry sig mer om den och snart ser man att vi alla är beroende av den…luften vi andas, maten vi äter, hur vi försörjer oss. Man ser snart fascinerande kedjor eller trådar, hur naturen hänger ihop med både ekonomi, teknik, historia och inte minst berättandet.

156

55

Ur: Det vilda alfabetet, 2018. Erik Kohlstrรถm, Speja Fรถrlag

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Berättandet är något som du gärna återkommer till.

Jag gick hem och tänkte och bestämde mig för att testa. Jag visste att jag ville göra en bok där djuren och naturen fick stor plats och fastnade för en alfabetsbok. Jag testade att skriva och illustrera till A – Abborre och sedan gjorde jag texter och illustrationer till ytterligare några bokstäver. Jag skickade in mina bilder och texter till några olika förlag och Speja förlag nappade.

Det var så det gick till.

– Ja, det gör jag. I mitt jobb som naturvägledare är berättandet en naturlig del. Det var det också när jag arbetade med Naturmorgon på P1 och nu när jag skrivit en egen bok.

Men det är också viktigt på min fritid. Jag har alltid gillat serier, där bild och text samspelar.

När jag var ung läste jag Tintin, Asterix men också böcker om Pettson och Findus av Sven Nordqvist. Fortfarande kan jag läsa dessa och vara fast. Som i en av Pettson- böckerna.

Pettson surar och Findus försöker få igång honom. Han säger att de kan åka ut och fiska men Pettson vill inte. Till slut lyckas Findus få med sig Pettson ut på sjön och i boken är det ett magiskt uppslag när man ser de två i en båt.

Jag kan identifiera mig så mycket med både Pettson och Findus. Jag gillar även rollspel, som verkligen är en sorts berättande. Jag läser en del rollspelsböcker och har faktiskt skrivit ett eget rollspel. Vi får se om det kommer att ges ut.

Din bok består av djur men inte vilka djur som helst. Du har valt vilda djur som finns i Sverige. Vad var det som gjorde att du fastnade för just vilda djur?

Du har nyligen debuterat som författare och då med en ABC-bok, Det vilda alfabetet. Hur växte den fram?

– Idén kom egentligen från min svägerska. Hon väntade barn och sa en dag till mig: - Kan inte du göra en ABC-bok till mitt kommande barn?

158

– Det finns egentligen flera svar på detta. Jag ville ha med vilda djur och jag ville också förmedla deras verkliga miljö i bilderna. Om du tittar i boken kommer du att märka att det inte bara är djuret som är avbildat utan också delar av djurets värld. Abborren till exempel simmar omkring i sin naturliga miljö och man kan se hur solljuset reflekterar i vattnet. Tittar man noga ser man också att det finns en människa på en brygga som doppar tårna i vattnet. Bilden skildrar alltså verkligheten.

Sedan finns en tanke att den som läser boken faktiskt ska kunna känna igen en del djur och man ska också känna att man kan ge sig ut på äventyr i naturen och försöka möta alla dessa djur som finns omnämnda.

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Det går faktiskt. När det sedan gäller urvalet av djur ville jag ha med både kända och okända djur, populära och mindre populära djur, vanliga och ovanliga djur, några som bor nära människan och andra som lever långt från människan, djur som lever på land men också de som lever i vatten. Sedan ville jag försöka få med djur från olika grupper, insekter, däggdjur, fiskar och fåglar.

Med boken vill jag inte bara knyta an till de djur som ett barn redan känner till utan det finns ett syfte att också utmana och öppna upp för något nytt.

Jag har läst din bok och den är rätt sträng i sin form.

– Det stämmer. Den tar upp vilda djur som finns i Sverige och varje djur är avbildad i sin naturliga miljö. Illustrationerna är gjorda i akvarell.

Sedan är språket rätt stramt. Jag har valt att arbeta med rimmad vers och varje djur har fått en vers bestående av fyra rader. Till denna vers finns sedan en kort faktatext där man kan lära sig mer om djuret. När man skriver på rim blir det lite som musik och det tänker jag passar för högläsning. Detta är en bok som med fördel kan högläsas. Är högläsning viktigt tänker du?

159

– Ja, det är viktigt. När jag var liten läste mina föräldrar för mig men också mina moroch farföräldrar. Mamma och pappa läste ofta på kvällarna. Nu i efterhand inser jag vilken gåva de gav mig. Jag kan bli rörd när jag tänker på det. Genom högläsningen ges möjlighet till samtal och det är minst lika viktigt. Barn kan fråga om ord de inte förstår och de kan ställa följdfrågor till den vuxne.

Den vuxne kan också följa upp läsningen.

Vad läste du som barn?

– Jag har alltid fascinerats av fakta och minns att jag som barn kunde ta ett uppslagsverk, slå upp en sida och sedan bara börja läsa.

Jag visste aldrig vad som skulle komma och var det något jag inte gillade kunde jag bara bläddra till en annan sida. Än idag kan jag göra samma sak. Är jag i sommarstugan och det regnar plockar jag gärna upp ett uppslagsverk och börjar läsa.

Som barn läste jag mycket av Astrid Lindgren. Jag gillade framför allt Ronja Rövardotter. Lindgren hade en förmåga att visa en sak ur olika perspektiv, som när Ronja och Birk möts i skogen och börjar lära känna varandra. Ronja säger till Birk något som: - Vad gör du i min skog? Vad gör du bland mina tjädrar? och Birk kontrar: - Det är

Ur: Det vilda alfabetet, 2018. Erik Kohlstrรถm, Speja Fรถrlag

Ur: Det vilda alfabetet, 2018. Erik Kohlstrรถm, Speja Fรถrlag

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

59

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

ju tjädrarnas och rävarnas och rådjurens och rumpnissarnas skog. Poängen är att han ifrågasätter att man överhuvudtaget skulle kunna äga naturen. Skogen är ju allas och ingens.

För honom är det ju hans skog och hans tjädrar. Jag kunde verkligen känna igen mig. Hur jag ville bevaka det som jag ansåg var mitt men samtidigt förstod jag att andra kunde se det precis tvärtom.

Sen läste jag ju serier. Det där med att bild och text samspelar tilltalade mig och gör så än idag.

Jag läste exempelvis Rocky så länge den gavs ut och jag kan än idag fascineras av Don Rosa, som är en av tecknarna till Kalle Anka. Hans berättelser om Farbror Joakim är riktigt bra. Han gömmer saker i sina illustrationer och som läsare är det alltid lika spännande att försöka hitta dessa små detaljer.

Dahl. Han skriver klassiska polisromaner men lägger in helt otippade saker i dem, exempelvis grekisk mytologi. Det gillar jag. Han blandar det risiga och uttjatade med det oväntade och innovativa. En del kanske ser deckare som dålig litteratur men det finns något speciellt i detta med att upprepa ett mönster om och om igen.

Vad läser du mer förutom serier?

– Jag vill göra en svit om fyra barnböcker, gärna på vers och fullmatade med bilder på landskap och djur. Vi får se vad som händer. Just nu är det mest tankar.

– Jag läser ibland risiga deckare.

Risiga deckare, vad menar du då?

Läser du något annat?

– Ja, eller kanske snarare lyssnar. Jag lyssnar mycket på poddar och det är ju också berättande. Historiepodden är fortbildning på bästa sätt.

Det finns också flera riktigt bra svenska rollspelspoddar.

Hur går bokplanerna nu? Skriver du på något nytt?

Jag tackar Erik för att han tog sig tid och avslutar med att han får signera sin bok.

Naturmänniska som han är skriver han inte bara sitt namn utan ritar också dit skogens konung.

– Risiga deckare är för mig deckare som följer en uttjatad mall. Men det som jag egentligen gillar är de som kan bygga upp en historia från denna manualen samtidigt som de lyckas lägga till något nytt.

Ett bra exempel på en sådan författare är Arne 162

Ur: Det vilda alfabetet, 2018. Erik Kohlstrรถm, Speja Fรถrlag

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

61

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

164

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Maryse Condé i Stockholm: Janine Kotwica om författarens barn- och ungdomsböcker

Översättning: Anders Lundberg Text: Janine Kotwica, 6 december 2018

Den Nya Akademins motivering: ”Maryse Condé är en stor berättare.

Hennes författarskap tillhör världslitteraturen. I sina verk beskriver hon kolonialismens härjningar och postkolonialismens kaos med ett språk som är precist och överväldigande.

Magin, drömmen och skräcken är, liksom kärleken, ständigt närvarande.

Fiktion och verklighet överlappar varandra och människorna lever lika mycket i en föreställd värld med långa och snåriga traditioner som i det pågående nuet.

Respektfullt och samtidigt humoristiskt berättar hon om ett postkolonialt vansinne, splittring och övergrepp, men också om mänsklig gemenskap och värme. De döda lever i hennes berättelser tätt intill de levande i en myllrande värld där ras, kön och klass hela tiden benämns och omsätts i nya konstellationer.”

S

öndagen den 9:e december 2018 tog den franska författaren Maryse Condé, som i Paris redan överösts med hedersbetygelser (officer i Nationalförtjänstorden, officer i Hederslegionen och kommendör i Arts et Lettres-orden), emot det alternativa nobelpriset i litteratur i Stockholm.

Denna journalist och universitetsprofessor, med ursprung i Guadalupe, är mest känd för sina många romaner och mindre känd för sina barn- och ungdomsböcker som, om än bara sju till antalet, alla hålls mycket högt och inte på något sätt är underlägsna hennes verk för vuxna.

I själva verket kan man där finna gemensamma teman. Även om bara en av dem direkt behandlar slaveriet, tränger slaveriets följder fram genom de flesta berättelser av vilka tre utspelar sig på Guadalupe där hon växte upp, en på grannön Haiti, en i Georgien, och två i Afrika dit Maryse Condé, som i sitt första äktenskap var gift med en man från Guinea, en dag beger sig för att söka sina rötter.

Hennes sympatiska huvudpersoner är i samma ålder som böckernas tilltänkta läsare, i själva verket hennes egna små barn, och lever i den

165

Foto: Janine Kotwica

tid full av fallgropar mellan barndom och tonår: pyrande revolt, behov av självständighet, rädslor inför framtiden blandat med hopp om ett bättre liv, tro på vänskapen. Fyra av huvudpersonerna är pojkar och tre är flickor som på ett märkligt sätt påminner om de spektakulära kvinnorna i hennes andra romaner. Tvillingar är allestädes närvarande. Alla lever under dramatiska förhållanden på grund av krig och politisk instabilitet. Mödrarna är förvisso modiga, men blir sköra av sociala problem och den ofta frånvarande fadern, som dragit ut i krig eller arbetar utomlands. Även immigration och exil genomsyrar dessa ofta sorgliga och tragiska historier, som berättas utan tillstymmelse till förenkling.

Landskapen beskrivs i hennes böcker både

lyriskt och realistiskt, och havet utövar i samtliga en tvetydig fascination.

I Haiti chérie (Bayard-Je bouquine, 1987; återutgiven 2001 med titeln Rêves ameres, med ett omslag av Bruno Pilorget) är huvudpersonen, analfabeten Rose Aimée som drömmer om att utbilda sig, 13 år. Hon lever på landsbygden i en fattig familj. Hennes föräldrar skickar iväg henne som hemhjälp till en familj i Port-auPrince. Mot bakgrund av Tonton Macoutes övergrepp och korruption flyr hon och försöker, tillsammans med en flicka i hennes egen ålder, ta sig till Amerika trots sin rädsla och sin kärlek till hemlandet. När människosmugglarna får syn på kustbevakningen kastar de flickorna i havet tillsammans med alla de andra flyktingarna.

166

manifestationer som ledde till frisläppandet av Georges Faisans 1985.

Tillsammans med en skärpt vän upptäcker han Guadalupes historia av slaveri vilket leder till ett politiskt uppvaknande och till att han börjar betrakta sina föräldrar på ett nytt sätt.

Hugo le terrible (Sephia, 1991) som också utspelar sig på Guadalupe är en historia som utspelar sig under en naturkatastrof, sedd genom ögonen på en ung pojke, alldeles i början av tonåren, som lever i en lycklig och stabil familj. På grund av orkanen som drabbar rika och fattiga på olika sätt växer en medvetenhet om den sociala ojämlikheten fram hos pojken.

La Planète Orbis (med illustrationer av Letizia Galli, 2002) är en häpnadsväckande science fiction-bok som mycket väl skulle kunna bli film. Huvudpersonen José är en föräldralös 10-åring som förlorat sina föräldrar i en bilolycka. För att glömma sin sorg anmäler han sig frivilligt till en grupp bestående av 30 barn som från Guadalupe skickas iväg på en resa till planeten Orbis, ett fruset och futuristiskt universum där bisarra utomjordingar ska utbilda honom i ödmjukhet, kärlek och harmoni.

När han kommer tillbaka är han vuxen och ska förverkliga sina ideal i Rwanda.

Huvudpersonen i Savannah Blues (med illustrationer av Sylvain Bourrières, Bayard-Je bouquine 2004, Sepia, 2008) är en trettonårig flicka vars far rest till Kanada för att pröva lyckan.

Hennes mor som blivit avskedad från sitt arbete som servitris är deprimerad och sjuk och lämnar inte sin säng. Flickan har två busiga tvillingbröder och en lillasyster som hon avgudar. När modern måste läggas in på sjukhus hotar socialtjänsten med att separera syskonen. Som tur är återvänder fadern och livet återgår till hur det var ”innan”, fortfarande bräckligt men trots allt en familj som förenas av kärlek.

En mycket fin bok om minnet av slaveriet är Chiens fous dans la brousse (med illustrationer av Christel Espié, Bayard-Je bouquine, 2006).

Historien börjar i Ségou i sydvästra Mali på 1700-talet, i en tapper bambarajägares familj.

Hans söner, 13 år gamla tvillingar, poeter och musiker, följer mot sin vilja med sin pappa för att jaga. En kväll när de smugit iväg för att lyssna på en griot [västafrikansk sångare, munt-

Det tragiska slutet – som i ljuset av nutida händelser får en dyster aktualitet – överskrids av ett andligt hopp om det hinsides.

Det är en omvälvande bok med enastående beskrivningar av livet på Haiti, måleriska skildringar av drickandet, klädedräkterna, sederna och voodooriterna.

Victor et les barricades (med illustrationer av Marcellino Truong, Bayard-Je bouquine, 1989) berättar om en pojke vars familj bor i Montebello, där Maryse Condé själv bodde.

När han får underkänt betyg i skolan skickar hans besvikna föräldrar honom till en farbror i Pointe-à-Pitre för att arbeta på hans bilverkstad. Precis när han kommer dit startar revolterna som inspirerade de fem dagar av 167

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

168

lig historieberättare] blir de tillfångatagna.

De skiljs åt och den ene sonen förs till Fès där han väljer att ta sitt liv framför att bli slav. Den andre hamnar efter många prövningar på ett slavskepp på väg till Brasilien tillsammans med en flicka som han tappert lovar att skydda. Det är en berättelse om triangelhandeln som utan stereotyper tar upp den afrikanska medverkan genom tuareger och arabiska köpmän.

Den gripande A la courbe du Joliba (Grasset jeunesse, 2006), magnifikt illustrerad av Letizia Galli, är det enda verk som inte kommit ut i pocket. Maryse Condé presenterar här det samtida Afrika som hon älskar, med sina land-

skap (savannerna, öknarna, floderna), växtligheten, faunan, de pittoreska yrkena (brodöser, skrivare, fiskare…) dess marknader, dess tyger, dess hantverk, dess mat, dess termitbon, dess bussar och båtar, dess moskéer med sina tiggare och koranskolestudenter, dess bibliotek med gamla manuskript. Boken berättar om en resa och får oss att upptäcka många spännande platser, Mopti, Bamako, Timbuktu och vi får stifta bekantskap med olika etniska grupper. Men det är samtidigt långt ifrån en vykortsbild då boken också tar upp stamkrig, förvandlingen hos ungdomar som lockas av globaliseringen, den mer eller mindre överlap169

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen pande samexistensen av en traditionell kultur och den moderna världen. En skör och skadad mor och hennes tre flickor ska lämna ett Elfenbenskusten som slitits sönder av inbördeskrig för att söka skydd hos mormodern i Mali.

Pappan har gett sig ut i krig. Den äldsta dottern lämnas i Bamako hos hennes något snobbiga kusiner som frestar henne med McDonalds, biofilmer och flygresor. Resten av familjen ger sig av med båt på Nigerfloden där de två andra systrarna, som är tvillingar, träffar en rappare och påhittig Coca-Colaentusiast, och två afroamerikanska tvillingar som även de kommer att få sina horisonter vidgade.

Med denna imponerande och klarsynta beskrivning av en kontinent förmår Maryse Condé, mor till fyra barn av vilka tre är flickor, också skildra den rikedom och komplexitet som karaktäriserar familjeband, både de döttrar emellan och de mellan mor och döttrar som är på väg in i tonåren.

Denna storartade bok översattes till svenska (med titeln Där Joliba gör en krök) och gavs ut på Papamosca 2007.

Sju enastående berättelser som förtjänar att uppmärksammas, precis som deras karismatiska författare.

Omnämnda titlar: Victor et les barricades, 1989 Je Bouquine 61 Hugo le terrible 1991 SEPIA Rêves amers, 2001 Bayard Editions Jeunesse La planète Orbis, 2002, ill. Letizia Galli, JasorPointe-à-Pitre Där Joliba gör en krök, 2007, ill. Letizia Galli Papamosca Chiens fous dans la brousse, 2008 Bayard Editions Jeunesse Savannah Blues 2008 SEPIA

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Rakel Helmsdal

E

Foto: privat

Författare från Färöa

Intervju: Jenny Edvardsson

n samling sagolika öar, det är Färöarna. I huvudstaden Torshavn bor drygt 12000 invånare och det är där jag träffar författarna Rakel Helmsdal och Elin á Rogvi. Vi möts på Hotel Hafnia och de berättar om sitt skrivande.

skillnader mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur. God litteratur har inga gränser. Ta som exempel Tove Jansson.

Hennes barnböcker är lika mycket för vuxna som hennes vuxenböcker är för unga.

Elin: Jag har nog också alltid känt att jag vill skriva. När jag var liten var utbudet av berättelser begränsat. Många böcker hade manliga huvudpersoner och många böcker handlade om att fiska. Jag ville visa att det också fanns något annat.

Har ni alltid vetat att ni vill skriva böcker?

Rakel: Jag kommer från en konstnärsfamilj och har alltid berättat sagor. Jag tror inte jag kan göra något annat. Sagorna kan bli böcker eller dockteater, skådespel och till och med film. Berättandet finns där hela tiden.

Och jag tycker om att skriva böcker för barn.

Det är som om det finns färre gränser eller begränsningar i barnlitteraturen. Allt är tillåtet.

Det är bara fantasin som sätter gränser för vad du kan berätta och på vilket sätt du kan berätta det. Egentligen tror jag inte att det är så stora

Ni bor båda på Färöarna och skriver på färöiska, vilka fördelar och nackdelar kan det finnas med att skriva på ett så ”litet” språk?

171

Elin: Fördelen är att vi är de enda som kan skriva till alla de barn som har färöiska som sitt modersmål. Vi kan skriva om deras liv, om deras land, om deras livsvillkor och vi kan göra

arna

Foto: privat

Elin á Rógvi

runt 70000 personer runt om i världen. Om inte vi använder och utvecklar språket dör det ut.

Ett språk utan ny litteratur är ett döende språk.

Det känns som en plikt samtidigt som det drar med sig att vi har en mycket mindre publik till vår litteratur, än vad andra författare som skriver på andra språk har.

det från deras kulturella utgångspunkt.

Samtidigt är det begränsande. Det är inte så stor chans att ens böcker blir översatta och sålda till andra språk. Och då man har så få läsare får man istället försöka vara produktiv.

Men det är också svårt. De flesta som skriver böcker på Färöarna gör det på sin fritid. Jag jobbar exempelvis på radiostationen här i Torshavn. Det är få som får ekonomiskt stöd till att skriva. Samtidigt är ekonomiskt stöd nästan det enda sättet att kunna få tid och möjlighet att skriva på heltid.

Rakel: Jag tänker att det egentligen inte finns så många fördelar med att skriva på ett litet språk, förutom den att man skriver på sitt modersmål, ett språk man behärskar.

Jag är född tvåspråkig (danska och färöiska) men valde som tonåring att skriva på färöiska.

Nu i efterhand tycker jag att det var ett bra beslut av mig. Vi är så få som talar färöiska,

Varifrån får ni inspiration till era böcker?

Rakel: Jag får idéer överallt och dessa idéer kan sedan bli en berättelse.

Elin: Inspiration kan man få från så många håll, ett samtal med ett barn exempelvis.

Så gick det till när jag skrev en hel julkalender för radio. Min dotter är också en stor inspirationskälla. En plats, en lukt, en känsla eller en dröm. En liten småsak kan få en att börja tänka på något och plötsligt har man början till en berättelse.

172

Elin, din senaste bok Eg eri ein prinsessa gavs ut under 2017. Vad handlar den om? Berätta.

Elin: Den handlar om en flicka som är på förskolan och hon är övertygad om att hon är en prinsessa. Men de vuxna behandlar henne inte som en sådan. Hon har en matlåda med sig med en bild på ett blått slott. En gång satt det en guldkrona på slottet. Den är nu borta men man kan känna med fingrarna att den har varit där. Hennes mamma drottningen har sagt att det är diskmaskinen som har tagit guldet. Och medan prinsessan äter sin mat tittar hon på diskmaskinen och pedagogen som står bredvid den. Då ser hon tydligt att diskmaskinen är en drake och pedagogen en häxa. Nu börjar äventyret. Hon ska hitta guldet och hon ska göra det utan hjälp från någon prins.

Rakel, du har nyligen släppt boken Miljuløtur.

Vad handlar den om?

Rakel: Miljuløtur är en novellsamling som består av berättelser från ett observerande barn från det att hon är 7 till dess att hon är 12. Hon heter Milja. Som läsare får vi vara i hennes vardag. Vi kommer nära hennes familj och vänner och hennes känslor för dem och världen runt henne. Det är inte berättelser med

173

stora händelser utan istället är det det sublima som skildras. Det är berättelser som är fina att upptäcka tillsammans, barn och vuxen.

Rakel, i Sverige är böckerna om Stora och Lilla Monster populära. Jag vet att böckerna är ett samarbete mellan dig, Kalle Güttler och Aslaug Jonstottir. Kan du inte berätta om ert samarbete och hur ni fick idén till Stora och Lilla Monster?

Rakel: Samarbetet började på en nordisk barn- och ungdomslitteraturkurs i text och illustration på Biskops Arnö 2001. Vi hade fyra timmar på oss att ta fram en berättelse utifrån rubriken ”Någon bankar på dörren”. Efter fyra timmar hade vi en halv bok. När vi kom hem gick vi till våra respektive förlag och frågade om de hade lust att ge ut boken om vi också skrev ett slut på den. Alla tre förlag (Bókadeildin, Mál&Menning och Bonniers) sa ja och vi stod då med något så ovanligt som förstahandskontrakt med tre olika förlag (och på tre språk).

Den första boken blev en succé (finns nu utgiven på 18 språk) och vi tänkte att det skulle vara skoj att låta våra monster få prova nya äventyr. Det har fram till dagens datum hunnit bli 9 böcker och vårt samarbete har hållt i sig under 17 år. Vi arbetar med alla tre språk på en gång men låter danskan vara kontrollspråk.

Omslag: Miljuløtur, 2018. Rakel Helmsdal , BFL

Omslag: Eg eri ein prinsessa, 2018. Elin á Rógvi , BFL

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Rakel och Elin ni har båda varit nominerade till Nordiska Rådets Barn- och ungdomslitteraturpris. Hur har det påverkat er och era författarskap?

Elin: Det är som en stämpel, ett erkännande och det blir som en röst i den stilla värld som vi skriver i. Man får oftast inte höra så mycket om det man skrivit. Nu har någon annan läst och professionellt bedömt din text. Det blir nästan exotiskt när du i vanliga fall inte får så mycket som en recension. För mig personligen känns det som en bekräftelse och det gör att jag kommer att fortsätta hålla fast vid skrivandet.

Kanske är det så att det jag skriver är helt okej?

Omslag: Hon, sum róði eftir ælaboganum, 2014. Rakel Helmsdal , BFL

En stor del av arbetet görs över internet men vid en tidpunkt i processen behöver vi alltid ses för att diskutera berättelsen, relationerna i den och illustrationerna. Vi ser oss som tre likvärdiga författare även om det oftast är en som kläcker själva grundidén till bokens innehåll.

Rakel: I år var Monster i knibe nominerad, 2013 var det Monsterbråk och i fjor var det min ungdomsroman Hon, sum róði eftir ælaboganum.

Omslag: Monster i knipa, 2018. K. Güettler, R. Helmsdal, Á. Jónsdóttir. Opal

Det har givetvis stor betydelse att ens verk finns bland de nominerade. Det gör att boken kommer i fokus. Min egen ungdomsroman har exempelvis blivit översatt till danska och norska och jag har också fått några riktigt bra och genomarbetade recensioner.

Det hade jag inte fått utan nomineringen.

Genom nomineringarna har jag också fått möjlighet att resa med min litteratur både i Norden och i Baltikum.

Intervjun närmar sig sitt slut. Jag tackar Elin och Rakel och de lämnar Hotel Hafnia.

Själv sitter jag kvar och går igenom mina anteckningar. Imorgon ska jag uppsöka bokhandeln här i Torshavn för att bläddra i Rakels och Elins böcker. Kanske får jag också köpa med mig någon hem.

174

Omslag: Pärlfiskaren, 2018. Karin Erlandsson, ill. Sami Saramäki. Schildts & Söderströms

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

175

Hur hemskt får det bli?

Intervju: Jenny Edvardsson

U

nder Bokmässan i Göteborg var jag och lyssnade på ett seminarium med rubriken Hur hemskt får det bli? Samtalet leddes av Johanna Lindbäck och i panelen fanns Karin Erlandsson och Eva Frantz. Samtalet cirkulerade kring Erlandssons Pärlfiskaren, nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris och Eva Frantz Hallonbacken och de hemskheter som finns i dessa.

sidor i mattehäftet om Pelle och hans äpplen. Kanske visste jag redan då att jag skulle bli författare.

Efter seminariet letade jag upp Karin och Eva. Jag ville veta mer om deras författarskap men också mer om deras böcker. Då de skulle iväg för att signera sina böcker fanns det inte tid till att göra någon fördjupad intervju på plats.

Istället bestämde vi att jag skulle skicka över frågor på mejl och så blev det.

Om du kort skulle beskriva boken Pärlfiskaren, hur skulle det låta?

Vad är det bästa med att vara författare?

– Att få skriva. Jag älskar att skriva. Jag är fullständigt lycklig då jag skriver.

Intervju med Karin Erlandsson När visste du att du ville skriva böcker? Redan som barn eller först som vuxen?

– På matematiklektionerna måste vi ge svaret med fullständiga meningar, typ: Pelle har tre äpplen kvar. Då skrev jag fyra fem

176

– Miranda är drottningrikets skickligaste pärlfiskare. Hon ger sig på jakt efter den mytomspunna pärlan som kallas ögonstenen.

Det sägs att den som hittar ögonstenen aldrig mer behöver längta, men om man bestämmer sig för att leta efter den utan att hitta den, kommer man aldrig mer att längta efter något annat. Med på jakten får Miranda Syrsa. Och så finns Iberis, kvinnan med det vita håret, som också vill ha ögonstenen. Pärlfiskaren är den första delen av fyra i serien Legenden om ögonstenen.

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Omslag: Fågeltämjaren, 2018. Karin Erlandsson, ill. Sami Saramäki. Schildts & Söderströms

Varifrån fick du inspiration till Pärlfiskaren?

Vilken scen i boken var den svåraste att skriva om?

– Det kan jag inte avslöja, för då blir boken mindre spännande.

Hur ser din arbetsprocess ut? Berätta gärna om ditt arbete från en idé till färdig bok.

– Jag planerar på förhand hur mycket jag ska skriva per dag, till exempel femtusen ord. Och så sätter jag mig ner och skriver. Jag är snabb och spontan, så jag måste ofta redigera ganska mycket då jag skrivit boken första gången.

Att redigera innebär att jag lägger till kapitel, tar bort sånt som är onödigt och gör boken mer spännande.

Under samtalet på Bokmässan i Göteborg talade du och Eva Frantz om hemskheter i barnböcker. Hur hemskt får det egentligen bli i en barnbok, tycker du?

Vilken karaktär i romanen Pärlfiskaren tycker du mest respektive minst om?

– Hur hemsk som helst. Barn vet mycket väl att det finns ondska i världen, just det behöver inte författare skydda dem från.

– Jag tycker mest om Syrsa. Hon pratar hela tiden och påminner ganska mycket om en av mina söner. Minst, det får kanske vara Iberis, även om jag i viss mån kan förstå henne och hennes begär efter ögonstenen.

Du är nominerad till Nordiska rådets barnoch ungdomslitteraturpris 2018. Hur har det påverkat dig och ditt författarskap?

På vilket sätt påminner Syrsa om din son, förutom att tala mycket?

– Ja .. hur påminner Syrsa om min son?

De tränger sig liksom båda två på, de vill vara nära, och är övertygade om att alla vill vara med dem också, vilket jag ju förstås också vill. En självklarhet i sin kärlek till allt och alla, ungefär.

– Jag tog en promenad i skogen en iskall dag. Det var tyst överallt, och det var så kallt att snön gnistrade. Det var som att gå under vattnet, tyckte jag, och den gnistrande snön var pärlor på havsbotten. När jag kom hem skrev jag första kapitlet. Ja, och så älskar jag att dyka, det har också inspirerat mig.

– Det är förstås roligt, men det är faktiskt roligare att skriva.

Vad arbetar du med just nu?

– Jag redigerar del tre i Legenden om ögonstenen, den heter Bergsklättraren och kommer ut i mars. Del två heter Fågeltämjaren och gavs 177

Under samtalet på Bokmässan i Göteborg talade du och Eva Frantz om hemskheter i barnböcker. Hur hemskt får det egentligen bli i en barnbok, tycker du?

– Hur hemsk som helst.

Barn vet mycket väl att det finns ondska i världen, just det behöver inte författare skydda dem från.

Vilken superhjältekraft vill du ha?

– Att behärska alla element: vatten, eld, jord och luft. Som superhjälte skulle jag heta Blixt-Riddaren.

Vad skulle du ta med dig till en öde ö?

– Potatis för att det är lätt att odla och gott, min bokhylla så jag skulle hinna läsa alla olästa böcker och solkräm. Jag bränner mig jättelätt.

Vad är du beroende av?

– Att läsa. De bästa dagarna är då jag är helt ledig och kan ligga på soffan och läsa en hel dag.

Om du skulle få ge några lästips, boktips, till de som läser Bazar masarin vilka böcker skulle du vilja tipsa om och varför just dessa?

– Jag vill tipsa om Pax-böckerna. De har inspirerat mig mycket just i fråga om hur hemskt man får skriva för barn. Pax-böckerna är ju jätteotäcka. Hela familjen har lyssnat på böckerna som ljudböcker, och vi har besökt Mariefred två gånger för att gå Pax-vandringen.

Slutligen några frågor som inte har så mycket med ditt författarskap att göra men som kan vara skojiga för läsaren att få ta del av.

Om du fick träffa vem du ville, död eller levande, vem skulle du välja och varför?

– Astrid Lindgren. Jag skulle vilja fråga henne allt om hur hon skriver och tänker kring sina böcker.

Vad skulle du vilja vara världsmästare i?

– Lycklighet. Men det är jag nog redan.

Omslag: Bergsklättraren, 2019. Karin Erlandsson, ill. Sami Saramäki. Schildts & Söderströms

ut i augusti. Den sista delen, Segraren, ges ut augusti 2019. Jag skriver också vuxenböcker och håller som bäst med en deckarserie.

178

Foto © Marica Rosengård

Hur hemskt får det bli?

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Intervju med Eva Frantz När visste du att du ville skriva böcker? Redan som barn eller först som vuxen?

– Jag var rätt säker på att jag skulle bli författare när jag var åtta år gammal och insåg att det var väldigt kul att skriva uppsats i skolan.

Men det skulle ta nästan 30 år innan jag kom igång.

– När en idé börjar ta form i fantasin, den surrar på och utvecklas. Jag kan längta efter att få en lugn stund så jag kan färdas in i mina egna tankar.

Om du kort skulle beskriva boken Hallonbacken hur skulle det låta?

– En kuslig och spännande berättelse om en klen men tuff liten flicka i en creepy sjukhusmiljö på 1920-talet. Eventuellt en spökhistoria.

Vad är det bästa med att vara författare?

179

Omslag: Hallonbacken, 2018. Eva Frantz. Schildts & Sรถderstrรถms

180

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Hur hemskt får det bli i en barnbok, tycker du?

– Jag tycker inte att det finns någon gräns.

Barn vet nog att det finns hemska saker i världen. Död, sjukdom och elaka människor som gör andra illa med vilje. Det blir bara fånigt om det här aldrig får märkas i en barnbok.

Vilken karaktär i romanen tycker du mest respektive minst om?

– Huvudpersonen och bokens jag, Stina, är förstås min favorit. Jag levde ett tag med hennes bestämda röst i mitt inre. Minst gillar jag översköterskan syster Emerentia för hon är så sträng.

Men det kan hända att både jag och läsaren borde ge henne en chans.

Varifrån fick du inspiration till Hallonbacken?

– Konstigt nog befann jag mig i London på semester. Vi hade besökt Hampton Court, ett riktigt spökslott där det springer omkring både huvudlösa drottningar och spökhundar varje natt (såg tyvärr inte till någondera).

När vi skulle tillbaka till hotellet började Stina inne i mitt huvud bestämt diktera det jag skulle skriva. Jag tordes inget annat än att lyda.

Vilken scen i boken var den svåraste att skriva om?

– Det är sorgligt att skriva om Stina eftersom hon är så säker på att hon kommer att dö snart. Hon tycker inte det är så märkvärdigt själv, men jag blir ledsen av tanken, hon är ju bara elva år gammal. Speciellt de stunder då hon både känner sig ensam och funderar på hur det kommer att vara att dö var jobbiga att skriva ner.

Idéerna får jag ofta i någon spännande miljö.

Jag kan se en ruggig källare och börja fundera på vad man kunde hitta på för spännande med den. Sedan snurrar det på.

Hur hemskt får det bli i en barnbok, tycker du?

– Jag tycker inte att det finns någon gräns.

Barn vet nog att det finns hemska saker i världen. Död, sjukdom och elaka människor som gör andra illa med vilje. Det blir bara fånigt om det här aldrig får märkas i en barnbok.

Hur ser din arbetsprocess ut? Berätta gärna om ditt arbete från en idé till färdig bok.

– Jag jobbar egentligen med helt andra grejer så det mesta av mina böcker skriver jag på kvällar och veckoslut, när jag har tid och lust. De senaste åren har jag fått chansen att ta skrivledigt från mitt vanliga jobb i några veckor eller månader, och då skriver jag intensivt.

De dagarna stiger jag upp och ser till att mina barn kommer iväg till skolan, går ut en sväng för att kvickna till och kokar sedan en kopp te och skriver i några timmar.

Sedan ser jag på någon dum dokusåpa medan jag äter lunch, och kanske skriver lite till efteråt. Men jag är rätt snabb, så jag brukar kunna ta ledigt när barnen kommer hem igen.

Du skriver både deckare och barnböcker.

Vilken genre är svårast? Vari ligger det svåra?

– Deckare är rätt knepigt, för man vill ju inte att läsaren ska kunna klura ut gåtans lösning för tidigt. Det är svårt att själv se om det jag skrivit är supergenomskinligt eller helt för långsökt.

Där får jag helt enkelt testa mig fram och sedan fundera på hur bra det hela fungerar tillsammans med min redaktör.

181

Vad arbetar du med just nu?

– Jag kommer att få en bebis i slutet av november så just nu försöker jag arbeta så lite som möjligt. Men jag vill gärna skriva en fortsättning både på Hallonbacken och på min deckarserie. Jag går och funderar på dem båda men har inte skrivit så mycket ännu.

Om du skulle få ge några lästips, boktips till läsaren, vilka böcker skulle du vilja tipsa om och varför just dessa?

– Malin Klingenbergs Älgflickan var en riktig kanonbok som handlar om väldigt mycket mera än älgar. Jag tyckte det var skönt med en bok som handlar om en tjej som inte bryr sig så mycket om hur hon ser ut och så, utan vågade vara på sitt eget sätt.

Slutligen några frågor som inte har så mycket med ditt författarskap att göra men som kan vara skojiga för läsaren att få ta del av.

Om du fick träffa vem du ville, död eller levande, vem skulle du välja och varför?

– Det skulle vara festligt att gå på bal med Jane Austen, kanske sitta och fnattra (alltså flamsa) och spana in stiliga killar i knästrumpor.

Fakta om: Namn: Karin Erlandsson Bor: i Mariehamn på Åland Familj: man och två barn Ålder: 40 Gör: skriver Legenden om ögonstenen och böcker för vuxna. Jobbar också som journalist.

Vad skulle du vilja vara världsmästare i?

– Att komma på rätt saker att säga till människor som är ledsna eller stressade.

Vilken superhjältekraft vill du ha?

Namn: Eva Frantz Bor: I ett stort gult hus i Esbo strax utanför Helsingfors.

Familj: Man, två döttrar och en bebis som föds vilken sekund som helst (beräknad till 25.11.18). Ålder: 38 Gör: Författare, journalist, tv-programledare.

Har en relationspodd som heter Norrena & Frantz och jobbar som kommentator för Eurovision Song Contest och UMK (finska Melodifestivalen).

– Jag skulle vilja kunna städa genom att knäppa med fingrarna, så där som Mary Poppins!

Vad skulle du ta med dig till en öde ö?

– Massvis med smarrig mat (i någon sorts nedkyld container då, kanske), min familj och alla de där böckerna jag aldrig hinner läsa fast jag skulle vilja.

Vad är du beroende av?

– Candy crush saga.

182

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

B A R N BK OR K I S T I K

Premiär för Svens kurs i att skriva b en 22-23 november 2018 var det dags för Svenska Barnboksinstitutets kurs i Barnbokskritik. Susanne och jag hade båda ansökt och vi kom med.

Tillsammans med 28 andra deltagare fanns vi på plats på Bryggarhuset i Stockholm. Under två dagar fick vi lyssna på föreläsare, skriva, samtala och diskutera. Det var oerhört inspirerande och givande.

Första dagen inleddes av kursansvariga Åsa Warnqvist, verksam vid SBI. Hon berättade om kursen och dess mål och syfte. Därefter tog litteraturvetaren och barnlitteraturkritikern Ulla Rhedin vid. Hon berättade om kritikerns uppdrag. Erik Titusson, förläggare på Lilla Piratförlaget, var dagens andre föreläsare och han berättade om kritik ur ett förläggarperspektiv.

Efter lunch fortsatte Ulla Rhedin och nu utifrån rubriken Tankar om barnbokskritik.

Därefter presenterade Åsa Warnqvist fakta om barnboksbranschen. Sist på dagen fick författaren Mats Berggren möjlighet att prata om

183

ska Barnboksinstitutets barnbokskritik barnbokskritik och han tog avstamp i några av de recensioner som vi i förväg fått läsa.

Tillsammans samtalade vi om dem och diskuterade deras förtjänster och brister.

Andra dagen inleddes med en workshop som hölls av Mats Berggren. Vi delades in i grupper och fick ut de recensioner som alla deltagare inför kursen fått skriva och skicka in.

Dessa recensioner läste vi med en kritisk blick med syfte att lyfta ett par bra saker med varje recension och en sak som kunde utvecklas.

Därefter fick litteraturvetaren och barnlitteraturkritikern Mia Österlund berätta om barnbokskritik och det gjorde hon utifrån titeln Kritik ska krasa mellan tänderna.

Efter lunch var det dags för workshop. Denna hölls av Österlund. I grupper fick vi analysera en bilderbok och också testa att skriva en kort gemensam text om den.

Därefter tog redaktör Lotta Olsson vid. Hon berättade om barnbokskritik utifrån redaktörens perspektiv. Åsa Warnqvist avslutade genom att sammanfatta de två kursdagarna.

Det var två intensiva dagar som gav oss många nya tankar och idéer. På nästa sida kan ni läsa om hur två av deltagarna, Madeleine Jehpsson och Ingrid Jönsson, upplevde kursen.

184

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Madeleine Jehpsson

fil mag Litteraturvetenskap, Barn och ungdomslitteratur

slutet av november deltog jag i Svenska barnboksinstitutets kurs ”Att skriva barnbokskritik”. Jag var mycket förväntansfull.

I mer än tio år har jag arbetat som lektör för Bibliotekstjänst och tyckte det var på tiden att jag utvecklade mitt skrivande.

Vi var ett trettiotal deltagare från olika delar av Sverige, med olika erfarenheter av att skriva texter kopplade till barn och ungdomslitteratur, som satte oss i skolbänken under två hela dagar. Före kursen hade vi förberett oss ordentligt genom att läsa anvisad kurslitteratur och även skrivit en recension som vi sen fick ge varandra återkoppling på. Det var två mycket intensiva dagar med intressanta föreläsningar, praktiska arbetspass och trevliga mingel- och matpauser. Sista dagen fick vi en bilderbok som vi skulle skriva om och skicka in i efterhand. Nu har jag fått mitt kursintyg och är mycket stolt över det. Om det blir någon form av påbyggnadskurs kommer jag att anmäla mig direkt. Nu gäller det för mig att försöka hitta publikationer som vill anlita mig.

Under tiden arbetar jag vidare bland barn och unga i mitt dagliga värv som litteratur/bibliotekspedagog på en grundskola. Jag har fått några nya kontakter i samband med kursen och hoppas på utbyte med dessa framöver.

Det är så stimulerande att hitta läsfrämjarvänner som brinner för barn och ungdomslitteraturen. Vi behöver verkligen stötta varandra även om vi på sätt och vis även är lite av konkurrenter.

185

Ingrid Jönsson

författare, skrivpedagog och lärare

nspirerande, välarrangerad och lärorik är ord som kommer till mig då jag reflekterar över SBI:s kurs i barnbokskritik.

Kursen motsvarade mina högt ställda förväntningar och jag har fått med mig mycket. Många föreställningar om hur man skriver en bra barnboksrecension har kommit på skam. Och det känns faktiskt bara fint. I alla fall så här i efterhand. Under tiden jag gick kursen pendlade jag konstant mellan ”Jamen, det här kan jag” och ”Nää, det här är alldeles för avancerat för mig”. Men jag har lärt mig att den där bergoch- dalbanan tillhör min normala inlärningsprocess så det är nog bara som det ska vara.

En sak som jag vill nämna är stämningen på kursen. Visst är det alltid speciellt att träffas och samtala med andra som har samma passion som en själv, men det var något mer som vibrerade i luften i Brygghusets fina lokaler på Norrtullsgatan. Kanske kan man kalla det pionjäranda? Möjligen låter det lite förmätet med tanke på alla goda barnboksrecensenter därute men visst behöver barnbokskritikkonsten lyftas och vässas? Och tas på allvar. Åtminstone känner jag det efter att nyligen ha läst min lokaltidnings kultursidor där boktips inför julhelgen förmedlades av inte mindre än sexton litteraturkritiker. En (1) kritiker tar upp en (1) barnbok i sin samlingsrecension …

Tack SBI och övriga inblandade för en fantastiskt fin kurs!

186

R E C E N S I O N E R

Ett kalas förändrar allt

E

Text: Jenny Edvardsson

Det som sticker ut med Fastrarna är att Forslind väver in Elsa Beskows klassiker Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918), aktuell jubilar, i sin egen bok. Hon gör det på flera sätt. Beskows bok finns avbildad, handlingen sammanfattas och pudeln från Beskows berättelse tittar fram på ett av uppslagen.

Men hon gör det också genom klädval.

Fastrarnas tröjor och tanternas klänningar har samma färger och mönster.

Här finns det gröna, det gredelina och det spräckliga bruna. Böckerna berör samma tematik – familjen. Både Forslind och Beskow visar på alternativ till den traditionella kärnfamiljen. En familj kan se ut lite hur som helst.

Forslinds illustrationer är lågmälda. Det finns inte några starka färger eller kantiga figurer.

Bilderna följer nära texten. Alla uppslag har en ljus bakgrund vilket gör att karaktärerna framträder skarpare. Karaktärerna och deras relationer står i centrum. Berättarjagets känsla av att stå utanför och vara bortvald ersätts, tack vare fastrarna, med en känsla av att vara vald och en del av den nya familjen.

Kalaset hos Björns mamma förändrar allt.

bba Forslind verkar helst befinna sig mitt i det vardagliga i sina bilderböcker.

I debuten Jättejättebråttom (2017) och i Fastrarna (2018) lyfter hon det allmänmänskliga.

Båda böckerna kretsar kring familjebegreppet. Hur ska en familj se ut?

Vad krävs för att man ska bli sedd?. Hennes böcker förenas dessutom av unga flickor som huvudpersoner, författarens lojalitet med barnet, karaktärernas utseende, formspråket och färgerna.

Fastrarna följer berättarjaget, en ung flicka som bor med sin mamma, mammas nye kille Björn och de nya småsyrrorna, på kalas hos Björns mamma. Kalaset är tråkigt och trist.

Saften är svag och chokladtårtan stark. Värst av allt, alla är bara intresserade av småsyrrorna. Det finns ingenting att göra men mitt i denna tristess händer något.

Björns småsyrror undrar om inte de kan få vara huvudpersonens fastrar och med ens förändras allt.

Jag har inga andra fastrar så jag säger ja och det känns bra. Mina nya fastrar blir så glada att vi måste skåla i svag saft.

189

Omslag: Fastrarna, 2018. Ebba Forslind, Bokslukaren Urax

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Ur: Fastrarna, 2018. Ebba Forslind, Bokslukaren Urax

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

BONJOUR TRISTESSE!

M

Text: Susanne Sandström

ed bilderboken Jättejättebråttom (2017) inleder Ebba Forslind ett utforskande av samtida familjekonstellationer och deras psykologi, och placerar sig samtidigt mitt i strömfåran av moderna ”diskbänksrealistiska” bilderböcker som säger något om (vuxenvärldens) föreställningar om barnet/ barndom/barnuppfostran och samhället i stort . Kanske ska vi även betrakta Jättejättebråttom som den första i en självbiografisk bilderbokserie?

I debutboken levde mamman och barnet tillsammans. I Fastrarna har mammas nya kille (”låtsaspappa”) och småsyrror tillkommit.

Hur blir det då? Annorlunda, jobbigt, känsloladdat. Skildringen kan tyckas vara ett långt steg från en Beskowidyll, men inte från en Beskowsk familj. I Fastrarna alluderar Forslind på Beskows böcker om systertanterna Grön, Brun, Gredelin och farbror Blå. Både den barnlitterära och verkliga historien är full av utvidgade familjer . Det är inget nytt, men väl en hel del annat.

I Fastrarna har Farbror Blå flyttat från sina systrar och bildat familj med mamman och barnet från Jättejättebråttom. Och barnet har blivit ett varannan-vecka-barn som gestaltas utan att sockras eller förminskas med (barn)temperament, (barn)känslor och (barn)logik och som får berätta med egen röst.

Forslind har ett uttalat konsekvent barn-

perspektiv: i texten med ett autentiskt barnspråk och i de illustrerande bildkompositionerna utan större djupperspektiv och med kroppar som platta, välavgränsade och pudrigt kritfärglagda former likt klippdockor .

Barnet tvingas till kalas hos låtsaspappans mamma, tvingas in i en situation full av vuxna som har all uppmärksamhet på andra vuxna och småsyrror. De gamla trasiga leksakerna har andra barn lekt med i hundra år.

Enda boken – Beskows bok om tanterna och farbrorn – som ingen har tid att högläsa, fullklottrad och helt bekant. Bonjour tristesse!

Vad gör det för skillnad att låtsaspappan säger att han ”vet precis hur det är” eftersom han också har småsystrar. Tre stycken. Ett uttråkat, om än omnipotent, barn är ett lätt byte för sirenernas sång: de som lockar till ingenmanslandet utanför tid och rum .

På uppslaget där de tre systrarna synes uppenbara sig i dörröppningen och ropviskar, vänder den realistiska berättelsen och något drömskt, lekfullt och fantasibetonat tar plats.

I ingenmanslandet vill ALLA vara med och leka (men kanske är det bara småsyskonen).

Det omnipotenta barnet orkestrerar sin värld och leken är en väg ut (en lösning) och en väg in (att hantera det sorgsna, svarta). I barnets förlösande lek kan en vuxens ord och en bok med tre tanter få liv och bli en slags verklighet.

Fastrarna är en trösterik berättelse som säger att det kan finnas andra vuxna än en förälder tillgängliga för läsning och lek – någon som också kan vara ett lyssnande öra. Att det löser sig – om barnet får bestämma .

192

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han

&

Per Gustavsson

L

Text: Jenny Kvick-Sandberg

Foto © Stefan Tell

Lena Ollmark

ena Ollmark och Per Gustavsson är aktuella med sitt andra samarbete.

Det första samarbetet resulterade i den makabra skräckboken Den förskräckliga historien om Lilla Hon som också blev augustprisnominerad 2017. Böckerna om Lilla Hon och Lilla Han ser utåt sett ut som boktvillingar men är väsentligt olika typer av böcker. Lilla Hon kan i det närmaste ses som en hyllning till splatterskräcken och levererar en mängd med blod, död och nervkittlande karaktärer. Boken om Lilla Han är däremot en finstämd berättelse där skräcken snarare består i rädslan för det som inte riktigt är greppbart.

Lilla Han ska hälsa på hemma hos morfar.

Morfar som är sådär underbar som kanske bara en mor- eller farförälder kan vara. Morfar som bor i det fina huset med den fina trädgården med de stora rosorna. Morfar som jagat bort alla förvirrade själar, läskiga spöken och osaliga andar. Det där med spökena är dock en hemlighet mellan Lilla Han och morfar.

Hemma hos morfar har Lilla Han en fristad med lugnet, böckerna och tankarna.

Men när Lilla Han tillsammans med sina föräldrar kommer fram till morfar är allt förändrat!

Trädgården är i oordning, huset mörkt och

193

Ur: Den hiskeliga berättelsen om LIlla Han, 2018. L. Ollmark, ill. av P. Gustavsson, Lilla Piratförlaget

kallt och morfar är inte riktigt samma morfar.

Morfar är nämligen sängliggande med en väldig hosta och verkar helt plötsligt vara så ruskigt gammal.

Mamma och pappa berättar inte för Lilla Han vad som händer utan han lämnas istället ensam i morfars nu dystra hus. Ensam kringvandrande gör Lilla Han upptäckten att en mängd varelser som fululven och trastrollen börjat ta över huset och Lilla Han vet att det bara är morfar som vet vad som behöver göras. Men kommer morfar kunna hjälpa Lilla Han? Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han går att

läsas på flera sätt. Både som en historia om att en älskad familjemedlem blir sjuk eller som ett mysrysligt spökuppdrag. Det är denna mångbottnad som är en av bokens stora vinster.

Tillsammans med Per Gustafsson illustrationen vidgas berättelsen och bilderna skildrar även det som händer inuti Lilla Han under tiden i morfars hus. För skräckälskaren finns även härliga bilder på skrämmande monster, tjattriga hundar och en glupsk moster. Lilla Han är inte samma fullträff som boken om Lilla Hon men får mig ändå att längta efter fler samarbeten mellan Ollmark och Gustafsson.

194

Ur: Den hiskeliga berättelsen om LIlla Han, 2018. L. Ollmark, ill. av P. Gustavsson, Lilla PiratfÜrlaget

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

GROPEN

Emma Adbåge

Text: Maria jourdanis Förskollärare ( med en VÄLDIGT tråkig förskolegård )

B

oken handlar om en grupp barn som går på en skola med den traditionellt urtrista skolgården som angiven lekplats.

Barnen löser dock detta genom att strunta i skolgården och i stället leka i en betydligt roligare grop i en närbelägen skogsdunge. Där flödar fantasileken och alla har roligt.

Men de vuxna på skolan ser inte på denna lek med blida ögon. De är rädda för att barnen ska skada sig i den icke tillrättalagda lekmiljön. De bara väntar på att olyckor ska ske.

De olyckor som sker, inträffar inte i gropen utan i den vanliga skolmiljön, men ett förbud att leka i gropen utfärdas i alla fall. Barnen leds ihjäl i en vecka på gnisslande gungor.

Sen hittar de en fiffig lösning på hur de kan kringgå förbudet.

De leker inte i gropen utan PÅ KANTEN! Barnen är glada igen och de vuxna fortsätter att oja sig. De vuxna griper in genom att se till att gropen helt enkelt fylls igen. Deras fantastiska lekgrop är borta! Platt; tråkig mark bara.

Då hittar barnen något: en intressant HÖG.

Där kan man leka ännu bättre lekar!

Vi ser hur vuxnas och barns intressen går om varandra. Barnen vill leka och upptäcka och de vuxna vill skydda och värna. Ingenstans ser man dock vuxna som DELTAR i leken. Skolans stora dilemma: RASTVAKTEN. Det hörs ju på ordet vad det handlar om.

Här ska inte lekas här ska vaktas! Tänk om de vuxna varit medupptäckare i stället! Men detta är så typiskt vår förskole- och skolmiljö. Regler och förordningar går före kreativ lek. Därav alla dessa urtråkiga skolgårdar och lekplatser som vårt land stoltserar med. EU-regler!

Bilderna är härliga. Kreativa, väldigt engagerade och sysselsatta barn. Rörelseglädje. Upptäckarglädje. Motorikträning. Alla får vara med.

Naturen har så mycket att erbjuda.

Den asfalterade skolgården är den absoluta motvikten. Trist, förutsägbar, fantasidödande.

Inte ett träd eller en blomma i sikte.

Men helt enligt EU-reglerna antagligen.

Helt utan barnperspektiv. Utformad för SÄKER lek.

Länge leve kreativiteten. Heja barnen!

197

Ur: Gropen, 2018. Emma Adbåge, Rabén & Sjögren

13

Ur: Gropen, 2018. Emma Adbåge, Rabén & Sjögren

Ur: Gropen, 2018. Emma Adbåge, Rabén & Sjögren

Ur: Mannen som byggde ett hus, 2018. Anna Hรถglund, Lilla Piratfรถrlaget

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Anna Höglund

Mannen som byggde ett hus

E

Text: Maria Jourdanis

n man inser att han är missnöjd med det hus han bor i och bestämmer sig för att byta.

Han köper ett stort hus. Men ganska omgående känner han att huset är fel för honom. Han tar beslutet att riva det och bygga ett nytt. Ett som han själv har ritat, efter sina egna önskemål. Problemet är bara att hans önskemål är oklara och väldigt varierande från dag till dag. Hans förbättringar är oändliga. Arkitekten och byggherren tröttnar till slut och försvinner. Mannen tycker att det är lika bra, det är ju ändå han som ska bo där.

Han vet ju bäst själv. Under tiden han planerar bor han kvar i sin gamla stuga. Åren går och mannen kommer ideligen på nya ändringar.

Grannflickan frågar om han flyttat in i huset än, men det kan han ju inte göra för det är ju långt ifrån klart. Till slut blir han kvar i sin säng, ritandes och planerandes. Huset hinner han inte besöka. Där flyttar skogens djur in och gör sig hemmastadda. Mannen glömmer bort vad han håller på med och börjar rita av fåglarna han ser genom sitt fönster.

Flickan går förbi det övergivna huset och bestämmer sig för att besöka mannen i hans lilla stuga. Men det är för sent. Han har dött i sin säng utan att någonsin fått färdigt sitt hus.

På hans begravning sjunger fåglarna.

En sorglig betraktelse över hur människans begär efter det materiella lurar hen att fastna i idén om det goda livet utan att någonsin verkligen LEVA DET. Hur ägandet av ”rätt” saker ska bringa lycka men hur tiden inte räcker till för att använda alla saker. Samlandet tar all tid.

Kommersialismen i ett nötskal. Eller hur vi människor ägnar oss åt helt fel saker medan vi lever för att sedan ska vi minsann….. jaa vadå?

Bilderna är fantastiska. Vackra, innehållsrika, underfundiga, fantasieggande. Vikuppslag som överraskar. Pappret i boken känns noga utvalt och pärmen under omslaget är vacker och arbetad.

Materialvalet signalerar att här är en viktig bok!

Ingen slit- och slängbok inköpt i all hast i mataffären. En bok att njuta av. Att låta sig förföras av. Andäktig läsning. En bok att resonera kring.

Filosofera om. Njuta av.

204

72

Ur: Mannen som byggde ett hus, 2018. Anna Hรถglund, Lilla Piratfรถrlaget

Foto© foto: Mats Lundqvist

207

Kristin Lidström

Helena Örberg

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

N Text: Ninni Skön

är du slår upp Kattvinden slås du först av bilderna.

Här har författaren Helena Öberg och illustratören Kristin Lidström jobbat ihop för andra gången.

De har tidigare gjort bildberättelsen, Din tur Adrian, tillsammans och det syns i utförandet att de njuter av att arbeta med varandra. Kattvinden är inledningsvis dov och stämningen känns kylig, inte bara i bildspråket med svarta och gråa drag, utan också i den saknad som beskrivs i texten. Saknaden efter en försvunnen pappa, pengar som inte räcker åt huvudkaraktären Manda och hennes mamma, så att de tvingas bo i smyg på ett kontor, och kanske allra mest i den bistra farfadern.

Men snart är det ett hus som är i berättelsens centrum, och som slutligen binder samman en trasig familj. Huset, Villa Bellevue, tornar upp sig som ett fallfärdigt kråkslott från bilfönstret i farfars bil. Manda och farfar, som är mäklare, har åkt för att besiktiga huset inför försäljning. Och farfadern har bett Manda om hjälp. Manda vandrar genom det dammiga huset med mobilen i handen, sveper över rummen för att visa allt för bästisen som inte är där.

Men huset som Manda vandrar igenom som om det vore ett skräckhus fullt av spöken, vandrar farfadern igenom med smärtsamma minnen. Allteftersom dagarna går kommer husets historia och vad som utspelade sig på kattvinden upp till ytan.

Nu ändras stämningen i bokens bildspråk.

Det är mjukt och varmt. Två pojkar som skrattande springer framför ett hus. Det är farfaderns berättelse om sin barndom, sina pojkår. Om krigstid. Sjukdom.

Omslag: Kattvinden, 2018. Helena Öberg, ill. Kristin Lidström, Mirando

Kattvinden

I centrum är Kattvinden, där han och bästa kompisen blev som bröder medan tuberkulosen härjade i deras bröst. Om huset där farfadern fann ännu en familj. Men den handlar också om död.

Det mest slående är som sagt bokens bildberättande. Kristin Lidströms illustrationer är dova, och samtidigt starka i färgerna och de löper ömsom filmiskt över flera uppslag ömsom i stillbilder fulla av rörelse. Ansiktsuttryck skildrar glädje och sorg; på ett uppslag som drabbar mig faller moderns ansikte som en avbild i hennes händer efter ett sorgebesked.

Varje bilduppslag berättar en egen historia som fyller texten med värden, känslor som ord inte förmår beskriva. Men text och bild följer varandra och ger tillsammans den mjuka röda tråd som ger bilderna sammanhang, och slutresultatet är ett konstverk som inte kan göra annat än att lämna starka intryck hos både den vuxna läsaren och barnläsaren.

208

Ur: Kattvinden, 2018. Helena Ă–berg, ill. Kristin LidstrĂśm, Mirando

Björn Bergenholtz Illustratör, författare

Fumi Koike Illustratör, konstnär

Eva Söderberg Fil. doktor i litteraturvetenskap, tf föreståndare för Centrum för barnkulturforskning

Carles Porta Illustratör, animatör, konstnär,

Per Jensen professor i etologi, Linköpings universitet

Marcus-Gunnar Pettersson Illustratör, konstnär, författare

Anna Bengtsson Illustratör, författare

Maria Jönsson Illustratör, formgivare, författare

Audrey Helen Weber Illustratör, konstnär

Madeleine Jehpson fil mag Litteraturvetenskap, Barn och ungdomslitteratur

Ingrid Jönsson författare, skrivpedagog och lärare

V R e D E

M

Ingrid Flygare Illustratör, författare Jenny Kvick-Sandberg Barnbibliotekarie Erik Kohlström Illustratör, författare Ninni Skön Ungdomsbibliotekarie

Johanna Kristi Illustratör, serie

Jenny Ed Lärare, fö föreläsare

Sven Nor Illustratör

Elin á Rógv Författare, k sångare

Joakim Gunna Serieskapare

276

RkA r

iansson etecknare

dvardsson örfattare, e och redaktör

Sanna Sofia vuori Barnkulturarbetare: skapare av bl a Estrids Bokklubb, författare

Kamila Slocinska Illustratör, konstnär, författare Kitty Crowther Illustratör, författare

Maria Jourdanis Förskollärare och boknörd

Kathleen Stokker Prof. Emeritus i skandinaviska studier, författare

Janine Kotwica Litteraturkritiker, utställ- ningskurator, konstnärlig rådgivare vid Centre André François de Margny-lès- Compiègne.

Henrik Tamm Illustratör, filmanimatör, manusförfattare, författare rdqvist Lennart Eng r, författare Illustratör, formgivare, lärare i konst och arkitektur Eva Frantz Frithjof Sœlen,(Astrid Sœlen) vi Författare, Journalist Författare, illustratör komiker, Karin Erlandsson Författare, Journalist Susanne Sandström arsson Emma Virke Bibliotekarie, redaktör, Illustratör, formgivare, konstnär, författare layout & grafisk formgivning Bazar Masarin Linda Bondestam Illustratör, konstnär, författare Rakel Helmsdal Författare

ŠMarcus Gunnar Pettersson