hälsa
ARTROS
”Jag ser träningen som ett jobb” Efter många år med ledsmärtor och smärtstillande mediciner fick Kristina Kullin stöd att stärka sin kropp. Träningen har räddat henne, anser hon. Utan den hade hon inte haft sin rörlighet kvar. TEXT: CARINA ROXSTRÖM FOTO: KARIN WILDHEIM
K
38
påfrestande för händerna. Till sist tog hon ändå kontakt med en läkare för att få hjälp, men ordinerades aldrig någon behandling. – Man sa att jag var överansträngd. Med hjälp av värktabletter fortsatte jag att hjälpligt stilla smärtorna. 1996 fick Kristina sina båda diagnoser artros och RA, reumatoid artrit/ledgångsreumatism. Via remiss besökte hon en sjukgymnast som ordinerade träning, bland annat i simbassäng. – Jag var mycket skeptisk, avskydde bassängträningen och struntade i att göra övningar på egen hand. Tyckte inte att de gav mig någonting. Så där tog den träningen slut! LIVET FORTSATTE SOM tidigare. Kristina hade ont, jobbade på och var ständigt trött. I samband med en flytt för elva år sedan fick hon remiss till en ny sjukgymnast/fysioterapeut. Kristina förhöll sig fortfarande skeptisk. – Jag måste bara säga redan från bör-
Läser och är konstintresserad
Namn: Kristina Kullin. Ålder: 78 år. Bor: I Kungälv. Yrke: Universitetsadjunkt, pensionerad sedan 2010. Intressen: Läsa böcker. På sistone många klassiker, bland andra Selma Lagerlöf. Som värmländska är jag också intresserad av Göran Tunström, en annan fin författare från min hembygd. Jag är också konstintresserad, bakar gärna småkakor och umgås mycket med min familj och mina vänner.
▲
ristina Kullings morgon har i sedvanlig ordning startat med några rörelseövningar i sängläge. – Jag brukar ligga på sidan och lyfta ett ben i taget, sedan cyklar jag i luften, sträcker ut armarna åt sidorna och vrider underkroppen växelvis åt höger och vänster. Efter frukost ägnar hon sig åt lite mer träning, varannan dag överkroppen, varannan dag underkroppen. Åtminstone en promenad per dag blir det också. – Det är mitt ständiga arbete med kroppen som gör att jag kan vara så rörlig och i stort sett smärtfri. Men det tog lång tid innan hon hittade ett sätt att bemästra sin sjukdom. Redan i slutet av 1970-talet började hennes händer krångla, de svullnade och värkte. Då var Kristina 35 år och arbetade med utbildning av textillärare. Smärtan kom smygande och blev värre. Men hon vande sig vid den och antog att den var naturlig eftersom hennes jobb var så
P R O M E D L E M ST I D N I N G
NR 4 • 2021
