IDROTTARE NIO TILL FEM Text: Lina Åsberg / Fotograf: Anette Andersson
Av en slump upptäckte Johanna Åström att hon hade en fallenhet för att röra sig snabbt i bergsmiljö, och snart var hon både bergslöpare på elitnivå och landslagskvinna i skimo. Allt gick som på räls – tills det inte gjorde det längre. Nu jobbar hon på att tänka mindre på prestation och mer på upptäckarglädjen. Johanna Åström är bara 26 år men har redan hunnit med mer än de flesta. Hon har varit favorit i många stora skyrunning-lopp – och vunnit – kastat sig in i skimo och blivit ambassadör för Arc’teryx, allt med utgångspunkt i hemmet i den norska byn Åndalsnes. När jag talar med henne i november befinner hon sig i de franska Alperna tillsammans med landslaget i skidalpinism – vardagsmat för tjejen som lever mellan fjälltoppar och skogsstigar. Trots framgångarna gömmer det sig i Johanna en ödmjuk tjej, som inte gärna tar plats i rampljuset och som, pokalerna till trots, understryker att hon ”inte är en tävlingsmänniska”. I augusti 2021 annonserade hon på sociala medier att hon skulle pausa från tävling på elitnivå för att hitta tillbaka till glädjen i löpningen. I intervjun med mig understryker hon gång på gång hur hon ”tävlar för att det är kul”, för att se hur långt hon kan pusha sig själv och för umgänget med likasinnade. JOHANNA, VAD VAR DET SOM VÄCKTE LÖPAR INTRESSET? VARFÖR BÖRJADE DU MED STIGLÖPNING? – Jag är uppvuxen i Matfors, en liten by utanför Sundsvall och intresset för att vara ute och träna har alltid funnits i
78
mig. Jag växte upp med orientering, skidåkning, simning och fotboll, var alltid ute och tränade med vänner. Det handlade aldrig om att tävla eller att bli bättre än någon annan – jag tyckte bara om att vara ute i naturen och umgås. – Efter det flyttade jag till Funäsdalen och började jobba i en liten skidbutik. Där testade jag på ett motbackelopp – ett stiglopp i motlut – och det gick bättre än jag hade väntat mig. Omgivningarna i Funäsdalen är fantastiska både för trailrunning och skimo och jag blev biten och ville fortsätta. Faktum är att det nog var det som gjorde att jag diggade orienteringen så mycket – det var löpningen som drog. Jag har aldrig varit något vidare på att läsa kartor, säger Johanna och skrattar. Men på hösten 2021 tog det stopp. Johanna började känna att glädjen sakta gav vika för obehag, en känsla av att hon behövde prestera för att få finnas till i tävlingsvärlden. Det började med en större skidtävling där Johanna inte presterade så bra som hon önskat, och besvikelsen över det sipprade sakta över till andra lopp och träningen i Johannas vardag. Hon berättar för mig att det var då hon bestämde sig för att ta en paus, för att hitta tillbaka till glädjen och syftet med tävlandet.
