“Förr var pingstvännerna kända för sin bibelkunskap. Nu står inte Guds ord längre i fokus bland dem. Men om man deltar i mässan under en treårsperiod läser man igenom större delen av Bibeln”. I ett samtal om dopet fick vi en intressant orientering om den växande roll som vuxenekumenatet fått i Frankrike — detta eftersom så många sekulariserade fransmän avstått från att döpa sina barn. Människor som senare i livet kommer till tro och vill låta sig döpas får en långvarig dopförberedelse, och det finns sådana katoliker som säger, att så skulle de själva också ha velat ha det. Självklart en intressant uteckling som för oss närmare varandra. Det är aldrig självklart för dominerande kyrkor att släppa in nykomlingar. Pingstmission i av gammalt katolska länder betraktas som proselytism. Under fascisttiden fanns i Italien en starkt begränsande lagstiftning, och I ett Dagenreportage den 12 oktober 2012 påstods det att byggen av pingstkyrkor i Italien ofta stoppas av lokala krafter, även om tomt finns. Från katolskt håll påminns vi samtidigt om att katolska kyrkan i det lutherska Sverige länge ålades stora begränsningar. Det var inte så lätt för katolska institutioner att etablera sig. Det tog lång tid innan kloster blev tillåtna. Och vi som pingstvänner gjorde väl inte särskilt mycket för att stödja dem. I vår gemensamma summering av de första fem årens dialog finns också den här passusen: “När vår dialog började fanns det också ett behov av att tillsammans få utbyta tankar om hur det påverkar en kyrka eller en kristen rörelse att leva som minoritet vid sidan om större samfund/kyrkor. Evangeliska kristnas situation i dominerande katolska länder kan påminna om den romersk-katolska kyrkans situation i ett lutherskt land som Sverige.” Självklart blir det särskilt påtagligt när våra gemensamma uppfattningar förkastas av den lutherska majoritetskyrkans representanter och därmed inte får den påverkan opinionsmässigt och politiskt som vi hade hoppats på.
Sammanfattning Vi kan inte nå fram till kyrkogemenskap, och det har man heller inte räknat med i den internationella dialogen, men det är definitivt mycket bättre att vi sätter oss ner och funderar gemensamt i respekt för varandras ståndpunkter. Vi har nått längre än vad någon kunde tänka sig för några decennier sedan, när vi kan sitta samtala hövligt och avspänt också om det som skiljer oss åt och samtidigt fundera över vad vi kan göra gemensamt.
117
