16. VILOPERIODEN 3 – 4 183
16. Viloperioden 3 – 4 Den 7 juni 1955 berättar hon i brev till Ingeborg: Min bror var nere i Göteborg och tog emot mig i lördags. Stannade en dag i hans hem [i Jönköping] och igår kom jag hem. Det är underbart i Sverige nu och jag njuter obeskrivligt. Lillebror Birger var den förste bilisten i familjen. Han var dessutom den ende som avlagt realexamen. Därtill kommer att han regelbundet skickade Elsa en slant. När han våren 1990 låg på sitt yttersta i en degenerativ nervsjukdom jag frågade honom om hade några brev från Elsa. Hade, svarade han, men vi brände dom för några år sedan. Den 7 december 1955 skriver Elsa till Ingeborg på YM; Jag får väl börja ordna för min utresa efter jul. … Ja, tiden snor iväg fort. Jag har ju redan varit hemma ett halvt år. Den 9 januari 1956 berättar hon brev om: … trevlig julhelg i kretsen av mina anhöriga – tänk så mycket gott det finns i Sverige; det är ju nästan överflöd på allt … och hänvisar till att … … min ”No Objection” går ut i början av maj och därförinnan måste jag lägga in om visum. Min mor fyller 80 år i aug. om hon lever till dess och då vill jag ju gärna vara hemma. Jag skulle alltså vilja resa i sept. Det är inte lätt att få båt precis när man vill ha den och en annan sak är att det är mycket hett den tiden på havet. Jag skulle därför vara mycket tacksam om jag kunde få flyga ut om jag anser det lämpligast. Det kanske blir något dyrare än båt men då ville jag bara påminna om att jag reser så sällan eller med så långa mellanrum så att jag kanske blir beviljad detta prevelegium [sic!]. Den 21 februari 1956 skickar hon en påminnelse, på vilken Ingeborg skrivit Brådskande. Detta är anmärkningsvärt ty såväl den 15 som den 22 februari antecknar Elsa i sin almanacka: ont åt hjärtat. Och mellan den 6 och 12 mars är hon intagen på lasarett. Men den 3 april påminner hon Nyström igen. Han vaknar då till och dikterar den 4 april ett brev där han ber om ursäkt för att det inte varit möjligt sammankalla missionskommittén. Men hennes utresa är beviljad. Han tillägger: Pethrus ansåg dock, på grund av den brevskrivning som varit och även med ledning av missionärer, som yttrat sig, att det inte var lämpligt att fortsätta strida i Kanpur med Anson och hans skara. Av tillgängliga dokument finns inget som pekar på att Elsa ville fortsätta att strida. Hon, Ellen och en skara trogna hade ju haft råg i ryggen och bildat en ny församling. Och väntat ut Anson: först i augusti 1958 kommer han att flytta ut ur de lokaler han ockuperat.
