APPENDIX 3 – ANDREASSONS BERÄTTELSE 235
Appendix 3 – Andreassons berättelse Eric Andreasson skriver från Kodaikanal 27 mars 1947 Vi lämnade ju Ansgar i Madras den 18 januari [1947]. Där skulle vi stanna endast ett par dagar tills vi fått ordnat för vår resa till Bangalore. På grund av att Karin Cométh att inte kom ut samtidigt som vi och våra planer fick läggas om, så istället för att gå till norr fick vi gå till Bangalore. Ja, även det är ett märkligt stycke missionshistoria. Nåja, Cométh kom ju ut i februari istället men läget här i landet är nu sådant att vi inte kan gå till norr, det kan istället mycket väl gå därhän att de däruppe få komma hit ner istället, såvida vi inte blir utvisade alla. I Madras mötte oss en anglo-indisk predikant, Vardon, och i hans hem skulle Holmgrens bo, medan vi andra, Ingrid, barnen och jag samt syster Karin Eriksson, skulle gästa de där dagar vi vore i Madras. … Men kära ni, vilket mottagande. … Holmgrens skulle få två dystra, mörka rum med stenväggar det mest lortiga golv ni kan tänka. Där fanns det inga möbler, sedan inflyttades en säng, efter en natt ytterligare en säng. Vi fick inte en matbit, och främmande som vi voro i staden med både språk och seder visste vi knappt vart vi skulle gå för mat. Till slut visade Vardon oss till en liten sylta där vi kunde få någorlunda mat. När vi sov, fick vi tre bastmattor på golvet, jag och barnen fick ligga på dem. Ingrid och Karin Eriksson låg på golvet i filtar (egna) jag andra rummet. Holmgrens låg ”skaffötters” i den ena sängen, Kurth i hög feber och dysenteri. … Ja, hur det kändes i tropikvärmen kan tänka er. Ja ni förstår vi sänder många undrande tankar till dina bröder som arrangerat detta. Bils i synnerhet. Han hade ju upp uppreklamerat Vardon så väldigt, att han lever som en europé … ja, Holmgrens grät som piskade barn, deras ställning var i sanning beklaglig. De skulle ju stanna i Madras var det tänkt. Denna bostad, som sämre en svensk kos, inga möbler, ingen att meddela sig mer, tvungen att äta mat ute på en servering … Ja vi andra var tacksamma att tänka att vi skulle vidare till Bangalore. Ja, efter tre dagar förbarmade sig Gud över Holmgrens, så de genom svenska kyrkans missionär kom i förbindelse med en engelsk familj, där de fick både bo, äta och språklektioner så nu har de det är ganska drägligt. Men kvarstår intrycket av en ”ordning” som inte är någon ordning alls. Man
