musik
FOTO: HENRY DILTZ/ WARNER RECORDS
Manligt vankelmod
Det här albumet består av unikt material från två konserter på Carnegie Hall 1970, med Neil Young ensam på scen.
Youngs samlade skatt
N
är Neil Young släpper unikt material så gör han det inte bara i datoriserade kanaler utan också som dubbel-LP vinyl och gammal hederlig cd-skiva. Bara det är ju värt ett extra högt betyg i dessa tider när skivor som doftar skivor är en bristvara. Det här albumet är alltså inspelat 1970 i New York i anrika Carnegie Hall och det består av Neil Young ensam på en scen – två konserter, den andra började vid midnatt. Neil Young på gitarr och flygel – och så hans röst. Den unika rösten som saknar en gräns mellan normalitet och falsett. Young är i piken på sin kreativitet. Han skriver just då alla sina klassiska sånger. Han brinner och han vet att allt han gör blir av historisk klass. Young sjunger som en gud. Han är fullständigt och magnifikt påtänd av främmande substanser och klarar knappt av att prata begripligt mellan låtarna. Men när han sjunger är han knivskarp. Han missar en och annan gitarr-
P R O M E D L E M ST I D N I N G
NR 8 • 2021
ton när fingrarna slingrar in sig i strängarna, pianospelet däremot sitter hundraprocentigt. Det är så vackert, precis som jag minns det från de gånger jag sett honom live, första gången i Stockholm 1970. Låtarna är allt från klassikerna på After the goldrush – Youngs episka album med samma namn hade kommit ut nio veckor före konserten – till eviga Helpless. Publiken kan de nya låtarna men de är fortfarande jungfrulig mark, kan man höra på deras reaktioner. Det här är hela den samlade skatten från en av rockhistoriens absolut största. Normalt sett tycker jag att såna här återutgivningar av gammal skåpmat som samlat damm i skivbolagsariven känns rätt poänglös och mest ägnat åt nördarna på sina pojkrum. Men det här är ren magi – jag lovar. l CARNEGIE HALL 1970 Neil Young
Ni som såg Så mycket bättre 2018 minns säkert med viss förvirrad glädje Albin Lee Meldau som visade att gammal hederlig melodisk trubadurpop kan leva även i nutid. Nu har han släppt ett album mittemellan en EP och en LP i längd. Det är – utan tvekan – det överlägset bästa han gjort. Jag tillåter mig att hävda att den här musiken passar praktiskt taget alla över 37 år. Ljuvliga gitarrer, fantastisk sångröst som uttrycker allt manligt vankelmod som existerar, vansinnigt välskrivna låtar av Meldau själv och producenten Peter Kvint. Och dessutom som bonus: hans röst har tydliga undertoner av Cornelis Vreeswijk, Dean Martin och Julio Iglesias. Kan det bli bättre och mer förvirrande än så …? Knappast. Och det är jag glad för. EPISTLAR Albin Lee Meldau
I mina lurar
● David Ritschard är ju Stockholms södra förorters nya Bellman och på albumet ”Blåbärskungen” skildrar han mästerligt sin hembygd. ● Velvet Underground och Nicos klassiska bananalbum har nu gjorts i ny version (”I´ll be your mirror”) av diverse artister med Kurt Vile i spetsen. ● Brandi Carlile är en av världens bästa singer-songwriter. Nya ”In these silent days" är en ny samling strålande sånger.
LASSE ANRELL
ger oss sina bästa musiktips. Han har varit kolumnist på Aftonbladet i 30 år och skrivit ett 30-tal böcker.
35
