Bazar Masarin: Barnkonventionen
Den vuxna i rummet må flytta på
A
Jeanette Sundhall
rtikel 12 är en av barnrättskonventionens mest omskrivna artiklarna. Jag skriver barnrättskonventionen för att, som Solveig Hägglund, poängtera att konventionen handlar om barns rättigheter snarare än barn generellt. Artikel 12 handlar om barns rätt till delaktighet; att få uttrycka sin mening och bli lyssnad på. Men det är ett välkänt faktum att det är svårt för barn och unga människor att göra sina röster hörda i det offentliga samtalet. I vårt åldersstrukturerade samhälle är ett av de grundläggande villkoren att det är vuxna människor som hörs. Som förstås som politiska subjekt och som självklara deltagare i demokratiska processer. Inte alla vuxna människor, men vuxenheten är ändå en viktig förutsättning för att tas på allvar. Att få vara ”den vuxna i rummet”. Jag återkommer till det uttrycket längre ner… På senare tid har vi upplevt ett par undantag från detta välkända faktum. Det allra tydligaste exemplet är Greta Thunberg. Ett annat exempel är eleverna i Parklandrörelsen, de barn och unga som överlevde skolskjutningen i Florida den 14 februari 2018 och som bildade en rörelse som protesterar mot USA:s vapenlagar. Något som i och med dessa två exempel har blivit uppenbart är vuxnas hat mot barn och unga som tar plats i offentligheten. Detta hat är på en gång skrämmande och fascinerande.
När jag skriver detta florerar memet Please show me on this puppet where Greta hurt your fragile masculinity på sociala medier. Det är ett väldigt träffande meme. För det är uppenbart att det till allra största del är män som uttrycker hat mot Greta Thunberg. Det skulle också kunna stå ”..your fragile adultness.” För den här typen av hat mot barn och unga som har en offentlig röst handlar ofta om att de är fejk, att någon annan, någon vuxen, skrivit deras tal. Eller att de borde vara tysta för att de inte är vuxna och alltså inte vet någonting, kan någonting eller har några relevanta erfarenheter över huvud taget. De elever som organiserar sig efter skolskjutningen i Parkland, Florida och på olika sätt protesterar mot USAs vapenlagar, möter liknande hat, ofta offentligt från vuxna politiker. Den republikanska politikern Elizabeth Porter sa i ett tal ungefär att ”vi har blivit tillsagda att vi måste lyssna på barnen och göra det barnen efterfrågar. Finns det några barn här? Är det några barn som stiftar lagarna? Vuxna stiftar lagar eftersom vi har åldern. Vi har visdomen. Och vi har erfarenheten för att stifta dessa lagar. Vi måste stifta lagar med våra huvuden och inte med våra känslor eftersom känslorna kommer leda oss vilse medan vårt sunda förnuft och vår logiska grund inte kommer göra det.” Det är paradoxalt att barn och unga som de facto har erfarenhet av att ha överlevt en skolskjutning underkänns för sin brist på erfaren5
