Bazar Masarin: Barnkonventionen
Varför och för vem?
D Lina Stoltz
et finns ett lite torrt och till synes oinspirerande ord som brukar förekomma i exempelvis projektbeskrivningar och diverse pedagogiskt material. Syfte. Det måste finnas en mening med varför någonting görs. Det måste finnas ett svar på frågorna varför och för vem? Vi som jobbar inom kreativa verksamheter kan ibland sucka över att våra projekt ska passa in inom kulturpolitiska program och att kvaliteten på det vi gör tycks komma i andra hand om vi bara lyckas formulera våra ansökningar och redovisningar till finansiärer på ett smart sätt. Kanske beror den där frustrationen på att vi ibland innerst inne vet att det egentliga syftet är något annat än det som vi formulerar både för oss själva och för andra. Ja, jag ska komma till saken. I de flesta kommuner i Sverige idag har barn och ungdomar relativt stor tillgång till kulturella och konstnärliga uttryck och verksamheter, såväl inom skolans läroplan som inom olika fritidsaktiviteter. Dans, teater, bildskapande, musik, skrivande. Så långt allt väl. Men sen. I samma stund som det planeras en kurs, en workshop, ett temaprojekt eller liknande så väcks frågan: Hur ska vi visa upp det vi gjort? Och nästan oundvikligen ska det bjudas in publik. Inte bara föräldrar och syskon, utan hela släkten och gärna halva grannskapet.
17
Det ska till en stor scen och mikrofoner och scenkläder och media kontaktas. För se hur duktiga vi varit! Alltså se hur duktiga de vuxna varit. För inte är det barnen som bett om att ställas inför en hundrahövdad publik. Och på bild i tidningen är det ändå bara några få utvalda som hamnar. Men de vuxna är ju alldeles till sig, så barnen tror att det är något bra. Ju större publik desto bättre. Ju mer avancerad teknik desto bättre. Ju mer uppmärksammat desto bättre. Men säg mig! Vem tror att en femåring tycker det är roligare att stå på en stor scen i stans kulturhus och titta ut över ett hav av oidentifierbara människor än att stå i en liten sal i förskolan och sjunga direkt för sin mamma eller pappa som sitter så nära att de lätt kan få ögonkontakt. Inte ens en nioåring eller en trettonåring har behov av att visa upp sig för hela världen. Visst kan det vara roligt att få spela upp några scener för en liten publik om man gått teaterkurs en hel termin. Eller att få hålla en liten vernissage med det man skapat under en kurshelg. Men snarare än att uppmuntra inställningen att vi gör det vi gör för att någon annan ska se och bekräfta oss, så låt oss visa barnen att vi gör saker för vår egen
