Ur föreställningen Djur som hatar människor. Foto: Sören Vilks
Det liknar inget annat! av lillemor berg Varför pryds omslaget till det här numret av en bild från en av höstens föreställningar på Uppsala stadsteater? Jo, för att man vill fira med pukor och trumpeter när det bjuds nyskriven musikteater. Det gäller i särskilt hög grad Erik Gedeons originella och muntert absurda sångdramor om högst aktuella och nog så allvarliga ämnen. På Uppsala stadsteater har vi tidigare fått se hans Den fria viljan, Min vän fascisten och Meningen med döden. Nu, från oktober, spelas Djur som hatar människor på Uppsala stadsteaters Stora scen. I dramats centrum står hela faunan, som ska räddas från utrotning. Frågan är om de kan lita på sin människa till kapten, eftersom det ju är människan som orsakat situationen vari de nu befinner sig. Känslorna styr människa och djur, men kvantdatorn Teus, spelad
6
av Staffan Liljas, navigerar med kallt matematiska beräkningar av olika faktorer som påverkar sannolikheten för att nå målet. Men frågan är om djur och människa delar samma målsättning. I likhet med rymdeposet Aniara handlar Djur som hatar människor om en flykt ut i rymden från en förstörd och förbrukad Jord. På ett sätt är berättelsen en klassisk dystopi som vädjar till eftertanke. Men Gedeons sångdrama tacklar den dystopiska grundstämningen med varmt humoristiska dribblingar. Föreställningen genomsyras av satirisk udd som lockar till mörka skratt. Resenärernas inbördes relationer under trycket av deras katastrofala belägenhet blir till en skrattspegel som avslöjar människans dolda agenda. Djur som hatar människor liknar inget annat. Föreställningen framförs helt utan talade repliker.
